Potatisskalerskan som blev världsberömd

Trots att hon skrev närmare tjugo böcker anses hon av många vara en enboksförfattare. Debutromanen Katrina blev köksan Sally Salminens lycka och förbannelse.

»From kitchen sink to literary hights« – Från diskbänken till
parnassens höjder. Så löd rubrikerna i USA och Norden 1936, då köksan Sally Salminen sensationellt vann en romanpristävling med sin bok Katrina.

Att en debutant vann tävlingen som anordnades av de två förlagen Wahlström & Widstrand och Schildt, var bara det märkvärdigt. Några år tidigare hette segraren Karin Boye, känd svensk poet.

Sally Salminen hade ingen människa hört talas om. Ingen visste vem hon var. Hon var inte etablerad som något annat än potatisskalare i ett stort kök hemma hos en amerikansk tvålmiljonär i New York.

Men genom tävlingen och Katrina blev Salminen världsberömd över en natt. Hon fick senare en lång litterär karriär, men ingenting av vad hon skrev kunde rubba Katrina.

På något sätt kastade det spektakulära genombrottet en skugga över hennes liv och verk, skriver Ulrika Gustafsson i den nyutkomna biografin om Salminen, Min ljusa stad.

Sally Salminen föds 1906 i ett småbrukarhem på Vårdö på Åland, som nummer sju av elva syskon. Hennes far dör tidigt och lämnar modern i knappa förhållanden.

Unikt nog blev fem av barnen Salminen författare, men det var Sally som var speciell, menade syskonen. Men hon uppmuntrades inte, tvärt om tyckte familjen att hon var konstig, och läste för mycket.

Sally skriver dagbok och vittnar som sextonåring om stark skönhetslängtan: »Nyss då jag var ute och tvättade potatis var allt så underligt. Det var lite skumt och aftonrodnaden på himmelen var så röd, så röd, så att snön och allt färgades rött därav. Men varför längtar jag så, då solen går ned allra mest. Jag längtar så hemskt.«

Åland är ett hårt klassamhälle och till underklassen hör backstugusittare, småbrukare och fiskare. Trots att familjen är fattig vågar Sally i dagboken drömma om att bli en riktigt stor författarinna. »Jag är en byggmästare. Jag bygger inte vanliga stugor. Jag bygger icke heller träd. Jag bygger luftslott. En stor härlig stad.«

Tidigt måste Sally och hennes systrar ut och tjäna, som pigor eller butiksbiträden. Sally prövar båda och vantrivs. I Sverige är det brist på hembiträden, och hon jobbar i Stockholm och Linköping, samtidigt som hon kämpar med korrespondenskurser på Hermods. Helst hade hon velat ta studenten, men det är det inte tal om.

 hon känner leda, tycker att hon står och stampar. Med systern Aili prövar hon lyckan i USA, men det blir inte så kul. Senare beskriver hon ironiskt döttrarna i den fina familjen:

»Det var som om ett par smäckra lustjakter brusat förbi. Dessa ättlingar av dollararistokratin var fysiskt prima kreatur.«

Åren i New York innebär ett politiskt uppvaknande. Sally och Aili är medlemmar i en socialistisk arbetarklubb i Harlem. Och trots alla intryck och det hårda arbetet släpper hon inte författardrömmen. Kvällar och helger sitter hon i sitt trånga rum och skriver. Efter fyra år är Katrina klar. Den inleds så här:

Katrina var den äldsta av tre systrar… den gladaste och stoltaste… Stark var hennes unga, högresta kropp och arbetet gick som en lek vare sig det gällde att hugga timmer i skogen, plöja och harva på åkern eller spinna och väva i huset.

Berättelsen om Katrina från Österbotten är gripande och spännande. Hon luras till äktenskap av den charmige ålänningen Johan, som lovar henne stort hus och äppelträdgård. I själva verket är han en vek, fattig stackare. Huset är en usel fiskarkoja på kala klippan. Men Katrina hugger i och blir respekterad, trots att en rik skurk till redare trakasserar familjen till döddagar. Hon håller fast vid sin Johan, trots att han är en mes och en slarver. Och Katrina släpar jord till klippskrevorna och får till slut sina äppelträd.

För många kvinnor blev Katrina deras livs stora läsupplevelse.

Recensenterna jublade, även om romanens sociala kritik inte slog hemma på Åland. Men boken gavs ut i femton upplagor och översattes till tjugo språk. För många kvinnor blev Katrina deras livs stora läsupplevelse, kanske den enda. Och författaren blev världsberömd. Sally Salminen blev så jagad av reportrar att hon grät av trötthet. 

Till skillnad från de flesta debutanter blev hon förmögen. Allra först lät hon bygga ett stort, vackert hus på Åland, och bjöd sin mor och sina kvinnliga släktingar att flytta in. Det låter lite likt Mumintrollet, och precis som Mumin fick Sally anledning att ångra sig. Släktingarna tyckte att hon var snobbig som ville vara i fred och skriva. Hennes mor hade inte uppmuntrat dottern före succén, och gjorde det inte efteråt heller. Sally skulle inte göra sig märkvärdig. Grannarna gnällde över att hon hade baktalat Åland – samtidigt som entusiastiska turister trampade ner trädgården och glodde in genom fönstren.

Sally Salminen sålde slutligen huset och försvann. Det blev hon inte populärare av i släkten. Kvinnorna saknade »sitt« hus.

Rastlösheten blir ett signum för Salminen. Hon flyttar ofta, och verkar tryggast på resande fot. Hon byter ämne från bok till bok, vägrar envist att slå sig till ro med ett tema. Men i kärleken håller hon sig till en man, den danske konstnären Johannes Dührkop. 

Paret gifter sig, fast Sally tvivlar på att mannen ska stå rycken, men det gör han. Johannes blir hennes manliga musa. Han tror på hustruns geni, och underlättar hennes vardag på alla sätt. 

Under andra världskriget är Danmark ockuperat av Nazi-Tyskland. Sally och Johannes är barnlösa, och tar sig an en nyfödd pojke, vars judiska föräldrar flytt till Sverige. Paret tar här en risk, det gäller att alltid hålla tand för tunga. Efter kriget återvänder pojken till sina föräldrar och Sally sörjer, men efter några år kommer lille Bent tillbaka till sina forsterföräldrar. Hans biologiska föräldrar dör under tragiska omständigheter; fadern dödar mamman och sig själv. Fyrtio år senare upprepas tragedin, då Bent dödar sin hustru och tar sitt liv. 

Som författare får Sally Salminen kämpa för att bli accepterad i kulturlivet, men de danska kritikerna och läsarna lär sig att uppskatta henne. Mest beröm får hon för romanen Prins Efflam från 1953, som bygger på en legend från Bretagne. Men hemma i Svensk-finland blir Salminen aldrig fin nog. Allt hon skriver efter Katrina möts av ett visst förakt. 

Sally Salminens eget liv har också mörka stråk. Periodvis är hon deprimerad och beroende av läkemedel, som hon kallar »den svarta sömnen«. Lyckligast är hon alltid i arbetet, med fingrarna på skrivmaskinens tangenter. Hon slår sig aldrig till ro, men det var inte heller så hon ville ha det. 

Sally Salminen dör 1976. Hon vilar med sin musa Johannes under en grön kulle på Holmens Kirkegård i Köpenhamn.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Vi Läsers specialutgåva om finlandssvensk litteratur – ett samarbete med Svenska Litteratursällskapet i Finland.

Magasinet skickas ut till Vi Läsers prenumeranter med start den 22 november. Det är en redaktionellt självständig produkt.