Katarina Wennstam: »Jag har blivit en livlina för folk«

Storasyster, kvinnokämpe, folkbildare. I 17 år har författaren Katarina Wennstam hyllats av läsarna för sina närgångna skildringar av manligt våld och kvinnlig utsatthet. Nu har hon gett sig själv ännu ett tufft uppdrag.

Först ser det ut som akne. Tittar man närmare syns det att det är blod. Hela hans ansikte är rödprickigt och under bloddropparna syns klösmärken från när han ströp sin fru, efter att först ha skurit av henne näsan. Hennes dödskamp inristad i hans ansikte. I förhör förklarar han att Martha, som hon hette, var för vacker. Hennes skönhet var ett hot för han ville ha henne för sig själv. Men nu när han riskerar ett långt fängelsestraff oroar han sig för deras tre veckor gamla son. Vem ska ta hand om honom?

Katarina Wennstam klickar bort polisutredningen från 2014 som hon har i sin dator hemma i vardagsrummet, och tar fram ett annat dokument. Ett annat kvinnomord. På en bild som visar en skogsväg har polisens utredare ritat ut två röda pilar som pekar ner i marken. De pekar på släpspår efter en kropp som först övermannades och sedan drogs in i skogen där mördaren levde ut sina fantasier.

I snart två decennier har författaren och tidigare kriminaljournalisten Katarina Wennstam skildrat våld mot kvinnor i sina böcker, först dokumentärt som i den uppmärksammade debuten Flickan och skulden som kom 2002. Sedan i form av spänningslitteratur, för att nå ut till en större publik.

Kritikerna som tyckte att hon sålde ut sin själ när hon började skriva deckare har tystnat och böckerna baserar sig fortfarande i allra högsta grad på verkligheten. Det är därför Katarinas dator är full av filmer, bilder, polisutredningar, obduktionsrapporter och andra dokument som visar hur kvinnor misshandlats, våldtagits, stympats och mördats genom åren.

Här finns uppmärksammade fall som morden på Pernilla Hellgren och flickan Engla Höglund som båda föll offer för sexualmördaren Anders Eklund, det så kallade joggingmordet på Ida Johansson i Upplands Väsby, och mordet på Lisa Holm. Men här finns också offren som dog i tysthet, som på sin höjd fick en notis i tidningen. Som Martha.

Att sitta här i den trygga och vackra lägenheten på Södermalm i Stockholm och »chockturista« i andras tragedier … Känns det gamaktigt?

Katarina Wennstam nickar.

– Visst kan det göra det. Det finns något märkligt med vår tids fascination för våld mot kvinnors kroppar. För mig är det ingen liten sak att läsa en förundersökning som handlar om ett mord på en kvinna. Med det kommer ett ansvar, säger hon.

Det ansvaret innebär att hon ska ha ett tydligt syfte med att gå in och titta på alla dessa kvinnoöden, och att sedan skildra dem med respekt. Att inte fläka ut massakrerade underliv över boksidorna utan fånga upp detaljerna som gör att grymheten kryper in under huden. Blodprickarna i ansiktet. Släpspåren på skogsvägen.

När vi ses hemma hos Katarina Wennstam en solig höstdag 2018 är hon mitt uppe i researchen inför sin nya bok som via två kvinnoöden ska visa hur brottsoffer delas upp i ett A- och ett B-lag beroende på om samhället och medierna tycker att kvinnan får skylla sig själv. Kvällen innan fick jag ett sms: »Hej Åsa! Ses vi i morgon 09.00? Mvh Katarina«. En snabb koll att jag inte glömt bort vårt möte. Hon är effektiv, hennes tid dyrbar. Även fast också den nya boken är skönlitterär är det samma journalistiska fotarbete som ligger bakom.

Nyligen drack Katarina kaffe med en kvinna vars mamma blev knivmördad. När polisutredningen var klar hade polisen frågat om kvinnan ville ha tillbaka de saker som hade beslagtagits under utredningen, bland annat de två knivarna. Mordvapnen.

– Sådana detaljer går inte att hitta på själv, säger Katarina Wennstam.

Hon bjuder på frukost i skenet av tända stearinljus på arbetsbordet i vardagsrummet. Rykande kaffe och ljumma croissanter ligger bredvid travar av mappar märkta »MORD«.

