Könskriget som skakade Paris

Av: Kristoffer Leandoer Illustration: Malin Rosenqvist

Sent 1800-tal i Paris. En värld stadd i omvandling. Könsrollerna omprövas och litteraturen fylls av androgyner och transvestiter. Det är på liv och död. Och kampen fortsätter än i dag.

Den 6 april 1880 inleds en rättegång i Paris som kommer att markera början till en ny era i relationen mellan kvinnor och män. Bland åhörarna trängs journalister, kändisar och författare: där sitter till exempel Alexandre Dumas den yngre, Kameliadamens författare. Den anklagade, Marie Bière, var en sångerska som försökt döda sin älskare med tre pistolskott. Han hette Robert Gentien och gjorde bara som tusentals andra av dåtidens välbeställda unga män: skaffade sig en älskarinna från en annan samhällsklass i väntan på ett passande äktenskapligt parti (Tomas Weber i Hjalmar Söderbergs Förvillelser är ett svenskt exempel). Robert Gentien ansåg sig ha uppfyllt alla krav på anständighet i och med att han betalat underhåll. Men Marie menade att han behandlat henne och deras dotter kärlekslöst, han hade försökt få Marie att göra abort och ville aldrig se eller hålla i barnet. Dotterns plötsliga död gjorde Marie utom sig av sorg. Hon hade tappat sin sångröst, förskjutits av föräldrarna, Robert hade tröttnat och hittat en ny: hon går ut och köper en revolver.

Marie Bière levde inte alls upp till samtidens bild av en hålldam, hon var ohyggligt mån om sin värdighet, livrädd att verka kokett eller utmanande. Rättegången kom att handla mindre om mordförsöket än om sexuell etikett och (det kvinnliga) psykets gränser. Ett uppbåd av psykiatrins största namn kallas till vittnesbåset, däribland doktor Émile Blanche som vårdat författare som Gérard de Nerval och senare även Guy de Maupassant. Blanche och hans kolleger visar övertygande att Marie var ett rov för övermäktiga känslor, dels passionen till Robert, dels moderskänslorna. De överretade nerverna agerade på egen hand: det var med andra ord inte Marie själv som hållit i revolvern, hon var vid tillfället inte tillräknelig. Marie Bière frikänns till publikens jubel och det juridiska systemet har fått ett nytt begrepp som skulle dominera de närmaste decenniernas rättsutövning: crime passionnel, passionsbrott.

Fram till sekelskiftet 1900 kräver 264 svarande inför brottsdomstolen i Paris att få sina brott kategoriserade som crimes passionnels. Rättsläkare och psykiatriker har fullt upp. I stort sett samtliga mord begångna av kvinnor, men bara en tredjedel av mord begångna av män, räknas som passionsbrott under epoken. Kvinnor frias, män fälls – såvida männen mördat en otrogen hustru.

Marie Bières frikännande var ett erkännande av passionen som en övermäktig kraft, starkare än lagen. Det gav kvinnan en ny värdighet, rätten till sina känslor – men domen låste också fast kvinnan vid rollen som dygdemönster. Vid passionsbrott dömdes man inte för det man gjort utan för den man var. L’homme galant, gentlemannaförföraren, fick inte längre rätt mot alla kvinnor: bara mot kvinnor som var »lösaktiga«, som inte förmådde leva upp till den nya kvinnobilden – hjälplösa offer för sina egna känslor, rena nervvrak. Könskriget hade inte upphört utan bara bytt front. Det var fortfarande en kamp på liv och död (vi befinner oss i mitt i syfilisens storhetstid och sex med okända betraktas som en form av rysk roulett).

Alexandre Dumas den yngre, som själv vuxit upp utan pappa, såg Maries historia i ett större samhälleligt perspektiv: omedelbart efter rättegången skrev han den provokativa Kvinnor som mördar och kvinnor som röstar.

Är kärleken patologisk? En nervsjukdom? En form av hypnos? Det var vad rättegången mot Marie Bière egentligen handlade om: svaret blev ett definitivt ja, och resultatet blev i viss mening att skyttegravarna grävdes ännu djupare mellan könen – kvinnan ansågs så känslomässigt styrd och otillräknelig att hon inte kunde hållas ansvarig för sina egna handlingar ens när hon sköt med pistol. Det sista offret för just denna front i könskriget blir Gaston Calmette, Le Figaros chefredaktör: som ett led i kampanjen mot sittande regering har tidningen börjat publicera finansministerns amorösa korrespondens, och för att slippa få sina egna vidlyftigheter offentliggjorda köper ministerns hustru en revolver, övningsskjuter med gott resultat och stegar så upp på Figaros redaktion med vapnet dolt i den eleganta muffen. Hon frikänns även hon; domen sammanfaller med första världskrigets utbrott, och Europa har skottlossning av helt annan kaliber att bekymra sig över de närmaste fyra åren.

Åren fram till första världskriget 1914 har gått till historien som La Belle Époque, det långa sekelslutet i Paris – en epok som är aktuellare än någonsin som inspirationskälla till dagens design och mode, konst, film, teater och litteratur. Det är en epok präglad av våldsamma motsättningar: Paris vid förra sekelskiftet är en värld stadd i drastisk omvandling, och alla hinner helt enkelt inte med. Från litterära salonger till slumsyltor omprövas invanda könsroller och normer för familjeliv, kärlek och sexualitet – samtidigt som det gamla vanliga kvinnohatet får nytt bränsle av rättspsykiatrins nya definitioner.

Som vanligt går litteraturen längst åt bägge håll – vi möter androgyner och transvestiter, vi ser allvarligt menade försök att skapa trivsel och balans utanför äktenskapets skrankor (Joris-Karl Huysmans fina roman En ménage från 1881) – men vi kan också stöta på författare som anser att idealkvinnan vore en robot (Villiers de l’Isle-Adam i L’Ève future från 1886), en sfinx, en vampyr eller rentav död från början.

Tidens stora idol är Richard Wagner, som blev känd i Frankrike med Parispremiären på operan Tannhäuser 1861. Tannhäuser är en sångare som hålls fången i Venusberget; en annan kvinnlig gestalt hos Wagner är häxan Kundry som med erotiska bindemedel försöker hindra riddaren Parsifal från att hitta den heliga Graal och nå frälsning. De filosofiska förebilderna är kvinnohatarna Schopenhauer och Nietzsche. Detta skapar en intellektuell miljö där den firade poeten Anna de Noailles (som räknade Proust bland sina beundrare) kan häva ur sig en dumhet som »det är plågsamt att se en kvinna som tänker« – i en kvinnotidskrift dessutom! Litteraturen återspeglar vad man ser som naturlig fiendskap mellan könen. I romanen om den lyxprostituerade Nana (1880) fångar Zola tidens kvinnoideal och skräckbild: i sina anteckningsböcker säger han att han velat beskriva manlig förnedring: »ett drev med hundar på jakt efter en hynda som inte löper och hånar hundarna som jagar henne.« Att förbli ungkarl tycks jämförelsevis både bekvämt och hederligt, klostret hägrar som ett ideal för många. Men samtidigt som tiden präglas av denna kvinnoskräck utan motstycke söker sekelslutets symbolister och dekadenter nya världar under hektiska experiment med sexuella identiteter och attityder. Kvinnor klär ut sig till män och män till kvinnor. Pierre Louÿs maskerar sig som lesbisk poet från senantiken (Les chansons de Bilitis, 1894), och är så nöjd med resultatet att han genast röjer pseudonymen. Allt var tillåtet, allt gick att göra och säga, så länge man går med på att hålla masken offentligt, vilket till exempel Oscar Wilde, som döms till två års straffarbete, dyrt får erfara. Den belgiske romanförfattaren Georges Eekhoud skildrar homosexualitet öppet i romanen Escal-Vigor från 1899, åtalas för pornografi och klarar sig undan fängelse med ett nödrop. Marcel Proust känner sig tvingad att utmana den likaledes homosexuelle Jean Lorrain på duell för att denne antytt sanningen i en artikel; de båda herrarna möts i gryningen för att göra upp, men tack och lov blir ingen skadad.

Tidens kvinnoideal begränsade sig inte enbart till den känslostyrda mamman eller den iskalla manslukerskan. Sakta dyker andra möjligheter upp – även om det kommer att dröja ända till 1944 innan kvinnlig rösträtt införs i Frankrike. Obligatorisk och gratis skolgång för både pojkar och flickor införs 1882, och 1897 startar Marguerite Durand den feministiska dagstidningen La Fronde. Efter slitsamma år som varietéartist kan Colette försörja sig på sitt författarskap; en annan kvinnlig författare med publika framgångar vid sekelskiftet heter Rachilde – bägge ger ut sina böcker under artistnamn, som om de till skillnad från manliga kolleger stod på scen i sina böcker.

Litteraturen under La Belle Époque i Paris är en stormakt som kan avsätta regeringar. År 1898 är det de intellektuellas upprop, initierat av en obetydlig ung författare vid namn Marcel Proust, som tvingar det franska rättsväsendet att ompröva domen för landsförräderi mot den judiske kapten Alfred Dreyfus – dåtidens värsta rättsskandal. »Tänk vad uttråkat Europa skulle vara om det inte vore för Frankrike!« utbrister patriotiskt Le Temps korrespondent vid fredskonferensen i Haag år 1899.

På 1890-talet bor det 725 författare i Paris. Det finns mellan 25 och 35 dagstidningar, ett otal tidskriftsredaktioner, bokförlag, kabareter, litterära salonger och kaféer. Det går att försörja sig som yrkesskribent, om än med nöd och näppe. Nya litterära riktningar dyker upp varje månad, förutom de viktigaste dekadenter och symbolister kan vi nämna instrumentister, romanister, magnificister, naturister, jammister, integralister impulsionister, paroxyster, simultanister, cerebrister, humanister, unamister och neosymbolister. Och alla skulle de starta minst en tidskrift. Symbolismens stora förebild är poeten Stéphane Mallarmé, som har mottagningar varje tisdag hemma i lägenheten på Rue de Rome 87. Många har vittnat om hur viktiga dessa mottagningar var; känslan av högtid och utvaldhet, initiation i en hemlighet – och samtidigt anspråkslösheten och den informella kamratandan. Mallarmé var framför allt bra på att locka den han pratade med att själv formulera en dittills slumrande insikt. Besökarna på Rue de Rome 87 startade minst tjugo litterära tidskrifter. Oscar Wilde är där. Några år senare är han inte lika välkommen – han har hunnit före den notoriskt långsamme Mallarmé (som efterlämnade större delen av sin litterära produktion i ofullbordat skick) och skrivit sin pjäs om danserskan Salome som kräver Johannes Döparens huvud på ett fat när denne försmår hennes kärlek.

Bokmalen och poeten Remy de Gourmont väcker skandal år 1903 med en liten skrift om kärlekens fysik, där han jämför mänsklig fortplantning med den hos sjöstjärnor och spindlar: »Hannen är en olyckshändelse«, konstaterar Gourmont, »det hade räckt med honan«. Inte undra på att mannen känner sig hotad dessa år.

