Hon en av vår tids viktigaste – och roligaste – författare. Kristina Sandberg och Mats Kempe träffar Jamaica Kincaid i Vermont. Det blir ett samtal om Trump, vår rädsla för smuts och hennes motvilliga Linné-vurm.

Publicerat i Vi Läser 2, 2018

Den vänliga men lite overkliga kvinnorösten från vår GPS guidar oss in i det lilla villasamhället North Bennington i Vermont, USA, och hjälper oss att hitta den sista biten fram till författaren Jamaica Kincaids hus och trädgård. Här blommar dahliorna. Stockrosorna håller precis på att slå ut. Och framför en utslagen lilja, Black Beauty, håller sig en kolibri blickstilla i luften medan den suger i sig av nektar. 

– När jag kom hit från New York på 80-talet, min dotter var nyfödd, visste jag att det var här jag ville bo resten av mitt liv, säger Jamaica. Jag som vuxit upp på en liten ö i Karibien, omgiven av sol, hav och sand,
jag skulle inte kunna leva utan de här gröna bergen!

Elaine blev Jamaica

Namn: Jamaica Kincaid

Född: Den 25 maj 1949 som Elaine Potter Richardson på Antigua. Bytte namn 1973.

Ålder: Fyller 70 år i maj.

Bor: North Bennington, Vermont, USA.

Familj: Sonen Harold och dottern Annie med sin tidigare man kompositören Allen Shawn.

Yrke: Författare. Professor i litteratur och kreativt skrivande vid Harvard.

Aktuell: Romanerna Lucy, En liten plats och På flodens botten. Pocketutgåvorna av Min mors självbiografi och Min bror släpptes under 2018.

Nedanför huset breder gräsmattan ut sig, där tusentals narcisser blommar på våren, till poeten William Wordsworths ära. I romanen Lucy väcker samma slags narcisser, »daffodils«, den unga huvudpersonens vrede då hennes aningslösa amerikanska arbetsgivare Mariah förutsätter att barnflickan Lucy, som är uppvuxen på Antigua, ska uppskatta narcisserna och Wordsworths dikt om dem på samma sätt som Mariah gör. Hon tar för givet att årstider och en kall vintersol är något alla känner till. För Lucy är Wordsworths dikt bara ett av många sätt britterna har utövat kolonial makt – att skolbarnen på Antigua tvingades lära sig om växter som inte fanns i deras klimat, medan de berövades kunskap om sina inhemska plantor. De tilläts heller inte att läsa texter som speglade deras liv och erfarenheter.

– Men Wordsworths dikt är ju bra, säger Jamaica med ett skratt. 

Jamaica Kincaids prosa är vacker och skarp, rytmisk och lyrisk, obarmhärtigt uppriktig. Och inte sällan fylld av en alldeles särskild sorts humor. Att prata med Jamaica Kincaid är oavbrutet underhållande i ordets bästa bemärkelse – lärorikt, associativt och tanke-svindlande. I skuggan under två kinesiska korneller frågar vi henne vad trädgården har för betydelse i hennes skrivande.

– Trädgården är mitt skrivande, eftersom den är mitt sätt att tänka. Den består av en mängd olika narrativ. Varje planta och minsta växt har ett ursprung och ett namn, en berättelse som sträcker sig bakåt i historien. De berättar om erövringar, maktutövning, politik, ekonomi och så klart drömmar om paradiset. 

Hemma i Vermont.

Jamaica Kincaids odlarpassion väcktes när hon fick ett set med trädgårdsredskap av sin dåvarande man på mors dag. Hon satte igång att gräva i den stenhårda jorden vid deras första hus i North Bennington och slängde ut en påse frön – ingenting grodde. 

– Men jag var fast! 

Hon började läsa trädgårdslitteratur. Och för första gången kom hon på allvar i kontakt med de latinska namnen på växter. 

– Det irriterade mig, verkade krångligt, men det förde mig till er svenska Linneus … 

Carl von Linné?

– Ja, han var i högsta grad delaktig i det europeiska koloniala projektet, att resa ut i världen och erövra och namnge det främmande; det som man inte äger, men drömmer om och begär. Eller ännu värre – att namnge det främmande man föraktar och ogillar. 

Med det sagt lägger Jamaica till att hon verkligen beundrar Linné.

