Karl Ove Knausgård har lämnat Sverige och bor numera i södra London med sin brittiska fru och – för tillfället – alla sina fem barn. Vi Läser fick en pratstund med den norska författaren strax innan han tog emot Svenska Akademiens nordiska pris i Stockholm. En ny roman är på gång, avslöjar han. »Den är långt från psykologisk realism.«

Det sägs att Karl Ove Knausgård har slutat röka, men nikotinbehovet finns tydligen kvar, för under vår pratstund uppe på hans svenska förlag skymtar en snusprilla varje gång han ler. Knausgård skrattar försiktigt, pratar lågmält, och svarar utan hjälp av inövade repliker.

– Det värsta som kan hända är att man svarar samma sak varje gång. Jag försöker alltid besvara frågor som om jag fick dem första gången, förklarar han.

Även om det är flera år sedan han satte punkt för Min kamp-sviten har han inte lämnat den. På engelska kom den sista delen ut så sent som fjol.

– Jag minns inte längre vad som står där, och jag tror inte att jag kommer att läsa dem igen. Det är ett stycke tid. Men jag lärde mig mycket om att skriva.

Ett bärande tema i Min kamp var skam. Och kanske framför allt att skriva sig loss från skammen.

Hjälpte det att skriva, eller skäms du fortfarande?

– Ja, jag skäms lika mycket idag. I det sociala är det det samma. Dessvärre. Det har inte förändrats. Men jag skäms inte lika mycket över skrivandet som förr. Det har blivit bättre, säger han.

Karl Ove Knausgård separerade från Linda Boström 2016. I dag bor han med sin nya fru, som är förlagschef, i södra London. Paret har ett barn tillsammans, och de fyra barnen från det tidigare äktenskapet bor också – just nu – i London.

– Min sons rum är det rum där jag skriver, så jag har sällan tid att jobba i långa perioder som när jag var yngre. Det är inte möjligt med en så stor familj. Vi bor i ett hyreshus men det är trångt. Å andra sidan var Min kamp inte heller bara skriven i en stuga, utan också mellan dagishämtningar och matlagning, det var väldigt mycket ett projekt där liv och litteratur vävdes samman, säger han.

På vilket sätt har förhållandet till skrivandet förändrats sedan Min kamp?

– Jag har blivit bättre på att inte tänka på vad folk tycker. Det var en svensk författare, Majgull Axelsson, som gav mig rådet – och det är möjligt att jag skrev om det i Min kamp – att aldrig läsa tidningarna, aldrig se några inslag på teve, bara gå vidare. Det försöker jag göra. Men det är också möjligt att jag bara blivit äldre.

Hos den gamla skolans autofiktiva författare som Kerstin Thorvall och Henrik Tikkanen fanns det en idé om att sanningen skulle hjälpa samhället. Allt smuts skulle ut, man skulle spränga borgerskapet. Tror du att det stämmer för dagens autofiktion?

– Jag tror inte att det är helt fel. Det finns allt färre sådana ställen. Allt som har med svaghet att göra, med skröplighet och sjukdom och omoral och våld, allt sånt, allt stängs ner överallt. Så det måste finnas ett ställe där vi kan unna oss en sanning om oss själva. Litteraturen gör det möjligt. Men det behöver inte vara mina personliga underkläder som hängs ut. Det kan vara det allmänt mänskliga, säger han.

I en av dina årstidsböcker beskriver du att det ligger obetalda räkningar överallt. Som läsare tänker man att du säkert måste ha någon som kan fixa det där åt dig numera. Är det en romantisk idé, att sakna kontroll, eller vad handlar det om? Det återkommer i många av dina texter.

– Det är inte så medvetet som det verkar. Allt som har med pengar och ekonomi att göra fyller mig med ångest. Och det är inte helt obetydligt, för jag gick nästan i konkurs på grund av det här. Jag blev tvungen att betala väldigt mycket pengar i extra skatt, det var advokater inblandade och allt möjligt. Efter det hände skaffade jag mig en bokförare. Men jag får fortfarande ångest av allt som har med pengar att göra.

Knausgård lutar sig tillbaka, säger att hans slarv följer med honom dagligen.

– Till exempel nu, när jag ska hålla ett tal på prisutdelningen. Jag har vetat om det ganska länge, men jag började skriva i natt, och insåg att jag glömt pc-sladden hemma, så jag fick ringa till min mamma som råkar bo på samma hotell och vi fick improvisera. Det är slitsamt att leva så. Jag är van med det, men det leder till att andra hela tiden måste ställa upp för mig.

Ryktet säger att du skriver på en roman. I vilken stil är den?

– Det är väldigt fiktivt, alltså i den meningen att det lämnar den psykologiska realismen. Men den utspelar sig i Norge.

Läser du mycket brittisk litteratur nu när du bor i London? Du skriver ju själv i nåt slags Dostojevskij-tradition, men brittisk litteratur ligger närmare Tolstoj, det som kallas comedy of manners.

 – Jag älskar ju att strosa omkring i Foyles och Waterstones, och eftersom min fru är förlagschef så vi har en massa nya böcker hemma. Så jo, det blir en del engelskspråkig litteratur. Jag gillar verkligen Tessa Hadley, det är en realism som är mästerlig, så musikalisk. En annan bok jag tyckte om nyligen, som är i samma stil, var Midwinter Break av Bernard MacLaverty. Där finns också den där otroliga realismen. Den brittiska litteraturen är mer kontrollerad men kanske också mer professionell än den norska, som är mer vild. Jag gillar också amerikanska Maggie Nelson. Hon är fantastisk, där finns det kontrollerade och okontrollerade samtidigt. Hon är både vild och intellektuell.

Nu får du Svenska Akademiens nordiska pris, som brukar kallas lilla Nobelpriset. Hur har dina känslor gått kring turerna i Svenska Akademien?

– Jag har ju följt med, men jag vet inte om jag ska prata om det egentligen. Jag känner ingen i Svenska Akademien. Du vet säkert mer än jag vet. Jag upplever att det är ett minfält, att prata om Akademien, Dramaten, Statsteatern, Virtanen… man kan inte bara prata om det och få det avklarat så. Allt blir en brandfackla. Hellre följer jag med, låter det ligga, och kanske skriver jag en roman om fem år som har något av det i sig. För så länge tar det. Det som är illa med situationen i dag är att allt går så fort när drevet är igång. Ingen hinner tänka.

Annons
prenbild-5-nr-499-kr

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare