Oro byggde denna kropp

TEXT: JOSEFIN OLEVIK FOTO: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK

Med Snabba cash blev han en stjärna inom nordic crime. 15 år senare möter vi en författare i ett vägskäl: Ska han fortsätta på den så framgångsrika inslagna vägen eller våga sig ut i okänd terräng?

Det är orimligt halt. En tunn hinna fluffig nysnö ­täcker blankisen, och här finns ingen som plogar, vägen är för brant. Högt uppe på en kulle, längst ute på Värmdö, har Jens Lapidus och hans familj byggt ett hus. Ett lantställe, som man säger om man kommer från Stockholm. Och det gör Jens Lapidus. 

Väl inne sätter han på sig sneakers med tjocka sulor, på grund av hälsporre. Drar upp gardiner, öppnar mot skärgården. Väggarna i vardagsrummet är nästan helt av glas, golvet i rå betong. På övervåningen är allt klätt i plywood, som om någon glömt göra innerväggar. Eller som om en mycket trendig arkitekt har ritat.

– Det här att inte ha lister, säger Jens Lapidus, det är en sån där arkitektdetalj som vi inte riktigt fattade, men som visade sig bli väldigt dyr. 

Det ser lite ut som om trappräcket är stulet från en nödutgång på ett gammalt skolhus också. Men när allt finns tillsammans är känslan både tjusig – och dyr. 

Jens Lapidus inredningssmak är intressant för att jag just avslutat hans senaste roman, Paradis city. Där finns visserligen de privilegierade miljöerna, precis som de brukar göra i hans böcker. Men huvuddelen av intrigen förlägger han till de mest kriminella och utsatta delarna av staden, även det sin vana trogen. Den här gången handlar det om Järvafältet i en nära och minst sagt dystopisk framtid. 

Kontrasten kunde knappast vara större mellan Jens Lapidus vardag och den som han i huvudsak skriver om. Det finns något kittlande i det.

Men vi börjar med senaste boken. Den skrev Jens Lapidus på Mallorca där han nyligen bott i tre år. 

– Jag satt där på ön och fick inte till det. Jag läste mycket, tittade på tv-serier, slukade nyheter från Sverige och så kom jag på en idé. Tänk om jag tar allt som verkar oroväckande i det svenska samhället och så vrider jag det till max, så det går käpprätt åt helvete. 

Och så blev det. 

Juridiskt drivna page turners

I Paradis city har problemområden omgärdats av murar som kallas »trevnadsdelare«. Tanken är att buset inte ska sprida sig och att myndigheterna ska få kontroll, men effekten är att det uppstått parallell-samhällen och att de stängda delarna blivit fullkomligt laglösa. Därtill saknar de fungerande skolor, sjukhus, elförsörjning – och hopp. Järvafältet, instängt av trevnadsdelare, har fått namnet Paradis city.

– Jag tänker ofta på samhället utifrån juridiken. Hur det kan vara så att ett juridiskt verktyg som kommer till av ett skäl, sedan används på ett helt annat sätt. Som med avlyssning. Om vi tillåter en bredare form av avlyssning, hur kan det bli i förlängningen? 

Emir är en av huvudpersonerna i boken. Eftersom han fällts för tre brott får han inte längre tillgång till allmän sjukvård, trots att han har trasiga njurar och behöver dialys två gånger i veckan. Fälls han en gång till blir han inspärrad på livstid, oavsett brott. 

– Det kan låta brutalt, men det mesta som jag ­skriver om finns redan. I Kalifornien får man livstid efter tredje domen. I Danmark finns det visitations-zoner där polisen får undersöka vem som helst utan brottsmisstanke – och murar vet vi ju att det finns på många håll i världen. 

Tror du att vi är på väg mot Paradis city? 

– Jag säger inte att vi kommer att hamna där, men jag ser det som en utdragen beskrivning av problem vi har i dag. På ett sätt är det väl en varning, jag känner en viss oro. Men i första hand vill jag skapa spänning, en page turner. Jag går igång på det. 

Det är fyra år sedan Jens Lapidus senaste vuxen­roman, Top Dogg, kom ut. Det är lång tid med hans mått mätt. Skälet till att skrivprocessen blev utdragen och svår den här gången var – möjligen något förenklat – att livet var härligt.

Han sa upp sig från arbetet som försvarsadvokat eftersom författarskapet krävde alltmer tid. Familjen bestämde sig för att flytta utomlands, hustrun Hedda Lapidus är frilansjournalist så de kunde egentligen bo var som helst. De ville till Los Angeles, men tyckte att det kändes för långt borta, både geografiskt och tidsmässigt. Så det blev Palma i stället, med ett liknande klimat, en liknande bakåtlutad livsstil. 

Då uppstod det svåra. 

– Jag har alltid haft myror i byxorna, det har varit min superkraft på något sätt. I tonåren var jag speedad och rusade framåt i livet och som vuxen blev jag mer medveten om det, men jag tyckte hela tiden att det var något bra. Jag jobbade dubbelt i många år och att befinna sig i rättssalen är på sätt och vis som att vara elitidrottare. Du får inte missa en mening, den kan vara helt avgörande. Det krävs ett superfokus. 

Så hur blev det på Mallorca? 

– Jag trodde inte att omställningen skulle bli så svår. Men det blev den. Det sägs väl att ju mer man har att göra, desto mer får man gjort… 

Den extra energin började också visa en baksida. 

– Med åren har jag upptäckt nackdelar med oron i kroppen. Jag har svårt att behålla lugnet, och det ­drabbar framför allt mina barn. Jag blir förbannad när de inte gör som jag tycker att de ska göra, jag har dålig stresstålighet med dem. Och det är jag inte alls stolt över.  

Ett sätt att kanalisera energin blev att börja cykla, en massrörelse på Mallorca. När han flyttade tillbaka till Sverige i höstas, tog han med sig intresset. I dag har vi hämtat upp honom vid Hellasgården i Stockholm där han funnit nya stigar och ett nytt sammanhang. Han skrattar lite åt sig själv.

– Jag är ju en sådan klyscha av en medelålders man som köper prylar och går igång på den här material-­sporten… 

Vad är det du tycker om med cykling? 

– Dels är det vyerna och hur mycket man får se på bara en runda. Sedan är det den sköna tröttheten. Och så är det faran, ibland har cyklingen livet som insats och det passar min rastlösa själ. När jag kör utför är jag bara där och då, det blir en meditativ upplevelse. Mycket avslappnande. 

Han är typen som hittar lugnet i rörelsen, inte slötittar på tv-serier eller ligger på en pläd och uppnår harmoni. Han återkommer till det han kallar sina »adhd-drag«.

Den typen av diagnoser är ju överrepresenterade
på fängelser. Har du tänkt att det kunde varit du, om dina klienter? 

– Jag kan ju se att min »myror-i-byxan-het« hade kunnat slå över i något dåligt i en annan miljö. Men det finns väldigt många fler faktorer som påverkar vem man blir, och som advokat var jag nyfiken på det: Varför blev du så här? Vad hade du för uppväxt? Vilken karaktär, vilka gener? Hur ser din världsbild ut? Vad har du för värderingar och hur försvarar du våldet inför dig själv? 

Berättade de sin livs historia för dig? 

– Vissa kom man närmare. Ofta sitter de häktade med fulla restriktioner, vilket på ren svenska betyder isolering. Man får inte ta emot besök, inte ringa någon, ibland inte titta på tv eller läsa tidningar, bara gå ut i buren en timme om dagen. Man får ta emot besök av en enda person, och det är sin advokat. Så om jag har en klient som sitter häktad i ett år… 

Ett år?! 

– Ja, det är extremt. Sverige har ju fått väldigt mycket kritik för det. Jag försökte göra besök en gång i veckan, och då handlar samtalen efter ett tag inte bara om målet. 

Finns det mer än överskottsenergi som du kan
känna igen dig i? 

– Ja, jag ser en gemenskap i en oerhört primitiv tjuvheder. Det låter bisarrt, men jag har en hatkärlek till hederskoncepten som finns i gängvärlden. Att man inte skvallrar på sin kamrat. Att kamraten är broder. Så känner jag också, jag är beredd att göra mycket för mina vänner. Det är en moralkodex som är uråldrig och säkert i många delar patriarkal och som härstammar ur ett klantänkande. Men jag kan känna en dragning till hedervärda personer som står upp för varandra även om de gjort dumma grejer.

Hängde du i den typen av gäng som tyckte att ni var lite gangsta när du växte upp? 

