Roberto Bolaño vägrade tråkmånsar

Han drog in i kulturvärlden som kaxig 23-åring i Mexiko City. 40 år senare är Roberto Bolaño en av 2000-talets litterära sensationer. Torbjörn Elensky försöker få fatt i författaren bakom alla myter.

Infrarealisterna var en grupp på ett tjugotal poeter som slog sig ihop i Mexiko 1975. En av initiativtagarna till gruppen var den unge chilenskfödde poeten, sedermera också prosaisten, Roberto Bolaño. Det lär finnas minst tre infrarealistiska manifest, men bara ett som kallas det första. Och det var inte det första, utan snarare det tredje eller fjärde, författat av just honom. Gruppens namn är en omvändning av surrealismen: där surrealismen handlar om det öververkliga handlar infrarealismen om det underverkliga.

Infrarealisterna hörde snarast hemma i den dadaistiska traditionen. Enligt vittnesmål bestod gruppen efter hand alltmer av hangarounds och wannabes, som var mera kända för att störa litterära samkväm och poesiläsningar än för att skriva något själva. De kritiserade också den store mexikanske Nobelpristagaren Octavio Paz hårt, för att vara en gammal tråkmåns som stod makten alltför nära.

Bolaño var endast 23 år när han trädde fram i den litterära världen på detta kaxiga sätt. Enligt honom själv var det bara han och en annan poet som var de riktiga medlemmarna, och när de slutade löstes gruppen upp. De andra infrarealisterna har aldrig godkänt denna historieskrivning, men ingen annan har nått samma stjärnstatus som Bolaño.

Roberto Bolaño föddes som sagt i Chile, och tillbringade sin barndom där. Men redan vid 15 års ålder, 1968, flyttade han med sin pappa till Mexiko, där mamman redan levde i huvudstaden. Han kom från rätt enkla förhållanden, och genomgick aldrig några högre studier. Däremot började han redan som liten att läsa och skrivandet blev tidigt en del av hans liv, på ett sätt lika naturligt som att äta och skita. Mexiko kom att bli avgörande för honom, och han är en av de mest framträdande skildrarna av den enorma, labyrintiska megastaden Mexiko City, inte minst i romanerna De vilda detektiverna och 2666, som båda finns utgivna på svenska.

Han återvände till Chile 1973 som 20-åring för att bidra till Salvador Allendes sociala uppbyggnadsarbete i landet, men anlände bara några dagar innan Pinochet genomförde sin militärkupp och tvingades fly, efter en kort tid som fängslad av juntan. Det skulle därefter dröja 25 år tills han återsåg sin barndoms hemland igen.

Han återvände till Chile 1973 som 20-åring för att bidra till Salvador Allendes sociala uppbyggnadsarbete i landet, men anlände bara några dagar innan Pinochet genomförde sin militärkupp och tvingades fly, efter en kort tid som fängslad av juntan. Det skulle därefter dröja 25 år tills han återsåg sin barndoms hemland igen.

Bolaño är, likt så många andra betydande författare, egentligen i alla tider, en exilens författare. Erfarenheten av att leva långt från sitt hemland, på andras villkor, och karva ut en tillvaro åt sig, är central i hans skrivande. Inte för att allt handlar om just exil på något bokstavligt sätt, utan för att exilens utifrånblick, och medvetenheten om att själv betraktas som främmande, genomsyrar hans litterära stil.

Inget är mer universellt än främlingskapet i världen, kanske särskilt under ungdomens sökande år. Ett tag lär han ha funderat på att flytta till Sverige, för att han hade möjligheten att få jobb här, men när hans mamma flyttade vidare till Spanien några år senare följde han strax efter och bosatte sig Katalonien, där han levde fram till sin för tidiga död 2003. Redan under sin livstid betraktades han som en av de ledande latinamerikanska författarna i sin generation, och efter sitt frånfälle har hans litterära inflytande bara fortsatt att växa.

Roberto Bolaño var, som så många andra av de främsta latin-amerikanska författarna (och som egentligen alla seriösa författare måste vara) en kritiskt och medvetet läsande person, han har till och med själv sagt att »att läsa är viktigare än att skriva«. I alla hans berättelser finns en höggradig litterär medvetenhet, som drar åt det metalitterära.

Men samtidigt finns där en personlig närvaro, en nerv, som gör att det alltid känns angeläget och levande. Hans ton är personlig, och egentligen ganska varm, även då han är som mest abstrakt. Han befinner sig på något sätt närmare Julio Cortázar än Jorge Luis Borges, även om han har berörings-punkter med båda.

Visserligen framstod han alltså som en betydande författare redan under sin livstid, och vann flera priser både för sin prosa och sin poesi. Men det internationella genombrottet kom egentligen inte förrän postumt, med den stora romanen 2666. Det är inte det vanligaste att redan avlidna författare fortsätter att spridas över världen på det sätt Bolaño gjort.

Förlagen vet att det är svårare att sälja böcker som inte kan marknadsföras med en författare som ställer upp på intervjuer och personporträtt, och som kan delta i mässor och tv-soffor. Därför, i denna tid av accelererande kommersialisering av kulturen, är det extra glädjande att hans författarskap fortsätter att ges ut och få ständigt nya läsare även i Sverige.

Det är romanerna som rönt störst framgångar, även om han själv egentligen främst betraktade sig som poet. Han övergick till prosa först sedan han fått sitt första barn 1990, för att det innebar större möjligheter till inkomster. Och efter att 1992 ha fått sin diagnos, som förutsade att han skulle avlida av leverproblem inom ett begränsat antal år, satsade han allt på sina skönlitterära projekt. En väg från poesin till prosan som inte precis tillhör de vanligaste.

Personligen är jag särskilt förtjust i hans noveller, som just håller på att ges ut i fyra vackra volymer av Tranans förlag. Första delen, Telefonsamtal, kom 2015, andra delen, med den anslående titeln Horor som mördar, publicerades i början av oktober 2016 och i maj utkommer Den odräglige gauchon, samtliga i översättningar av Lena E Heyman.

De är fyllda av brokiga, växande texter som alla verkar ha tillkommit av inre nödvändighet. Var och en har sin egen tyngd, och de pendlar mellan skildringar som tycks nästan självbiografiska, berättelser om författarliv i exil och mera utpräglat konstruerade historier, ofta med hårdkokt grundton, om brottslingar och prostituerade.

Hans vilja till motstånd mot den etablerade litterära världen, som tog sin början i det infrarealistiska manifestet, var fruktbarast tänkbara ingång till hans alltför korta liv som författare. Men hans verk kommer att leva mycket länge. 

De som ännu inte upptäckt detta författarskap har ett stort äventyr framför sig!