Av: Stig Björkman Foto: Martin Adolfsson

Han har läst hennes böcker i trettio år. De har känt varandra i femton. Nu arbetar han på en film om hennes liv och författarskap. Vi sammanförde Joyce Carol Oates med filmaren Stig Björkman.

Jag tror att jag bestämde mig redan på tåget från Princeton till New York, den där söndagskvällen i augusti 2001 efter vårt första möte. Att henne vill jag lära känna bättre.

Alldeles nyss hade vi suttit i Joyce Carol Oates hem och talat om Blonde, denna makalösa roman om Marilyn Monroes liv. Vi hade pratat över en bandspelare i drygt två timmar och jag drog mig till minnes hennes vänliga och sakliga sätt att avsluta vårt samtal: »Well, Stig, it has been very nice talking to you. Shall I call you a taxi?«. I väntan på taxin hade hon visat mig runt i villan i förortsområdet med det poetiska namnet Hopewell. Och jag lade särskilt märke till en liten devis av Henry James som satt på väggen ovanför hennes skrivbord: »Vi arbetar i mörkret – vi gör vad vi kan – vi ger vad vi har.«

Hemma i Stockholm föreslog jag att vi skulle fortsätta vårt avbrutna samtal. Joyce sa ja. Och vi fortsatte via telefonsamtal, nya möten, frågor och svar via fax. Joyce hade en dator, berättade hon, men den stod inlåst i en garderob. Hon föredrog fortfarande anteckningsblock och skrivmaskin. Men nu, sedan ganska många år tillbaka, är datorn i tjänst, och Joyce är en av cyberrymdens flitigaste twittrare (den senaste tiden har mycket handlat om det amerikanska presidentvalet och Donald Trump, som hon tycker så illa om att hon inte ens skriver ut hans namn utan nöjer sig med T***P). Det var en sorts omedelbar igenkänning som fick mig att vilja fortsätta att »umgås« med Joyce, främst genom hennes böcker men delvis också på ett rent personligt plan. Vi har mycket gemensamt: vi är födda samma år. Vi är båda äldst av tre syskon, och vi har båda förlorat vårt yngsta syskon. Nästan samtidigt gick våra livspartner sedan många år bort. Och vi har, då och då genom åren och oftast brevledes, utbytt erfarenheter och tröst.

Joyce Carol Oates

Ålder: 78 år.

Familj: Gift med psykologiprofessorn Charles Gross.

Yrke: Professor, skrivarskolelärare och författare till över 50 verk i alla tänkbara genrer sedan debuten 1964.

Bor: Just nu i Berkeley, där hon gästundervisar.

Pseudonymer: Lauren Kelly och Rosamond Smith.

Aktuell: Biografin Det förlorade landskapet (övers. Ulla Danielsson) på svenska och på engelska The Man without Shadow samt Soul at the White Heat: Inspiration, Obsession, and the Writing Life som utkommer den 20 september. Nästa svenska titel är Spader knekt, sommaren 2017.

15 år senare träffas vi under en helg i Berkeley, universitetsstaden utanför San Francisco. Joyce är gästlärare här en termin och har undervisning på torsdagar. Vi har bestämt en första träff en torsdagskväll, så jag undrar om jag inte kan få sitta med under lektionen. Men Joyce avvisar idén: »Du skulle bara ha tråkigt.«.

Hennes 15 elever är där för att skriva, berättar Joyce, och hennes roll är att läsa, diskutera, föreslå ändringar och förbättringar. Fungera som inspiratör och vägledare. Hon har ägnat sig åt liknande undervisning under många år vid Princeton University, och några av den yngre generationens författare – som Jonathan Safran Foer – har haft henne som mentor.

– Mina elever får skriva noveller, framför allt för att det korta formatet kräver en vaksamhet på konstruktion och stil. Vad säger titeln som vi väljer? Hur formulerar man den första meningen? Och den sista? Hur ska man dela upp i stycken? Jag fokuserar på formella ting. Det kan synas trivialt, men allt detta samverkar till den värld man vill bygga upp. Det är som att mura upp en vägg eller lägga en mosaik.