På väggen hänger äkta tavlor och från högtalarna strömmar klassisk musik. Våld och violiner. Det är som att vara hemma hos valfri deckarpolis: Kurt Wallander, Martin Beck, eller Van Veeteren, med skillnaden att Katarina Wennstam inte är någon litterär kliché.

Plötsligt ser jag en uppslagen tidning ligga på ett bord ute i hallen. Gula överstrykningar lyser från sidorna och det är något bekant över alltihop. När jag kollar närmare, inser jag att det är mitt eget reportage i senaste numret av tidningen Svensk polis som handlar om ett kvinnomord i Ulricehamn som Katarina suttit och läst.

Jag blir glad över att hon tyckte det var bra och kanske till och med stilistiskt intressant, oss författare emellan. Det skulle visa sig att jag har fel.

Nästa gång vi ses är det på den delvis nedlagda Polishögskolan i Sörentorp utanför Stockholm där hon ska föreläsa om brott i nära relation, polisens torra beteckning på män som slår, våldtar eller mördar sina fruar. Katarina Wennstam kör igång och pratar två timmar i sträck utan någon Powerpoint, med bara ett glas vatten som stöd. När hon berättar om kvinnan som erbjöds få tillbaka knivarna, går ett svagt sus genom publiken. Här sitter både poliser som lutar sig framåt med intresserade ögon, och de som demonstrativt lägger armarna i kors.

– Det är mycket mer utmanande än när jag föreläser på kvinnojourer. Där håller alla med om allt jag säger, viskar Katarina Wennstam till mig efteråt och nickar kraftigt för att visa hur responsen brukar bli.

Efter föreläsningen rycker hon av sig klackskorna, slänger in dem och blombuketten som hon fått i baksätet på bilen som står parkerad utanför byggnad 16 och drar på sig ett par gympaskor. Hon vill passa på att gå runt på de nedlagda övningsfälten för att insupa atmosfären. Katarina Wennstam stannar upp vid två imposanta ekar vars löv vajar stillsamt i vinden och tar en bild med sin mobil. Några steg senare avbryter hon sig mitt i en mening för att peka mot ett fönster.

– Titta där! Där satt Göran Lindberg i sitt rum.

Den tidigare polischefen och läraren blev känd som Kapten Klänning för sin jämställdhetskamp, men dömdes 2010 för en rad sadistiska sexualbrott.

När polisen gjorde husrannsakan på Göran Lindbergs rum på Polishögskolan hittade de hans så kallades leksaksväska full med läderremmar, bitbollar, koppel och en piska. I bokhyllan stod flera böcker – bland annat Katarina Wennstams Flickan och skulden. Det är en anekdot som Katarina ofta har återkommit till.

Jag fick veta att Anders Eklund beställt samma bok i fängelset, men fått nej.

Är det för att den har tagit på dig?

– Oh ja. Jag tror inte att jag inspirerat en våldtäktsman för den inspirationen hade han nog i sig själv. Men hur läste han min bok? Jag fick veta att Anders Eklund beställt samma bok i fängelset, men fått nej.

Den ena av hennes två huvudpersoner i den nya boken faller offer för ett överfallsmord och blir en följetong i medierna. Den andra levde tillsammans med sin förövare och får varken förståelse, uppmärksamhet eller någon våg av sympati. Skiljelinjen i synen på vilken kvinna som får skylla sig själv kan också vara mer subtil och gå vid längden på hennes kjol, om hon dansade och flörtade med förövaren innan han gav sig på henne eller om hon helt enkelt legat runt och visat att hon gillar sex.

Det sistnämnda gjorde Katarina själv en gång i tiden med en tonårig trotsighet toppad av en uppriktig undran: Varför skulle det vara fel? Varför kallas killarna casanova, player och kung, medan tjejerna blir madrass, billig, allemanshora? Varför i helvete är det kvinnans beteende som ska bedömas, och inte knytnävsslaget, våldtäkten eller mordet? Den frågan har brunnit inom Katarina ända sedan hon som 14-åring blev stämplad och skrev i sin dagbok att hon skulle hämnas genom att bli någon, »De ska fan få se att jag inte är det de kallar mig«, och vidare genom hela hennes författarskap.

– Att ligga runt är inte kriminellt. Men att begå övergrepp är det.

När jag ber henne berätta vad hon själv gått igenom är det första gången som den annars snabba, slagkraftiga Katarina Wennstam stannar upp och drar en djup suck.

– Hur kommer det sig att kvinnor alltid förväntas vara privata, medan till exempel en ambulansman aldrig får frågan »Var det här jobbigt för dig?«.

När författarkarriären tog fart valde hon medvetet att inte släppa in journalisterna i sin egen historia av att ha varit mobbad, misshandlad och utpekad som lösaktig under högstadietiden. Det hade bara skymt sikten för budskapet och riskerat att reducera henne själv till ett bittert offer, och böckerna till dagboksdravel.

– Jag är själv journalist, jag vet hur mediedramaturgin fungerar.

Men är det verkligen de privata frågorna till kvinnor som borde upphöra, eller borde snarare samma frågor ställas till män? Katarina Wennstam funderar en stund.

– Ja, det vore bra om samma frågor ställdes till män. Jag skulle till exempel tycka att det vore jätteintressant att läsa om hur en gängkriminell bad för sitt liv, eller drabbades av posttraumatiskt stressyndrom.

I takt med att hon fick sitt erkännande som författare och debattör kände hon att hon stod på solid grund och ville ge tillbaka till alla de läsare som hört av sig och givit henne sina förtroenden. »Det här har jag aldrig berättat för någon förut«, är den vanligaste inledningen i breven hon får. Katarina bestämde sig för att gå ut offentligt och berätta: »Jag har gått i dina skor.«

Läs också:
Stephen King: »Pappas svek gjorde mig till feminist«

De kände direktatt något var fel. När Katarina Wennstam, då 14 år, och hennes kompis Malin gick in på discot förändrades stämningen. Några timmar tidigare hade de omringats av andra elever på Nordhemsskolan i Göteborg och de elaka orden träffade henne som en störtskur. Katarina var ju för lösaktig. Träffade för många killar, hånglade, levde ut sin tonårspassion.

Till slut lyckades Katarina och Malin ta sig därifrån och gömde sig i en biologisal med skelett och uppstoppade djur tills mörkret föll. Där hörde Katarina skriken genom dörren: »Vi plockar dig när skolan är slut!«. Ändå gick hon och hennes bästis, lojal som få, till discot på fredagskvällen med högburna huvuden, men det slutade med att de blev omringade på nytt.

Den här gången blev hoten allvar, en kickersbrud vars brorsa satt på kåken tog ledningen och började mata slag efter slag mitt i ansiktet på Katarina som svarade med att spänna käkmusklerna och bita ihop så att tänderna inte skulle flyga ut. Så stod hon där mitt i ringen som skanderade »Hora!« tills kickersbruden hade slagit sig trött. Då tog Katarina nattbussen hem, ljög för sina föräldrar att hon hamnat i bråk om en kille på dansgolvet. På måndagen gick hon till skolan som vanligt, alldeles svullen.

Där och då var konsten att ljuga en överlevnadsstrategi, ett sätt att både hålla skammen stången och inte oroa sina föräldrar som var upptagna av sin uppslitande skilsmässa. En som såg hur den unga Katarina, som skolkade mycket, egentligen hade det var hennes gamle klassföreståndare Alf-Gunnar: »Jag förstår att skolan inte är lätt för dig nu, men kom åtminstone på proven.«.

Jag kan själv häpna över hur förslagen jag var.  

Andra gånger var lögnen porten till äventyret, som när hennes familj var på Mallorca och Katarina uppfann en spansk väninna. Föräldrarna gladde sig åt hennes nyfunna kompis »Esmeralda« och skickade med en stor chokladask att ge i present. I stället gick Katarina raka vägen till en bar, bytte chokladen mot en drink och drog iväg i natten med ett gäng spanska killar. Katarina Wennstam skrattar högt åt minnet, innan hon med ens ser allvarlig ut.

– Jag kan själv häpna över hur förslagen jag var.

Det var först när boken Flickan och skammen: En bok om samhällets syn på slampor utkom nästan 30 år senare som Katarinas mamma fick veta hur hon faktiskt hade haft det under uppväxten.

2018 fick Katarina Wennstam både sommar- och vinterprata i radion, ett slags folkets Nobelpris till den som vunnit massornas kärlek. Hennes fans har dubbat henne till en osjälvisk hjälte som drar en lans mot våldsamma män. Men vad ger allt det där henne själv, rent egoistiskt?

– Det är klart att det finns ett visst mått av… hybris även hos mig. Jag vet att jag kommer att få den här uppmärksamheten och i det finns makt.

Hon är sedan länge i en position där hon vet att en ny bok innebär en självklar plats i tv:s morgonsoffor och inbjudningar till de mest prestigefulla scenerna. Ekonomiskt har böckerna gjort att hon sedan länge kan försörja sig på författarskapet, även om det inte skulle gå att ta en paus i fem år.

– Jag är väl medveten om det, att varje år måste jag skriva en ny bok.

Men det som framgångarna framför allt har betytt på ett personligt plan, är att hon inte längre är lika arg. Paradoxalt nog har ilskan, som byggde bo inom henne i tidiga tonåren, minskat ju mer hon satt sig in i alla de vidrigheter som kvinnor utsätts för. Att tratta ner sin frustration i böckerna och försöka göra skillnad innebär att den får sitt utlopp där, i stället för att mala inombords.

Det som fyller henne med störst wow-känsla är när unga människor kommer fram och berättar för Katarina att hennes böcker har påverkat deras livsval: »Jag har bestämt mig för att bli jurist.«. Men det händer att Katarina Wennstam gråter. Ibland räcker det inte att ta på sig yrkeshatten och med en sorts skyddande polisblick titta på brutala bilder och filmer. Ibland måste hon växla om genom att titta på gulliga kattvideos i några dagar. Ibland behöver hon ta en paus helt och hållet.

– I går kväll satt jag och grät med min man. Daniel är psykoterapeut och han förstår.

Ett annat sätt att skydda sig är att förvara allt arbetsmaterial i vardagsrummet. Inte i sovrummet.

Hjälteglorian som läsarna placerat på Katarina Wennstams huvud kan också vara betungande vid insikten om hur många kvinnor där ute som sätter sitt hopp till henne. Men hon är ingen psykolog, läkare eller polis. Hon kan inte hjälpa alla.

– Jag blir liksom en livlina för folk och det kan få mig att krokna. Det finns sådan desperation där ute och känslan är att ständigt ligga efter. Jag kan inte längre ha min mejladress ute offentligt. Men ibland räcker det att svara »Har du fått ett målsägarbiträde?«. För hur fan ska en 13-åring veta att hon har rätt till ett sådant? Det är när man mår som sämst, som man förväntas vara som mest påläst.

Elaka tanter, som älskar katter och är inne och bajsar i kommentarsfälten!

Kritikerna finns så klart också, från de som tycker att hon gjort karriär på att förstärka konflikten mellan män och kvinnor, till de rena hatarna. På nätforumet Flashback hamnade hon år 2013 som nummer tre på en lista över Sveriges farligaste kvinnor, personer som den anonyma trådstartaren ansåg »får män oskyldigt dömda, som mördat män, som är politiskt extrema, eller bara svårt psykiskt störda.«. Katarina Wennstam skiner upp när ämnet kommer på tal.

– Den där placeringen är jag stolt över!

Men det har funnits perioder när hon varit rädd på riktigt, som när någon skrev så detaljerat om hur hon varje dag var klädd att det tydde på någon form av kartläggning.

Hatet kommer inte bara från anonyma män.

– Elaka tanter, som älskar katter och är inne och bajsar i kommentarsfälten! De drivs av samma bitterhet som männen.

Annars tycker hon att samtalsklimatet har förändrats och gläds över att det var länge sedan hon fick frågan »Hatar du män?«. Framför allt har det gjorts stora framsteg inom polis och rättsväsende, och det är inte lika vanligt längre att kvinnor får frågor om sin klädsel.

Tuffa debatter och kritik mot sitt arbete räds hon inte, »Jag litar på min hjärna.«. Det som däremot skjuter in som en pil i bröstet är elaka kommentarer om hennes utseende, vilket också skapar skuldkänslor: Kan man verkligen vara stark feminist och fåfäng samtidigt? Får man bli ledsen över något så ytligt som kommentarer om frisyrer och rynkor? Katarina blir det. Men att hon regelbundet tar botox beror inte på det, utan på att det är den enda behandling som hjälper mot hennes kraftiga migrän.

– De sätter nålarna här runt pannan så om några år kommer jag se jättelustig ut. Slät som ett strykjärn här uppe och skrynklig här nere, säger Katarina Wennstam och spricker upp i ett jätteskratt som når ända upp i pannan.

Migränen gör att hon tvingats till ungefär samma arbetsupplägg som Leif GW Persson. Produktiva perioder varvas med pauser, fast skillnaden är att han brottas med ett alkoholmissbruk och hon med huvudvärk. När smärtan slår till ägnar hon sig åt andra sysslor som inte kräver något intellektuellt tankearbete.