– Han arbetade som läkare hos George Clifford III, en holländsk bankir och hypokondriker som samlat plantor från hela världen. Linné kategoriserade egenskaper hos växterna – men det var förstås hans klassificeringssystem, hans världsbild. Linnés system har kritiserats till exempel inom afroamerikansk kultur som en grogrund för hierarkier och i förlängningen rasism. Lokala inhemska växtnamn ersattes och växternas medicinala historia glömdes bort eller tolkades om.

– Men att ha ett universellt språk för växter är också suveränt. Att namnge kan göra det möjligt att få syn på något och att dela den kunskapen med andra. Och tänk att Linné valde att namnge en liten och så diskret blomma som linnean efter sig själv …

»Jag menar att det viktiga är att skriva. Inte gensvaret. Inte mottagaren.«

Namngivandet spelar också en djupt personlig roll i Jamaicas liv. Hon föddes som Elaine Potter Richardson, men när hon som tonåring flyttat till USA tog hon namnet Jamaica Kincaid. Hon ville att det nya namnet skulle rymma både något karibiskt och skotskt från hennes dubbla ursprung. Namnbytet var ett sätt att uppnå frihet i skrivandet men ha en länk till det förflutna. Snart var hon också en av stjärnskribenterna på The New Yorker, där den legendariska redaktören William Shawn blev hennes första och viktigaste läsare.

Vi vandrar vidare i trädgården och stannar till vid en cerise ros med stark och distinkt doft.

– Är den inte underbar? Det är en gammaldags, väldigt ovanlig ros som fick namnet Rosa Abraham Lincoln av en fransk rosodlare på 1800-talet, efter att Abraham Lincoln skjutits. Den rosen bara måste jag ha, och jag hittade den hos en rosodlare i Texas. Lincoln är nog den av amerikanska presidenter som jag beundrar mest, eftersom han avskaffade slaveriet. 

Hon klipper av en blommande roskvist och tar med den in för att sätta i en vas. 

Steget kan tyckas långt mellan det tropiska klimatets tvära brott mellan natt och dag på uppväxtens Antigua – och Vermont med sina långa mörka vintrar, gryningar, skymningar och skidsportorter. Men inne i det solgula köket berättar Jamaica att hennes mamma och styvpappa alltid brukade se Bing Crosby i White Christmas på juldagen på Antigua. Föräldrarna som aldrig upplevt snö älskade filmen, och beskrev platsen där den utspelades som paradiset – och det var i Vermont. 

– Det har jag inte tänkt på tidigare – den kopplingen till Vermont. Det var drömmen om paradiset för mina föräldrar, och nu är det mitt hem. 

Men hennes bild av sitt hemland sedan 50 år är kluven. 

– Obama var en president som främst ville tjäna sitt land, vara till nytta. Trump står för det värsta i USA, där allt handlar om gambling, att vinna eller försvinna. Det är på många sätt ett brutalt samhälle där man tränas till att lura och bedra för egen vinnings skull.

Men trots att landets utveckling går åt fel håll, fortsätter människor att söka sig hit. De kommer för att det är deras »enda chans att börja om«.

– Men jag är ganska ointresserad av den »stora« manliga amerikanska romanen som så ofta uppehåller sig vid den personliga drömmen om att lyckas, och priset man betalar för att misslyckas i sitt privata liv. 

Varför då?

– Den skymmer det mer grundläggande amerikanska misslyckandet som handlar om att landet där alla skulle vara jämlika och fria byggde sin välgång på det omfattande slaveriet, handel med människor och exploateringen av urbefolkningen. Misslyckandet fanns med från början. Amerika var frihet bara för den vite mannen.

Samtidigt som Jamaica är den första att erkänna rasismen i USA, ser hon en fara i att hålla fast vid en stark identitetstanke som författare eller människa. 

– Att vara svart är ju i sig en konstruktion. Och rasism handlar om att dominera och förtrycka, något uppfunnet som ras blir förevändningen för att få utöva makt. 

Maktfrågan intresserar henne, »vilka skäl människan hittar på för att få diskriminera«. Mer det än att söka efter en egen svart identitet. 

– Vi ska alla ha samma rätt att ställa frågan: »Vem är jag?« utan att andra redan har bestämt vem du är. 

– En av de första böckerna jag läste när jag kom till USA var Gunnar Myrdals An American Dilemma – The Negro Problem and Modern Democracy. Jag läste den med stort intresse, men kände inte alls igen mig. På Antigua var ju de vita »den andre«, för alla såg ut som jag. Och jag kan ge ett annat exempel – som barn på Antigua älskade jag Charlotte Brontës Jane Eyre. Jag fantiserade om att jag var Charlotte Brontë, inte Jane Eyre, hur jag frös och led och skrev. Så fick jag för en tid sedan frågan vad som hände när jag fick reda på att Charlotte Brontë var vit. Men det slog mig aldrig att hon var vit, det viktiga för mig var att hon var författare! 

