»Litteraturen har räddat mig«

Är Sveriges mest älskade konstnär i själva verket en författare? Ja, över 50 böcker och ett Augustpris talar för det. Yukiko Duke besöker Lars Lerin i Värmland för ett varmt samtal om läsning, eskapism och vikten av att skriva.

Publicerat i Vi Läser 4, 2017

Det majestätiska gullregnet står i full blom, de violetta styvmorsviolerna lyser i gröngräset och Vänern glittrar förföriskt. Utsikten från konstnären och författaren Lars Lerins vardagsrum på Hammarö strax utanför Karlstad är betagande, rena …

– Carl Larsson-idyllen! Säg vad som helst men inte det, säger Lars och skrattar, medan han vant kryssar mellan leksakerna som den tvåårige sonen Rafael har spritt ut på golvet. 

I några månader har Lars Lerin levt intensivt med sekelskifteskonstnären Carl Larsson. Allt började som ett utställningsprojekt i Carl Larsson-gården Sundborn, ett projekt som av olika skäl inte blev av. Men Lars ville ändå göra något av allt material han hade samlat för att göra en katalog till utställningen. Det blev till slut boken Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur, där han försökte komma sin sekelskifteskollega in på livet. Det gick inget vidare. Redan i bokens första rad uttrycker Lars tvivel: »Det här med Carl och mig i samma bok, jag vet inte om det är så lyckat.«

Utifrån sett är det mycket som förenar dem: två mästerliga akvarellister som har målat sig in i svenska folkets hjärtan. Den ene genom att måla sin värld som en ljus, bekymmerslös idyll, den andre genom att avbilda en värld som ständigt skiftar mellan mörker och ljus. Men trots att de båda tidigt blir framgångsrika tvivlar de också på sig själva och skriker efter omvärldens bekräftelse.

I synnerhet Carl Larsson, fattigpojken som blev en revanschlysten klassresenär vars framgång var kantad av motgångar och nederlag. I sina memoarer skriver han: »Mitt stadigt leende ansikte. Min dolda fasa för livet.« Lars fascinerades av just detta: det anade mörkret i Carl Larssons värld som inte återspeglar sig i den konst han blivit känd för.

– Han hade det tidvis väldigt svårt, men det syns ju aldrig. Jag tycker att det är så svårt att tänka sig att han är samtida med konstnärer som Munch och Strindberg. Han låter ju aldrig sitt mörker ens skymta; barn är aldrig så äppelkindade och glada som i hans bilder, säger Lars på sin mjuka värmländska.

– Jag tycker att Carl är oerhört skicklig rent tekniskt, men jag har alltid haft svårt för det där tillrättalagda, sockriga. Vad gjorde människan av sitt mörker? Det borde ju finnas något han gjort som inte var så irriterande polerat! Det var nog det jag hoppades hitta när jag tog mig upp till Sundborn, men där fanns absolut inget sådant … 

Själv har Lars Lerin aldrig tvekat inför att skildra livet i dess helhet, såväl dess ljus som mörker, i text och bild. Tvivelsutan är det konsten som gjort honom känd och framgångsrik, men även författaren Lars Lerin är som sagt värd att lyftas fram. Han skriver en impressionistisk kortprosa som nästan är filmisk i sin bildrikedom och känslostyrka men samtidigt exakt och knivskarp.

– Jag tycker om att skriva och har alltid gjort det. Under långa perioder av mitt liv har jag fört dagbok för att kunna skriva av mig tankar och känslor. Skrivandet har betytt mycket för mig, men det är måleriet jag känner mig mest hemma i. Om du tittar på mina böcker tror jag inte att texterna skulle kunna stå utan bilderna men att bilderna skulle kunna stå utan texterna.

För tre år sedan resonerade Augustjuryn annorlunda kring Lars Lerins texter än upphovsmannen, när den tilldelade honom det facklitterära Augustpriset 2014 för Naturlära. Något som Lars, trots att han blivit utsedd till hedersdoktor vid Karlstad universitet och fått motta utmärkelsen Årets Värmlandsförfattare, aldrig hade kunnat föreställa sig.

– Augustpriset är nog det pris som har glatt mig mest. Jag blev överraskad på gränsen till chockad, kände mig så märkvärdig, säger Lars och skrattar.

