Brinn Nora!

Plötsligt blev författaren Johanna Frid gruvligt svartsjuk på pojkvännens ex. Var fanns böckerna som fångade känslan? Efter att ratat »den stora litteraturen« fann hon vad hon sökte på oväntat håll.

Frågan om svartsjuka var central när jag påbörjade arbetet med min debutroman, Nora eller Brinn Oslo brinn. Utan förvarning hade jag plötsligt blivit djupt besatt av min pojkväns före detta flickvän – Nora från Norge, som jag aldrig hade träffat.

Hon var däremot rikt representerad i sociala medier, och jag följde slaviskt varenda uppdatering, varje ny bild som lades ut på Instagram. I mina ögon var hon perfekt.

Nora blev sinnebilden för drömmen om ett fantastiskt liv – att vara en både fulländad och ändlöst älskad människa. Att sätta fingret på vad det var jag kände blev vägledande för skrivandet. Jag utgick ifrån att det var en form av svartsjuka, för jag hittade inget annat ord.

Jag försökte kartlägga hur känslan uppstått, vad den drevs av – och hur jag kunde få den att upplösas. För det gick inte. Det som kanske var svartsjuka satt benhårt fast i mig.

Jag började leta i litteraturen, efter känslor och berättelser som kunde hjälpa mig att förstå det jag försökte skriva om. Där och då blev jag besviken.

Jag letade i kärleksromaner, i den stora litteraturen, för det var där jag trodde svartsjukan fanns. Någonstans och på något vis får vi lära oss att svartsjukan hör kärleken till.

»Jag längtade efter en Bayeux-tapet där varje soldat, häst och båt kämpade i svartsjukans namn.« 

Kanske letade jag på fel ställen – bokstavligt talat looking for love in all the wrong places – för det jag främst hittade var män. Försmådda män, längtande män, trängtande män, gifta män med älskarinnor, män med gifta älskarinnor, gifta män vars fruar hade älskare … Så mycket män, så mycket åtrå. Svartsjukan kändes på något vis Hjalmar Söderbergsk, ibland aggressiv, ibland passivt aggressiv, ibland romantisk, ofta genomsyrad av sex och erotik. Kärlekshistorierna kändes fel. Platta. Som att de missade det som var viktigt.

Här blev svartsjukan enbart en ingrediens bland många – en komponent i spelet mellan man och kvinna, i erövringen, i jakten, i lusten. En kärlekshistoria är en rik gobeläng, där svartsjukan bara är en av många trådar.

För mig stod den i centrum. Jag längtade efter en Bayeux-tapet där varje soldat, häst och båt kämpade i svartsjukans namn. För mig var svartsjukan inte bara en biroll, det var ingen detalj – den var mer än så. Den var ledmotivet.

Arbetet med romanen fortskred, och småningom fick skrivandet litterära känslominnen att aktiveras. Sedan länge bortglömda nervtrådar fick nytt liv, de pirrade. Brottstycken och karaktärer ur böcker jag läst för länge sedan, redan som barn, kom för mig. Skrivandet blev en resa i tiden.

När jag var liten var det min mamma som satte böcker i händerna på mig, bland annat sitt eget vältummade exemplar av L.M. Montgomerys klassiker Anne på Grönkulla.

Min mammas utgåva var så ålderdomlig att den till och med hade en annan titel – i 1943 års upplaga är hon Anne på Gröntorpa. På omslaget – i urblekta röda, gröna, gula nyanser – sitter Anne med den spetsiga hakan i händerna, försjunken. Hon har blicken dystert nedåtvänd, och den lilla matroshatt hon bär är för liten för hennes röda skult.

Läsaren möter Anne på en tågstation, där hon sitter på sin kappsäck – det enda hon äger i världen. Hon är föräldralös och har bott i olika fosterfamiljer. Nu ska hon flytta in hos ett äldre, strävsamt syskonpar som egentligen vill ha en pojke som kan hjälpa till på gården.

