Han är omåttligt populär. Ändå blir han som berövad all livskraft när han får dåliga recensioner. Stina Jofs besökte Kjell Westö för att prata om samarbete, finska svordomar och att vara alla cocktailhajars skräck.

Som poesi är de, namnen på några av öarna mellan Stockholm och Åbo. Läs bara: Fejan, Kökar, Kummelkobb.

På båten över till Finland slår mig tanken: om en utomjordisk hand plötsligt skulle dra proppen ur Östersjön, vad skulle vi hitta? Vrak efter krigsskepp, relikter från pilgrimer som korsat innanhavet på sin väg från Novgorod till Nidaros, sönderrostade burkar med finsk lakrits?

Dessvärre är risken för det omvända långt större, nämligen att vattennivån stiger på grund av klimatförändringarna.

Grynnor, strandnära hus, hela städer kan sväljas av havet.

Inget Fejan mer, inget Kökar eller Kummelkobb.

Vi lever i en orolig tid.

»Finlandssvenskan är ganska karg så jag kommer inte på något ord som står ut som vackert, men jag älskar expressiva ord som ’krotig’ och ’rojsig’.« 

Kjell Westö

Född: 1961
Familj: Hustrun Lena, barnen Benjamin och Calle från ett tidigare äktenskap.
Bor: I Helsingfors. Lantställe i Nagu.
Aktuell med: Boken 7+7: Brev i en orolig tid, tillsammans med författaren Juha Itkonen.
Sämsta gren: »Mingelparty. Jag är alla cocktail-hajars skräck, klänger mig fast vid en person hela kvällen om jag kan. Proffsen tänker: ’Där är kronprinsessan – och här står jag med den här idioten.’«
Priser i urval: Finlandiapriset, Nordiska rådets pris, De nios stora pris, Aniarapriset.

Kjell Westö hämtar  mig vid bensinmacken i Nagu, en ögrupp sydväst om Åbo. Sedan fyra år finns här i trakten hans gömställe och arbetsplats. Ganska snart övergår asfalt i grus och efter ytterligare någon kilometer spränger gräset fram bland småstenarna. Utmed den här vägen bor bara fem hushåll, vill man ha plogat på vintern får man leja bonden, berättar han. Skogen står så tät att solljuset har ett sjå att nå marken, men efter ytterligare tio minuters bilfärd är det som om en brungrön port plötsligt öppnas: klarblå himmel, segelbåtar i laber bris, enorma vass-ruggar, som vajande ryamattor alldeles utanför strandkanten.

Vi är framme.

Under bilfärden har Kjell Westö berättat att han sett räv, vitsvanshjort, rådjur och havsörn med vingar »stora som persiska mattor«. Inte hade jag väntat mig så många naturbeskrivningar av en man som säger sig älska städer, som ägnat stora delar av sitt författarliv åt att beskriva Helsingfors med omnejd.

– Som liten tyckte jag väldigt mycket om naturen, sedan tappade jag det.

Och nu?
– Nu har jag blivit den människa jag var som barn
i relation till världen, men på ett vuxet sätt. Jag är ganska jordbunden har jag kommit på. Inte alls den bohem och nomad jag var, eller trodde mig vara.

Klimathotet är en av de stora faror som han och Juha Itkonen diskuterar i 7 +7: Brev i en orolig tid, öppenhjärtiga diskussioner mellan Kjell Westö och den 15 år yngre författarkollegan. Klimat, politik, skrivande i med- och motgång, metoo, avund, kärlek och barn. Författarna tvekade inför processen. Offentlig brevväxling, hur äkta kan den bli? Kjell Westö frågade i början, lite trevande: »Visst ska vi skriva också om halsstarrigheten, orimligheten, oresonligheten och mörkret som finns i människan?«.

Förläggarna har haft önskemål: Skriv spontant, breven får vara skrovliga, inte så välansade! 

I arton månader utbytte de tankar. Juha Itkonen skrev på finska, Kjell Westö svarade på svenska.

Westö och Itkonen har träffats förr men kände inte varandra. Våren 1997 intervjuade Juha Itkonen, en då ung journalist med skrivardrömmar, den redan etablerade författaren Kjell Westö.

Nu skulle de mötas igen, denna gång djupare, smärtsammare. Kjell Westö var lite rädd, säger han.

– Juha tillhör sociala medier-generationen, och har skrivit autofiktivt emellanåt. Jag är tvärtom, tycker om att dölja mina inre konflikter i romangestalterna. Jag kan ibland framstå som teflonaktig i intervjuer, just för att jag inte vill att människor ska se mig naken. Och för att jag inte vill provocera, ställa till skandal.

Kjell Westö skriver till Juha Itkonen att hygglighet kräver mer tankearbete än elakhet, att »freden kräver mer smartness än kriget«. 7+7: Brev i en orolig tid är faktiskt något av en fredsduva, utsänd för att skapa samförstånd i ett samhälle med ökad polarisering mellan finskspråkiga och finlandssvenskar. Den lagstadgade tvåspråkigheten i Finland har satts på prov många gånger – nu är svenskan åter i gungning.

Stadsskildraren Westö finner numera ro i naturen

Också det en oro, i en redan orolig tid. 

– Finlandssvenskan är utsatt på många sätt, men jag tror inte på att skuldbelägga eller vässa vapnen. Boken är en uppmaning till fortsatt samarbete.

Han älskar det finska språket, men ännu mer älskar han finlandssvenskan som han föddes in i.

– Det finns en tagg, säger han när jag ber honom förklara den animositet som återigen blossar upp.

»Så fort man pratar svenska tror en del att ens förfäder haft ihop det med Katarina den stora.«

Liksom den största delen av det svenskspråkiga Finland härstammar från småbrukare och fiskare, så bestod Kjell Westös släkt ännu för ett par generationer sedan mest av fiskare, fattigbönder och arbetare. Många baserar dock sin syn på finlandssvenskarna på en ganska fåtalig svenskspråkig överklass som föddes när Finland hörde till Sverige. 

– Så fort man öppnar munnen och pratar svenska tror en del att ens förfäder haft ihop det med Katarina den stora.

Den är seglivad, myten om finlandssvenskan som ett överklasspråk.

– Ja, det är märkligt. Få kan väl vara så desorienterade att de tror att alla 300 000 finlandssvenskar är adliga? Besynnerligt nog stöter man ganska ofta på överklassmyten bland vänstermänniskor i Sverige. Den frodas även bland nationalistiskt sinnade finskspråkiga förstås, men inte bland alla. Och slutligen finns tyvärr också enstaka finlandssvenskar som bidrar till att upprätthålla myten, för att de gillar tanken att de hör till en elit.

Hemma hos familjen Westö talades enbart svenska, men på gården i det nybyggda bostadsområdet Munkshöjden var alla de andra småpojkarna finskspråkiga. Från lägenheten en trappa upp såg Kjell Westö barnen spela fotboll, en dag kunde han inte hålla sig längre. Han ville vara med. 

– Det visade sig att jag var ganska duktig. Inte på finska, men på fotboll. Slåss kunde jag inte. Idrotten räddade mig många gånger när jag var barn. 

Hur lärde du dig finska?
– Jag härmade. Ord för ord, uttryck för uttryck. Jag kan fortfarande inte grammatikreglerna, men jag vet hur man använder finskan och jag begriper mig på dess nyanser. Under något av sina sista år berättade mamma att hon ibland stod på balkongen och lyssnade när jag var barn, och att hon kunde känna en kall hand kring hjärtat när hon hörde mig försöka prata finska.

Han lever ett »mycket finskt liv«. I de band han spelar gitarr talas finska, även i det lag han spelar fotboll. Krönikor, essäer, artiklar, till och med noveller har han formulerat på finska men där går gränsen. Romanerna vill han skriva på svenska.

– Det var en stor utmaning att svara svenskt på Juhas finska brev. Jag tänkte finskt, hittade direkt finska formuleringar som jag tyckte var snygga och grämde mig över att jag inte kunde använda dem. Finskan har vissa underbara särdrag.

