Katter i litteraturen

Katten slank in i litteraturhistorien år 1857 med Charles Baudelaires Les Chats. Sedan dess har den hållit hundratals författare sällskap och skildrats i tusentals romaner och dikter.

Josef har gjort mig till en bättre författare, säger Göran Hägg. Josef, det är hans katt, en ganska liten bondkatt av »klassisk svartvit modell«. När jag frågar på vilket sätt, svarar Göran Hägg:

– Genom den lugnande och befolkande inverkan en katt utövar i varje hus. Genom tvånget att jobba ihop till kattmat. Genom de grubblerier som kattens egendomliga språkuppfattning väcker. Samt genom sin oerhörda förmåga att se kolugn ut och samtidigt vara beredd att agera i rätt ögonblick – han bryr sig inte om korkad kritik utan agerar hela tiden målmedvetet vidare för sina syften.

Göran Hägg är långt ifrån den enda kattvännen i sin yrkeskår. 

Om man samlade all världens kattböcker skulle man kunna fylla ett mindre bibliotek. Där skulle man hitta T.S. Eliots De knepiga katternas bok, Werner Aspenströms Gula tassen och Vicki Myrons Biblioteks-katten Dewey. En avdelning skulle rymma böcker av Brodsky, Grass, Hemingway, Kipling, Naipaul, Lessing och andra Nobelpristagare; en annan praktverk som A dictionary of Cat Lovers och Juliette Raabes Bibliothèque Illustrée du Chat.

Man skulle finna hyllmetrar med lyriksamlingar, ruvande på rader som »De älskar kunskap såväl som njutning / de söker skuggornas tystnad och mörkrets fasor« (Charles Baudelaire) och »Av hela vår soliga värld / önskar jag blott en trädgårdssoffa / där en katt solar sig … / Där skulle jag sitta / med ett brev i barmen, / ett enda litet brev. / Så ser min dröm ut …« (Edith Södergran).

Vad är det som gör att så många författare inte klarar sig utan det lilla djuret? 

– Om man intresserar sig för andra varelsers själsliv är katten rätt djur att ha i närheten och umgås med under ömsesidig respekt. Att vinna en katts aktning kräver lyhördhet, säger Göran Hägg och tillägger: Hemingway hade katter, Hitler hund.

Den sista meningen ekar Ernst Jünger, en annan kattokig författare: »Katten lyder inga order. Antingen kommer han frivilligt eller inte alls. Han låter sig inte degraderas till någon cirkusfigur som hunden, apan eller grisen.«

Författaren Monika Fagerholm, som har två katter (Ludde och Snäckan), förklarar den speciella relationen mellan katt och författare så här:

– Katter har själ. Och katter är saligt och heligt ointresserade av allt slags »skrivande«. De är som de är, inga ord, och sätter på grund av sitt demonstrativa ointresse dig i ett sunt perspektiv. 

Om man kan tala om något som kattens litterära genombrott så kom det med Charles Baudelaire och den poetiska modernismen på 1850-talet. 

– Då blev katten en ikon för en ny bohemisk livsstil och en symbol för storstadslivet.

Det berättar Gunnar Broberg, professor i idé-och lärdomshistoria, och författare till Kattens historia (2004), där han skriver att författarnas kattintresse var en del i »stadslivets litterära uppror mot det gamla feodala lantlivet«.

– Man kan säga att fransmännen gjorde katten existentiell, säger han. Författarna började identifiera sig med den. Precis som katten var bohemen någon som stryker runt om natten. 

Men katten hade hela tiden en dubbel roll. Den hörde hemma på den smutsiga bakgården men ansågs samtidigt ren och vacker. Den betraktades både som en självständig varelse och som ett offer; symboliserade både frihet och fångenskap. Den förkroppsligade maximalt liv, men också ofrånkomlig död och utslocknande. 

Katten hade det inte lika lätt i svenska kulturkretsar. I Kattens historia konstaterar Gunnar Broberg att det finns anmärkningsvärt få katter i svensk 1800-talslitteratur. Först i slutet av seklet började den göra avtryck. En viktig person i sammanhanget var Emil Kléen, en skånsk poet och översättare av »omvittnat bohemisk natur«, som av sina vänner i Lund kort och gott kallades »Kattan«.

Både August Strindberg (i Ockulta dagboken) och Hjalmar Söderberg har försökt fånga hans kattlika karaktär. I Martin Bircks ungdom beskriver Söderberg honom som en man som »hatade solen och ljuset« men »älskade mörkret och synden och alla spritdrycker som skiftade i grönt«. 

Katten väckte inte bara positiva känslor. I början av 1930-talet skrev författaren Ivar Conradson hatskriften Om djur – Och om människan och djurvärlden, där han beskriver katten som ett vidrigt, jolmigt och ovärdigt kreatur. »Den är så ful, kattens uppsyn, som en ond dröm … Så dum den också ser ut. Hur motbjudande detta kvava gap, osunt, som det verkar, med simpla, själlösa linjer och vassa små tänder.« 

– Man får komma ihåg att Stockholm aldrig har varit Paris, säger Gunnar Broberg. Här i Sverige sågs katten av många som landsbygdens son, en simpel råttfångare som inte hörde hemma i diktens värld. 

Men i vår tid tycks katten ha gjort sig rejält hemmastadd i svenskt kulturliv. Listan på författare som på det ena eller andra sättet står i tacksamhetsskuld till katten är mycket lång: Vilhelm Ekelund, Nils Ferlin, Fritiof Nilsson Piraten, Olle Hedberg, Karl Vennberg, Werner Aspenström, Elin Wägner, Erik Beckman, Lennart Sjögren, Jan Myrdal, Stig Larsson, Henning Mankell, Åsa Moberg, Jonas Gardell, Maja Lundgren …

Ivan Conradson skulle vrida sig i sin grav om han fick reda på att katten gått om hunden som Sveriges populäraste sällskapsdjur. Det är ingen som vet exakt hur många de är, men det handlar om ungefär 1,3 miljoner.

I landet med flest singelhushåll i världen är katten ett skydd mot den värsta ensamheten.

Och trots att katten på 2000-talet förvandlats till svenne-djuret nummer ett fortsätter författarna att fascineras av den.

Kanske hoppas de att den ska hjälpa dem att åtminstone en gång i livet nå samma litterära höjder som Hjalmar Söderberg gör i Doktor Glas:

»Jag är så ensam. Förra vintern hade jag en gråstrimmig katt, men han sprang bort på vårsidan. Jag kommer ihåg honom nu, när skenet av den första höstbrasan dansar på den rödflammiga mattan: just där framför kakelugnen brukade han ligga och spinna … Vad blev det av dig, Murre? Du hade dåliga anlag. Jag fruktar att du kommit på dekadans, om du ännu vandrar här på jorden. I natt hörde jag en katt skrika på kyrkogården, och jag tyckte alldeles att jag kände igen din röst.«

Läs också:
Dyrköpt flykt från ensamheten

Välj en artikel att länka till