Hennes barndom i det stalinistiska Albanien präglades av isolering och umbäranden. Den här veckan släpps Lea Ypis rosade memoar ”Fri – en uppväxt vid historiens slut” på svenska och Kristoffer Leandoer anlitade henne som ciceron genom Tirana.

Det är årets hittills varmaste dag och Martyrernas boulevard ligger öde, bankerna och regeringsbyggnaderna längs Tiranas paradgata dallrar övergivna i 38-gradig hetta. Lea Ypi väntar utanför hotell Rogner, alla utlänningars vattenhål sedan man rivit kommunisttidens legendariska hotell Dajti, vars väggar rymde lika mycket avlyssningsapparatur som murbruk.

Det är en bra plats att börja vår resa på, mitt i historien, såväl den privata som landets. På andra sidan gatan skymtar Albaniens kommunistdiktator Enver Hoxhas gamla privatbostad: en gång mörkrets absoluta hjärta, nu ett vanvårdat ödehus som ibland lånas ut till event, till exempel lanseringen av Lea Ypis bok på albanska – i ett slags uppsluppen exorcism av det förgångnas fasor minglades, månglades och dracks mousserande i samma hus där paret Hoxha suttit på kvällarna och tittat på säkerhetstjänstens tortyrfilmer.

Lea Ypis farfarsfar Xhaver Bey Ypi var kung Zogs premiärminister och ledde senare landets marionettregering under den italienska ockupationen; hennes farmor kom från en rik jordägarfamilj och hennes farfar fängslades trots att han var socialist och vän till Hoxha: det enda diktatorn avskydde och fruktade mer än sina fiender var sina gamla vänner, som sett honom som han var utan makt. Alltså var hela familjen Ypi i onåd, ansågs ha en ”dålig biografi” och var opålitliga. Leas föräldrar fick inte studera vad de ville, bo var de ville, arbeta med vad de ville. I en magisk barndomsskildring som kommer att bli klassisk beskriver Lea Ypi hur familjens vuxna hjälps åt att med alla medel skydda den lilla flickan Lea, fem år och otröstlig vid nyheten om Hoxhas bortgång, mot insikten att hon tillhör en familj som i praktiken är utstött. Med små och stora lögner bygger de en värld runt Lea där hon kan vara ett så vanligt skolbarn som omständigheterna medger. En oförglömlig skildring av föräldrakärlek.

Jag har fyllt bilen med vattenflaskor men Lea är sval och oberörd av hettan, däremot börjar hon prata upprört innan hon ens hunnit sätta sig i bilen. Hon har precis träffat landets premiärminister Edi Rama:  ”Edi skryter med att Tirana har 15 flighter om dagen till London nu! Hur kan man skryta med det? Det är så omodernt! År 2022, när vi ska sluta flyga!”

Lea fortsätter prata hela vägen vi kör till hennes födelsestad Durrës, fyrtio minuter bort.

Hon sitter i landets högskolenämnd, det är därför hon träffar premiärministern, därför hon är i Tirana idag, annars lämnade hon egentligen Albanien för längesen, det kaotiska och skrämmande året 1997 när det nästan rådde inbördeskrig. Lea studerade i Italien och är sedan ett antal år professor i politisk teori vid den extremt prestigefyllda London School of Economics, som utbildat fler miljardärer än något annat lärosäte i världen. (Vad undervisar Lea dem i? Marxism!)

Det som bland annat upprör Lea är hur alla privata universitet i Albanien håller på att devalvera den akademiska utbildningen med obehöriga lärare, undermålig undervisning och examina som är alltför lättvunna för att vara värda något:
”De behöver inte ens ha doktorerat för att undervisa! Det räcker med en Masters!”

Vägen vi kör är nästan den enda väg som Albaniens härskare, vare sig de varit romare, turkar eller italienska fascister, alltid vinnlagt sig om. Romarna kallade den Via Egnatia, handelsvägen som började i hamnstaden Durrës och förband Adriatiska havet med Konstantinopel. Åtskilliga krig har utkämpats för att kontrollera denna väg. Dagens erövrare är aningen fredligare och heter Coca-Cola, Mercedes och Rolls Royce, deras vapensköldar kantar motorvägens resa genom konsumtionssamhällets avlagringar i form av bilfirmor, verkstäder, möbelvaruhus, depåer, lagerlokaler och grossister.

Jag har sällan ärende till Durrës, min tillit till GPS är begränsad och när Lea väl kan släppa den albanska högskoleväsendet har hon svårt att känna igen sig:

”Det har byggts så otroligt mycket, det ser inte alls ut som när jag var liten längre.”

Men vårt första mål visar sig ovanligt lätt att hitta: kör man bara rakt fram så når man både havet och grindarna till anrika hotell Adriatik, där turister från väst inhystes och hölls isolerade från lokalbefolkningen. Ända ner på stranden var turister och albaner åtskilda, men i vattnet gick inga staket: Lea och hennes vänner simmade ut för att begapa de märkliga varelserna från väst och känna den besynnerliga lukten av solkräm.

