Per Hagman är färdig med glamouren – nu vill han ha det enkla. När Vi Läsers utsände besöker honom äter sig duon genom Nice. Grisöron, musslor och rosévin varvas med prat om barnlängtan, travkultur och nya romanen.

Urpsrungligen publicerat i Vi Läser 2, 2010

Han har klippt av luggen. Det är det första jag ser. Den moderna svenska prosans kanske mest kända författarfrisyr – en lång, blond lugg à la åttiotalssynth som envist hängde ner framför ansiktet och bidrog till epitet som »slyngelförfattaren« – är borta. Nu bär han keps och glasögon.

Det är lördagskväll och vi går till ett av hans favorithak, en portugisisk kvarterskrog utan meny eller vinlista. Som förrätt får vi in bläckfisk och grisöron i koriander, till huvudrätt grillad kyckling och pommes frites som dryper av fett. I de här kvarteren är man inte på krogen till sent och runt tio har gästerna gått hem, men vi får sitta kvar och dricka hembränd bagaço en lång stund. Personalen är vana vid den svenska stamgästen och behandlar oss burdust men kärleksfullt.

Per Hagman lever i de här kvarteren, i en ruffig och vardaglig miljö vid tågstationen, i skuggan av turiststråken och den falnande glamouren nere vid stranden. Han har bott i samma andrahandstvåa i tre år, det längsta permanenta boendet han haft som vuxen. Numera är han långt bort från allt som var schablonbilden av honom: champagne och nattklubbar, jetsetliv och fotomodeller.

– Det är väldigt länge sedan jag var intresserad av sånt. Nice är främst en sjabbig gammal arbetarstad. När jag är i Paris och berättar för vänner att jag bor här nere, blir de oroliga för att jag ska bli misshandlad och rånad.

För mig är ändå Nice synonymt med Rivierans glamour. Och det passar väl bra in i myten »Per Hagman«?

– Ja, eller hur! Men jag kan verkligen ogilla min egen image. Unga manliga journalister som kommer och ska intervjua mig och vill bjuda på kokain för att imponera … Ingen nämner att jag tidvis försörjer mig som diskplockare eller att jag under de senaste  tio åren har bott hos min pappa utanför Töreboda i  långa perioder. 

Efter den självbiografiska  Att komma hem ska vara en schlager (2004) fick han ett erbjudande om att hyra en lägenhet i sina favoritkvarter i Nice. 

– Jag flyttade hit för att komma i gång med romanen. I efterhand känns det faktiskt som ett vuxet val. Tidigare hade jag kanske hellre svängt i väg till Libyen och bott i Tripoli och haft äventyr i tre månader och inte fått skrivet en rad.

Nyutkomna romanen Vänner för livet är en kärlekshistoria om ett omaka par, Erik och Sophie. Den utspelar sig i Sverige, England och Frankrike, med en avstickare till Dubai. Miljöerna är flärdfullt dekadenta och teman som äckel, livsleda och barndomsnostalgi löper genom de sexhundra sidorna. Vi rör oss alltså på ett sätt i en klassisk Hagmansk romanvärld – flera bifigurer från tidigare romaner dyker dessutom upp.

Jens Liljestrand möter Per Hagman i Nice.
Jens Liljestrand mötte upp ex-dandyn Per Hagman i Nice.

– Jag är väldigt stolt över boken. Den är det bästa jag gjort. För första gången känner jag mig som en riktig författare. Visst finns det likheter med saker jag skrivit tidigare, men hur många gånger jag än önskat att jag ska skriva något »helt nytt«, så tror jag det bästa är att acceptera vem man är. Jag tror inte det skulle bli speciellt bra om jag tvingade mig själv att skriva om gruvarbetare i Norrland bara för att förnya mig.

Dagen efter är det, som vanligt på söndagarna, marknadsdag. Vi möts i myllret av människor och tar en kaffe på ett annat stamhak, en PMU-bar. PMU motsvarar svenskans ATG och är alltså en plats där medelålders herrar fyller i sina travkuponger, här med den skillnaden att spelandet kombineras med ett glas pastis. Inte oväntat är Per tjenis med de flesta, det är mycket ”ça va, Per?” och händer som skakas.

Per Hagman rör sig bland boulegubbar, nordafrikanska muslimer och franska nationalister. Det enda man inte hittar i hans umgänge i Nice är bildad borgerlig medelklass.

– Tonen är rå men hjärtlig här. Jag umgås med alla, från nordafrikanska muslimer som tycker det är jätteroligt när jag försöker prata på min Kalle Anka-arabiska, till Front National-typer och rena nazister, som älskar att jag är svensk, vill prata om asatron och få hjälp med att läsa runor. Här finns hela spektrat av människor, allt utom borgerlig, bildad medelklass.

Det märks att du njuter av att känna dig hemma här.

– Ja, jag växer två meter när jag får slänga käft om oddsen med gubbarna på PMU:n och de ser att jag kan nåt. Eller när jag, Le Suèdois, blir inbjuden till att spela boule. Det är en stor social seger för mig. Att få tillhöra klubben.

Vi går runt hörnet för ett glas rosévin och en ostbit på saluhallen, han hejar också här på massor av bekanta, sedan blir det lunch på musslor och pommes frites. Kyparen snäser när jag lägger skalen på bordet och Per Hagman grämer sig över att hans franska fortfarande inte räcker till för en dräpande replik.

Figurerna i dina böcker söker också efter främmande sammanhang de kan behärska. Som huvudpersonen i Vänner för livet, Sophie, som drömmer om att bli kaviartillverkare i Iran.

– Ja, hon tjusas av att bli accepterad i miljöer där hon inte får något gratis, men som samtidigt är fria från fördomar och från det förflutna. Där man får vara vem man vill så länge man är en trevlig typ och där man slipper bedömas utifrån sin klasstillhörighet. Ända sedan jag var barn har jag haft en nästan fetischistisk fixering vid det här med socialgrupper. Min far är arkitekt och har jobbat mycket i afrikanska u-länder, vilket ju på ytan anses fint, men i långa tider har han varit arbetslös och även som äldre har han fått dryga ut kassan med att sälja prylar på loppmarknader eller vara tidningspojke i Miami.

– Att jag aldrig haft en riktigt tydlig klassbakgrund har väl gjort mig intresserad av det där, fortsätter han. Och därför skulle jag själv aldrig trivas i någon finkulturell och borgerlig miljö. 

Vi gör en kort geografisk klassresa och promenerar ner mot stranden, palmerna och casinot. Vi sätter oss på ett ödsligt fik och blir serverade café crème till turistpriser.

– Du är den första författare jag träffar på fem år, säger han. I Paris träffade jag en del bildade och kulturella människor, men inte här. 

Per Hagman, 2010 i Nice, Frankrike
»Det tar tid för mig att bottna i känslor och kunskaper«, säger Per Hagman.

Det är länge sedan du bodde i Sverige. Men i din senaste bok finns en stark längtan tillbaka.

– Jag har fått varmare känslor för Sverige eftersom jag bott så länge utomlands. Det är som med en relation, när man just brutit upp är man bitter, men tio år senare minns man bara det vackra. Visst har jag varit barnslig och retsam gentemot vissa svenska grejer ibland, men jag tror inte Sarkozy skulle vara helt lycklig över mina beskrivningar av Frankrike heller. När jag var yngre kom jag till Stockholm från landet och tyckte det var fantastiskt att träffa kändisar och dricka champagne på fina krogar. Numera är jag färdig med Stockholm och är mer intresserad av det enkla och lantliga. Tv-serier som Hem till byn, artister som Eddie Meduza … det är väl västgötaraggaren i mig som kommer fram.

Håller du med om att Vänner för livet också handlar om bli vuxen?

– Ja, Erik och Sophie går från barndom till medelålder, och mår faktiskt bra av att åldras. De har en längtan efter renhet och autenticitet men måste gå varvet runt, från oskuld till dekadens, och tillbaka, för att kunna gå vidare med sina liv.

– En enormt viktig inspirationskälla för mig, innan vare sig popmusik eller litteratur kom in i mitt liv, var filmen Barnens ö, baserad på PC Jersilds bok om elvaåringen Reine. Rollfiguren var exakt jämnårig med mig när jag såg filmen 1980. Det valpiga, naiva, storögda. Upptäcktsfärden. Viljan att behålla sin oskuld i en knasig vuxenvärld. Jag brukar titta på en risig piratkopia av den åtminstone en gång om året och lipar varje gång.

Vi vandrar vidare, in i gamla stans pittoreska gränder, förbi uteserveringar med schackspelande amerikaner, krogar med turisteuropeiska standardmenyer. I den här delen av Nice är Per bara någon gång i månaden, här är han inte igenkänd. Vi sitter länge över varsin pizza och pratar om tvåsamhet, föräldraskap och åldrande. Jag visar bilder på mina barn och ser att Per blir rörd och lite vemodig.

När jag läser dig känns det som att du har nära till ditt inre barn, eller hur man ska uttrycka det. Barns perspektiv och syn på världen går som en röd tråd genom ditt författarskap. Du skulle säker bli en bra pappa …

– Tror du? Tack! Det tar jag som en stor komplimang. Å andra sidan är det kanske inte idealiskt att ha nära till sitt »inre barn« om man är förälder? Kanske blir det för mycket Villa Villekulla? Jag har inget emot att skaffa barn om jag träffar den rätta, men har nog ungefär samma inställning till det som till att skriva: det är något stort och krävande och måste kännas självklart för att jag ska kunna ge mig in i det. 

– Jag har aldrig haft någon uttalad plan med mitt liv, vare sig det gäller skrivande eller familjebildning. Men jag är heller ingen cyniker. Även om jag varit ensamstående i hela mitt liv har jag aldrig sagt nej till kärlek eller avstått för att det varit för svårt. Men jag har mognat långsamt, det tar tid för mig att bottna i känslor och kunskaper. 

Jag minns hur jag kände mig sorgsen och mådde dåligt efter att ha läst Pool på 1990-talet. Efter att ha avslutat din nya bok kändes det tvärtom. Det är mer av en klassisk kärleksroman, med ett ganska trösterikt budskap.

– Det är sant att min nya bok är hoppfull på ett annat sätt än mina tidigare. Den öppnar i alla fall upp för ett lyckligt slut. Det är radikalt för mig. 

Per Hagman

År 1991 debuterar den 22-årige Per Hagman med romanen Cigarett, om unga vackra människor i Stockholms nattliv, droger och sex. Han kallas generationsförfattare. Den sex år yngre Jens Liljestrand läser boken, men är inte imponerad: »Det var nog mentaliteten han stod för, ironiska generationen-tramset.«   

År 2004 kommer Per Hagmans självbiografiska Att komma hem ska vara en schlager. Med den får Jens upp ögonen för en mer självutlämnande och sårig sida hos författaren: »Hagman är fortfarande ensam kandidat till titeln som min generations Ulf Lundell.« 

Maj 2010 utkom Hagmans roman Vänner för livet.

Per Hagmans senaste romanAllas älskare, ingens älskling utkom 2017.


Annons

Jens Liljestrand

Författare, kulturskribent, fil.dr i litteraturvetenskap och småbarnsfar. Han bor i Solna.