Livets Cirkel – berättelsen om Sveriges äldsta bokcirkel

Av: Kristina Lindh Foto: Casper Hedberg

Drygt fyrtio år efter första träffen är det dags för det 344:e mötet i ordningen för bokcirkeln på Brages väg. Men den här gången står en stol tom. Gruppens motor Gunnel Pehrsson har gått bort. Hur går landets äldsta bokcirkel vidare efter detta?

Fyra kvinnor. Fyra dagböcker. För första gången sitter de med alla anteckningar samlade.

Sidorna spänner över 41 års bokcirkelträffar. Eller om man så vill: 343 stycken. Inte en enda träff har ställts in.

Eva Esscher, 81, öppnar en av dagböckerna, skrivna enligt roterande schema av värden för kvällen. Minnesbilden säger henne att det är klent med åsikter om det litterära. Förmodligen dominerar uppgifter om maten, vädret och yttre omständigheter.

Blicken landar på anteckningarna från diskussionen om Konsten att höra hjärtslag av Jan-Philipp Sendker. Internationell bästsäljare. Storslagen kärlek.

Hon läser högt:

»Gunnel, som nu avverkat sin tredje feelgood-bok var less på feelgood-böcker. Anna, som alltid brukar rädda de mest tveksamma projekt erkände att hon inte skulle rekommendera boken till bekantskapskretsen. Lena skulle gett upp efter tjugo sidor om hon inte varit en så lojal bokcirkelmedlem.«

– Titta här, nog har vi skrivit vad vi tyckt!

Den som bläddrar bland dagboksbladen upptäcker snart tankar om böckernas ämnen och världar. Om romankaraktärernas väg genom drömmar, svek och livsval. Om samhällshistoriens effekter på vardagens beslut.

Glimtvis ger dagböckerna samma perspektiv åt bokcirkeldeltagarna själva. I noteringarna nämns hur en bebis legat tyst i sin korg under hela kvällen. En make har hjälpt till att städa och laga mat. En disputation firas. Någon försvinner en period för utrikestjänst i härjat land. En annan är just hemkommen från en resa i ett nyupplöst Sovjet.

Så dyker barnbarnen upp. Sjukdomarna.

Och så småningom det oundvikliga. Döden.

Det är därför vi är här. Gunnel har dött. Hon som hette Pehrsson i efternamn och som genom alla år var gruppens motor. Hon avled i höstas och 40-årsjubiléet rann ut i sanden.

På Kai Arnells köksbord står en paj med kyckling och ädelost. Gunnels favorit. Bokcirkelns medlemmar slår sig ner. Ska jag sitta där jag brukar? undrar någon. Alla förser sig och samtalet om kvällens bok tuffar igång. Det 344:e samtalet i ordningen.

»I april 1981 startade vi efter en tids diskuterande en bokcirkel.« Så lyder första dagbokens första mening. Det är Gunnel som skrivit den, och det är hos henne dagböckerna legat förvarade fram till nu.

Bokcirkeln uppstod i ett omklädningsrum. Ett antal kvinnliga kollegor, alla anställda på barnkliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, fann sig allt oftare inbegripna i bokdiskussioner. Medan de bytte kläder och klev in i det kommande arbetspassets yrkesroller – som kurator, specialpedagog, sjukgymnast, psykolog och läkare – bubblade pratet om aktuella läsupplevelser.

– Till slut insåg vi det själva: Vi står alltid och pratar böcker, ska vi inte starta en bokcirkel? säger Anna Ås, 65.

Sagt och gjort.

Som flest har de varit nio personer. I dag är de sex stycken – två av de kvarvarande, Barbro Ekendal och Märta von Segebaden, har fått förhinder till kvällens träff.

Kai Arnell, 77, har gjort en förteckning över alla böcker som lästs. Listan har bredd och geografisk utblick. Klassiker varvas med nyskrivet. 65 länder är representerade. Här finns Dostojevskij, Joseph Conrad, Nathalie Sarraute, Toni Morrison, Jan Fridegård, Jonas Gardell, Gustave Flaubert, Liza Marklund, Anna Politkovskaja, Marjaneh Bakhtiari …

Gruppen har läst 26 Nobelpristagare, varav elva innan de fick pris. Och jo, ett litet »Yes!« har de allt känt inombords när priset tillkännagivits och »deras« författare blivit belönad.

