Bröt sig loss från gråskalorna

Buchi Emecheta kom till England från Nigeria med två små barn och fickorna fulla av drömmar. De flesta gick i kras direkt. Men ur livets aska steg en stor författare. 

Året är 1962. Den 22-åriga nigerianskan Buchi Emecheta, som har rest över havet i flera dagar, har äntligen kommit fram till sin destination: Liverpool. Det är fuktigt och rått i hamnen, mycket kallare än Buchi någonsin hade kunnat föreställa sig. Yllekläderna, som hon i all hast köpte i Las Palmas, hjälper inte nämnvärt mot den fuktiga kylan. Men det spelar ingen roll; full av förväntan står hon där på däcket med ett litet barn i famnen och ett vid handen. Hon kisar och försöker urskilja sin man, Sylvester, i folkmassan på kajen.

Två år har gått sedan han lämnade Nigeria för att resa till England och studera till revisor. Materiellt har det inte gått någon nöd på Buchi sedan dess: Hon har arbetat som bibliotekarie på amerikanska konsulatet, haft en bra inkomst och flera tjänare, men ensamheten har gnagt på henne. Hon blir alldeles varm inombords vid tanken på att hon och Sylvester ska börja ett nytt liv tillsammans i det nya landet. Kanske ska hon rentav kunna skriva, bli författare.

I hela sitt liv har Buchi Emecheta (1944–2017) drömt om att få komma till »Förenade kungariket«, det land där ens drömmar blir till verklighet. Hon vill bli en »varit-där«, som de nigerianer kallas som rest till det forna koloniallandet Storbritannien, tjänat pengar och återvänt närmast som kungligheter till sina byar. Drömmen får sig en knäck redan från början. Den Sylvester som har kommit för att hämta Buchi och de små döttrarna är förändrad, nästan oigenkännbar. Han talar och för sig på ett helt nytt sätt. 

Nästa chock är bostaden. Sylvester har talat om för henne att han har skaffat dem en bostad men inte hur den ser ut. Det är ett kyffe, en liten etta i ett nedslitet bostadshus i en stadsdel dominerad av fattiga invandrare. Något annat kan man inte få som svart afrikansk student, en andra klassens medborgare, förklarar han. I nästa andetag föreslår han att Buchi ska ta jobb på skjortfabriken i närheten.

Buchi förstår att det är upp till henne att förändra familjens liv. Hon vägrar att arbeta på skjortfabriken och söker och får jobb som alltiallo på British Museums bibliotek istället. Det är då slitningarna börjar på allvar i familjen. Sylvester vill inte ta något jobb men vägrar samtidigt att hjälpa till hemma – och tar till våld mot såväl henne som barnen. Han försvinner allt oftare hemifrån, har relationer med andra kvinnor men kräver samtidigt sex av Buchi när han är hemma. Snart finner hon sig vara fembarnsmamma och har fullt upp med att få sin lön att räcka till. 

När hon några år senare skriver den självbiografiska romanen Andra klassens medborgare beskriver hon sin mans förändring. I romanen kallar hon sig Adah, och Sylvester får heta Francis. »Han skulle aldrig ha drömt om att slå henne där hemma, för hans föräldrar skulle aldrig ha tillåtit det. För dem var Adah hönan som värpte guldägg. Det verkade som Francis här i England struntade i om hon värpte guldägg eller inte. Han var äntligen fri från sina föräldrar, han var fri att göra vad han behagade, och inte ens hundra sådana som Adah skulle inskränka den nya friheten.« 

»Buchi fattar mod, tar sina barn och flyttar bort från en mycket förvånad Sylvester. « 

I rent terapisyfte börjar Buchi skriva texter om sitt liv, och till slut har hon lyckats skriva en hel bok. När hon visar Sylvester den blir han rasande och bränner den. Hon ska inte tro att hon är något. Buchi inser att hennes situation aldrig kommer att förbättras och att barnen far illa. Hon måste bryta upp. Och varför skulle hon inte lyckas med det? Hon är ju järnvägsarbetarens och sömmerskans i Ibuza märkligt halsstarriga dotter: flickan som skulle ha blivit sömmerska men blankt vägrade. Hon som gick till skolan, satte sig i en skolbänk och fick läraren att övertala föräldrarna att låta henne studera. Buchi fattar mod, tar sina barn och flyttar bort från en mycket förvånad Sylvester.

Livet som ensamstående fembarnsmor blir mardrömslikt: Barnen halvsvälter, hon dubbeljobbar och försöker samtidigt studera sociologi vid University of London. Buchi förstår att enda vägen bort från slummen för henne och barnen heter utbildning.

Genom hårt arbete och några lyckosamma möten med människor som hjälper henne – inom socialtjänsten, skolvärlden, universitetet och tidningsvärlden – lyckas hon mot alla odds. Hon tar en fil kand i sociologi och försöker samtidigt, när hon får lite tid över, att återskapa berättelserna Sylvester brände. Snart ser hon sina betraktelser från slummens London gå som följetong i den respekterade vänsterpolitiska tidskriften The New Statesman. Den unga invandrarkvinnans skildring av det hårda livet på samhällets botten skapar en upprörd debatt.

Själv är Buchi Emecheta inte nöjd med gestaltningen i berättelserna; det känns som om det finns ett filter mellan henne och den verklighet hon beskriver. Hon letar efter en annan form och börjar skriva på ett skönlitterärt manus. Buchi upptäcker att det går lättare att skriva och att hon blir friare när hon ger sig själv och sin omgivning andra namn. 

Andra klassens medborgare är en rik roman med många bottnar. Det som ska bli Buchi Emechetas huvudsakliga teman – samhälleligt förtryck baserat på klass, kön och hudfärg, svårigheten att leva i brytpunkten mellan ett traditionellt och ett modernt, postkolonialt samhälle samt invandrarens eviga utanförskap – är smärtsamt väl skildrade redan här. Det är direktheten i tilltalet, det osentimentala och okonstlade i hennes sätt att berätta om sin utsatthet som gör berättelserna så drabbande. 

Buchi Emecheta lyckades göra komplexa samhällsproblem och förtryckarmekanismer förståeliga. Därigenom banade hon väg för en yngre, framgångsrik generation kvinnliga författare i Afrika. Hennes betydelse för modern afrikansk litteratur kan inte nog betonas. Men hon ska läsas först och främst för att hon är en lysande författare som lyckas göra angelägen litteratur av en personlig katastrof.