»Jag är den långsamma författartypen. Grunnar i tre, fyra år.«

Som?
– Man kan till exempel bygga ut ett verb så att det inte bara beskriver att man går, utan också hur man känner sig när man går. I andra verb kan man ändra inledningskonsonanten och då byts betydelsen, eller kanske justeras den bara en aning. Det är väldigt rikt och samtidigt precist, som gjort för poesi. Och så svordomarna förstås! Det är något av en kliché, men finskan har fantastiska svordomar. I dem blandas religion och sexuella tabun. Fortfarande, hur sekulariserade vi än är, har vi en djup känsla för hur riskabelt det är att blanda ihop Gud med det köttsliga.

Jag borde förstås ha bett honom svära, men kommer mig inte för där på altanen, i höstsolen. 

Kjell Westös senaste roman Den svavelgula himlen är, liksom de andra episka berättelserna, skriven på svenska. Den spänner över lång tid, spinner kring funderingar om minnet.

Vad skulle du förlora genom att skriva på finska?
– Skärpa, tror jag. Djup. Och kanske är det lättare att vara ironisk på sitt första språk? Jag har skrivit en del hyfsade saker på finska som essäer och kolumner, till och med enstaka beställningsnoveller. Men när jag efteråt läst novellerna har jag tänkt: ’Det här räcker inte.’ Jämför jag med begåvade finska författare ser jag ju att det är skillnad.

Gör det dig ledsen?
– Nja, kanske finns det en liten sorg. Finskan har som sagt så unika kvaliteter. Men jag tror ändå att registret är större när du uttrycker dig på ditt modersmål – och mitt är svenskan.

Och vilken svenska sedan. Läs hur han formulerar sig i brevboken: Han öppnar teven, skriver att sönerna aldrig lärt sig skida och om dagennär hanlåg på bryggan och tog sol … Under vårt samtal använder han uttryck som en tumultuarisk tid

Språk är hans passion. Det svenska, det finska och en handfull till. Lusten till orden kom tidigt.

–På somrarna var vi hos mormor. När jag var klar med alla böcker jag tagit med mig från stan började jag leta bland mormors och hittade berättelser från 20- och 30-talet. Kanske är det därför jag älskar till yttermera visso och ty – jag har haft en väldig nytta av att kunna imitera högtidlig gammelsvenska när jag skrivit mina historiska romaner.

Hur skriver han då? Bokstavligen – när och var? 

– Jag är den långsamma författartypen. Grunnar i tre, fyra år, gör mind maps på enorma pappersark där handlingen är beskriven. Plötsligt en dag har jag grubblat färdigt. Jag måste komma in i ett slags musikaliskt tillstånd. Fortfarande kan det gå två, tre timmar på förmiddagen innan jag hittar rytmen. Skillnaden är att jag inte längre får panik. När boken sedan ska lanseras utbryter en årslång cirkus med resor, framträdanden och intervjuer. Det är ett märkligt liv.

Suggestion är allt. När Kjell är Kjell kan han omöjligt skriva romaner.

Han känner sympati för författare som verkar fungera på samma sätt, med långa perioder borta från offentligheten. Sara Stridsberg, Jonas Hassen Khemiri och Lina Wolff är namn han nämner.

– Det går inte att bara bryta sig loss från berättelsen. När barnen var små kunde jag vara borta hemifrån i dagar för att det helt enkelt inte gick att i ena stunden skildra hemskheter under finska inbördeskriget för att i nästa vara harmonisk småbarnspappa.

Barnen Benjamin och Calle, i dag 31 respektive 27 år, har inte läst hans böcker.

– De har all rätt att vänta, eller inte vilja alls. Nu bor och arbetar de i Amsterdam, men vi har god kontakt. 

Framgången med romanerna kom ganska sent, fortsätter han.

– Jag började visserligen skriva tidigt, men de stora läsarskarorna kom först när jag var 35 år. Åren både före och efter var jag nog inte alltid en god make eller pappa. Kort i tonen av stress, inte den bästa lyssnaren. Calle har gett mig kritik för det – befogad sådan.

Att vara författare, har Kjell Westö sagt, är att orka stå ut då inget blir skrivet.

Eller att det som blir, inte duger.

– Ibland kan jag bryta av med att klippa gräset, eller ta en promenad, jag försöker få till en gå till jobbet-känsla och inte bara hasa mellan köket och skrivbordet. Som ung försökte jag häva prestationsångesten med sprit, men i dag har jag insett vikten av att äta vettigt och sova bra.