Adriatik må vara renoverat och moderniserat sen 80-talets glada dagar, men vad hjälper det, auran av äkta östblockslyx är ännu så stark att den går att äta med sked. Den sitter i allt från gardiner till takhöjd. Jag ser att Lea sträcker på halsen. Hon går runt hotellet och pekar på dess närmsta husgranne, ett renoveringsobjekt tio meter från vattenbrynet.

”Det där huset ägs av min mamma. Jag såg det varje dag hela min barndom utan att ha en aning om att det hörde till vår familj. Under kommunismen använde Sigurimi huset för att spionera på turisterna bredvid, när mamma fick tillbaka det hittade hon hur mycket gammal avlyssningsutrustning som helst.”

Vi sitter på Adriatiks uteservering bland unga rika albaner, ansvarskännande Lea beställer en Coca-cola fast hon nog hellre vill ha en öl: en colaburk finns på omslaget till Fri och varumärket har en central roll som gåta och statussymbol för albanska familjer som inte ens var helt säkra på att det var en dryck, än mindre hur denna smakade.

Aktuell med Fri

Fri: En uppväxt vid historiens slut släpptes på svenska (i översättning av Amanda Svensson den 16 augusti. Free. Coming of Age at the End of History utgavs på engelska av Penguin i oktober förra året och utkom i författarens egen översättning på albanska senare samma år. Lea Ypis bok om sin uppväxt i en under kommunismens sista år i Albanien och den plågsamma övergången till en ny samhällsform efter diktaturens fall väckte sensation redan innan den kom ut, fanns på alla årets bästa-listor, vann The Ondaatje Prize och har översatts till alla stora språk.

Lea ger intryck av att fortfarande vara precis samma flicka som i boken: väluppfostrad, gladlynt och, framför allt: likadan mot alla. Orädd och uppriktig, utan behov av förbehåll eller brasklappar. Kanske är hennes hemlighet att inte ha några hemligheter, som reaktion mot en uppväxt fylld av obegripligheter och halvkvädna visor. Var hon aldrig arg på sina föräldrar som hemlighöll så mycket för henne?

Inte då: ”De skyddade mig, de förstod hur viktig skolan var för mig och var rädda att jag skulle berövas den om sanningen kom fram.”

För mig framstår det som ett mirakel att kunna berätta utifrån barnets begränsade perspektiv så solidariskt. Lea tycks inte ens uppfatta problemet. Hon uttrycker sig alltid lika rakt. För henne verkar frågan om litterär stil vara en icke-fråga, helt okomplicerad. Att skriva så tillgängligt som möjligt ser hon som ett demokratiskt ideal.

”De allra största filosoferna skriver ju lättbegripligt och rakt på sak, eller hur?”

Fem andra albanska verk

Ismaïl Kadaré: Krönika i sten. Om författarens barndom i Gjirokaster under andra världskriget

Ismaïl Kadaré: Den döda arméns general.

Fatos Kongoli: The Loser. En skildring av samma smärtsamma transitionsår som Lea Ypi beskriver i Fri.

Elvira Dones: Sworn Virgin. En roman om den märkliga seden i norra Albanien med kvinnor som klär sig som män och även socialt iklär sig mansrollen.

Luljeta Lleshanaku: Haywire. En av Albaniens intressantaste samtida poeter.

Det är jag inte så säker på, för mig är nog världen inte lika enkel som för Lea, men så är jag knappast heller lika smart som hon. Enligt min fru höjer Lea den intellektuella nivån på hela Twitter. Lea är också sannolikt den enda som lyckats med bedriften att göra Kants pliktetik till tunnelbanereklam. ”Vi förlorade aldrig vår inre frihet: friheten att göra det som är rätt” – med det citatet annonserar Penguin pocketupplagan av Free i Londons tunnelbana.

Inte ens Stalins förlorade ben bekymrar henne. I bokens första kapitel kramar Lea Stalinstatyns ben för att få tröst, vilket föranlett en upprörd debatt om trovärdighet på sociala medier. Stalinstatyn i Durrës var nämligen bara en byst, har hennes kritiker påpekat: resten av kroppen, inklusive benen, förvarades i Tirana. Fri borde inte få kallas memoar utan roman! Men det är ändå så scenen är bevarad i hennes minne, med ben och allt. Lea skrattar till:

”Det är som de kommunistiska rättegångarna mot litteratur som inte levde upp till kraven på socialism.”

Vare sig de återfinns i Durrës eller Tirana så började Fri just med Stalins ben, sen följde resten av boken som på räls:

”Här har jag kämpat med en flerahundrasidig bok om Kant som tog mig tio år att skriva och krävde mängder av forskning och citat och referenser och som blir läst av kanske tjugo personer, inte ens mina kollegor har orkat läsa den. Och så skriver jag den här på mindre än ett halvår, lekande lätt, inga problem att skriva alls. Och … ”

Hon är alldeles för väluppfostrad för att säga det själv: … och så är det den boken som gör sitt segertåg över världen, vinner litterära priser, hamnar på alla listor, älskad av alla människor som överhuvudtaget bryr sig om litteratur.

Hon har till och med nämnts som en framtida albansk president.

Men för henne stod inte barndomsskildringen i fokus när hon började skriva. Hon ville få Albanien att göra något man skjutit upp i trettio års tid: föra en seriös diskussion om kommunismen. Enligt henne var den albanska kommunismen en paradox, som skulle garantera nationens gränser och integritet och på samma gång ingå i ett internationellt projekt. Dessutom skulle det nya samhället införas i ett land av analfabeter, ett land utan infrastruktur.

”Kommunismen polariserade Albanien, och det lider vi fortfarande av”, säger Lea. ”Alla albaner är upptagna av att hitta någon att skylla på, att fastställa vem som spionerade på vem. Jag vill att de ska uppfatta kommunismen som ett utvecklingsstadium i stället, en era i det albanska nationsbygget. Det är tabu att nämna allt som var bra och som försämrats sen dess. Skolor, sjukhus.”

Men hon ville också berätta om Albanien i början av 90-talet på ett annorlunda sätt: ”Alla tragedier efter kommunismens fall betraktas som personliga tragedier. Jag tror inte att albaner överhuvudtaget betraktat sig själva som delar av ett samhällssystem efter 1990.”

Vi lämnar Adriatik och åker längs strandpromenaden. Det märks att Lea inte känner sig hemma här längre: skräpet, tiggarna, skrytbyggena. Lea tittar inåt stan, kisar och pekar.

”Här låg min gamla skola”, säger hon, ”Vi kunde gå rätt ner till stranden efter skolan. Nu syns inte ett spår av den. Det är så förändrat, det har byggts så mycket.”

Kvällen slutar med middag på strandens bästa skaldjursrestaurang, Charlie Max. Ägaren känner genast igen Lea Ypi från sociala medier och gratulerar till framgången. Månskäran vandrar över Adriatiska havet, ägarens tvååriga dotter jagar en katt, från nattklubbarna längs stranden dundrar technomusiken, lyxbilarna trängs och Lea skämtar om sig själv som champagnesocialist.

Dagen efter ska hon till säkerhetstjänstens arkiv och läsa sin farmors personakt. Att öppna Sigurimis arkiv är ett viktigt led i försoningsprocessen med det förflutna, och ett projekt som genomförs med hjälp av svenskt bistånd. Hennes nästa bok ska handla om farmoderns liv. Arbetstiteln är Dignity, värdighet. Det är en berättelse om förlorad yttre rikedom och bibehållen inre: det är hennes moraliska hållning som ger en människa värdighet, säger Lea: värdigheten kommer inifrån.

Jag tänker att hon skulle bli en ganska bra president.

Fem platser värda en omväg

När man är i TiraBunker Art. Ett pedagogiskt och bra museum om diktaturårens Albanien, placerat suggestivt i de underjordiska gångarna som gick under regeringsbyggnaderna och där regeringen skulle ta skydd i händelse av atomkrig. Ingenting för personer med anlag för klaustrofobi!

House of Leaves. Den gamla säkerhetstjänstens avlyssningscentral, lustigt nog undangömd i en före detta förlossningsklinik, har gjorts om till ett museum över kommunismens kontrollsamhälle, där alla spionerade på alla och väggarna var fulla av mikrofoner. Ett mycket välgjort och intressant museum.

I själva Durrës: om man är det minsta intresserad av antiken är Albanien ett drömresmål. Amfiteatern mitt i stan är en pärla.

Sydost om Tirana:

Elbasan: bara en halvtimme på nybyggda motorvägen leder till gamla handelsplatsen Elbasan. På 1920-talet bodde här den excentriska skotska damen Margaret Hasluck, expert på albansk folklore, samlade in folksagor av blandad kvalitet och blev utvisad när italienarna ockuperade Albanien: resten av andra världskriget tillbringade Hasluck med att utbilda brittiska kommandosoldater i albanska innan de hoppade fallskärm bakom fiendelinjerna. I Elbasan finns rester av den romerska vägen Via Egnatia.

Apollonia: drömmen för antikälskare, ruinerna av en romersk stad bland kullar där fåren fortfarande betar. Här studerade Octavianus, senare kejsare Augustus, när han nåddes av budet att hans adoptivfar Caesar mördats hemma i Rom och det var hög tid att resa hem om han hade minsta ambitioner på att delta i striden om makten.

Annons
prenbild-6-nr-429-kr-3

erbjudande

Prenumera på Sveriges bästa bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare