Louisa May Alcotts självbiografiska berättelse om en fattig men fri flicka och hennes radikala uppväxt i ett nybyggarsamhälle blev inte bara en stor succé. Den skapade en helt ny genre.

En decembernatt 1843 sitter två förtvivlade systrar och försöker trösta varandra i en stuga i Massachusetts. De inser att deras föräldrar är på väg att skiljas. När föräldrarna till slut bönfaller dem att gå och lägga sig, skriver den elvaåriga Louisa i sin dagbok: »Anna och jag grät i sängen. Och jag bad till Gud att han skulle se till att vi alla håller ihop.«

Läraren Bronson Alcott och hans hustru, socialarbetaren Abigail, har varit gifta i 13 år. De har fyra döttrar: 13-åriga Anna, elva-åriga Louisa och småttingarna Elisabeth och May. Paret Alcott förenas av sin kärlek och sin idealistiska tro på att det går att göra världen bättre. Men medan Abigail löser det ena praktiska problemet efter det andra, är Bronson en drömmare. Han vill skapa en modern skola, men tiden är inte mogen för hans radikala undervisningsmetoder. 

Sommaren 1843 ger Bronson upp undervisandet. Då flyttar familjen Alcott med en av Bronsons vänner, Charles Lane, till en nedgången gård nära det lilla samhället Harvard i Massachusetts. Tillsammans ska de bygga ett självförsörjande idealsamhälle. Bronson, som är bondson, rustar upp husen och planerar för hur åkermarken ska odlas upp. Fler familjer ansluter sig till bosättningen. Men Charles Lane visar sig snart vara en fanatiker: hans idéer för hur idealsamhället ska byggas blir allt mer och mer absurda. Bland annat menar Lane att människor inte har rätt att förslava djur: de ska själva dra sina plogar och harvar. En efter en lämnar familjerna det lilla samhället.

Den där bistra decembernatten 1843 ifrågasätter Abigail för första gången Bronsons vägval. Hon är orolig för barnens hälsa och ber honom välja mellan sina idéer och sin familj. När natten har övergått till morgon har Bronson tagit sitt förnuft till fånga. Inte långt därefter flyttar Alcotts till Concord, väster om Boston. Där bor deras bästa vänner, poeten Ralph Waldo Emerson, författaren Nathaniel Hawthorne och filosofen Henry David Thoreau.

I sex lyckliga år bor familjen i Concord. Bronson och Abigail umgås dagligen med sina mer berömda vänner. Tillsammans med dem deltar de i Amerikas första litterära och filosofiska rörelse, transcendentalismen, som betonar människans och naturens inneboende godhet. Transcendentalisterna kritiserar slavägarsystemet och vill bland annat ha en ökad jämlikhet mellan könen.

För barnen är Concord ett paradis: de får många nya kamrater, har fri tillgång till Emersons stora bibliotek och piano och njuter av att bo i ett lite större samhälle. Föräldrarna låter dem hållas, de lever ett mycket friare liv än vad många jämnåriga gör. Det passar i synnerhet Louisa, familjens pojkflicka och ständiga upptågsmakare, alldeles utmärkt. I familjens lada bygger barnen en teaterscen där de framför Louisas pjäser – med titlar som Norma eller Häxans förbannelse – med egen dekor och kostym. 

I Concord märks systrarnas talanger för första gången: Louisas känsla för text, Elisabeths musikalitet, Annas pedagogiska ådra och Mays konstnärliga begåvning. Livet igenom sporrar de varandra, deras sammanhållning, som svetsats samman genom de många kriserna, är sällsynt stark. 

Med tiden får familjen åter allt svårare ekonomiska problem i lilla Concord: Abigail kan inte längre försörja familjen på de sömnadsarbeten hon utför och Bronson tycks bara kunna få tillfälliga jobb. Då ger Emerson familjen rådet att flytta till storstaden Boston.

Sommaren 1849 packar familjen åter sina stora koffertar. För de äldre syskonen, 19-åriga Anna och 17-åriga Louisa, blir flytten steget in i vuxenlivet: de blir yrkesarbetande. Anna blir lärare och börjar undervisa och Louisa hjälper henne. Till skillnad från Anna avskyr Louisa undervisandet, men hon vet att familjen inte klarar sig utan hennes inkomster: skrivandet blir hennes ventil. Slutligen lyckas hon få en novell publicerad 1852 i tidningen Gazette. Tre år senare kommer boken Flower Fables ut, en samling berättelser hon skrivit till Ralph Waldo Emersons lilla dotter. Hon har precis börjat att skriva på två stora romaner när inbördeskriget bryter ut. 

Louisa, som kommer från en familj som gömt förrymda slavar och aktivt kämpat för alla människors lika värde, vill göra en insats. 

I november 1862 reser hon till Washington som frivillig sjuksköterska. De syner som möter henne är fruktansvärda. Hon beskriver sjukhuset som »kallt, fuktigt och smutsigt … inga kompetenta överhuvuden … en salig blandning av goda, dåliga eller ointresserade sjuksköterskor, kirurger och assistenter för att göra allt kaos värre« .

Amerikanskan Louisa M. Alcotts roman, skriven 1868, är en av de mest framgångsrika ungdomsromanerna genom tiderna. Romanen om de fyra systrarna Marchs liv i en idyllisk småstad i 1800-talets USA har älskats av generationer unga över hela världen.

Efter kriget skriver hon Hospital Sketches, en samling närgånget realistiska berättelser om sina upplevelser. Boken blir en stor succé och Louisa finner sig plötsligt vara en känd författare. Det är då förläggaren Thomas Niles hör av sig och ber henne skriva något för unga flickor.

»Nej, jag har inget att säga dem«, avböjer Louisa ampert.

Men Niles ger inte upp utan erbjuder henne en generös summa för ett manus. Familjen Alcott befinner sig som alltid i ekonomisk knipa, så Louisa accepterar trots att hon är djupt skeptisk till projektet. 

Vad ska hon skriva om? Så drar hon sig till minnes sina tonår: alla upptåg och bus med syskonen, teatern i ladan, de muntra kälkfärderna och avståndsförälskelserna. Till en början är Louisa inte det minsta engagerad i skrivandet: hon vill bara tjäna pengar. Men i takt med att hon minns, blir berättelserna allt livfullare, dialogen allt spänstigare.

När hon lämnar över manuset till Niles, lämnar han det vidare till sin tonåriga brorsdotter. Hon blir eld och lågor över den osentimentala, realistiska tonen i boken. Då vet Niles att han har en succé.

När Unga kvinnor kommer ut, slår romanen alla försäljningsrekord och Louisa M. Alcott har introducerat en ny genre: ungdomsromanen. Långt senare beskriver den store brittisk-amerikanske författaren Henry James henne som »barnkammarens och klassrummets Thackeray eller Trollope.« Unga kvinnor kommer ständigt ut i nya utgåvor. Den finns i teater-, opera- och musikalversioner och har filmatiserats hela sju gånger – senast 2019  (med premiär i december).

När Louisa dör 1888, i sviter av en kvicksilverförgiftning hon ådragit sig under sin tid som sjuksköterska, är hon en av Amerikas mest populära författare.



Annons
ititimage001-2

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare