Patrik Lundberg möter kritikerfavoriten Han Kang i Seoul. Ett laddat möte som pendlar mellan högt och lågt, mörker och ljus. Mellan köttkult, adoptionssvek och Astrid Lindgren.

En koreansk kvinna i yngre medelåldern smyger fram till oss. Ett halvt steg bakom går dottern. Kvinnan ber om Han Kangs autograf och urskuldar sig: Hon har inte någon bok med sig utan visar en improviserad lösning, dotterns skrivblock.

Han Kang bläddrar fram till ett oskrivet blad och tecknar en hälsning, varpå dottern protesterar.

– Det är ju min läxbok!

Vi umgås i Han Kangs kvarter i Seoul, några hundra meter från det forna kungapalatset. Hon guidar mig genom området som består av traditionella låghus med naturen runt hörnet; skyskraporna och neonljusen existerar inte här. 

Hon brukar strosa runt, gå på tur till den gröna bergssluttningen och tänka bort publiciteten. För faktum är detta: Hon har tagit koreanerna med storm.

Egentligen motsäger det all logik: Sydkorea präglas av de där skyskraporna och neonljusen. Av e-sport och k-pop, hudvård och hemelektronik. Av yta, glasyr.

Under mina vistelser här ser jag tusentals koreaner med näsorna i sina mobiltelefoner, men få med böcker i händerna. Allra minst böcker av Han Kangs art: Hennes verk är inte svårlästa, men samtidigt så litterärt avancerade.

Han Kang. Född: 1970 i Gwangju, Sydkorea. Bor: Seoul. Aktuell: Med romanen Den vita boken (övers. Anders Karlsson och Okkyoung Park). Var även med som dragplåster på Bokmässan i Göteborg. Fler verk: Levande och döda och Vegetarianen (för vilken hon tilldelades Bookerpriset 2016). Båda är översatta från engelska av Eva Johansson.

Hur kan en sådan författare nå en sådan popularitet i ett sådant land? Och hur kan hennes sköra, lyriska prosa ha fått den förra regeringen att stämpla henne som ett hot mot nationen?

För att svara på frågorna behöver vi börja från slutet, från de här kvarteren: Naturen runt hörnet ser ut som förr i tiden, men däremellan har området bestått av själlösa lägenheter och smuts.

Allting har rivits, träden och växterna har planterats om. Såren har fått tid att läka. Samma gäller för nationen och för Han Kang.

Hon bär en vit linneklänning, kanske inte av en slump. För ett par år sedan bestämde sig Han Kang för att utforska den vita färgen.

– Jag försökte hitta rätt form, formen är viktig för mig. När jag har form och titel kan jag börja.

Hon döpte projektet till Den vita boken och började lista vita saker för att metodiskt beta av dem: Lindor, salt, snö, is, vitt hår, ris och så vidare.

Under skrivprocessen, då Han Kang tillbringade fyra månader i ett författarhus i Warszawa, bar hon en mening från sin roman Levande och döda inom sig.

– Den kom från kapitel fem, vilket var ett vagt, undflyende kapitel eftersom jag där var tvungen att identifiera mig med pojken, romanens berättarröst.

Sista meningen i kapitlet lyder, rakt översatt från koreanska: »Dö inte, snälla, dö inte.«

– Meningen kom tillbaka, plötsligt kändes den bekant. Jag förstod att det var samma ord som min mamma sa till min storasyster.

Han Kangs mamma födde storasystern i sjunde månaden. En morgon gick vattnet, utan grannar i närheten att vända sig till. Byns enda telefon fanns tjugo minuter därifrån och maken skulle inte komma hem på sex timmar.

Mamman tog fram ett vitt lakan. Grät av sammandragningarna men lyckades mot alla odds att sy en spädbarnsskjorta. Hon födde sin dotter på egen hand, klippte navelsträngen med en sax som hon hade steriliserat.

»Dö inte, snälla, dö inte.«

Efter en timme dog flickan.

– Allt föll på plats. Det blev Den vita boken.

Den autofiktiva prosan är korthuggen men sinnlig: Läsaren får känna, lukta, se, höra och smaka.

– Sinnena är viktiga för mig. Jag försöker att uppleva karaktärernas sinnen. Inte på riktigt, utan i min fantasi.

Redigeringen har upptagit en stor del av processen, ungefär halva tiden.