Han föddes 1954 i värmländska Munkfors, som första barn till Jonny och Gerd Lerin. Sex år senare kom lillasystern Marika. Fadern Jonny och farfadern John ägde ekiperingsaffären på orten. Jonny och John var också legendariska bandystjärnor på bruksorten.

– Det fanns aldrig någon press på mig från pappa att jag skulle hålla på med bandy för att upprätthålla familjetraditionen. Mamma, däremot, som var totalt ointresserad av bandy, var väldigt mån om att jag skulle spela. Så jag gjorde det lite grann, eftersom det var det man gjorde som pojke i Munkfors på den tiden. På sommaren spelade man fotboll och på vintern bandy. Jag var ganska katastrofal på bådadera.

För modern, som hade sina rötter i en schartauanskt troende familj i Hamburgsund på västkusten, var det viktigt att passa in, inte avvika för mycket i det konservativa brukssamhället Munkfors.

– Det där sättet att se präglade ju i ganska stor utsträckning även mig. Jag förstod tidigt att det gällde att inte bryta mot normerna. Minimikravet för mamma var att barn skulle vara välklippta, hela och rena, och själv skulle man ha städat hemma. Som hon dammade när hennes väninnor kom på besök! Herregud!

Som fem-, sexåring insåg Lars att han var född i fel kropp. Han kände sig mer hemma bland flickorna och deltog med liv och lust i deras lekar: hoppade hopprep, snodd och hage. Ganska snart började andra barn kasta glåpord efter honom: »Tösa!«

I faderns klädaffär, som också var ortens skvallercentral, talade kunderna menande om att Lars tycktes vara mer flicka än pojke till kynnet.

– Mamma blev helt förtvivlad. Det handlade inte om att hon och pappa hade någon särskilt fördömande inställning till homosexualitet, utan bara om ren omtanke för mig. Det var ju en annan tid, och de bekymrade sig för att mitt liv skulle kunna bli svårt.

»Tidigt skrev jag en hel bok med dikter – och recenserade den själv, för säkerhets skull. «

När Lars förstod att det var opassande att leka med flickorna slutade han med det. Och skaffade sig låtsaskamrater istället: En kvist i dörrlisten blev den förtrogne »Dojan«, kläddockorna i farfaderns och faderns butik fick tjänstgöra som fästmän. Lars gick även i en sorts inre exil och skapade sig låtsasvärldar där han var någon annan: en världsberömd författare, konstnär eller musiker.

– Tidigt skrev jag en hel bok med dikter – och recenserade den själv, för säkerhets skull. Jag visade den för farmor, och hon tyckte att den var bra. Hon var kanske lite partisk, men det kändes ändå fint.

Farmodern, som själv var en människa med rik fantasi, stöttade sonsonens upptåg fullt ut. Hon var familjens sagoberättare, en kreativ begåvning som skapade fantastiska kreationer till Lars och hans lillasyster Marika till maskeradtävlingarna som anordnades i Munkfors.

– Jag började teckna och skriva som väldigt liten. Och läsa, förstås! Jag slukade böcker. En för mig som tonåring omvälvande bok om könstillhörighet – och mycket annat – var Patrick Whites Fallet Twyborn. Jag har glömt att läsa om den men ska göra det nu. Det ska bli intressant att se hur jag uppfattar den nu.

Böcker har fortsatt vara en kärlek i livet. När han talar om författare som har haft betydelse för honom är bredden stor. 

– Förr läste jag mycket poesi, särskild naturlyrik, Harry Martinson, Werner Aspenström och många andra. I tonåren var det Fröding och Ferlin, senare fastnade jag för Sonja Åkesson. Och jag älskar Kristina Lugn. Det är vissa stora berättare som jag har följt genom livet också, Hamsun till exempel. Och Selma förstås. Torgny Lindgren, Göran Tunström …

Numera säger han sig mest läsa sådant som han tror sig få nytta av i sina egna böcker. Skönlitteratur lyssnar han på i ljudboksformat.

– Litteraturen har alltid varit viktig – och musiken! Jag satte ihop låtar tidigt och brukade fantisera om att jag låg på topplistorna, blev intervjuad och gjorde framträdanden. När jag fick moped susade jag fram i hög fart och sjöng för full hals medan jag åkte fram på vägarna i trakten.

»När jag var ung, och kände att jag inte passade in, satsade jag helhjärtat på att skriva och måla. Det kändes som om det var en sorts livsuppgift. «

Sjungandet på moped fick ett abrupt slut när någon av faderns kunder berättade om de högljudda färderna. Men Lars slutade inte att fantisera för den sakens skull.

– Jag hade parallella fantasivärldar och olika identiteter långt upp i åldern. Det slutade jag med någon gång i trettioårsåldern. Och än idag kan jag sakna att ha en värld att dra mig undan i, en värld där jag får vara någon annan.

Så mycket i Lars Lerins konst och kortprosa handlar om spelet mellan ljus och mörker. Det finns en fin-stämd livsglädje i bilder och texter, men också en stark känsla av sorg och förlust. Känslan av utanförskap, av att vara fel och inte duga, växte under uppväxtåren. Han blev allt hudlösare och skyggare. Under gymnasieåren klarade han inte av att gå fram och prata inför klassen. 

– Någon som inte har haft panikångest kan inte förstå hur fruktansvärt hemskt det är. Du förstår, jag gick fram emot katedern och kände hur hjärtat bankade och strupen liksom snörptes åt. Jag fick knappt fram ett ljud. Jag tänkte ofta: Hur ska någon som är så folkskygg som jag någonsin kunna träffa någon som älskar en? säger Lars.

– Jag tror faktiskt att konsten – och i viss mån även litteraturen – har räddat mig. När jag var ung, och kände att jag inte passade in, satsade jag helhjärtat på att skriva och måla. Det kändes som om det var en sorts livsuppgift. Jag gick väldigt målmedvetet in för att behärska det.

Lars började tidigt ställa ut på lokala vår- och höstsalonger och uppmärksammades som ett stort konstnärligt löfte.

– På utställningarna fick jag tidigt bekräftelse, en bekräftelse jag verkligen behövde då. Jag kände att jag åtminstone dög som konstnär, och då kunde jag ju inte vara helt fel.

Han ställer ut flitigt än idag och publicerar sig minst lika frekvent. Mer än 50 böcker har det hunnit bli sedan debuten 1983 med Utpost.

Under arbetet med den senaste, Och fågeln flög fritt för att uppsöka sin bur, kom han ganska snart fram till att Carl Larsson inte grep honom alls, varken som konstnär eller författare. Men en författare har han, berättar han, en författare som han kapitulerat fullständigt inför:

– Den underbare Torgny Lindgren! Jag sörjer honom både som människa och som berättare. Alla hans fabelaktiga romaner känns fulländade – ja, till exempel Klingsor, som blev hans sista. Honom känner jag mig nära. Å, vad jag älskade Minnen och Klingsor!

Vi reser oss för att gå husesyn i ateljén, som ligger intill det stora gula boningshuset. Här råder en trivsam stökighet. I det ena rummet ligger böcker och bilder huller om buller på ett stort bord, i ett hörn målningar som Lars har köpt för de vackra, originella ramarnas skull. I det andra rummet, där han mestadels sitter och jobbar, skymmer frodiga björnbärsrankor och rosenbuskar panoramautsikten över Vänern. Där, mitt på det stora arbetsbordet, ligger två akvareller föreställande ödehus. Hus som står som monument från en annan tid, ett annat Sverige. 

– Ju äldre man blir, desto mer inser man att man är summan av allt det som tidigare har varit. I mig finns de där tanterna med svarta hucklen, omsorgsfullt lappade tröjor och allvarsam min på gamla släktfoton från Hamburgsund, men också bruksarbetare och skogsfolk från Munkfors. Det känns stort och samtidigt som ett ansvar. Vad ska man göra av det här arvet?

Kanske är det här någonstans man kan ana hans starka själsfrändskap med Torgny Lindgren. I bok efter bok skildrade Lindgren sin västerbottniska uppväxtmiljö: Hans böcker formar sig till en sorts äreminnen över de strävsamma människor som byggde upp det moderna Sverige. På samma vis andas Lars bilder av, och texter om, traktens gamla och släktingar som han träffade i sin barndom, övergivna hus och igenväxande landskap kärlek och tacksamhet, men också en sorts nostalgi över den tid som flytt. 

»Hade jag levt ut som jag hade velat i den perioden, då hade jag som så många andra varit död i aids idag. «

Som ung gick Lars på Gerlesborgsskolan och Valand för att utveckla sitt akvarellmålande ytterligare. Karriären tog fart, men inte kärlekslivet.

– Jag var så fruktansvärt hämmad. Redan tidigt började jag självmedicinera min ångest genom att dricka alkohol. När jag längre fram fick ångestdämpande tabletter utskrivna började jag blanda dem med alkohol. Det fick fasansfulla effekter, säger Lars.

Han ser en tydlig koppling mellan sitt missbruk och sin längtan efter bekräftelse och kärlek. Det gör hans mamma också; hon har anklagat sig själv för att ha bidragit till det.

– Jag brukar trösta henne med att det var tur i oturen att jag var så hämmad. Hade jag levt ut som jag hade velat i den perioden, då hade jag som så många andra varit död i aids idag.

Men relationer blev det så småningom, om än inte alltid lätta. Alltsedan tonåren hade han drömt om att få åka till Lofoten och leva nära havet. Han reste, träffade där den norske konstnären Yngve Henriksen och förälskade sig. I tolv år bor bodde de ihop, men Lars vågade aldrig riktigt lita på förhållandet. Han blev svartsjuk och bevakande, drack för mycket och kombinerade det med stort intag av lugnande tabletter.

– Jag är glad att jag inte hade ihjäl någon eller tog livet av mig under de där åren. Men till slut sade kroppen ifrån. Jag fick en alkoholförgiftning och var så dålig att jag trodde att jag skulle dö.

Han överlevde, men det gjorde inte förhållandet med Yngve. Lars flyttade hem och blev så småningom kvitt sitt beroende. Han begravde sig i arbete, skrev och målade som besatt.

Han nätdejtade utan att hitta någon som kändes rätt. Men en omtänksam brasiliansk granne sade sig känna någon hon trodde skulle vara bra för Lars, dansaren Manoel »Junior« Marques. I filmen För dig naken har Lars guddotter Sara Broos dokumenterat inleningen på denna livsomvälvande kärlek.

– Det var inte lätt i början. Det blev ju en massiv kulturchock både för Junior och för mig. Men samtidigt fanns det något där, något som inte gick att släppa.

Läs också: 5 lästips från Lars Lerin

Junior reste hem i förtvivlan. Men kom tillbaka. Nu är Lars och han gifta sedan tio år tillbaka, och Junior jobbar som intendent på Sandgrund, Lars museum inne i Karlstad. För snart två år sedan fick de första sonen Rafael. 

– Rafael har gjort att mina dagar är väldigt inrutade, men jag trivs med det. Jag går upp ganska tidigt och gör i ordning välling åt honom. Sedan är det dags att byta blöjor och åka till dagis. När jag kommit hem går jag ut på en promenad. Sedan går jag in i min ateljé här intill och jobbar någon timme. Efter det är det dags för en ny promenad. Allt som allt jobbar jag nog fyra timmar per dag.

Hammarslagen ekar. Huset i Hammarö byggs ut och ska få en större altan. Snart firar Lars och Junior tioårsjubileum som gifta och att Rafael fyllt två.

– Det ska bli stor fest och dans, det har Junior bestämt. Jag är med så länge jag orkar, sedan odlar jag min sociala fobi och går upp på övervåningen, säger Lars Lerin och skrattar. 

När vi lämnar huset och går landsvägen fram bland blommande ängar kommer en silvergrå bil körande.
I baksätet sitter en liten mörklockig pojke som ler förtjust och vinkar till Lars.

– Titta, där kommer Rafael med sin dagmamma! Förstår du så fint – att det är någon liten som vill vinka så där till en. Tänk att en fick uppleva det, säger Lars märkbart rörd.

– Aldrig hade jag väl tänkt mig att jag skulle bli pappa. Det är en sådan stor glädje det här, att få se saker och ting ur barnets perspektiv igen. Jag skriver inte längre dagbok. Det har jag gjort hela livet, ganska mycket som en sorts terapi. Nu behöver jag det inte längre. Det lilla livet har blivit det stora livet.