Dags att sluta se Edith Södergran som en sjuk och ömklig poetissa. Hon hade mer sisu i sitt ena lillfinger än de flesta har i hela kroppen.

Sommaren 1916 rasar första världskriget i Europa. I Finland bygger ryska armén befästningar som försvar mot eventuella tyska anfall. Samtidigt sitter den 24-åriga Edith Södergran i sitt hem i Raivola (numera ryska Rosjtjino) på Karelska näset och skriver på ett brev. Det är ställt till Runar Schildt, litterär chef på Holger Schildts förlag i Helsingfors. Efter en längre tids tvekan har Edith fattat mod och beslutat sig för att sända sina dikter till honom. 

»Kan ej bedöma om mitt försök att debutera är för tidigt eller ej, vore tacksam om ni ville bistå mig med ett råd. Känner mig hjälplös och obevandrad i dylika affärer, om Ni återsänder min diktsamling, skulle jag anse det som en stor vänlighet, om Ni i skonsamma ordalag i ett slutet brev ville underrätta mig därom.«, skriver Edith. 

Vid en slarvig genomläsning är det lätt att tro att det är en harhjärtad debutant som skriver. Men läs citatets första mening en gång till. Då framträder bilden av en ung kvinna som vet att hon har något att komma med. Frågan till Schildt är inte om utan när hon ska debutera. 

Länge har en romantisk bild dröjt sig kvar av en fattig, lungsjuk, dyster och kärlekstörstande Edith Södergran som – isolerad i en liten stuga i det fjärran belägna Karelen – skriver febriga dikter som en sorts poetiska dagboksanteckningar.

Men kanske är det dags att höja blicken och se en annan Edith: en utåtriktad, humoristisk, intellektuellt rörlig kvinna med internationell uppfostran, som försöker etablera ett nytt poetiskt språk.

En kvinna som skriver essäer om kvinnlig rösträtt och suffragettrörelsen och ser sig själv som representant för Den Nya Kvinnan – ivrigt understödd av en bildad och förstående mor.

Edith Södergran föds den 4 april 1892 som enda barn i en välbeställd, finlandssvensk familj i S:t Petersburg. Den ryska huvudstaden, anlagd på gammal träskmark, anses vara en osund miljö för barn. Ediths morfar, den välbärgade fabrikören Gabriel Holmroos, köper därför en villa med tolv rum till familjen i den finska byn Raivola på Karelska näset. Raivola, som ligger fem mil nordväst om S:t Petersburg, är långtifrån den avkrok byn ofta framställs som. När Edith Södergran växer upp är Karelska näset ett semesterparadis för välbeställda petersburgsbor: dit reser man för att bada, fiska och umgås. 

I Raivola börjar det att skära sig mellan Ediths föräldrar: modern är välutbildad och passionerat kulturintresserad, den betydligt äldre fadern har tvingats sluta skolan tidigt och hyser ett grundmurat förakt mot allt vad kultur heter. Han investerar pengar i hopplösa affärsprojekt, går långa tider arbetslös och börjar snart att utveckla en avancerad alkoholism.

När Edith ska börja i skolan, ser modern till att hon får gå i den traditionsrika flickskolan Sankt Petrischule i S:t Petersburg och flyttar med dottern till den ryska huvudstaden. Skolan har elever från många nationer och är präglad av tysk bildningstradition: Edith får undervisning i tyska, franska, engelska och ryska. S:t Petersburg kokar, snart ska revolutionen komma att förändra Ryssland i grunden. Edith intresserar sig för det som händer, försöker förstå vad socialism betyder och inspireras av suffragetternas kamp för jämlikhet mellan könen.

År 1904 insjuknar Ediths far i lungtuberkulos. Han vårdas först på sanatorium, men skickas sedan hem när hans tillstånd förvärras och dör 1907. Edith följer faderns utdragna dödskamp på nära håll.

»Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ –du är besviken.« Klassiska rader ur dikten Dagen svalnar.