– Nej, jag upptäckte nog den grejen som advokat. Jag kunde känna att jag höll på att bli förgrovad av mitt arbete, att jag använde ord som jag absolut inte skulle ha använt tidigare. Jag blev ganska intresserad av svärord. För svenskar är de kopplade till religion; som satan, jävlar, helvete. Men i andra kulturer används fitta, hora och mammaknullare i stället. Jag tycker mig se att ju mer religiöst ett land är, desto mer handlar deras svärord om sex, kön och kvinnor. 

Det finns alltid någon man med kriminell heder och moral i dina böcker.

– Mmm… Jag minns en gång när jag stod vid klacken när Hammarby spelade. En kollega hade tagit med mig på matchen. Jag tittade på en man med rakat hår, stora tatueringar, stora muskler. Han var… en vulkan av aggressivitet. Det var uppenbart att han var farlig, hade det kommit en AIK-are hade det smällt. Jag kunde inte slita blicken från honom och jag hatade honom för att han osade så mycket våld, men jag älskade honom också. För att det fanns något så grundläggande i honom, att han sket i alla regler. En frihet. Det är väl som Freud säger, vi vantrivs i civilisationens burar. Och den typen av man har fascinerat mig under hela mitt författarskap. 

Finns aggressiviteten i dig också? 

– Nej. Den finns nog bara i mitt skrivande. 

Schulman i Svenska Akademien

Vi har ätit lunch vid det rustika träbordet med ­panoramavy. Samlar ihop resterna och brygger kaffe. I kylen ligger två flaskor champagne, en gammal ­grädde, en ketchup och några läskflaskor som rullar runt i lådorna. 

Jens Lapidus påminner mig om någon, jag försöker febrilt komma på vem. Det lockiga mörka håret, ­blicken… 

I boken är författaren Alex Schulman ledamot i Svenska Akademien. Är det en del av dystopin? 

– Haha, nej. Det betyder bara att jag tror att han kommer att bli stor. Och att jag tycker att han är bra. Vi känner inte varandra. 

(Är det Alex Schulman han påminner om? Nej, inte riktigt.)

En annan av personerna i den nya boken är Nova, influencer på dekis. Även hon är kriminell men lever inte i någon gängmiljö, hon snor klockor av rika män och säljer ut sin familj för att få följarnas kärlek. Hon säljer vad som helst, för rätt summa. Ingen heder där. 

– Boken handlar inte bara om segregation och rasism, utan om materialism och konsumism också. Men jag gillar Nova, jag garvar åt henne. Hon är en väldigt kär karaktär. 

Jens Lapidus är också stor på sociala medier, han ber sina följare om råd, funderar kring skrivandet, visar bilder på familjen, ber läsarna välja pressbild till omslagsfliken. 

– Ja, jag är högst involverad i det här. Jag har ganska nyss dragit igång min Instagram ordentligt och det är klart att jag triggas av att få likes. Men samtidigt är det en obehaglig värld, där alla visar upp en slags fejkad lyckoversion av sig själva. Det ger en tråkig syn på vad det är att vara människa. 

Ditt liv ser också ganska fantastiskt ut.

– Jo visst, jag lägger ju inte ut när jag bråkar med mina barn. Men jag är kluven och försöker att inte vara alltför hurtigt självgod. Inte skriva att »jag är så oerhört tacksam« för allting… 

Så varför är du där? 

– Det finns en annan del av det. Att behålla relevansen. Jag är helt enkelt rädd för att bli bortglömd. Jag kommer ut med en bok vart fjärde år, jag kanske inte finns kvar i människors huvuden. Det är jag
rädd för. 

Barnböcker, tv-serier, romaner

Jens Lapidus växte upp i Gröndal i södra Stockholm. Hans mamma var socionom, hans pappa journalist och kommunikatör, han har en yngre bror. Familjen är judisk, och Jens och hans egen familj har fortsatt leva enligt den judiska traditionen.

Sin privata religion har han ingen lust att prata om, men den judiska familjebakgrunden ser han som en av förklaringarna till de livsval han har gjort. 

– I det judiska arvet finns diskriminering och utanförskap, det tror jag hänger samman med min syn på marginaliserade grupper. Rent konkret kan man till exempel titta på området Paradis city, och se att det är ett ghetto. Och varifrån kommer det? Jo, ghetton är områden som byggts för judar i Europa. 

– Men annars vet jag inte riktigt hur det judiska påverkar mig. 