Hallen hemma i lägenheten är täckt av uppklistrade bilder på familj och vänner som inte bara är fina minnen – utan en vägg av värk. Det är mitt emot den väggen som hallbordet står, med det uppslagna reportaget i Svensk polis. Det som jag har skrivit. När jag nämner det, inser jag snabbt att Katarina Wennstam inte alls sugit in kunskap eller stilistik, utan att hon suttit och genuskorrat texten.

– Kolla här! Här citerar du en polis som säger att kvinnan som mördades var »helt oskyldig«. Då blir det bara BAM! i huvudet på mig, säger Katarina Wennstam.

Jag tittar oförstående på henne, tills jag inser att Katarinas tolkning är att om en kvinna beskrivs som oskyldig, så innebär det att andra mördade kvinnor får skylla sig själva.

Finns det en risk att man som engagerad debattör i ett ämne, sätter på sig så starka glasögon att de bara bekräftar den egna tesen?

I fjol kom Nina Åkestams bok Feministfällan där hon skriver att feminismen inte känns så kul längre, att den blivit en aggressiv, ordmärkande krets för aktivister. Innebär verkligen benämningen »oskyldig kvinna« automatiskt att alla andra får skylla sig själva? Eller är det helt enkelt ett uttryck som används i ett sammanhang där den kvinnliga Ulricehamnspolisen i mitt reportage berättar att alla tidigare mord i stan skett inom kriminella kretsar, i en ändlös spiral av hämnd?

– Det kan absolut vara så att man bara börjar se saker genom sitt eget filter. Jag förstår också att man tycker att exempelvis mordet på Lisa Holm är värre än ett mord på en gängkriminell. Samtidigt ska vi vara lika inför lagen.

Många människor har en plan B om karriären skulle skita sig. Katarina Wennstam har både en plan B, C och D, även om hon just nu inte ser något slut på behovet av att skildra våld mot kvinnor, vad som formar en gärningsman och vilka strukturer som ligger bakom. Kanske skulle det vara roligt att prova en annan uttrycksform, som radio. Kanske skulle det vara roligt att göra något helt annat.

– Som att jobba på Ikea! Det har jag tänkt vore jättekul för jag älskar inredning.

Läs också:
Boktips från Katarina Wennstam: »Min första stora läsupplevelse«

De kanske ringer dig om jag skriver det?

– Ja! Och ber mig sätta ihop ett koncept för feministisk inredning, haha!

Sista gången vi ses är dörren till vardagsrummet rutig av färgglada post it-lappar med olika scener i boken som flyttas runt i takt med att berättelsen växer fram i Katarinas huvud: gult är karaktären Charlotta, blått är karaktären Eddie och lila är miljöbeskrivningar. I hörnet på varje lapp sitter ett kryss beroende på om scenen är färdigskriven eller inte.

»Charlotta till Sörentorp«.

»Polisen ville veta allt (Maniskt)«.

»Charlotta migrän. Vad mer?«.

I vanliga fall brukar författare inte ens vilja prata om sin kommande bok, än mindre visa upp sitt halvfärdiga manus. Katarina Wennstam slår upp sin laptop och skjuter fram den mot mig.

– Här! Läs om du vill så går jag på toa så länge.

Det är då det verkligen trillar in hos mig hur Katarina Wennstam arbetar. Hur hon hämtar stoff ur vardagen och verifierar detaljer. Varenda steg vi tog vid den där promenaden på Polishögskolan var research. Det kapitel jag får se heter Polishögskolan, Sörentorp och inleds så här:

»Charlotta ställer sin bil utanför byggnad 16 inne på området. Hon stiger ur och lägger händerna ovanpå biltaket. Blickar ner mot den stora gräsplanen och byggnaderna. Två enorma ekar med runda kronor är så stora att de nästan ser ut att trotsa tyngdlagen med sina tunga grenar och lövverket som börjar spricka upp.«

»Just där, mitt i hjärtat av den svenska polisens plantskola, satt en av landets värsta sexualförbrytare och planerade sina brott. Där satt han vid sin dator och surfade på eskortsidor för att hitta de unga tjejer som han sedan köpte sex av och många gånger misshandlade grovt och utsatte för tortyrliknande behandling. Där inne måste han ha suttit med blicken ut mot samma gräsmattor som Charlotta nu betraktar.«