På ställen som Moulin Rouge och Chat Noir trängs poeter och häcklare; på Chat Noir är den polskfödda poeten Marie Krysinska huspianist. Hon är enda kvinnliga medlem i gruppen Hydropaterna – tidskrift, litterär klubb, performancescen och experimentverkstad för svart humor och nyskapande litteratur (Paul Verlaine tar med sig en mycket ung Arthur Rimbaud, som lyckas förolämpa alla närvarande). Krysinska går under namnet »Ugglan« bland Hydropaterna. Senare gör hon – i konkurrens med poeten Gustave Kahn – anspråk på att vara den som introducerat friversen i fransk litteratur. Hon karikeras under namnet »Marpha Bableuska« (Marpha Blåstrumpska). Hon tar knappast åt sig, vid sidan om stämningsfulla dikter från Paris i skymningen skriver Krysinska år 1895 en hårdför erotisk roman om en femme fatale, Folle de son corps (Promiskuös) som enligt sin författare »varken är dödlig eller pervers«, trots att hon lämnar ett förskräckande spår av krossade hjärtan, förstörda karriärer och självmord efter sig. Krysinska menar helt enkelt att Madge beter sig som en fri människa och att det är männens problem om de inte kan hantera detta.

Wilde och Krysinska är två exempel, påfallande många författare i sekelskiftets Paris kom utifrån, hade rentav franska som andra språk. Vår egen Strindberg är ju också på plats, och skriver ett par böcker direkt på franska, framför allt En dåres försvarstal. För Strindberg är Paris »intelligensernas stora verkstad«. En annan av de utifrån kommande hette Renée Vivien, pseudonym för Pauline Tarn, en författare med engelska till modersmål som uteslutande skrev på franska. Hon ärvde en förmögenhet vid 21 års ålder, hennes Parisvåning på nedre botten ledde direkt till en japansk trädgård och var full med buddhastatyer och blommor. Varje vinter reste hon till Egypten. På 1890-talet definierade Renée Vivien och hennes älskarinna Natalie Barney lesbian chic i Paris. De lärde sig grekiska för att kunna studera Sapfo på originalspråket. Varje fredag i 60 års tid höll Natalie Barney litterär salong i sin stora våning, och där samlades alla som tillät sig att vara experimentella i livsföring lika väl som i konstnärlig utövning: Rodin och Rilke, Joyce och Sylvia Beach, Max Jacob, André Gide, Gertrude Stein och Alice B. Toklas. Ett eko av dåtidens parisiska halvvärld av masker och antagna identiteter där Vivien och Barney rörde sig låter sig anas ännu i den sjaskiga elegansen i de skumraskmiljöer som Patrick Modiano frammanar i sina romaner. Med sin frispråkighet och litterära djärvhet är Renée Vivien en viktig föregångare till dagens hbtq-rörelse. Det finns en 1700-talsaktig nonchalans och charm i hennes attityd, en förtjusning i harlekiner och maskspel, som kan få en svensk läsare att tänka på Harriet Löwenhjelm. Hon var besatt av tanken på livets korthet, döden var hennes allt uppslukande intresse och hon gjorde minst ett självmordsförsök med laudanum, alltså opium i flytande form. Till Natalie Barneys förtvivlan åt Vivien nästan inget och vägde vid sin död vid 32 års ålder (i sviterna av en lunginflammation som sannolikt orsakats av undernäring) mindre än fyrtio kilo.

Varken sfinxen eller vampyren var någon hen, men sekelskiftets Paris rymde ändå överraskande moderna inslag. Allt detta hände i Paris – där den hyperkänslige Strindberg hör allt och gör om det till svenska, så dåtidens franska könskrig ekar än i dag hos Ingmar Bergman och Lars Norén – precis som symbolisternas mer storslagna drömmar ännu ekar i dagens fantasy. Och då är det inte främst motiven från saga, myt och medeltid, utan på de fåtaliga men underbara tillfällen när genren utnyttjar sin frihet till att pröva nya roller och relationer mellan könen, som hos Robin Hobb, Kate Elliott eller den unge engelsmannen China Miéville – för att inte tala om fantasylitteraturens obestridda drottning Ursula K. Le Guin.

Och Marie Bière, som försåg samtiden med en helt ny kvinnotyp och en ny juridisk distinktion? Hon försökte återkomma till scenen två gånger men rösten svek henne vid bägge tillfällena. Däremot gifte hon sig så småningom och fick en ny dotter. Sedan försvinner hon ur historien, lika spårlöst som en romangestalt hos Patrick Modiano.