Vi går ut på den öppna platsen framför huset, här ligger en gäststuga. I den satt Jens Lapidus och skrev hela hösten, när familjen flyttade tillbaka från Mallorca. Lägenheten på Södermalm var uthyrd. 

– Vi var isolerade här. Barnen pluggade på distans mot Spanien i varsin del av huset. Dåligt med öppen planlösning i det läget. Och Hedda fick i stort sett bli hemmafru för att det skulle fungera. 

Ibland möttes uppenbarligen den skrivande maken och den servande hustrun, för i mars kommer det ut en barnbok som paret skapat tillsammans. Den ­handlar om Dillstaligan, ett gäng barntjuvar som Jens redan skrivit ett par böcker om på egen hand. 

Det senaste året har han varit programledare för Lex Lapidus på UR, där han reser runt i världen och undersöker olika juridiska system. Serien Top Dog har gått på Tv4 och snart kommer en så kallad reboot av Snabba cash på Netflix. I vår startar han eget produktionsbolag tillsammans med Nicklas Wikström Nicastro som bland annat producerat En man som heter Ove. Och så vill han skriva nästa bok om 80- och 90-talets Stockholm, där kriminaliteten såg helt annorlunda ut. 

Det rullar på bra. 

Även om det är kyligt har vi utsikt mot havsviken, intill huset som vill upplösa gränsen mellan ute och inne som det så fint heter. Kontrasten igen. Mellan det han skriver och det han lever. 

– Ja, här står jag. Har gått juristlinjen, jobbat som advokat, bor på Södermalm, you name it. Jag tickar av nästan alla boxar när det gäller att vara privilegierad. Förutom judiskheten då. Men i övrigt. Och ändå skriver jag om utsatta personer, med vilken rätt gör jag det? 

Kan en sådan tanke hindra dig? 

Han tystnar lite. Kanske inte som om han söker svaret, men hur han ska formulera det. 

– Faktiskt inte. Jag skiter i det. Jag har ju tänkt igenom det här och jag är lojal med dem jag skriver om. Det är som att vara advokat, man är lojal med klienten. Det är den första och viktigaste regeln.  

Övertygelsen är inte tagen ur luften, han får ofta bekräftelse av sina läsare. Jag ber att få se några exempel. Jens Lapidus hämtar dem från Facebook och Instagram.  

Hej! Min son fick ett fyraårigt fängelsestraff. Sedan läste han Snabba cash, det var första boken någonsin. Tack för allt du gjort för honom. Du har betytt så mycket för honom. Jag är så tacksam. Det är så kul att se att han valde livet från den ljusa sidan. Nu håller han kurser och har två barn. Tack till en fantastiskt fin och duktig person som du är. 

Du har gjort mer för oss invandrare (enligt mig på sätt jag inte kan förklara över ett dm) än någon annan. Mäktigt av en man i din samhällsposition!
Evigt tacksam.

En svensk kibbutz

Vi sitter i bilen nu, ska ta oss hem på de isiga vägarna. Jens Lapidus skägg ser ut som salt och peppar, det har han skrivit själv någonstans. Han gillar att vässa liknelser. 

Plötsligt kommer jag på vem han liknar! Det är Jens Lapidus han påminner mig om. Den där perfekt stylade mannen med pannlock och sug i blicken, han som blivit utsedd till årets bäst klädda och som lägger orimligt mycket tid på att putsa skorna. Superadvokaten. 

I verkliga livet ger han en annan bild än min fördomsprofilering. Mycket roligare, mycket djärvare, mycket mindre slätstruken. 

– Min frus släkt har hållit till i den här byn på somrarna sedan 1883, berättar han medan vi sakta rullar iväg. Där bor hennes föräldrar. I den ladan hade vi bröllopsfest, på berget här bakom gifte vi oss. I alla hus vi kör förbi bor det släktingar till Hedda.

Oj, jag vet inte om det är en dröm eller en mardröm? 

– Det är härligt! Det är som en kibbutz, man har en massa grejer ihop; brygganläggning, strand, redskap, bodar, motorsåg, en fyrhjuling. Det är ju skitnajs att samäga. Och vi bor längst bort, på behörigt avstånd. 

Agenten ringer för att stämma av titeln på den engelska utgåvan, den nya boken är redan översatt. Det blir The No-Go Zone. &

---

Josefin Olevik är innehållsredaktör på vi.se, flitig porträttskribent för Vi Läser samt författare till bland annat reportageboken Den befriade familjen.