Några böcker är särskilt minnesvärda.

– Åh, Stål! säger Eva Esscher spontant när hon bläddrar bland sidornas titlar.

Silvia Avallones bok handlar om utsatta småflickor i en italiensk industristad.

– Det är fattigdom och elände och en stämning där man från första stund känner att något hemskt kommer hända dem. Jag glömmer den aldrig.

Kai Arnell har en annan kandidat: Och dagen varar längre än ett sekel av Tjingiz Ajtmatov.

– Jag var inte så intresserad av boken och räknade hur många sidor jag måste läsa varje dag för att hinna bli klar i tid. Men jag hann bara öppna boken så var jag totalt fångad.

Anna Ås minns den också. Liksom många andra, när hon ser listan.

– Men skulle någon nu be mig förklara handlingen har jag ingen aning. Det var något begravningsfölje och några kameler. Men känslan har man kvar. Så är det, man känner fortfarande böckerna i maggropen.

Vissa titlar lever kvar av andra skäl än sitt innehåll. Som när de skulle läsa Min kamp av Karl Ove Knausgård och Kai Arnell missat författarnamnet och gick till biblioteket och bad att få låna Min kamp av Hitler. På Stadsbiblioteket gick det trögt, hon fick traska iväg till Karin Boye- biblioteket för att få sitt ärende uträttat.

Eller som när den tidigare deltagaren Karin Schneider kuppade in Sara Lidmans Din tjänare hör genom att i förväg gå och köpa nio exemplar, bara för att hon tyckte att hon aldrig fick bestämma.

Bokvalen har annars skett kollektivt där den som varit kvällens värd haft sista ordet. Var och en har sedan försett sig med boken på egen hand.

Med åren har de lärt känna varandras litteratursmak. De vet vem som står på vilken sida i den med glimten i ögat ständigt pågående dispyten om vad som är viktigast – språket eller handlingen.

De vet också vem som gjuter olja på vågorna.

– Anna är fenomenal på att hitta försonande drag när vi andrar sågar jämns med anklarna, säger Eva Esscher.

Anna Ås förklarar att hon nog mest gör det för diskussionens skull:

– Det blir inte lika roligt om alla tycker lika.

Lena Löwenhielm, 77, tror inte att det är hela förklaringen.

– Kanske har det också med dig som människa att göra, säger hon.

Så är det. Bokcirkeln handlar lika mycket om deltagarna som om böckerna. Ändå har träffarna varit något annat än vanliga väninnesamtal.

– Visst har vi ibland fallit ner i skvallerträsket. Men det unika med bokcirkeln är att böckerna sätter standarden. Litteraturen blir en ingångsport till att prata om ibland väldigt privata saker. Om vi i stället hade haft en syjunta till exempel, då hade vi aldrig kommit in på det spåret, säger Eva Esscher.

I en av dagboksanteckningarna från 1999 står att »Det viktigaste var när vi började berätta om vår bakgrund.« De minns kvällen väl, 23 år senare.

– Jag tror att de flesta någon gång kommit fram med det som varit svårast för oss genom livet, säger Lena Löwenhielm.

Bokcirkelsamtalen har samtidigt blivit ett sätt att lyfta blicken från de personliga referenserna. Redan på hemmaplan läser man boken på ett särskilt sätt när man vet att den sedan ska diskuteras, säger de. När gruppen sedan möts kan bilden av boken förändras. Genom att höra andras åsikter om en roman man tyckte var dålig – eller bra – påverkas bilden. Det är något annat än att läsa en recension som snabbt läggs åt sidan. Tankarna bryts mot varandra på riktigt.

I en anteckning från 1997, från kvällen då de diskuterat Eyvind Johnsons Krilon– trilogi, har värdinnan antecknat ett citat ur boksviten: »Upplyftande och lärorika samtal är ett av de finaste medel att stärka människosjälar.«

Stora ord. Högtidliga. Men allt har inte varit anspråksfullt. Gemenskapen runt bordet har också handlat om lättsamheter, vardagsrapporter, trams och – inte minst – om mat.

Den som någon gång varit med i en bokcirkel vet hur utvecklingen på matfronten brukar se ut. Det börjar med en regel om enkel meny. Med tiden höjs ribban.