I stället får de Anne – en fantasifull yrhätta som allt som oftast lyckas trassla in sig i lögner, en poetisk drömmerska och diktare. Drömmarna och diktandet blir ett sätt för Anne att överleva och hantera tillvaron, där hon är precis så fel och oönskad som man kan vara.

Jag tänkte på boken, jag tänkte på Anne, på syskonparet som ville ha en pojke. Jag förstod inte riktigt varför Anne gjorde sig påmind, vad hon hade med mig och Nora att göra. 

Barnlitteraturen är  – eller brukade åtminstone vara – full av föräldralösa ungar. Under 1900-talet utgjorde inte hemmet en tillräckligt spännande miljö för barnböcker, och att beröva huvudpersonen sitt sammanhang och sin familj utgjorde en utmärkt katalysator för tragiska berättelser.

När jag tänker efter verkar det nästan som att ingen jag läste om som liten hade några föräldrar i egentlig mening. Titlarna kan göras många – Balettskorna, Häxan och lejonet, Järnvägsbarnen, Sju syskon – men de som fastnat mest är de ensamma flickorna. 

Som Sara Crewe, huvudpersonen i den brittiska barnboksklassikern En liten prinsessafrån 1905. Sara har vuxit upp i Indien med sin far, hennes mor är död, och nu ska hon sättas i engelsk internatskola (på grund av det indiska klimatet!). När fadern plötsligt går bort försvinner hennes förmögenhet, och hon förvisas från sina bekväma salonger till vinden. Hon är inte längre elev. Med föreståndaren miss Minchins goda vilja får Sara arbeta som piga på skolan. Hon förskjuts från hela sin verklighet, och känner dessutom inte en levande själ i hela England.

Liksom Anne är Sara en drömmare. Hon berättar sagor om Indien för sin olyckskamrat, pigan Becky, och börjar trösta sig själv med fantasier om den lyckliga familj hon brukar se i grannskapet – rosenkindade barn, en vänlig, skrattande pappa. Fantasierna är lika delar tröst, lika delar livlina. Ett sätt att komma i kontakt med den parallella verklighet som tycks vara reserverad för alla andra. Det hela slutar naturligtvis lyckligt, som barnböcker på den tiden skulle göra, men det var Saras ensamhet som sög tag i mig. Avskedet från fadern, som visar sig vara det allra sista. 

Minnet rullade vidare, nervändorna vibrerade. Jag mindes Rusty, den tolvåriga flickan i Michelle Magorians Hemlängtan. Hon har varit evakuerad till USA under andra världskriget, och 1945 skeppas hon hem till England, till en utarbetad mamma hon inte känner igen, en ny lillebror och en pappa som varit stationerad i Fjärran Östern. Kulturkrocken är total.

Precis som Sara Crewe är hon strandad i ett England som känns kallt och främmande, ett hemland som inte längre är ett hem. Rusty är ingen 1800-talsfröken med sedesamma klänningar och sirligt språk, hon svär på amerikanska, ror en eka tills händerna blir skinnflådda, börjar dekorera och måla ett ödehus hon hittar i skogen.

Kanske är Rustys utsatthet störst, hennes längtan och saknad mest hjärtskärande. För hon har en familj: livs levande i det England som nyligen varit härjat av kriget.

Men familjen är henne främmande, lika känslomässigt avlägsna som hennes amerikanska fosterfamilj var varm och närvarande. Egentligen har Rusty två familjer, men ingen är helt hennes egen. 

Anne på Grönkulla, En liten prinsessa och Hemlängtan är alla böcker jag läste mellan det att jag var sex och tolv år gammal. Innan jag skaffat en akademisk uppfattning om litteratur, när mitt läsande var hungrande och fortfarande ogarderat. Kanske är det därför de fastnat så djupt, skrivit in sig i hjärnbarken.

Känslan av de föräldralösa flickorna fanns redan hos mig, de hade funnits där hela tiden. De hade fungerat som en känslomässig identifikation innan jag kunde sätta ord på vad det var. Och nu gjorde de sig påminda igen. Jag behövde inte gå till Den Stora Litteraturen, den stora litteraturen fanns redan hos mig.  

»Fantasierna om Nora fick mig att känna mig som ett föräldralöst barn«

Det tog ett tag innan bitarna föll på plats. Varför Anne, Sara och Rusty fladdrade runt mig och arbetet med romanen.

Till slut gick det upp för mig: fantasierna om Nora fick mig att känna mig som ett föräldralöst barn. Bortvald, i någon mån hemlös, utestängd, ensam i världen. Och framför allt längtande. Min mamma gav mig gamla böcker om föräldralösa flickor, medan Noras mamma ständigt fotograferade henne och lade ut bilderna på Instagram. Det lockade fram den barnsligaste av känslor hos mig – varför hade hon allt när jag inte hade något? Instagram-bilderna fick mig att känna mig lika dömd till ensamhet som Sara Crewe på sin vindskupa. 

Nora var inte alls som flickorna jag läste om när jag var liten. Hade hon varit en karaktär i något jag läste som tolvåring hade jag hatat henne. Nora hade varit totalt ointressant för mig – glänsande, leende, med två perfekta föräldrar. Inga internatskolor och urväxta matroshattar här inte. Men i mina vuxna ögon blev hon sinnebilden av det ljuva livet, av perfektion. Hennes ögon var just så glänsande som ögon blir när de inte ägnar sin barndom åt att böcker om föräldralösa flickor. 

Läs också:
Förhandslyssna på Nora eller Brinn Oslo brinn

Tanken på andra människor väcker hela tiden vår fantasi. Vi föreställer oss saker om vad andra har, hur de lever sina liv, vad de saknar och inte saknar. Ibland ramlar vi ner i svarta hål av jämförelser. Instagram är ett utmärkt forum för just det.

Det är en plats där vi framställer oss själva visuellt, och hela tiden kommer i kontakt med andras självframställningar. Man behöver inte känna någon för att få se stora brottstycken av deras liv, av deras julfiranden, födelsedagar, familjemiddagar, semesterresor och kaffepauser. Allt är beskuret och filtrerat. Det förmår väcka alla möjliga minnesbilder och föreställningar, mer än det som är kopplat till den romantiska kärleken – men givetvis den också. Hur firade du jul? Var hela släkten där? Blev någon för full? Syntes det i så fall på Instagram?

Jag hade letat i kärleksromaner för att det var där jag trodde att jag skulle hitta svartsjukan. Det gjorde jag inte, inte på det sätt jag hade hoppats på. I stället återvände jag till den sugande existentiella ensamheten, den gränslösa önskan som funnits i min barndoms flickböcker.

Jag hittade en litterär och känslomässig motpunkt till det jag kände för Nora, för känslan var inte ny. Mitt inre barnhemsbarn fick däremot en ny motspelare.

När allt kommer omkring är det möjligt att Nora eller Brinn Oslo brinn faktiskt blev en kärleksroman, där objektet för den romantiska dyrkan är Nora. Den mest fulländade av kvinnor. Någon att fästa sitt hopp vid.

Om Nora eller Brinn Oslo brinn är en roman om svartsjuka utgör den ett försök att omformulera svartsjukan, att ge den alternativa narrativ och bilder.

Det behöver inte handla om kärlek, sex och åtrå i en konventionell bemärkelse – det kan handla om hur vissa situationer, människor – och appar – triggar vår längtan. Hur de förmår trycka på de ömmaste av punkter, och locka fram föräldralösa barn i artonhundratalsklänningar, flickor på vindskupor, den oändliga sorgen att inte ha en familj som är helt ens egen.

Kalla det kärlek, kalla det svartsjuka. Eller bara att vårda sin sugande existentiella ensamhet, sin gränslösa längtan.

Erbjudande

Prenumera på Vi Läser!

För bokälskare, av bokälskare