Jamaica konstaterar att hon aldrig haft gott självförtroende. Det har snarare handlat om ett slags godartad okunnighet om vad som krävdes för att lyckas. 

– Jag har inte varit intresserad av att skriva för att få berömmelse eller tjäna pengar. Jag har bara gjort det jag måste. Aposteln Paulus är ett bra exempel på detta, även om jag inte alls gillar det han skriver – han skrev – och skrev – sina brev till korintierna – men läste korintierna dem ens? Hur breven togs emot har vi glömt, men orden, texterna finns kvar. Därför är jag ointresserad av intrig eller dramaturgiska bågar – amerikanerna är besatta av att få lösningen! Mitt skrivande kommer inte fram till den typen av »lösningar«. 

Skrivarhörnet bjuder på en inspirerande grön utsikt.

Jamaicas hjälpreda och allt-i-allo Trever Briggs bor i ett mindre hus på tomten och vid middagstid lämnar han in regnbågsforeller som han just fiskat – och Jamaica lagar sin mammas recept, ugnsbakade med citron, smör, schalottenlök och timjan. Vi hjälps åt att duka i blomsterrummet, där platsbyggda bokhyllor rymmer hennes stora bibliotek av litteratur som på olika sätt berör trädgården, men också några hyllor med särskilt betydelsefulla författarskap. Hennes skrivbord står här, liksom lässchäslongen, och de många fönstren ger en fantastisk vy över trädgården. Stolarna målade Jamaica gula efter att ha besökt Monets trädgård och hem i Giverny.

När vi sitter vid middagsbordet och kvällssolen sveper trädgården utanför blomsterrummet i ett blått ljus, berättar Jamaica att hon är väldigt intresserad av domestic life – vardagslivet. Hur britternas hemtrevliga livsstil med tedrickande och tjocka gardiner var ett resultat av kolonialismen och slaveriet – exploateringen av naturtillgångar och handel med människor byggde det välståndet. Och när Jamaica kom som au pair och hemhjälp till USA på 60-talet fick hon ta över hela hushållet när mamman i familjen blev sjuk. Som novis vid spisen började hon med att laga mat från Julia Childs klassiska böcker om fransk kokkonst – det första hon lagade var en trerätters måltid med anka till huvudrätt. 

Jamaicas komplicerade relation till sin mamma Annie återspeglas ofta i böckerna, men hon berättar att mamman kunde laga fantastisk mat.

– Min mamma kom från en relativt välbärgad familj på Dominica. Det var viktigt för henne att vi barn hade europeiskt bordsskick. Som 16-åring reste hon ifrån sin familj efter ett bråk med sin far, och bosatte sig på Antigua. Hon var utbildad, och läste mycket, med mig i sitt knä. För att få vara i fred med sina låneböcker lärde hon mig att läsa redan när jag var tre. Jag minns en biografi om Beethoven och en bok om Pasteur, och mamma som berättade att det var på grund av honom som hon kokade min mjölk.

Vi berättar att Pasteurs idéer och upptäckter också påverkade människor i det svenska folkhemmet där hygientanken, att hålla rent från bakterier och smuts, var så dominerande.

– Är inte det fascinerande? utbrister Jamaica. 

Ingen färgsortering här inte.

I sitt skrivande återkommer Jamaica Kincaid till den å ena sidan symbiotiska närheten till en mor och känslan av att vara djupt älskad, och upplevelsen av att i och med puberteten kastas ut och överges. Hennes tidiga läsande och skrivande kan kanske ses som en del av den ambivalenta relationen – å ena sidan fick hon läsandet i gåva av sin mor, men modern lärde sin dotter att läsa för att få vara ifred med sina böcker, ett sätt att påskynda separationen. Jamaica blev också en passionerad läsare. Men så en dag brände mamman plötsligt upp dotterns boksamling, för hon trodde att läsandet skulle leda Jamaica till ett sexuellt fördärv. En pojkkamrat som delade Jamaicas kärlek till litteratur väckte ont blod – och bokbålet var ett sätt att hindra hans besök som skulle kunna leda till att Jamaica blev med barn utan att vara gift … Jamaicas mamma blev själv med barn utom äktenskapet och hade ingen kontakt med Jamaicas biologiska far, Mr. Potter. 

I romanen Mr. Potter skriver Jamaica Kincaid fram ett porträtt av denna okända far som inte brytt sig om sin dotter – en komplex, vacker sorgesång.

Mamma Annies smör- och citronsås är hur som helst delikat till Trevers forell. Och om den tidiga symbiosen med en mor är en kulturell – komplicerad – paradis-berättelse, så är en annan den om trädgården som en imitation av Edens lustgård. 

– Klassiska trädgårdar får oftast formen av en kvadrant, en korsform, säger Jamaica, men paradistanken har misslyckandet inbyggt i sig. Det fulländade och färdiga innebär också död och stagnation eftersom det inte tillåter förändring. På ett omedvetet sätt har mina rabatter fått oregelbundna former, som öar, strandlinjer. De former jag grävde fram var en karta av Karibien! 

Nästa morgon, när vi druckit »feministiskt kaffe« på terrassen, pekar hon ut ö-rabatten som har formen av Antigua. Jamaica berättar att King James’ Bible och The Concise Oxford Dictionairy har influerat hennes skrivande eftersom det var vad hon läste som liten.  

– Och lägg märke till att livets träd kommer före kunskapens träd i skapelseberättelsen. Jag tolkar det som om trädgårdskonsten bara finns i samhällen där mat–frågan är löst, där befolkningen kan äta sig mätt. Det är enbart i sådana samhällen man har råd med lyxen att odla något för dess skönhets skull, för nöjet att betrakta och lära sig mer. Det var också nytt för mig när jag kom till USA som au pair, att man gick på utställningar för att titta på konst. Att bara ställa sig och betrakta något.

Jamaica stannar vid några albarosor som hon ska plantera. På fötterna har hon fårskinnsfodrade kängor (»De är bästa trädgårdsskorna, värmer på hösten och kyler på sommaren.«). Sedan säger hon: 

Hyllad författarduo. Augustprisvinnaren Kristina Sandberg med Jamaica Kincaid. 

– Jag säger till mina studenter i creative writing att för att skriva måste man veta allt och ingenting, och det på samma gång. Jag vet inte hur det går till, bara att det är sant … Till exempel har jag faktiskt inte varit medveten om hur mycket jag skriver om tyger! Men på Antigua var man alltid noga med att benämna materialet i plagg – en linneskjorta, satinblus, bomullsklänning. Nankin, poplin, madrass och khaki. Och de sömmarna sträcker sig långt bakåt i historien, hur handeln med människor, bomull och tyger gjorde brittiskt och amerikanskt välstånd. Men även slavarnas inbördes rangordning påvisades genom tygerna i deras klädsel. På Antigua fick vi lära oss britternas version av historien, men i sättet att tala så specifikt om tyg levde den här nedtystade kunskapen vidare som en reminiscens – ett minne av att tyg har en signifikant betydelse för vår historia av att vara utsatta för maktutövning och förtryck … Men titta på den där!

Jamaica skiner upp, den magnifika rosavita liljan Zambezi har slagit ut under natten. Efter att vi har beundrat blomman en stund avslutar Jamaica:

– Man måste bara fortsätta skriva, oavsett om världen vill ha det man skriver eller inte.

Fem oumbärliga Kincaid-romaner

På flodens botten
Debuten från 1983 är en samling med tio förtätade och lyriska noveller om komplicerade mor-dotter-relationer och att växa upp på en isolerad ö i imperiets periferi. Inledningstexten »Girl« har blivit ikonisk.

En liten plats
Skarpt och politiskt om vad kolonialismen och den globala turismen gjort med Antigua. Denna vitt spridda text gav Kincaid ryktet om att vara en arg författare, boken har sålt i över en miljon exemplar.

Annie John
En glimrande barndomsskildring från 1985 om den begåvade och egensinniga Annies uppväxt på Antigua.  »Om den kamp det är att förstå sig själv, och om hur litet steget kan vara mellan kärlek och hat.«

Min mors självbiografi
En roman som leker med självbiografin i utforskandet av moderns ursprung. Men boken handlar också om det sår som kolonialismen orsakade Karibien.

My Garden 
Poetiskt, politiskt och humoristiskt i en samling om trädgården, skrivandet och världen. Om allt från trädgårdsarkitekten Gertrude Jekyll till Claude Monets trädgård i Giverny.

Annons