– Förr spände jag mig ofta, ville för mycket, såg framför mig textmassorna som skulle produceras i stället för att bara vara i nuet. Det gäller att ha totalt fokus men vara avslappnad på samma gång. Det är en märklig kombo, och jag tror att elitidrottare ofta fungerar på samma sätt. En enorm intensitet, men utan nervös anspänning, det är så det blir bra. 

Skrivandet har kostat, säger han. Och på samma gång: 

– Jag tror att jag skulle bli galen om jag inte fick skriva. Jag har så många inre konflikter jag behöver portionera ut på mina romanfigurer. Och samtidigt lever jag mig in i deras psyke så starkt att jag nästan går sönder.

Har du varit på gränsen? 
– Jo, flera gånger. Några stormiga novemberveckor 2015 arbetade jag med Den svavelgula himlen i Visby. Från fönstret såg jag domkyrkan, hörde dess slag varje timme. Mitt privatliv var i kaos, mamma hade dött på sommaren och mitt i stormarna och mörkret skedde terrordådet mot Bataclan i Paris. Allt kändes skört. Och samtidigt skulle jag skriva om latensåldern, när man går från barn till ungdom, och jag suggererade mig så hårt att jag inte sov på fem dygn. Varje timme, dygnet runt hörde jag klockan slå. Då gick det nog riktigt över styr.  

Under ett par månader gick han ner nästan tio kilo, blödde näsblod hela tiden, sov just inte alls. 

– Det var förfärligt. Ändå skrev jag.

Men borde du inte ha ringt en läkare? 
– Jag har läkarskräck… En vän skickade några sömntabletter. Sakta kom jag igenom det. Då var jag nog som räddast, tänkte: ’Vad är det här? Kroppen skriker åt mig att vila, men jag bara fortsätter.’

Låt oss ta ett kliv bakåt, till gymnasieåren i Helsingfors. En mycket ung Kjell Westö missköter studierna gravt, »Jag sladdrar mig igenom hela skoltiden«. Det är två månader kvar till den stränga student-examen som fortfarande finns i Finland. När Kjell Westö än en gång presterar uselt på ett matteprov tar hans lärare honom avsides, säger: »Sluta medan tid är. Sök jobb i hamnen. Mogna, kom sedan tillbaka och pröva för studentexamen.«

– Han ville säkert väl, men min reaktion blev en helt annan. Jag grävde fram matematikböckerna, tog kontakt med en kompis som var duktig och läste in hela gymnasiematten på två månader, tolv timmar om dagen, sju dagar i veckan. Och klarade det, med näst högsta betyg.

Är det samma mekanism som triggar igång när du skriver?
– Jag tror det. Jag hamnar i nåt slags tillstånd. Och märkligt nog kan skrivande fungera som lindring, en tillflyktsort i perioder av privat kris.

Under senare år har Kjell Westö berättat om sin mamma som under långa perioder var psykiskt sjuk. Första gången hon var inlagd på det som då kallades vilohem var Kjell Westö sex år, hans lillebror Mårten nyfödd. Sjukdomen skulle följa henne – och förstås familjen – genom hela livet.

Det dröjde innan du talade öppet om det. Varför gör du det nu?
– Dels för att mamma själv var väldigt rak om sin sjukdom när hon levde. Dels för att livet är enklare nu. Det fanns en period kring millennieskiftet då det var så mycket yrkesmässigt – och privat. Det var helt enkelt inte läge att prata om livet utan handlade mer om att överleva mentalt. Och förresten, tid ger förståelse. 

Är du rädd för att drabbas?
– Tja, jag har ganska mörka stråk i mig. Förr kunde jag vara hetsig. Men jag har försökt skaffa verktyg för att hantera både depression och humör.

Att hänge sig åt romankaraktärerna är att kasta sig ut i det okända, säger han. Och efter varje gång ska resultatet bedömas av recensenter och läsare. 

– Jag har nog aldrig riktigt kunnat foga mig i tanken att man efter varje bok mäts på nytt. Så är det ju inte med en skicklig hantverkare. För oss författare är det som om vi ständigt börjar om på ruta ett.