– Och jag säger åt dem att läsa Hemingway, Faulkner eller Virginia Woolf, dessa utsökta stilister!

Nej, jag får inte se Joyce i hennes lärarroll. Men vi ska äta middag tillsammans. När jag anländer till motellet i Berkeley, något försenad, sitter Joyce och hennes nuvarande man Charles »Charlie« Gross i sin bil intill entrén. Helt enligt schema. Joyce i svart byxdräkt och sin storbrättade svarta favorithatt, en accessoar med Garbo-vibbar.

Restaurangen är fylld av larmande gäster. Vi har fått ett bord mitt i lokalen, och tre mindre megafoner hade säkert kunnat underlätta samtalet. Joyce ursäktar sig. Fel restaurang, dålig placering. Och försäkrar att vi har gott om tid att talas vid nästa dag.»Kom klockan elva«,föreslår hon i bilen. Då har hon klarat av den första etappen i sitt vanliga dagsprogram. På hemvägen är det Joyce som kör – vinflaskan fick Charlie och jag dela på.

Villan som Joyce och Charlie har hyrt ligger på en av de branta kullarna, lagom tillbakadraget men inom behagligt räckhåll till universitetsområdet. Den är i två plan och tämligen luxuöst inredd. »Jo, den kostar en hel del att hyra«, säger Joyce. Men bekvämligheten är lika viktig som avskildheten huset erbjuder under de tre månader som de ska vistas där. För naturligtvis ägnar hon dagarna åt att skriva. När jag kommer till villan, har Joyce redan klarat av Etapp 1 i den vanliga dagsrutinen.

– Jag försöker börja min dag vid skrivbordet vid sjutiden på morgonen, säger Joyce där vi sitter i två inte alltför mjuka och bekväma fåtöljer. Vi vill ju båda hålla huvudet kallt. Direkt efter det jag har gått upp. Jag tar ingen frukost, bara ett glas vatten eller kanske en kopp te. Det kan gå lite trögt till att börja med, men jag får oftast i gång tempot under förmiddagens gång. Så till slut har jag ett par färdiga sidor, och det hela känns litet hoppfullt. Om jag då kan ta en hastig promenad eller en springtur, så går jag igenom det jag har skrivit. Medan jag springer får jag många idéer. Väl hemma igen sätter jag mig ofta ner och rättar och skriver om.

Och inspirationen – var hämtar du den ifrån?

– Det är en bra fråga, säger Joyce och hennes välkomnande intresse finns som alltid där som en uppmuntrande försäkran. Jag tror att idéer uppstår på många olika sätt. De är som små bäckar som rinner fram och förenas till en bred flod. Utgångspunkten är för det mesta några karaktärer. Människor träder fram, och de provocerar fram berättelser. När sedan ett par personer möts, framkallar de ett skeende och en intrig börjar formas och få liv. Så mina berättelser utgår ifrån människor och konfrontationer.

Och hur ser du dessa människor, när de dyker upp?

– Till en början saknar de riktiga konturer. Först måste jag döpa dem, ge dem ett passande namn. Jag har en poets öra vad gäller namn, också för de orter och där mina historier ska utspela sig. Jag är mycket känslig för vad man skulle kunna kalla språkets musik. Och de platser som jag bestämmer mig för försöker jag sedan befolka med personer med en naturlig anknytning till just den platsen. Spelplatserna för dramerna i mina berättelser är också mycket viktiga. Det finns en själslig dimension hos dessa platser, där människor har bott och brukat platsen på olika sätt. Människans karaktär påverkas ju av det livsrum som hon lever i. Det kan kanske låta lite mystiskt, men jag tror att det är på det sättet.

En plats som du ofta återkommer till i dina romaner är »det förlorade landskapet«, det vill säga norra delen av staten New York. Det landskap där du växte upp, trakterna i och kring Millersport och Lockport. Det måste vara mycket levande för dig?

