Sveriges största serietecknare har varit bättre på att teckna sina relationsproblem än att ta itu med dem i verkliga livet. Liv Strömquist och Karolina Ramqvist samtalar om feminismens skavanker, maskulinitetens fördelar och stilarvet efter Sara Danius.

Det är fullsatt i ett av Nordens största operahus. Liv Strömquist har just gjort bejublad entré i ett regn av röda rosenblad. 

»Ibland blir man kär i en ful crackpundare.« 

Hon läser ur sin tio år gamla, närmast klassiska serie Jag tänker på Whitney, om sångerskan Whitney Houston och hennes kärlek till Bobby Brown:

»Jag vill bara ligga med honom. Jag vill glida omkring på hans svettiga kropp som en varm säl på en annan varm säl. Jag vill …« 

Boken Den rödaste rosen slår ut släpptes hösten 2019. I stället för att låta sig inbjudas av andra för att tala om den har Liv Strömquist arrangerat egna framträdanden runtom i landet, med premiär på Malmö Opera. Under kvällen gör hon ytterligare fyra entréer, i kostymer ritade för La Traviata, La Gioconda, Parken och Som ni behagar. Dräkternas storslagenhet kontrasterar mot hennes samtida röst, med samma komiska effekt som i serierna där hon ser på kulturhistorien ur ett modernt, feministiskt perspektiv. I pausen hörs publik prata om hur cool hon är, till synes obrydd om sådant som att hosta på scen.

Liv Strömquist

Ålder: Född 3 februari 1978
Bor: I Malmö.
Familj: Tre barn. Sambo med komikern och journalisten Ola Söderholm. 
Aktuell med: Seriealbumet Den rödaste rosen slår ut (Galago). Gör sedan 2012 »En varg söker sin podd« tillsammans med Caroline Ringskog Ferrada-Noli.

Nästa dag, i hennes ateljé när vi ska börja intervjun, frågar jag om den bilden av henne som jag också delar, som en som tycks kunna integrera sina olika delar och ha ett oneurotiskt förhållande till sig själv i offentligheten. Hon svarar, inte med att direkt analysera sitt jag utan genom att peka på betydelsen av att uttrycka sig i nya format och från plattformar som hon själv kontrollerar: 

– I mina poddar och serier kan jag ta upp politiska frågor ur mitt eget perspektiv, som i ett annat sammanhang skulle ses som för apart. Om du hade en podd hade du ju antagligen ställt andra frågor än när du intervjuar mig så här.

I samtalsformatet finns också rum för ambivalens. 

– I »En varg söker sin podd« driver vi ofta en tes och motsäger den. En gång blev Karl Ove Knausgård kritiserad för att han sagt att alla män varje gång de träffar en kvinna tänker på hur det skulle vara att ligga med henne. Då försvarade vi hans rätt att säga sanningen helt och hållet, men sedan tog vi upp motsatsen, hur smärtsamt det är att höra någon säga något sådant. 

Om hon däremot skrivit om det i en tidning hade en redaktör troligen velat få henne att välja ståndpunkt, menar hon.

– Men jag tycker ju båda! Det är ett privilegium för mig, att få vara så äkta och integrerad. Sedan är jag ju inte integrerad alls – jag känner igen mig jättemycket i det du skrivit om författarrollen, säger hon och refererar till en text som jag skrev 2017 där jag beskrev »Författaren med stort F« som »en figur utanför mig själv, utanför det skrivande jag som jag uppfattade som ›mig själv‹ och som skiljde sig så mycket från Författaren bland annat för att Författaren var ett slags framgångsfigur, ett föremål för den vurm för mänsklig styrka och personliga bedrifter som jag också kunde känna mig svag för men som var ett slags motsats till skrivandet.«

– Så där känner jag till hundra procent! Men jag strävar mot att vara integrerad, och upplever det som väldigt viktigt när man pratar och skriver, att det kommer från en äkta källa. 

Sökandet efter det som är djupt känt som sant är inte självklart i den svenska kulturdebatt som Liv Strömquist varit en del av sedan hon började rita serier i början av 2000-talet och där hon, samtidigt som hon rört sig från det plakatpolitiska mot det analytiska, fått en allt mer ikonisk roll. 

– Det blir lätt så i utopiska eller idealistiska rörelser, att alla ska uttrycka sig perfekt, ha perfekta tankar och begå perfekta handlingar. De senaste åren har jag aktivt försökt frångå det. Ingen kan vara verksam under de villkoren. Man får bara säga »It ain’t me babe« som Bob Dylan sa till dem som inte ville att han skulle spela elgitarr, haha. 

Backstage på Malmö Opera. Liv Strömquist  ska snart bjuda på en show som pendlar mellan tvärsäkerhet och ambivalens.

Jag säger något om det paradoxala i att feminister och vänstermänniskor, som menar sig vilja införliva ett slags mänsklighet i synen på samhället, tycks ha så svårt med just det mänskliga.

– Det är något fascistoidt över den där strävan efter renhet. Också det att människor som gör fel ska bort. Jag tror inte på det projektet. Och det blir fruktansvärd konst av det! När man tittar på långa konstnärskap ser man ju att man måste prova och göra fel för att utvecklas. Man behöver sätta upp ett sånt space för sig själv.

Har det varit lätt för dig att göra det? 

– Jag har ända sedan mitt första album varit rädd att folk ska bli arga och inte tycka om mig. Men om det inte känns så alls är det nog inte heller bra. Och det måste nog också vara lite så att man kastar iväg något man inte vet vad det är. Jag minns när jag skrivit klart Prins Charles känsla, att jag gick ut på en promenad med min syrra och inte hade en aning om hur serien slutade och vad som blev slutsatsen.

Ateljén ligger i en gammal industribyggnad vid Möllevången, intill ligger ett galleri med en skylt av pinnar och från andra våningen hörs ett dragspel. Liv Strömquist bor i Malmö, men växte upp utanför Simrishamn. På högstadiet var hon med i en teatergrupp och skrev egna sketcher.

– Det var en skola ute på landet. Alla hatade att gå och titta på oss, men vi tyckte det var så kul! Jag är inte rädd för att stå på scen, men jag skulle aldrig klara att vara så öppen som många är i offentligheten. I vår podd är Caroline mycket bättre på att berätta om sitt innersta. Jag är mer garderad, håller på med analys eller humor. 

Det som varit svårt för henne själv behandlar hon i böckerna med hjälp av kändisar som Whitney Houston eller Leonardo DiCaprio, som »ett slags dockor«.

– Jag tycker att det borde vara helt uppenbart att det inte handlar om deras liv utan om mig, men folk blir ofta förvånade över det, som om de trodde att jag var en person som vet allt och aldrig har haft några problem. 

Hon säger att hon som ung hade en väldigt negativ upplevelse av att vara i ett förhållande och att feminismen hjälpte henne att förstå och tänka kring sin egen utsatthet.

– Jag tror motorn i den feministiska kritiken mot kärlek är en motreaktion, att man känt sig så ägd av kärleken att man inte vill att den ska styra en alls. Sedan dess har jag fortsatt att göra upp med kärleken i mina böcker, men den här boken är ett sätt att fördjupa diskussionen. Det kan vara bra att ha en insikt om vad förälskelse är och att den inte går att styra så mycket.

Liv Strömquists senaste seriealbum Den rödaste rosen slår ut undersöker romantisk kärlek i senkapitalismens tid och lutar sig mot marxistiskt influerade teoretiker som Erich Fromm, Eva Illouz och Slavoj Žižek. Men albumet är också Livs uppgörelse med sig själv.

– Jag har värderat förnuftet otroligt högt och haft starka idéer om hur jag ska vara, och så ändå märkt hur jag, trots allt jag vet och alla serier jag skrivit om patriarkatet, funnit mig helt ägd av någon som kanske inte behandlat mig bra – och inte kunnat styra upp det själv. 

Nu i efterhand ser hon hur förälskelsekänsla, både att den uppstått och att den förgått, har styrt henne »till etthundra procent«. Samma dubbelhet beskrivs av Suzanne Brøgger i boken Koral, som handlar om författarens liv under den tid då hon skrev sin klassiska tvåsamhetskritik Fräls oss ifrån kärleken

– Hon är totalt besatt av en kille som är jävligt dum mot henne, hon är så kär att hon inte kan göra något annat än att hela tiden försöka vara med honom. Och alla blev jättebesvikna på henne för att hon en vecka efter att boken kom ut sa att hon ville gifta sig. Men det är så fint att komplexiteten finns, hur hon både var väldigt ägd och ville frigöra sig.

Den rödaste rosen slår ut beskriver vår tids prestationssamhälle med filosofen Byung-Chul Han, som ett samhälle där individen ständigt måste kunna bättre. Ett krav som märks också i de feministiska diskussioner där förälskelsens uppluckring av jaget tolkas som ett personligt misslyckande och uttryck för självutplåning hos enskilda kvinnor.

– Jag har tänkt att jag borde vara bättre på att stå upp för mig själv. Jag har aldrig tillåtit mig att ligga och gråta över någon eller gå hem till den och fråga: »Varför gjorde du så här?«. Jag har betraktat det som så fånigt, som att den som gör så är en undermänniska. Om någon gjort något dumt mot mig har jag bara brutit med den, och sedan känt traumat äta upp mig inifrån. 

Var kommer det ifrån? 

– Ingen aning. 

Är feminismen en suspect

– Ja men det kan den vara. Tanken att det finns rätt och fel sätt att känna och hantera situationer och valet att agera som idealet föreskriver, att till exempel tänka att jag ska bara skita i den här människan, fast det inte går att lösa så. 

Du skriver om Dora Maar som slutade måla när hon blev ihop med Picasso och om Einsteins första fru som slutade med fysik. Har du varit rädd att kärlek skulle hota ditt skapande? 

– Nu är jag så trygg i det, men när jag började gjorde jag några serier om kärlek som social konstruktion och killen jag var ihop med blev helt jävla skogstokig. Efter det har jag sagt till tidigt att »Om vi ska vara ihop får du inte säga något om det jag gör«. Det är svårt att vara lojal med en annan person när man skriver. Då måste man vara skoningslös och skriva sanningen. 

Du skriver om kärlek som beroende och vikten av att låta sig vara beroende av andra. Jag kan också tänka på arbetet som ett beroende. Att man vänder sig till verket i stället för till andra människor. 

– Ja. Där kan jag se att jag har hanterat svårigheter i serierna i stället för i verkligheten. Att det är på så sätt jag har kommit fram till olika saker. 

Hur har det påverkat dina relationer? 

– De hade nog varit mycket bättre i fall jag framfört mina synpunkter face to face i stället för att analysera dem i en bok, haha! 

Operan igen. 

Bakom scenen får Liv på sig ett par skyhöga platåskor och den gigantiska röda klänning med släp som bars av Shakespeares fruktbarhetsgudinna Titania i Hans Gefors Parken, och konstaterar att det händer något när man tar på sig en sådan klänning.

– Det finns en trygghet i det. Jag inser att det inte spelar så stor roll vad jag säger när jag står på scenen i den här!

Sista akten är ett samtal mellan henne och Nina Björk, som applåderas för sin Under det rosa täcket från 1996 som Liv presenterar som en bok som gjorde henne till feminist. På den tiden sågs kvinnors begär efter »meningslös« skönhet som uttryck för falskt medvetande som skulle bekämpas. Halvliggande på ett gammalt lapptäcke på ateljésoffan dagen efter beskriver hon det att bära en överdrivet vacker klänning som »att hålla på med något som kvinnor bemästrat väldigt länge och som man inte bara kan avskaffa eller tro inte är något i sig«: 

– Det handlar också mycket om att skapa förtrollning och förhöja situationer. Att det magiska värdet i det ger kvinnor en viss makt är något som feminismen inte riktigt har förstått. Jag är inte så naiv att jag tror att det ger kvinnor all makt, men det ger en typ av makt. 

Jag tänkte lite på Sara Danius när jag såg dig i den där klänningen på scen. 

– Ja, hon höll ju på mycket med det. För mig är det så att när jag läser den här dikten Den rödaste rosen slår ut så vill jag vara en blomma, eller ha på mig en blomma. Jag blir lite som en galning som på eget initiativ letar upp en person som kan sy en blomdräkt och en fotograf som kan fotografera mig i den, men det känns också skönt, att bejaka det. 

Sista akten på Operan. Liv har bjudit upp Nina Björk på scenen: »författaren som gjorde mig till feminist«.

Konflikten mellan känsla och förnuft, sanning och strategi, löper genom hela scensamtalet på Malmö Opera. Precis som det gör i ateljén, dagen efter. Liv Strömquist talar om utsattheten i att vilja något och om begären som anses felaktiga hos kvinnor, som längtan efter barn, »att man kan bli kär och helt besatt i vem fan som helst bara för att man vill ha ett barn«.

– Det är som om det är något farligt i rummet om en kvinna som är 37 år och singel säger att hon vill ha barn. Det är mycket skönare med en som vill »jobba med sig själv« för att börja vilja något annat. 

Hon menar att det i dag ses som mer normbrytande att beskriva kvinnor på andra sätt.

– Jag tycker att det är komiskt hur man för att få in kvinnor i film till exempel tar in kvinnliga karaktärer i en sorts tonårskillekontext och gör en superhjältefilm med en jättesexig kvinnlig Thor, i stället för att skildra kvinnors verkliga problem eller känslor. 

I din bok återkommer du flera gånger till att du bara vill analysera vår tids omöjlighet till kärlek, att du inte värderar det. Men gör du det?

– Jag tror man betalar ett pris om man säger att romantik per definition är dåligt, att alla måste ha skrivna kontrakt på hur vi vill ha det. Och jag tycker mig se att människor, även jag själv, tänker allt mer på det egna jaget i stället för på frågor som »Hur ska jag vara en god människa?«, som varit viktiga historiskt. Att ha relationer blir svårare när man är så upptagen av bilden av sig själv och ens liv jämfört med andra människors, av framgång och utseende och att bli betraktad så som man vill bli betraktad. 

Tror du på kärlek som motgift mot konsumismens verkningar? 

– Ja, det gör jag nog ändå. Det finns vissa element i romantik, som till exempel det här att avge långa löften och att tänka att en person är outbytbar, som går emot idén om att allting går att byta ut. Och detta att gå upp i en annan person är ju något som self empowerment-samhället säger att vi inte ska. 

Längtar du efter förtrollning? 

– Jag tror att vi alla avförtrollar våra liv när vi gör dem till innehåll i sociala medier. Facebook är det värsta som finns i vår kultur. Det skapar ett kontrollsamhälle där vi styrs av överjaget, ett tvång att vara perfekta och inte förlora kontrollen. Men att förlora kontrollen är en viktig del i mänsklig kultur. 

Upplever du njutning? 

– Ja, men jag kan också fastna i den tomma njutningen i att titta på hur många likes man har. Jag får ett konstigt påslag i hjärnan som jag tänker kommer av att det ligger i våra gener att det är bättre ju fler som tycker om en, det är en ursprungsdrift som de kapitaliserar på. 

Hon frågar sig om den driften kanske förstärks hos någon som hon, som under hela sitt vuxna liv varit en del av offentligheten genom att ha publicerat sig, intervjuats och »suttit i nån tv-soffa«.

– Det finns ju berättelser om människor vars liv tett sig värre ju kändare de blivit, med jättemycket tomhet eftersom man inte kan få kärlek från massan, som i en relation med någon man känner på riktigt. För mig är det en skräck att ha det så.

Jag tänker på Whitney slutar med att Whitney Houston ser hur hon internaliserat Bobby Browns förtryck. Efter frågorna om hur feministiska ideal förstör förmågan att älska och ge sig hän, och hur kapitalismen gör det, återstår den om den gamla vanliga heterosexuella maskuliniteten, mannen som inte kan älska en kvinna utan att förstöra hennes liv.

– Det var lite det jag tänkte, att det är detta som är grunden. Men jag upplever att det finns drag i traditionell maskulinitet som är bra, som handlar om att beskydda och ta ansvar och även att drivet efter dominans kan gynna utveckling av olika saker. Så jag är faktiskt inget fan av det där toxic masculinity-snacket. 

Nina Björk föreslog i ert samtal att feminister borde sluta benämna saker som manligt och kvinnligt. 

– Ja, det har ju varit feminismens problem att man vill avskaffa två kategorier men för att nå dit måste man prata om dem. Samtidigt är det svårt att inte benämna det som kategorier. Jag tror mycket handlar om det rent materiella faktiskt, att kvinnor har egna pengar och egna jobb skapar förutsättningar för kärlek, för frivillighet i den. 

Så feminismen skadar kärleken och möjliggör den på samma gång?

– Ja! Det kan bli mina slutord.k

Liv Strömquist i urval

Kunskapens frukt
En komisk dissektion av hur det kvinnliga köns-organet förminskats, föraktats och missbedömts genom tiderna. 

Uppgång & fall
Extremt rikedomskritiska serier med roliga exempel på medelklassens dominans i litteraturen. 

Fettknölen
Kortfilm i vilken en fettknöl på Ingmar Bergmans kind får liv, med manus och animationer av Strömquist. 

Einsteins nya fru 
Vasst om bögdjur, husa/musa-komplexet, de störigaste inläggen i prostitutionsdebatten och folkkära artisters hatbrott.

Den rödaste rosen slår ut
Den senaste boken är en träffsäker och tänkvärd undersökning av kärleken
i senkapitalismens tid. 


Annons

Karolina Ramqvist

Är författare och aktuell med romanen »Björnkvinnan«. Hon ser fram emot att läsa Anne Carsons »Lediga män.«

boktipsillustration

Hundratals boktips

På jakt efter nästa bok att läsa?

Tipsgeneratorn – garanterat bra läsning!