Kjell Westö lider av det han kallar för »den löjliga författarsjukan«: Bekräftelsebehov och rädsla för dålig kritik.

Du struntar inte i vad recensenterna skriver? 
– Jag har nog samma längtan som många andra författare: att alla ska förstå och tycka om det jag skriver. En del menar att jag inte borde ta åt mig eftersom jag är så etablerad, men det funkar inte så.

Hur känns det när kritikerna sågar det du skrivit?
– Som att all kraft rinner ur min kropp. All tankekraft, all muskelkraft, all livskraft.

Han talar om det han kallar »den löjliga författarsjukan«.

– Du kan få hur mycket beröm som helst, men den enda recension du minns är den dåliga. Jag känner en enorm tacksamhet inför mina läsare, de har grånat i takt med mig och nu kommer även unga fram och vill diskutera mina böcker. Så jag inbillar mig att min läsekrets – trots en dålig recension – nyfiket skulle kolla boken. Det är nästan så att jag vågar lita på det.

Låter du dig påverkas av kritik? 
– Gör inte alla det? Faktum är att jag slutade skriva dikter när jag fick usla recensioner. Jag slutade sjunga för att någon sa att jag sjöng falskt. Som poet tappade jag självförtroendet helt, men med romanerna har jag varit tuffare. Jag har lärt mig mycket av sträng men konstruktiv kritik, till exempel att inte skildra kvinnor schablonmässigt och inte använda för mycket tidsmarkörer. Och jag har hållit fast vid att jag är skickad att skriva romaner.

Hur vet du?
– Redan som ung kände jag att jag hade romaner i mig men ju mer jag ville, desto sämre gick det. Så äntligen lossnade det. För mig är själva fiktionen, att få hitta på, avgörande. Autofiktion är en omöjlighet för mig. Så länge jag är Kjell kan jag inte skriva romaner, jag kan inte ens tänka på en verklig person när jag hittar på mina karaktärer, det låser sig direkt.

Skrivandet, den där suggestionen, är en dirigerad dröm, säger han. 

– Det låter väl smart? Dessvärre är det inte jag som har hittat på det utan den argentinske författaren Jorge Luis Borges. Du ser, genast när jag säger något klokt har jag tagit det från någon annan. 

Det är dags att bryta upp, vårt samtal är slut. Lägenheten i Helsingfors och månader av offentlighet väntar innan nästa period av isolation och skrivande tar vid.

Han suckar:

– Man tycker att jag borde vant mig vid alla framträdanden och intervjuer, men jag blir rent pissnödig av att tänka på allt jag tagit på mig nu.

Innan vi kan åka mot huvudstaden ska emellertid saker tas om hand: disken, soporna, potatisen ska upp ur jorden och alla tio dörrar låsas.

Någon hjälp vill han inte ha.

Medan Kjell Westö travar omkring i storstövlarna går jag ett varv bland husen. På det nya dasset är väggarna täckta med serier från Mumin och den gyllene svansen, som handlar om när Mumintrollet plötsligt tappar håret på sin svans. Muminmamman snor ihop en brygd, men det nya hår som växer fram är märkligt nog av guld. Mumintrollet blir kändis över en natt, vilket han till en början uppskattar men sedan tröttnar så mycket på att han klipper av sig guldhåret. Hans fans hittar då omedelbart nya personer att beundra.

– Jag kan känna igen mig.… Kändisskapet, ibland blir man rent snurrig. Det är livsfarligt att simma omkring i den där självgodheten. För att kunna gå vidare, både som författare och människa, måste du kunna nolla dig själv. Efter varje framgång, efter varje misslyckande.

———————————————————

Den här artikeln var ursprungligen publicerad i Vi Läsers specialutgåva om finlandssvensk litteratur – ett samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Magasinet skickades ut till Vi Läsers prenumeranter den 22 november. Det är en redaktionellt självständig produkt.


Annons

Stina Jofs

Redaktör för Vi, gillar liksom Kjell Westö svordomar, samt har efter lite research insett att det finns svensktalande jofsar på båda sidor om Östersjön.