– Visst! Mycket levande, och jag blir alltid lycklig när jag tänker på det. Jag har rest en hel del och upplevt många olika landskap, som sydvästra USA och ökenlandskapen där, liksom de mäktiga klipplandskapen, Rocky Mountains. Jag har inte skrivit mycket om det eller förlagt några romaner där, men jag kan förstå varför Georgia O’Keeffe flyttade dit från sin uppväxt i norra delen av New York. Hon kom från en plats med djupa skogar och mörker. Men så reste hon till sydvästra USA, där landskapet är så mycket mer vidsträckt. Och hon blev omedelbart förälskad. Jag känner på liknande sätt. Vissa landskap talar till mig. Städer säger mig numera allt mindre.

Ja, huvudparten av dina romaner utspelar sig ju på mindre orter.

– Det är sant. Å andra sidan kan jag förstå till exempel James Joyces fascination för Dublin och för stadens musikalitet. Den musikalitet som uppstår genom invånarnas röster. Livet i en storstad har sin egen speciella eggelse. Om jag hade växt upp i en storstad, hade jag kanske haft en helt annan känsla för stadens mer pulserande liv och erbjudanden.

Men om vi går tillbaka till min fråga om hur idéer uppstår. Hur länge bär du på en idé innan du vet om den är användbar?

– Jag samlar ofta på notiser och anteckningar, innan jag sätter i gång med en roman. Jag brukar samla dem i en mapp. Ibland kan jag ha kvar dessa anteckningar i åratal, anteckningar som jag då och då tar en titt på. Dykvinnan förelåg i den formen i fyra–fem år, innan jag på allvar satte i gång att skriva romanen. Och jag började på min roman De fördömda 1983 och slutförde den året därpå. Men den blev liggande, jag kände att jag ville omarbeta den. Och så, många år senare, tog jag fram den för att bearbeta den. Så den romanen blev färdig först 2011. En oerhört lång matsmältningstid.

– Romaner där huvudpersonen är en berättare i första person är alltid lättare att skriva. Jag tror att det är så för alla författare. Att skriva utifrån första person. Expensive people, Min syster, min älskade och Jag ska ta dig dit är skrivna utifrån första person, och var därför mycket lättare att skriva. Men jag skriver inte särskilt ofta utifrån första person, utan hellre utifrån tredje. Den svåraste boken av alla var Blonde. Helt klart! Den var verkligen svår.

Blonde var ju utgångspunkt för vårt allra första samtal. Och jag minns att du då berättade att du från början hade sett romanen som en tämligen kort berättelse. Som skulle sluta med att Norma Jean får sig sitt artistnamn tilldelat av produktionsbolaget – Marilyn Monroe …

– Javisst, så var det! Och vilken överraskning!

Men hur kom det sig?

– Ursprungligen såg jag romanen som en sorts postmodern biografi, en novell, en kortroman, och en mer poetisk betraktelse. Men när jag väl hade satt mig in i materialet, insåg jag att romanen måste få en episk karaktär. Hennes liv var så expansivt och det snuddade vid och berörde så många andra liv. Så att bara skriva ett kortare postumt porträtt upplevde jag som ett slöseri … Ju mer jag trängde in i porträttet av Flickan, Kvinnan, Medmänniskan och av människorna runt omkring henne – Sydney Chaplin, Arthur Miller, bröderna Kennedy – och såg deras betydelse, förändrades min ursprungliga idé. Blonde är ett bra exempel på hur ett porträtt eller ett tema kan utvecklas medan man arbetar med det. Det är något som jag tror att många författare upplever.

Läsning i valtider

Joyce Carol Oates om tre gamla böcker som ger en nyckel till dagens USA.

📕 A Cool Million av Nathanael West från 1934.
En vildsint parodisk roman skriven 1934.

📕 It Can’t Happen Here av Sinclair Lewis. Trubbig satir från året efter– 1935.

📕 Konspirationen mot Amerika av Philip Roth.
En subtilt modulerad och sinnrikt uttänkt roman från 2004 som ger en trovärd bakgrund till fenomenet Trump.