Frågan är hur nivån ser ut efter 41 år. Dagböckerna beskriver en jämn standard. Här är »risgratin med skaldjur«, fisksoppor, purjolökspajer, lax i alla former, »chokladälskarens dröm«, mandelkakor och pannacotta. Umgängeskoden är prestigelös, ändå noterar inte sällan värdinnan att hon haft ett visst sjå med planeringen.

För en av bokcirkelmedlemmarna är varje värdkväll ett spänningsmoment. Hon har bara åtta tallrikar – en för lite. Räddningen ligger i det faktum att de ofta är en person kort.

Guldkanterna skimrar till. Födelsedagarna och den årliga julklappsutdelningen. Femårsjubileet firar de genom att åka till Stockholm och gå på Operan. Det är veckan efter att Olof Palme mördats. De kör bil längs Sveavägen.

Ett brev ligger instucket bland sidorna. Det är från Cilla Ingvar, bisittare i SVT:s program Läslustan, från vilket bokcirkeln hämtade många tips. Genom Gunnel Pehrsson har de skrivit till henne, brevet är ett svar: »I tvivlets stunder blir ett brev som Ditt en verkligt betydelsefull uppmuntran /…/ Att ni har läst Wassmo och Laxness på min inrådan gör mig mycket glad – visst var de storartade läsupplevelser just som du skrev.«

Och så var det det där med yrkestillhörigheten. Den som inte bara märks i form av disputationshyllning och utlandstjänst utan också tränger igenom i bokdiskussionerna. Det kan gälla det medicinska eller det mer terapeutiska.

Även denna träff, i januari 2022, finns det med. Boken för kvällen är Modersmjölken av Nora Ikstena. Den handlar om tre generationer kvinnor i 1900-talets Lettland. I centrum står en fertilitetsläkare som saknar moderskänslor för sitt eget barn.

Medan kycklingpajen äts dryftas romanens skildring av barndomstrauma och utebliven anknytning. Eva Esscher, själv barnneurolog, säger att hon är imponerad över researchen bakom beskrivningen av IVF-läkaren.

– I boken återges den sovjetiska läkareden där man lovar att »avvärja hotet om atomkrig och tjäna vårt sovjetiska fosterland«. Sedan diskuterar hon den hippokratiska läkareden. Jag började undra hur den är, varken jag eller Kai som också är läkare har svurit någon ed, det har ingen svensk läkare gjort sedan slutet på 1800-talet.

Eva Esscher har tagit med sig en utskrift av både den och av läkarförbundets etiska regler. Hon läser högt och jämför.

Lena Löwenhielm har en karriär som barnpsykolog bakom sig. Hon glömmer aldrig när de läste Nabokovs Lolita.

– Tillsammans med upplevelser jag haft i mitt yrkesliv, när någon beskrivit hur det är att vara utsatt för övergrepp, fick boken mig att förstå varför man ibland känner att »det här är så förfärligt att det kan jag inte berätta«.

Lena Löwenhielm är ett stort bokfan. Hon är med i ytterligare en bokcirkel. Tack vare två läsintresserade föräldrar introducerades hon tidigt i böckernas värld. Lägg till det yrkesrollen. Nog måste hon ha en stark tro på litteraturens terapeutiska och läkande verkan?

Riktigt så enkelt är det inte, förklarar Lena Löwenhielm.

– Jag kan inte tänka mig ett liv där jag inte läst. Så är det. Men det är i särskilt svåra tider som litteraturen faller. Det är då man inte kan läsa, man har inte koncentrationen som krävs.

För några år sedan blev en närstående person allvarligt sjuk. Lena Löwenhielm tog paus från bokcirkeln. Hon orkade bara lösa sudoku. Samma sak var det för många år sedan när hennes farbror dog. Lena Löwenhielm var bara 14 år. Läsningen fick vila.

Nyss läste hon en intervju med Göran Greider där han pratade om sin cancer. Inte heller han orkade läsa när sjukdomen var som svårast, förutom en dikt då och då.

Men det finns också mörka faser då litteraturen fungerat som tröst och avledare. Som ung mötte hon psykisk ohälsa på nära håll.

– Då läste jag för att fly, jag bara tog det som låg överst i bokhögen, säger Lena Löwenhielm.