När hon själv diagnostiseras med lungtuberkulos efter en utdragen förkylning 1909, drabbas hon av svår dödsångest: hon vet alltför väl hur nedbrytande sjukdomen är. Då reser modern med henne till ett sanatorium i Schweiz, känt för sina banbrytande behandlingsmetoder: Ediths hälsotillstånd förbättras och hon och modern Helena reser lättade hem. 

Men låt oss nu återvända till den brevskrivande Edith i Raivola. Några år har gått sedan sanatorievistelsen i Schweiz: på senare tid har perioderna med feber och häftig hosta återkommit allt oftare. Det har fått Edith att sjunka in i en djup depression. Det som skänker henne tröst i tillvaron är litteraturen, läsandet och skrivandet.

Edith vet att hon har en unik röst som diktare. Men när hon skriver till Runar Schildt är det ändå med en viss bävan: kommer han att förstå?

Förläggaren känner sig lite främmande inför det raka tilltalet, djärva bildspråket och den fria, associativa formen, men ser stora kvaliteter i de bästa dikterna.

»Trots alla vidunderligheter har man – tycks det mig – ändå förnimmelsen av något absolut äkta, genomlevat och genomlidet«, skriver han i sitt svar till henne.

Och meddelar att Holger Schildts förlag kan tänka sig ge ut boken, men inte är villigt att betala något honorar. Edith accepterar villkoren. Julen 1916 kommer hennes debut Dikter ut.

Den får ett blandat mottagande: i landsortspressen är kritikerna aggressivt avståndstagande och gör narr av den, medan deras kollegor i Helsingfors är försiktigt uppskattande. 

När Edith 1918 ger ut sin andra diktsamling, Septemberlyran, har hennes livssituation förändrats dramatiskt. Det lilla som fanns kvar av familjeförmögenheten har gått upp i rök under ryska revolutionen.

När det finska inbördeskriget bryter ut, rasar strider alldeles runt husknuten i Raivola: stressen och umbärandena gör att Ediths tbc förvärras. Den unga författaren läser Nietzsche. Hon ser sig själv som en finsk, kvinnlig representant för hans »övermänniska«, en förespråkare för en rörelse som vill skapa en bättre människa och värld.

Samlade dikter, utgåva från 2014 som innehåller samtliga dikter Edith Södergran publicerade under sin livstid. 

Septemberlyran, som ger uttryck för dessa tankar, skapar en häftig debatt mellan modernismens försvarare och de kultur-konservativa i finlandssvenskt kulturliv. Edith blir hårt angripen, men försvarar sig som en rasande lejoninna.

Hon hinner bara ge ut två diktsamlingar till innan hon dör av sin tbc, endast trettioett år gammal. Vännen och kollegan Hagar Olsson ger efter hennes död ut volymen Landet som icke är, ett urval av hennes efterlämnade dikter. Men trots att Ediths Södergrans produktion är så liten, är hon en centralgestalt i den finlandssvenska modernism som kom att revolutionera den svenskspråkiga poesin.

Läs Samlade dikter av Edith Södergran och inse att hon är mycket, mycket större än vad myten om henne vill göra gällande.

Södergrans litterära syskonsjälar

Hagar Olsson 
(1893 – 1978) var en av modernismens banbrytare i Finland. Hon skrev en delvis kritisk recension av Södergrans diktsamling Septemberlyran, vilket fick Södergran att skriva ett ilsket brev till henne. Det blev inledningen på en livslång, betydelsefull vänskap.

Läs: Romanen Chitambo (1933) och självbiografiska Kinesisk utflykt (1949)

Elmer Diktonius 
(1896 – 1961) var författare, tonsättare och kritiker och, liksom Hagar Olsson, en centralgestalt inom den finlandssvenska litterära modernismen. Diktonius och Södergran träffades bara en enda gång, men brevväxlade intensivt.

Läs: Hårda sånger (1922) och Stenkol (1927) med en dikt om Södergran.


Annons
ititimage001-2

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare