New York: I kända författares fotspår

Det litterära Manhattan tar aldrig slut. Här lever fortfarande arvet efter Ezra Pound, Djuna Barnes, Ezra Pound och H P Lovecraft.

New York tar aldrig slut. Ju fler platser man utforskar desto fler finns det kvar. Det gäller även det litterära Manhattan. En 22 kilometer lång ö, ett par tre kilometer bred, med nära 3 000 kvarter. Att en tidig morgon välja rutt genom labyrinten är att välja bort. Men det är ett måste.

West Village låg länge i utkanten av staden, fjärran från skyskraporna uppe i Midtown, och tack vare de billiga hyrorna sökte sig utslagna och konstnärer hit. I dag kostar de pittoreska brownstone-husen miljontals dollar styck. 

Nära Sjätte Avenyn ligger en kort återvändsgränd med två tre­­­våningslängor uppställda mittemot varandra: Patchin Place. Få vågar sig in eftersom en bastant svart järngrind, som ser ut att vara väldigt låst, spärrar vägen. Det är emellertid bara att kliva på. En ovanlig frid vilar över gatan, kan­­­tad av mäktiga gudaträd. De charmiga fasaderna verkar ha fått stå orörda sedan 1840-talet när de byggdes. 

Idyllen störs dock av en välfylld jättecontainer, just utanför nummer 6. Överst bland bråten ligger avloppsrör och spruckna kakelplattor. Det är resterna av modernistpoeten E. E Cummings gamla badrum. Jag snappar åt mig en souvenirskärva, som snart pulvriseras i fickan, precis som de lingvistiska reglerna i Cummings experimentella dikter. Inne i hans tidigare lägenhet faller bara en industrilampas kalla sken över en vacker öppen spis och ett öde parkettgolv. Cummings huserade här under decennier, och mittemot, på nummer 5, bodde Djuna Barnes. Även Theodore Dreiser har bott här, liksom John Reed, som faktiskt skrev Tio dagar som skakade världen just medan han bodde på nummer 1. 

Bara några få kvarter bort står ett annat slags minnesmärke, ett oansenligt men djupt fascinerande bostadshus, också under renovering. Medlemmar av den amerikanska terroristcellen Weather Underground, vars viktigaste mål var att få slut på Vietnamkriget, konstruerade i mars 1970 en spikfylld bomb, tänkt att sprängas på en bal för officerare på Fort Dix i New Jersey. Men laddningen exploderade här i källaren. Tre av cellens medlemmar dog omedelbart och hela huset totalförstördes. Den intressanta berättelsen om Weathermen-gruppen finns att läsa i Bill Ayers bok Fugitive Days.

En av de mest tröttsamma mytologiseringarna runt författare rör
alkohol. Inte desto mindre är det intressant att besöka klassiska haket White Horse Tavern, där ett foto av den besökande Dylan Thomas dotter Aeronwy sitter på väggen. Inredningen är mörk och ålderdomlig, mitt på dagen dominerar stam­misarna.

En äldre bartender, som verkar ha sett precis allt som går att se på en bar, basar bakom disken, och serverar mig utan kommentarer en »straight tonic water«, alltså utan gin. Reklamradiolåtar avlöser var­­andra i högtalarna, turisterna stannar utanför och fotograferar fasad­­­­skylten. Mängder av författare hängde här under 1950- och 1960-talen: James Baldwin, Norman Mailer, Jack Kerouac, Hunter S Thompson … Faran för överjäst nostalgi är alltså överhängande. ­­­

Men det går att vara nyfiken på atmosfärer utan att fastna i klichéerna. Myten om att Dylan Thomas dog av whiskyförgiftning strax efter ett besök här 1953 har också punkterats, snarare berodde det på en obehandlad lunginflammation. 

Om den givna drycken på White Horse Tavern är en irländsk Guiness, är den lika berömda inrättningen Minetta Tavern mer ett ställe för en drink. När man öppnade 1937 var det en enkel trattoria, i dag drar miljön snarare åt det bohemiskt chica.

Ezra Pound och Eugene O’Neill är ett par av de forna gästerna, renoveringar har förtagit en del av charmen men baren med sin galant slitna spegel och berget av flaskor bjuder på ett intressant blickfång. Jag lägger en inte helt vanlig order, »a virgin sour cocktail«, en utmaning som uppenbart triggar den alerte bartendern, och balansen i drinken blir sedan också perfekt. 

På adressen strax intill ligger det bland äldre tiders författare lika ofta frekventerade Caffe Reggio. Här dricker man genuin cappuccino och njuter av den bedagade murrigheten, en miljö som faktiskt mest påminner om obskyra alternativkaféer i Berlin eller Warszawa, men med en uritaliensk twist. Inte alls typiskt för New York, och alldeles väldigt trevligt.

De litterära texterna då? West Village är fullt av sådana platser också. På en väl dold bakgård på ­­­lilla Perry Street, med ingång genom en vitrappad portal, brukade H P Lovecraft ligga och sova de nätter han inte hade möjlighet att ta sig hem till New Jersey.

»Här satt Edgar Allan Poe på 1840-talet och skrev på sin succésorgedikt Korpen«

Efter en sådan natt i augusti 1925 skrev han skräcknovellen He som skildrar hur några återuppståndna indianer genom grymma och gåtfullt frammanade visioner hämnas på en godsägare som förgiftat dem hundratals år tidigare. Och våldet utgår från just denna gränd. Fascinerad står jag och stirrar ner i stenläggningen medan jag slås av hur mycket en särskild stämning på en given plats kan betyda för vilka idéer en författare får. 

Inte långt bort ligger jämförelsevis urgamla Church of St Luke, byggd 1821. Intill finns en stor, un­­­derbar trädgård med bänkar där man med fördel intar sin lunch under en paus från gatustressen.

Här satt också Edgar Allan Poe på 1840-talet och skrev på sin succésorgedikt Korpen, om en talande korp som om och om igen för en ung man upprepar sin ödesdigra replik »Nevermore«, ett ord som vid diktens slut är svårt att alls skilja från namnet på mannens döda kärlek, Lenore. Det susar i träden ovanför mig när fåglar med flaxande vingar byter gren, jag känner att det blivit dags att lämna West Village.

En helt annan sorts litterär upplevelse hittas på magnifika The Morgan Library and Museum, i Murray Hill, många kvarter bort. Kontrasten till bohemeri kunde heller inte vara större.

J P Morgan var en stenrik bankman som lät bygga huset i början av 1900-talet – han behövde nämligen lite mer plats. Anledningen var ett allt högre antal samlarföremål, han köpte nya ungefär varannan dag. Och inte vad som helst dög, utan det skulle helst vara till exempel lite originalnoter av Mozart, papyrus från faraonernas tid, kanske en skiss av Michelangelo eller äkta vikingasmycken i guld.

Eller böcker. Tusentals böcker. Originalbiblioteket i den östra delen av byggnaden är utan vidare ett av världens vackraste rum. De två övre balkongerna nås dessutom enbart genom lönntrappor. I skåpen skymtar jag idel eftersökta antikvariska troféer, från Sverige till exempel ett vackert inbundet exemplar av praktverket Suecia Antiqua et Hodierna av Erik Dahlbergh.

Men den volymen väger ganska lätt mot en del annat här inne, som till exempel originalmanuskript av Lord Byron, Charlotte Brontë, John Milton, Charles Dickens, Jane Austen, Henry David Thoreau och Honoré de Balzac.

Fyra väggar är fyllda med enbart biblar, bland annat tre exemplar av böckernas bok, den otroligt värdefulla Gutenbergbibeln från 1450-talet. Innanför sitt arbetsrum lät Morgan inreda ett låsbart valv för de allra raraste inkunablerna och illustrerade handskrifterna. Jag pressar mig hårt mot gallret för att kunna urskilja vilka titlar som står på andra våningen där inne och ser till min förvåning – Hilary Mantels Wolf Hall. Dess­utom i två utgåvor. Någon här fortsätter helt klart att samla än i dag, oklart dock efter vilka principer. 

The Morgan Library är ett monument över sin tids magnater men också över en possessiv människotyp med en samlarsjuka som övergår i det megalomana. Men en sådan läggning i kombination med kontanta medel resulterar inte sällan i nationella minnesmärken, som biblioteket också mycket riktigt utsågs till 1966.

När jag kommer ut på gatan skymmer det, dags att avsluta min pro­­menad. I ett anfall av svindel ser jag mig om, åt alla väderstreck. Bara på Manhattan skulle det kunna gå att göra lika innehållsrika vandringar varenda dag, under flera månader. Och sedan väntar New Jersey, Long Island, och, inte minst, Brooklyn. 

Hög av nyfikenhet och fascination stapplar jag vidare mellan kontors­husen på Madison Avenue. Och New York bara fortsätter och fortsätter.

4 kulturella sevärdheter på Manhattan

Café Loup, 105 West 13th Street
Lämpligt beläget nära många in­­­dependentförlag. Hit går många agenter, förläggare och författare för att äta lunch eller ta en drink.

Chumley’s, 86 Bedford Street
Sedan förbudstiden legendarisk speakeasy-bar med oskyltade dörrar och utgångar till två olika gator, ifall polisen skulle komma. Drösvis med intellektuella har hållit till här. Dessvärre skadades skorstenen vid ett ras 2007 och man baren var under många år stängd i väntan på renovering. I slutet av 2016 öppnade man på nytt, men i en ny byggnad och ny regi. Adressen och namnet är dock fortfarande desamma och väggarna pryds med stora porträtt med restaurangens celebra besökare.

Bar and Books, 636 Hudson Street
Fantastiska drinkar, personal i smoking, luguber atmosfär och genuint bibliotek på vägghyllorna. Underbar mix av 1920-talsdekadens och modernitet. Ett av få ställen i New York där man fort­farande får röka inomhus och, jo, just här inne, över en närmast giftigt stark Negroni, så luktar cigarrök väldigt gott. 

Hotel Elysee, 60 East 54th Street mellan Madison och Park Avenue
Här i Sunset-sviten bodde i 15 år dramatikern Tennessee Williams, känd för Linje Lusta och Katt på hett plåttak, innan han dog 1983, också här på hotellet, efter att ha satt en kapsyl i halsen.

Läs också:
»I dag skäms jag över att jag skämdes«