– Jag började som poet, så jag är fäst vid meningar. Jag tvättar och tvättar tills jag kan dem utantill.

I romanens första kapitel minns Han Kang sin storasyster, sedan svänger perspektivet.

– I andra kapitlet ville jag ge henne mitt liv, mina sinnen. Jag ville att hon skulle strosa på Warszawas gator som sig själv.

Han Kang tystnar för en stund. Hon minns hur hon sedan reste tillbaka hit, till de här kvarteren.

– Då förstod jag att vi inte kan samexistera. Om jag är levande i Seoul, då betyder det att hon är borta. Det var dags att ta farväl.

Anders Karlssons och Okkyoung Parks färska översättning har få brister, men de svenska läsarna riskerar att missa en dimension: I Sydkorea symboliserar vitt både liv och död.

Den vita färgen står också för fred, ett ovant tillstånd för den här platsen. Det område Han Kang och jag kryssar genom har, liksom kungapalatset, gång på gång blivit jämnat med marken.

Det är ingen slump att Han Kang bär vitt – eller att hennes nya roman heter Den vita boken.

Mongolerna var här, kineserna var här, japanerna var här så sent som fram till andra världskrigets slut. Den sistnämnda ockupationen gör sig fortfarande påmind i stadsbilden. I vissa gathörn ser vi affischer och skärmar som uppmanar till bojkott av Japan. Ett handelskrig har brutit ut på grund av en konflikt kring flera av de övergrepp som japanerna gjorde sig skyldiga till under kolonialväldet.

Efter befrielsen bröt inbördeskriget ut i början av 1950-talet och delade Koreahalvön i två.

Varje gång har koreanerna byggt upp både denna och de andra delarna av Seoul. Han Kang bär för övrigt samma namn som huvudstadens pulsåder, Hanfloden; Familjenamnet Han betyder Korea och tilltalsnamnet Kang betyder flod.

Precis söder om Hanfloden ligger Gangnam, en av Asiens rikaste platser med skyskrapor som slickar molnen. Rapparen Psys världshit Gangnam Style handlar om livsstilen här: Pengarna och lyxen sinar aldrig.

»Räknenissarna i Gangnam tjänade multum på adoptionerna.«

Personligen känns det lite extra provocerande. Det var härifrån en adoptionsbyrå skickade mig och drygt 9 000 andra barn till Sverige, inte sällan på grund av våra biologiska föräldrars ekonomi.

Räknenissarna på byrån i Gangnam, däremot, tjänade multum på adoptionerna. Koreanerna visste inget om saken, eftersom staten hemligstämplade verksamheten; det folket inte kände till existerade inte.

Regimens beteende var mer regel än undantag: Det värsta exemplet är studentprotesterna i Gwangju år 1980, staden där Han Kang tillbringade sina första nio år.

Efter Koreakriget hade militärdiktatorerna, en efter en, sett till att den ekonomiska tillväxten pekat spikrakt uppåt. Industrialiseringen kallas för »miraklet på Hanfloden«, men den hade sitt pris.

Miraklet krävde en kollektiv kraftansamling, att människor skulle gå i takt. Yttrandefriheten var obefintlig, välfärden existerade knappt; det var en marknadsekonomisk diktatur.

Studenterna gick ut på Gwangjus gator för att protestera mot regimen, men militären slog tillbaka och dödade över 600 människor.

– Jag var inte där själv, fyra månader tidigare hade min familj flyttat till Seoul. Men mina släktingar och mina föräldrars vänner var där.

Ett rött skynke för den förra regimen. Han Kang berättar hur det gick till när hon blev uppsatt på makthavarnas svarta lista.

Därför visste familjen Han vad som pågick, trots att tv-kanalerna rapporterade enligt regimens önskan.

– Vi såg nyheterna på tv och såg hur de ljög. När jag gick till skolan så trodde folk på lögnerna. Mina föräldrar sa till mig att inte prata om det, »Var tyst för din säkerhets skull«.

– Det var så jag lärde mig om sanning. Om sanning under ytan.

Drygt tre decennier senare, år 2012, blev Park Geun-hye president i Sydkorea. Hon var dotter till Park Chung-hee, militärdiktatorn som var ansvarig för lejonparten av industrialiseringen.

Det var Park Chung-hees tidigare medarbetare, tillika efterträdare, Chun Doo-hwan som beordrade massakern i Gwangju. Så Han Kang kände sig manad att skriva.

Levande och döda utkom 2014 (på svenska 2016) och är en finstämd, smärtsam gestaltning av massakern. Läsaren får följa pojken Dong-ho: Han söker efter sin vän, men är vännen levande eller död? Och vad händer med de dödas själar?

– Jag kände ett stort ansvar och ett personligt behov av att skriva. Jag ville gräva inom mig själv. Efteråt kändes det som att jag kunde gå vidare.

När Han Kang skrev romanen var hon medveten om att det fortfarande fanns människor som sett massakern med egna ögon, överlevare.

– De kanske läser boken, tänkte jag. Det är ett ansvar.

Och som de läste. När Levande och döda utkom sprang den rakt in på den koreanska topplistan. Det var i samband med det som Han Kang reste till Warszawa, för att inleda arbetet med Den vita boken. När hon kom tillbaka efter fyra månader låg romanen fortfarande på topplistan.

– Det var ingen kommersiell bok, men folk läste den verkligen.

Det förklarar också varför den egensinniga roman-konstnären får skriva autografer till mammor i deras döttrars läxböcker.

Med Levande och döda mötte hon även en äldre publik, de som sett eller hört men som inte kunnat tala fritt om massakern.

– Människor hade väntat på en chans att få minnas. När boken publicerades blev jag uppringd av läsare, gamla vänner ville bjuda mig på lunch och tacka mig. Jag fick hundratals brev. Det var rörande.

Överlevarna var inte de enda som läste. Med romanen hade Han Kang rivit upp sår hos militärdiktatorns dotter, president Park Geun-hye.

I hemlighet skrev hennes regering upp Han Kang på en svart lista över 9 437 konstnärer med kritiska åsikter. Systematiskt nekades de statliga medel och platser i internationella utbyten.

– Romanen fick inte plats bland de böcker som skulle skickas ut till biblioteken, eftersom regeringen inte tyckte om den. Jag klarade mig ändå, men det var svårt för många unga författare och konstnärer.

Nog klarade hon sig. I grunden tack vare en poet: Han Kangs litterära universum kretsade länge kring en man som vandrade på de här gatorna långt före vår tid. Yi Sang föddes år 1910, samma år som Japan annekterade Koreahalvön.

Utöver de massmord, den förstörelse och de övergrepp som annekteringen innebar stoppade japanerna koreanska medier. Ett nyinrättat skolsystem skulle bygga på japansk assimilering och slutligen fasade man ut och förbjöd det koreanska språket.

Yi Sang skrev på koreanska. Hans texter var en litterär motståndskraft, tills det att han år 1936 greps av japansk polis. Han släpptes mot borgen men avled året efter, vid 26 års ålder.

Efter Yi Sangs död hittade koreanerna hans opublicerade verk. Ett av dem skulle eka in i framtiden.

Flera decennier senare studerade en ung Han Kang litteraturvetenskap. Hon skulle skriva en uppsats och ramlade då över Yi Sangs ord.

»I believe that humans should be plants.«

– Jag älskade citatet, säger Han Kang. Vagt började jag tänka på människor som vill bli växter.

Sedan läste hon allt som Yi Sang hade skrivit, försökte leva sig in i hans situation. Hur grumlig framtiden var under kolonialväldet, en värld där människan stod för våld och tvång; vi skulle kanske passa bättre som växter.

Tankarna ledde fram till en romansvit, skriven för hand, där Mongolian Mark vann Yi Sangs litterära pris och där Vegetarianen kom att nå en världspublik efter att Han Kang (och hennes engelska översättare Deborah Smith) tilldelades Booker-priset 2016.

För Han Kang betydde det att hon kunde säga upp sig från sitt brödjobb som lärare i kreativt skrivande.

– Jag älskade mina studenter, men jag ville alltid bli heltidsförfattare. 

Vegetarianen kretsar kring Yeong-hye, en alldaglig koreansk kvinna som bestämmer sig för att sluta äta djur. Det är ett ovanligt val i Sydkorea, om man bortser från buddhistmunkarnas leverne.

I och med svälten och fattigdomen under de många ockupationerna och krigsåren hade koreanerna sällan råd att äta kött. Djuren de ägde användes i jordbruket, vilket också förklarar varför koreanerna började äta hund: De gjorde ingen nytta på åkern.

Men i takt med industrialiseringen blev Sydkorea rikare och rikare. Koreanerna dyrkade det kött de nu hade råd att konsumera. Att vägra denna ynnest motsäger all logik.

Jag var vegetarian när jag själv flyttade hit för att söka efter min biologiska familj, samma år som Vegetarianen publicerades. Mina nya vänner förstod inte alls vad jag sysslade med.

Efter en månad hittade jag min biologiska familj, de hade längtat efter mig, men de oroade sig för min hälsa. Vid ett flertal tillfällen testade de att lura i mig kött. Ett par familjemedlemmar försökte till och med tvångsmata mig med sked.

Han Kang om Astrid Lindgren: Tre år efter massakern i Gwangju läste Han Kang Bröderna Lejon-hjärta. Om Jonatan och Skorpan, och om Tengils tyranni i Törnrosdalen. Hon blev berörd på ett sätt som de flesta svenska barn inte blev. »Boken och massakern hängde ihop. För Astrid Lindgren var det ren fantasi, för mig var det verklighet. Jag grät mycket.«

Detsamma händer Yeong-hye i romanen, fast på en annan nivå. Hennes släktingar misshandlar, våldtar och fryser ut henne. Det är början på en spiral som fortsätter med att Yeong-hye tappar förståndet – eller var det så det började? – och inombords inleder hon en transformation till ett träd, en växt.

Koreaner är förvisso lika olika eller lika varandra som svenskar är, men en sak går att slå fast: kollektivismen sitter i. Folk ska gå i takt, göra som alla andra. Individualism ses som ett nyfött privilegium, samtidigt som de flesta i dag vill välja sina egna öden. 

Just därför tror jag att Han Kangs böcker berör och befriar. Hon skriver, precis som hon själv lärde sig efter massakern och lögnerna, om sanningen under ytan.

Kan man säga att succéromanen Vegetarianen är representativ för hennes författarskap? Han Kang skruvar på sig. Frågan har ett tudelat svar.

– Det finns linjer. Dels mellan mina egna verk, dels mellan mina böcker och andras, som till exempel Yi Sangs dikter.

Han Kangs romaner utgår ofta från fysiskt och psykiskt våld, men de spretar åt olika håll. Utöver dem har hon skrivit poesi, noveller, essäer och barnböcker. Samt gett ut ett musikalbum.

Hur författarskapet utvecklas framöver kan hon själv inte svara på, men faktum är att hon redan skrivit sitt sista verk. Det utkommer först om 95 år, när både hon och jag och nästan alla andra är borta. När de här gatorna kanske har jämnats med marken än en gång, kanske byggts upp igen.

»Jag skickade inte mitt manus in i evigheten, jag skickade det ut i osäkerheten.«

För i Nordmarka i norra Oslo reser sig tusen granplantor mot himlen. De har vuxit i fem år snart, planterade av den skotska konstnären Katie Paterson.

År 2114 ska den lilla skogen skövlas och träden ska förvandlas till böcker, tidigare än så får ingen läsa manuskripten.

Framtidsbiblioteket, som det heter, ska då innehålla hundra berättelser. Ett verk per år, av särskilt framstående författare och poeter. Först ut var Margaret Atwood, därefter David Mitchell, Sjón och Elif Şafak.

I våras var det Han Kang som traskade genom skogen. Hon drog ett vitt lakan efter sig, ett sådant som hennes mor svepte in sin för tidigt födda dotter i.

I en glänta virade Han Kang det vita lakanet kring sin roman, Kära son, min älskade, och lämnade knytet till framtiden.

– Blir min text odödlig nu? Det är högst oklart. Vi har ju klimatkrisen och alla världens problem, vem vet något om vår framtid? Jag skickade inte mitt manus in i evigheten, jag skickade det ut i osäkerheten.

Han Kangs koreanska favoriter

One Hundred Shadows av Hwang Jungeun
»En kort, ömsint och stark roman om ett nyförälskat par där den enes värld blomstrar och den andres tynar bort.«

Autobiography of Death av Kim Hyesoon
»En gripande samling bestående av 49 dikter som undersöker livet och döden.«

The Guest av Hwang Sok-yong
»En roman om massmorden under Koreakriget, gestaltade på ett unikt sätt.«


Annons

Patrik Lundberg

Patrik Lundberg debuterade 2013 med Gul utanpå, som utspelar sig i födelselandet Sydkorea. I höst skriver han på en roman om sin mor och det svenska klassamhället, och läser Hennes ord av Tove Folkesson.