Dyrköpt flykt från ensamheten

Londons hamn år 1949. En märklig optimism fyller Doris Lessing. Relationstrubbel och apartheidpolitik ligger bakom henne. Äntligen ska hon bli författare.

Året är 1949, platsen Londons hamn. Måsarnas skrin väcker en mor och hennes lille son, de tar sig raskt ut på däck. En månad har passerat sedan fartyget lade ut från Kapstaden i Sydafrika.

»Titta, nu är vi framme!«, säger 30-åriga Doris Lessing och lyfter upp lille Peter, två och ett halvt år.

De blickar ut över den nya hemstaden. Doris är fylld av en märklig optimism, trots att hon bara har hundrafemtio pund på fickan och framtiden står skriven i stjärnorna. Hon är särskilt nöjd över att ha avböjt sin mors erbjudande om pengar till resan.

De två kvinnorna har alltid haft ett komplicerat och sårigt förhållande till varandra. Huvudsyftet med resan är att komma långt bort från modern, alla trassliga kärleksrelationer och apartheidpolitikens Sydrhodesia (nuvarande Zimbabwe).

Doris längtar efter en nystart: hon har två havererade äktenskap bakom sig och har inte kunnat satsa som hon velat på sitt författarskap. I resväskan har hon packat ner manuset till sin första roman, Gräset sjunger. 

Uppbrottet från Sydrhodesia har kostat på. Doris har lämnat kvar sina två äldsta barn, John och Jean, hos sin förste man, Frank Wisdom. Det har varit ett svårt beslut, men hon är övertygad om att de kommer att få det bättre hos honom.

Lillpojken Peter, barnet hon fick med sin andre man, socialisten Gottfried Lessing, förmår hon däremot inte lämna. I mer än sextio år kommer mor och son att leva i en märklig symbios med varandra.

Den stridbare förläggaren Michael Joseph antar Gräset sjunger på stående fot. Han menar att romanen är kontroversiell, men sensationellt bra och låter trycka en andra upplaga innan den första ens har kommit ut. 

Gräset sjunger handlar om Mary som arbetar som privatsekreterare i Sydafrika och lever ett intressant och omväxlande liv. Hon saknar inte uppvaktande kavaljerer, men avvisar alla. Det ingen förstår är att hon är socialt hämmad och livrädd för intimitet. Omgivningen har dock ingen förståelse för hennes rädslor och dömer henne hårt. 

När Mary fyller trettio och inte ens har förlovat sig börjar det pratas bakom hennes rygg. Hon går in i en depression som nästan lamslår henne. Av en slump träffar hon den nyblivne lantbrukaren Dick, som längtar efter att finna en kvinna att bilda familj med. Dick har skulder upp över öronen och är så otursförföljd att hans grannar kallar honom »Jonah«, men han är den förste man som verkligen brytt sig om Mary. Hon och Dick blir ett par, mindre av kärlek än av nödvändighet. Det dröjer inte länge förrän klyftan vidgar sig mellan dem och Mary ångrar sig bittert.

Hennes sociala fobi gör det jobbigt för henne att umgås med de svarta anställda på Dicks gård. Hon är hård mot dem, mest för att de inte ska komma för nära. Bara den tålmodige Moses, som hjälper till med hushållsgöromålen, vågar bjuda motstånd. Långsamt, i takt med att Mary glider djupare och djupare in i psykisk sjukdom, förändras maktbalansen mellan de två. Det är en dyrköpt kvinnlig erfarenhet i ett hårt, mansdominerat apartheidsamhälle läsaren möter i boken.

När Gräset sjunger ges ut 1950 blir den en bästsäljare över hela världen. Men i apartheidländerna Rhodesia och Sydafrika väcker den ont blod, under lång tid är Doris förbjuden att resa dit. 

Det är svårt att undgå att se parallellerna mellan Doris föräldrar – Emily och Alfred Tayler – och romanens Mary och Dick. Under första världskriget förs kapten Alfred Cook Tayler svårt sårad till Royal Free Hospital, där han i ett år vårdas på sjuksköterskan Emily McVeaghs avdelning. Tycke uppstår, paret gifter sig 1918 och emigrerar kort därefter till Persien (nuvarande Iran), där Doris och hennes lillebror Harry föds.

Efter fem år i Persien – och ett kort mellanspel i England – bestämmer sig paret Tayler för att köpa en farm i Sydrhodesia. 

Det visar sig vara en katastrofal felsatsning. Doris far försöker sig på nya odlingsmetoder och de slår fel.

Föräldrarna tar ut sin förtvivlan på olika vis: fadern dricker, modern är deprimerad långa perioder och tar ut sin frustration på det svarta tjänstefolket. Det är spänt hemma och barnen upplever det närmast som en befrielse när de skickas till sina internatskolor. Doris har dock svårt med skolans kadaverdisciplin och lämnar den som trettonåring.

Två år senare har hon fått nog av sin krävande mor och lämnar hemmet för att arbeta som au pair. Hon kommer till en arbetsgivare som ser hennes begåvning och ger henne böcker om politik och sociologi att läsa.

Plötsligt får hon ord på det som har skavt och känts i henne. 

Plötsligt får hon ord på det som har skavt och känts i henne, allt som fått henne att känna sig illa till mods i det rhodesiska samhället.

Hennes engagemang för social rättvisa och kvinnors rätt växer sig allt starkare. Där, hos au pair-familjen, börjar hon att skriva noveller som publiceras i tidningar och tidskrifter.

Doris flyttar till Salisbury (dagens Harare) 1937 och jobbar som telefonist, sekreterare och journalist innan hon gifter sig som nittonåring med sin förste man, Frank Wisdom. Med honom får hon barnen John och Jean, men äktenskapet är mycket olyckligt. 

Doris har ett brinnande intresse för samhällsfrågor som hennes man inte alls delar. 1943 lämnar hon man och barn för att ägna all sin energi åt den kommunistiska gruppen Left Book Club.

Hennes kommunistiska övertygelse ska falna betänkligt under de kommande tio åren. Efter Sovjets invasion av Ungern 1956 går hon ur kommunistpartiet för gott. I Left Book Club möter hon så småningom den tysk-judiske flyktingen Gottfried Lessing som hon gifter sig med. De får sonen Peter tillsammans, men även detta äktenskap är olyckligt. 

Det är nu hon packar ner sitt livs första romanmanus i resväskan, tar Peter vid handen, reser till Kapstaden och kliver ombord på Union-Castle-båten med destination London.

Där inleder hon, efter succén med Gräset sjunger, ett av vår tids mest egensinniga och betydelsefulla författarskap som belönas med Nobelpriset 2007.

Författarskapet omfattar mer än femtio verk i vitt skilda genrer – socialrealistiska verk, sf-romaner, operalibretton – genom vilka författarens radikala politiska och sociala engagemang går som en röd tråd.

Men när Doris Lessing själv fick frågan vilket av sina verk hon själv höll högst, svarade hon: »Gräset sjunger. Allt finns där, allt som är jag. Allt jag har velat säga. I komprimat.« 

Doris Lessing avled i stillhet den 17 november 2013, bara några månader efter sonen Peters död i hjärtinfarkt.