Joyce Carol Oates har i många av sina romaner målat upp sina visioner av The American Dream – och av de amerikanska mardrömmarna. Rasupploppen i Detroit i slutet av 60-talet bildar fond för berättelsen i dem, och en storskalig miljöskandal är den utlösande faktorn för dramat i Fallen. Och där är alla offren för den eviga myten om berömmelse och framgång. Inte bara Marilyn i Blonde, utan också den unga kvinnan i Mörkt vatten, som offras i en bilolycka inte olik den vid Chappaquiddick Island med Edward Kennedy som huvudfigur. Eller den lilla mördade sexåriga skönhetsdrottningen i Min syster, min älskade, också den inspirerad av ett fall ur verkligheten.

Hennes romaner är fyllda av tilltufsade, sårade, plågade och misshandlade kvinnor, oftast unga och mycket ofta övergivna av både familj och samhälle. Och hon skriver utifrån en villkorslös lojalitet som aldrig tvekar att skänka förståelse och upprättelse. Den utsatthet som så många av hennes kvinnliga huvudpersoner är drabbade av, är också något som Joyce bär med sig från barndomen. Den lilla skolan på landet vid Tonawanda Creek utanför Millersport hade bara ett klassrum, där lärarinnan undervisade åtta årskurser samtidigt. Och Joyce har berättat hur vägen hem ofta förvandlades till en ren flykt, då hon, »skolans ljus«, jagades och utsattes för hot och smädelser av de äldre pojkarna.

Joyce kommer inte från en läsande familj. Men när hon var åtta år, fick hon Alice i Underlandet i julklapp av sin farmor. Hon har vid flera tillfällen berättat och skrivit om vilken omtumlande upplevelse det var och hur förtrollad hon blev av boken. Först som rent fysiskt föremål, och sedan som ledsagare in i fantasins annorlunda världar. »Boken förändrade mitt liv«, har hon skrivit. »Den väckte lusten att själv fästa ord på papper.«

»Liksom alla barn som har en älsklingsbok ville jag vara Alice«, skriver Joyce i den nyligen utkomna självbiografiska återblicken Det förlorade landskapet. »Jag tror att jag från Alice lärde mig att vara en liten aning djärvare än jag annars skulle ha varit, att ifrågasätta auktoriteter (alltså de vuxna) och betrakta livet som om det var fyllt med äventyr.«

Joyce farmor, Blanche Morgenstern, vars personliga bakgrund har bildat grund för romanen Dödgrävarens dotter, försåg inte bara barnbarnet med böcker, hon tog också Joyce till biblioteket i Lockport, den närmaste större metropolen i närheten av hemmet.

– Böckerna och biblioteket blev en sorts tillflyktsort, minns Joyce. Jag var nog ett rätt ensamt barn. Min bror var fem år yngre, och jag hade inga verkliga kamrater i den lilla skolan på landet där jag gick. Så böckerna blev vänner. Och ganska snart började jag söka mig bort från hyllorna med barnböcker, och hittade författare som Edgar Allan Poe som erbjöd mer spännande och mer vuxna ›sagor‹. Böckerna blev också ett sätt att utforska verkligheten. Även om jag var ett mycket frågvist och nyfiket barn, så kände jag att jag inte kunde få riktigt tillträde till verkligheten på annat sätt än genom böckerna.

Millersport är en liten ort i norra delen av staten New York. Tre mil från födelseorten ligger Niagara med de mäktiga vattenfallen, en plats som – liksom för så många andra amerikanska familjer – var ett fascinerande utflyktsmål för familjen Oates. I romanen Fallen utnyttjas platsen mer dramatiskt. Redan i första kapitlet drivs en olycklig nygift man, efter en misslyckad bröllopsnatt, oemotståndligt mot »vattnets åska« och en säker död.

Stig Björkman väljer fem milstolpar

Blonde
Oates magnum opus, ett stycke amerikansk kvinnohistoria och samtidigt en sylvass indignationsskrift om de ojämna villkoren i USA. Oates skärskådar Marilyn Monroes öde men fångar även hennes styrka.

Mörkt vatten
En kortroman på 150 sidor, inspirerad av den tragiska bilolyckan i Chappaquiddick, då senator Edward Kennedy lämnade sin unga kvinnliga sekreterare att drunkna. En kondenserad prosalyrisk begrundan över ett kvinnoöde.

Vad jag levde för
»Om man är amerikan, är det ytan som räknas. Och tack gode Gud för denna enkla jävla sanning!« Detta säger Corky, en man ständigt på jakt efter framgång, pengar, kvinnor, njutning. En roman som pumpar av testosteron.

Bellefleur
En roman som följer sju generationer av släkten Bellefleur, där också andeväsen, vampyrer, gnomer och andra skugglika varelser konkurrerar om livsrum och intresse. En vildsint, drömlik men ändå tuktad saga.

Fallen
Den dubbeltydiga titeln syftar dels på Niagarafallen, dels är romanen en fallstudie över en undergångsdömd familj. Romanen är en av Oates mer politiska, bakgrunden är en av USA:s största miljökatastrofer.

Niagara County är ett landskap som om och om igen återkommer i Joyce böcker och bildar bakgrund för dramerna. Romanorten Port Oriskany i Eden County är en spelplats med samma blandning av myt och realitet som Faulkners Yoknapatawpha County eller James Joyces Dublin (till exempel har de tre kvinnliga huvudpersonerna i romanerna Men tiden går, Marya – ett liv och Jag ska ta dig dit både födelseår och födelseort gemensamma med sin författare). Med memoarboken Det förlorade landskapet, som kom på svenska tidigare i år, återvänder Joyce till hembygden, berättar om sin barndom och uppväxt och om »författaren som valp« för att parafrasera Dylan Thomas. Hennes mosaikartade återblickar bjuder på många överraskande grepp. Inte minst kapitel 2, där Joyce favorithöna, Lyckliga hönan, för gåspennan och utifrån sitt perspektiv berättar om sin fyra-, femåriga lekkamrat. Jag kan tänka mig att Joyce inte har satt Det förlorade landskapet i händerna på sina skrivarelever, men ändå rekommenderat en läsning. För memoaren ger en unik inblick i en författares tankevärld. Här minns hon de vidsträckta flygturerna med pappa Fred, sedan han sparat ihop till ett par timmars hyra av ett sportplan. Och läsaren minns de svindlande himlafärderna i den mångskiftande släktkrönikan Bellefleur. Bara för att ta ett exempel.

Nu när du har återvänt till ditt barndoms landskap med Det förlorade landskapet, hur levande framstår det för dig i dag?

– Mycket levande. Men även mitt hus i Princeton, liksom byggnader jag tidigare vistats i, skolorna jag gått i, Syracuse University. Jag kan frammana byggnaderna, deras fasader, fönstren, trapporna. Det
tycks finnas ett närmast magiskt förhållande mellan de byggnader där vi har vistats och de människor som vi tidigare var. Så när jag vill försöka återkalla bilden av den som jag en gång har varit, så måste jag också återkalla bilden av de platser där jag har vistats. Jag tror att det är omöjligt att se sig själv i förfluten tid utan att samtidigt försöka återskapa dessa platser i minnet.

När fotografen Martin Adolfsson anländer, föreslår Joyce att jag tar en lunchpaus med Charlie på solaltanen.

– Du kan väl se, om du hittar någonting du vill ha i kylen?

Själv tänker hon ta en titt på och redigera morgonens bemödanden.


En yoghurt, lite frukt och en kaffe får duga. Vid tidigare besök har Joyce berättat att hon också stått för matlagningen. Men här i Berkeley har restaurangbesöken blivit fler. Livet med Charlie syns lättsammare och mindre schemabundet än det med Joyce förste man, Raymond Smith.

– Charlie älskar också att resa, säger Joyce. Så han har fått med mig runtom i världen, även om jag är mer av en stugsittare.

Charlie Gross, som är hjärnforskare och sysslar med neurovetenskap, har också bidragit med kunskap och synpunkter till Joyce senaste roman, The Man Without a Shadow. En kärleksberättelse om en kvinnlig hjärnforskare och hennes forskningsobjekt, en man som lider av en märklig sjukdom som gör att hans minne fullständigt gått förlorat. Han upplever varje ny dag utifrån ett absolut nolläge.

– Ja, det är en kärlekshistoria av ett mer ovanligt slag … En berättelse om två människor som respekterar varandra, och om en kvinna som blir förälskad mer eller mindre av en slump. Hon är en arbetsnarkoman, helt fixerad vid sin forskning. Men gradvis förändras hennes attityd och känslor till den man som till en början bara är objektet för hennes forskning. Jag tror att man i slutet av romanen får känslan av en genuin och osjälvisk kärlek. Han kan egentligen inte ta emot och svara på hennes känslor, men hon älskar honom osjälviskt och oförbehållsamt. Hon älskar honom ändå.

Oates med Charlie Gross, make och hjälpande hand.

Fick du hjälp av Charlie, medan du skrev?

– Charlie är min förste läsare. Och naturligtvis har hans kunskap varit till stor hjälp. Han har varit noggrann med att se till att medicinska och vetenskapliga utläggningar i romanen blivit tillräckligt begripliga och utförliga. Det rent mänskliga innehållet tror jag att jag har ett tämligen naturligt förhållande till …

Och här hade jag gärna velat fortsätta och prata om den roman som redan finns avlämnad och klar på förlaget, A Book of American Martyrs, en berättelse som har den högst infekterade abortfrågan i USA som grund, en historia om två familjer med totalt divergerande åsikter i centrum. Och den 20 september utkommer Soul at the White Heat: Inspiration, Obsession, and the Writing Life i USA, ännu en självbeskådande volym om »varför jag skriver«. Och i vinter ska hon slutföra en ny roman, Vicissitudes of Time Travel. Om nu inte Nobelprisstiftelsen skulle ringa i oktober …

Men nu är fotografen redo. Efteråt är klockan nästan tre, och Joyce konstaterar en aning besviket att hon nog bara hinner med en rask promenad. Redan klockan fem väntar middag med en förhoppningsfull experimentfilmare. »I hope you all will join!«, utmanar hon. Så både Charlie och jag gör oss redo. Och medan Joyce med raska steg drar uppåt kullarna, stretar jag och Charlie (som fyller 80 år nästa dag) efter. Energi är ingen bristvara hos Joyce Carol Oates. Lördag morgon kommer hon återigen att sitta vid datorn klockan sju. Kanske att hon unnar sig en kopp te. Det är ju ändå helg.

Oates bästa roman – om författarna själva får välja

Majgull Axelsson:

»Marya var den första bok av Oates som jag läste och den gjorde ett oerhört intryck på mig, inte bara på grund av innehållet och miljön, utan också berättartekniskt. Hur kan hon skildra denna väldigt udda människa med en sådan inlevelse?«

Jan Guillou:

»Blonde är en fantastisk bok. Den är en tekniskt fulländad lång uppvisning i konsten att växla mellan olika skrivsätt, och hon behärskar dem alla. En ekvilibrist.«

Kerstin Ekman:

»Blonde är en höjdpunkt i hennes i alla avseenden stora författarskap.«

Inger Alfvén:

»Jag tänker på tre böcker från skilda perioder, den politiska thrillerartat spännande Ljusets ängel från början av 1980-talet. Den mer personliga Men tiden går 10 år senare och från 2000-talet Fallen, starkt politisk den också och en mycket berörande familjehistoria. Läs och njut.«

Lena Andersson:

»Mörkt vatten är blott 154 sidor lång; en enda ångestfylld inandning om en ung älskande kvinna som blir lämnad av sin tillfällige älskare, The Senator, att drunkna när han kör ner i vattnet och strax räddar sig själv. Boken är uppenbart inspirerad av Edward Kennedy och Chappaquiddick, vilket bara gör den mer suggestiv.«

Annons