Hemma i bokhyllan finns titlarna som format. Uppväxtens Mio, min Mio; tonårstidens Anne Frank och Hjalmar Gullberg; det sökande vuxenlivets Walter Ljungquist. Och så de som ständigt återkommer. Vilhelm Moberg. Jane Austen.

Tillsammans med de andra medlemmarna är Lena Löwenhielm i sig en illustration om litteraturens plats i det svenska folkhemmet. Hon berättar om flickskolårens stränga bibliotekarier som övervakade att inga låneböcker togs från vuxenavdelningen. Gymnasietidens ambitiösa svensklärare som krävde att eleverna gjorde enorma inläsningar av Strindberg, Boye, svenskt, utländskt …

Nutiden då? följer de dagens litteraturdebatt och bokvärldens snackisar? Svaret blir nej, även om ingen kunde missa skandalen i Svenska Akademien 2018.

Däremot, när de konfronteras med frågan, har de en tydlig ståndpunkt i den pågående diskussionen om läsning och identifikation: de vita, bildade medelklasskvinnorna, i debatten kallad »köttberget«, vill verkligen inte bara läsa för att spegla sig själva.

Litteraturlistan bär syn för sägen. Manliga och kvinnliga författare blandas. Romanerna de läst genom åren är en provkarta över hur världslitteraturen spänner över kön, klass och ras.

– Bara för att en bok handlar om en kvinna betyder det inte att man identifierar sig. Det är inte det som läsning handlar om, säger Eva Esscher.

Pajen är uppäten och desserten serveras. Pannacotta, en bokcirkelklassiker, med hemkokt hallonsylt. Kai Arnell har egna hallonbuskar och får tjugo liter varje år. Marken utanför fönstret är vit av snö. De längtar till våren – så många träffar de haft i hennes trädgård! I dagboken finns bevis: Ett foto med ett gäng 80-talsklädda damer runt bordet på uteplatsen.

Det är dags att se framåt. Vilka ska bli läsböckerna den närmsta tiden? Gruppen gör som i fjol och kör de fyra titlar som nominerats till Sveriges Radios roman. Först ut blir Hölje av Pooneh Rohi.

Var ska vi vara? undrar någon.

– Hos mig, svarar Anna Ås utan att tveka. Äntligen väntar en säsong med fysiska möten; de har haft elva digitala träffar under pandemin.

Damerna bryter upp. Anna Ås lägger ifrån sig en av dagböckerna på bordet. Nästa år blir hon pensionär. Hon har alltid varit yngst. I första dagboken kallas hon och en annan deltagare i samma ålder för »flickorna«.

Perspektivet slår henne:

– Då var jag tjugofem och hade inga barn. Nu har jag barnbarn.

När hon läser litteraturlistan konstaterar hon att det finns år där hon knappt minns en enda titel. Under småbarnstiden kunde det bli lite si och så med läsningen. Men hon ville gärna vara med ändå.

– Alla Annas barn har ammats under våra träffar, säger Eva Esscher bestämt.

Vad har fått bokcirkeln att hålla i alla år? Omsorgen, säger de.

– Det är något slags kvalitet som uppstått ur detta att vi egentligen inte är kompisar privat, inte från början. Allt har kommit ur böckerna och ur det faktum att vi följt varandra i både det som varit roligt och svårt, säger Lena Löwenhielm.

Tillsammans har det gett diskussionerna en speciell grogrund. En trygghet. Ingen har behövt känna sig pressad att vara djupsinnig. Utan att skämmas har man kunnat säga »Den här boken har jag inte begripit ett dugg av.«

Deltagarnas äkta hälfter har lärt sig att kvällarna med bokcirkeln är fredade.

– Bokcirkeln är aldrig förhandlingsbar. Vi har allihop haft barn, yrkesarbete och stått mitt i hela det livet. Men detta har jag gjort bara för min egen skull. Min man är väldigt medveten om det, säger Eva Esscher.

Medan kappor och jackor tas på väcks frågan om den äldsta nu aktiva bokcirkeln i Sverige. Visst finns det en i Torshälla som pågått i många år?

Kai Arnell har koll.

– Den har funnits i snart 27 år. Vår är mycket äldre.

Alla ler nöjt.

---

Kristina Lindh är journalist, utsedd till Årets stilist 2020. Hon har precis gått med i en Strindberg-bokcirkel. I vår läser hon Johan Heltnes Sympati för djävulen.