Systemkollaps!

Av: Joakim Zander Illustration: Sanna Mander

Allt fler svenskar tycker att Sverige är på väg åt helvete. Har den blågula deckareliten bidragit till det?

Det var den torraste sommaren någon kunde minnas och nyheterna var fulla av inslag om nödslakt av djur som saknade foder och rapporter om vattenbrist. Genom Visbys gator marscherade nazister och Sverigedemokraterna rusade i opinionen med sitt budskap om ett samhälle i fullständig kris. Vi pratade om fake news och det enda valrörelsen handlade om var vilket parti som effektivast kunde stänga den svenska gränsen. I mitten av juli vaknade jag i de hälsingska skogarna av lukten av brandrök och sedan var det som om halva landet stod i lågor, i den värsta skogsbranden i modern tid.

Hade jag hittat ett bestialiskt mördat traffickingoffer eller en halshuggen afghansk flykting på altanen där i den böljande skogen utanför Bergsjö kunde det ha varit prologen till en modern svensk deckare. Alla ingredienser var på plats: Sommaren, skogen, den vagt definierade och nära förestående samhällskollapsen. Men det låg ingen mördad kvinna på altanen. Och röken kom från bränderna utanför Ljusdal, tio mil bort.

Vi lever i röriga tider, mitt i ett samhälle i omdaning. Hundratusentals människor har sökt sig till Sverige de senaste åren på flykt undan krig och förföljelse. Migrationen omdanar och omdefinierar vårt samhälle. Den skapar nya traditioner och sammanhang, nya utanförskap, nya rädslor. Vi läser om det i tidningarna och pratar om det i de mytomspunna fikarummen eller på Facebook och Twitter. Skjutningarna i Rosengård. Gruppvåldtäkterna. Hedersmorden. Vi ser hur anekdoterna plockas upp av alternativa medier och görs till alternativa nyheter, en alternativ verklighet som suger åt sig varje positiv berättelse och varje uns av nyansering och slukar den större och bredare berättelsen om Sverige. Den som säger att vi aldrig har haft det så bra som nu, att brottsligheten aldrig varit lägre, att vi aldrig varit rikare eller levt längre än nu. Det är inte den berättelsen vi möts av. Och det är inte den berättelsen vi läser om i svensk spänningslitteratur.

När jag sätter mig på den lyckligtvis oblodiga altanen tänker jag på en intervju jag gjorde i en liten bokhandel i Warszawa för ett par år sedan med en intelligent och påläst krönikör i en av de största polska dagstidningarna. Han älskade hur svensk spänningslitteratur inte väjer för »de svåra frågorna« eller mörkret i mitten av det svenska samhället. Han hade noggrant läst min andra bok Orten som bland annat utspelar sig i en svensk förort och är en thriller som berör utanförskap och terrorism. När jag skrev den var jag noggrann med att inte vara exploaterande eller alarmistisk. Visst ville jag skriva en spännande historia. Men jag ville också själv försöka förstå mekanismerna bakom varför vissa människor blir radikaliserade och berätta om det för läsarna. Jag träffade forskare och bad ungdomar i Rosengård läsa delar av den för att vara säker på att jag inte gått för långt.

Men den polska krönikören ville prata om »islamifieringen« och »no-go-zonerna« i de svenska förorterna, ingen av de frågor jag över huvud taget berört i min bok. Jag kämpade med att försöka förklara att vare sig hans bild av Sverige i stort eller av förorterna stämde överens med verkligheten, såsom jag sett den. Men han la ihop artiklar i polsk media med det han valt ut ur mina och andras böcker och han var säker.

Svensk spänning är en enorm framgångssaga, både inom och utom landets gränser. I Sverige är nästan varannan bok som säljs en bok i spänningsgenren. I många länder är Nordic Noir en etablerad genre och svenska författare toppar listorna över hela världen. Det som förenar de flesta av böckerna i genren ända sedan Sjöwall/Wahlöö banade vägen på sjuttiotalet är det jag tänker på där på altanen i Hälsingland och det som den polske krönikören fastnat för: Samhällskritiken. Fast när jag sitter där med mitt kaffe och brandröken drivande över grantopparna borta över Vesåsen funderar jag på om »samhällskritik« verkligen är rätt ord? Eller om ordet borde skrivas med citationstecken i fetstil?

Någon som tycker det är litteraturvetaren Karl Berglund som försvarade en tredelad avhandling om det svenska deckarundret i slutet av 2017. I sin avhandling betonar han några av de saker som är särpräglande för svensk deckartradition i jämförelse med de flesta andra länders. För det första är många deckare förpackade, genom baksidestexter, tacklistor och övrig förlagsinformation, på ett sätt som betonar deras autenticitet. Vi läsare ska kunna lita på att även om berättelsen vi står i begrepp att läsa är påhittad så är den baserad på gedigen research av »verkligheten«. Det är fiktion men det skulle lika gärna kunna vara sant, tycks vara andemeningen. En spänningsroman ska underhålla oss men den ska också kunna lära oss något om världen och ge oss ett nytt perspektiv. Detta är i sig ingen revolutionerande ambition inom litteraturen, snarare har det varit en central målsättning åtminstone sedan realismens genombrott i mitten av 1800-talet. Problemet som Berglund ser det är att »samhällskritiken« inte är problematiserande eller radikal i moderna svenska deckare, utan i stället består av att vissa särskilt spektakulära brott och företeelser lyfts upp för att exploateras och överdrivas. Dessutom är rollbesättningen schabloniserad: Hjältarna är infödda svenskar, ofta kvinnor som balanserar struligt privatliv och brottsbekämpning. Skurkarna är invandrare. Det är svårt att se hur detta inte bidrar till en bild av invandring som ett hot mot den svenska välfärden eller skapar en bild av ett »vi« och ett »dem«. På så vis speglar svenska deckare den allmänna debatten just nu. Gränsen mellan verklighet och fiktion är porös. Enskilda händelser blir till breda trender. Det spektakulära tar plats på bekostnad av det nyanserade. Det finns ett tydligt »vi« och ett lika tydligt »dem«.

Jag känner mig träffad av slutsatserna. Precis som Berglund skriver kretsar min trilogi runt en svensk kvinna, Klara Walldéen. Och likt andra spänningsromaner är min ambition inte bara att underhålla utan också att säga något om samhället. Jag försöker undvika att vara stereotyp eller alarmistisk och min tanke är inte att stigmatisera de grupper jag skriver om, tvärtom. Min ambition är att problematisera och förstå. Men räcker det? Vilket ansvar har vi författare för hur Sverige upplevs i dag? Jag bestämmer mig för att kontakta några vänner och kollegor för att se hur de tänker runt de här frågorna.

Sanningen är ändå död! utbrister Camilla Grebe några veckor senare när vi träffas på restaurang Tak, högt ovanför Brunkebergstorg i Stockholm.

Jag har fått ihop Jens Lapidus, Kristina Ohlsson, Christoffer Carlsson och Camilla för en middag. Vi är fem ganska framgångsrika författare ur den universitetsutbildade medelklassen och vi skrattar när Camilla säger det där om sanningen, för det låter så stort och starkt. Kanske lite överdrivet först. Men är det det?

– Man ser det ju hela tiden, fortsätter hon. På Facebook och bland vänner. Folk tror bara på det de själva vill, de bryr sig inte om vad som är sant. Man kan inte ens enas om den grundläggande problemformuleringen.

– Och det är det du vill prata om, Joakim, säger Jens. Hur vi bidrar till det? Om vi bidrar till det?

Jag nickar.

– Jag vill prata om vårt ansvar, säger jag. Om var våra lojaliteter ligger. Om alla i genren säger ungefär samma sak om samhället, vad innebär det? Är det något vi funderar över alls?

Jag märker att Kristina som sitter till höger om mig i det runda båset sneglar på mitt block där jag har skrivit ned några slarviga utkast till idéer för vår diskussion. Jag skjuter blocket mot henne så hon kan se bättre.

– Vad betyder den där listan på författare som du har gjort där? säger hon. Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell, Liza Marklund, Stieg Larsson?

Jag förklarar att jag tänker mig att de representerar någon slags milstolpar i utvecklingen av samhällskritiken i svenska deckare.

– Men jag tycker inte de hör ihop, säger Kristina. Jag menar, för Sjöwall/Wahlöö verkar samhällskritiken ha varit
utgångspunkten för berättelsen. I Stieg Larssons böcker upplever jag som läsare att samhällskritiken är mer där för att driva storyn.

Det hon säger påminner om det Berglund skrev i sin avhandling, att samhällskritiken blivit alltmer utarmad och mindre radikal med tiden, tills att den nu ofta bara är kosmetika eller effekt.

– Jag menar, fortsätter Kristina, att säga att Stieg Larsson är samhällskritisk är som att säga att Stephen Kings Lida är en bok om bristerna i psykvården i USA. För mig berättar han en saga, en riktigt spännande berättelse. Det räcker så.

Vi beställer. Jens oroar sig för att hans gin och tonic tar tid. Förrätten kommer in.

– Varför skriver vi om samhällsproblem alls? säger jag när vi fått i oss någon tugga av rödingen. Det är ju inte självklart att spänningslitteratur måste ha den dimensionen. Se på England eller USA där det inte alls är lika vanligt. Är det viktigt att vara samhällskritisk?

– Det är en sådan där fråga man ofta får utomlands, säger Christoffer och häller i sig det sista av whiskyn innan han raskt beställer en ny. Men jag skiter helt i det. Jag är inte ett dugg intresserad av att vara samhällskritisk. Min lojalitet är mot berättelsen, inte mot något annat. Jag gör vad som krävs för att den ska bli så bra som möjligt.

– Inte jag heller, säger Jens och lutar sig tillbaka. Jag bryr mig inte alls om det. Man vill berätta en spännande historia med intressanta karaktärer. Det är allt.

– Exakt, säger Camilla. Om inte det funkar, om man inte kan behålla läsaren, så spelar inget av det andra någon roll alls.

– Men, avbryter jag. Om väldigt många av våra berättelser blir spännande på ungefär samma sätt då? Vi jobbar i en genre som har väldigt stort genomslag. Om de flesta av oss bygger våra sagor på att det finns stora konspirationer och att eliten på något vis konspirerar mot den lilla människan, har vi då inget ansvar alls för att människor också uppfattar det faktiska samhället så?

– Inte ett kollektivt, säger Camilla. Men jag känner starkt att jag har ett individuellt ansvar att skildra världen korrekt och att inte rida på några märkliga strömningar.

– Och man vill låta spåren gå uppåt, in i makten, säger Jens. Inte slå nedåt. Det blir mycket mer spännande också.

– Follow the money, liksom, flikar Christoffer in.

Solen är på väg ner och för en kort stund får den restaurangen att glöda, innan den försvinner någonstans bakom Kungsholmen.

Jag håller med om det de säger. Jag gör själv till stor del samma sak i mina böcker. Ändå är det något som skaver. Inte för Kristina.

– Jag vägrar ta ansvar för det. Det är inte mitt ansvar om människor inte kan skilja på verklighet och fiktion.

– Det ansvar jag tycker att jag har, fyller Jens i, är att skildra personerna i böckerna på ett sätt som förklarar vad de gör och vilka de är. Särskilt skurkarna.

– Låt oss prata om skurkarna, säger jag medan de japanska skålar som till för en stund sedan innehöll kyckling, ris och ägg, dukas ut. Vad betyder det att våra skurkar så ofta har utländsk bakgrund? Och att våra hjältar nästan alltid är helsvenska?

– Det handlar väl om vad man skriver om? säger Jens. Karaktärerna måste vara realistiska och passa miljöerna. Jag tar mig an det som när jag var advokat: Min trohet är mot personen. Det är min skyldighet att representera den på ett korrekt sätt.

– Kanske är problemet att vi är fem medelklassakademiker som pratar om detta? säger Camilla.

–Varför har vi inte åtminstone någon med en annan bakgrund runt bordet?

Det blir tyst runt bordet för första och enda gången den här kvällen. Kanske känner vi oss lite påkomna.

– Men vem skulle det vara? säger Christoffer till sist. Kan ni komma på någon hyfsat välkänd deckarförfattare som har ett annat namn eller bakgrund än vi?

Vi funderar.

Ingen kommer på ett enda namn.

Det blir en sen natt. Jag har vaga minnen av transvestiter i ett Euro Pride-rusigt Stockholm och att vi gastade vidare om litteratur och samhället i baren på Café Opera av alla ställen tills jag tappade rösten. På det alldeles för tidiga tåget hem till Lund morgonen efter får jag ett mejl från min vän Dror Mishani. Han är en av ytterst få israeliska deckarförfattare och hans böcker har fått stor spridning runt om i världen. Jag hörde av mig till honom för någon vecka sedan för att höra vad han har att säga om modern svensk spänningslitteratur, samhällskritik och ansvar.

»Jag tror att det ligger mycket i att spänningslitteraturen bidragit till att skapa en bild av mänskligheten som ond, rovgirig och våldsam«, skriver han nu. »Det finns en direkt koppling mellan läsningen av deckare och en önskan om större övervakning i samhället.«

Dror vet mycket om svenska deckare. Han har till och med undervisat om det på universitetet i Tel Aviv.

»Svenska författare var bland de första att förstå potentialen i bra deckarlitteratur«, fortsätter Dror. »Att det inte bara är en bra form för att skapa spänning eller intellektuella pussel, men för samhällskritik, för att beskriva sorg och förlust, för att skriva moderna mänskliga tragedier. Men de senaste åren verkar den här traditionen ha kört fast lite grann … Tycker inte du det?«

Utanför tågfönstret forsar Sverige förbi, fullt av guld och grönt och blå östgötska sjöar. Jag tänker på det Dror skriver. Att vi har kört fast i vår samhällskritik. Att den blivit någonting annat. Det är samma sak som Berglund skrev i sin avhandling, samma sak som Kristina sa under middagen. Att samhällskritiken blivit ett stilistiskt grepp bland andra. Att den blivit slentrian. Kanske behöver vi trycka på reset-knappen? Ta ett steg tillbaka och fråga oss vart vi ska ta vägen med vårt skrivande och vår samhällskritik? Och främst: Kanske behövs fler röster i genren? Röster som kan utmana och skaka om och skriva spänningslitteratur med en annan blick än den välbeställda och väluppfostrade medelklassens. Svensk spänningslitteratur har mycket att vara stolt över. Men likt samhället i stort måste den utmanas för att utvecklas. Och kanske bör vi författare tänka på att det vi skriver också utgör en del av den stora berättelsen om Sverige.