LIV & HORACE

På tågstationen i lilla Hyllie möter en nervös Horace Engdahl en skraj Liv Strömquist. Det här är historien om vad som händer sen.

Allt började som en blinddate på Hyllie järnvägsstation i Skåne. Dit hon kom från sin lägenhet i Malmö, han från sitt sommartorp i Småland.

– Det första jag såg dig på perrongen förstod jag att det skulle gå bra. Att där var en tuff tjej som vet sitt värde, säger Horace Engdahl.

– Jag blev mer skraj, eftersom du pratade så mycket. Sen kom jag på att du nog bara var nervös, erkänner Liv Strömquist.

Så här efteråt kan de skratta åt starten på sitt samarbete. Horace kan också medge att han hanterar osäkra situationer med verbala medel – vilket betyder att ju tystare han är desto bättre mår han. Nu vet de också hur det gick: redan vid Sören Kierkegaards grav i Köpenhamn hade de samstämt sina ordflöden när hon som är en av våra mest hyllade och provokativa serietecknare och han som har en livsstidsstol i Svenska Akademien och snart kommer ut med boken ”Den sista grisen” drog ut på det som kortast sammanfattat kan beskrivas som en light-variant av forna tiders Grand Tour.  Med sex stopp på väg mot Sagres väldiga klippa på Portugals sydspets.

Resultatet – Olavi Linnas dokumentärserie Liv och Horace i Europa; en bildningsresa med Liv Strömquist och Horace Engdahl – kommer att visas under våren i SVT2.

Det var Olavi Linna som kläckte programidén och Horace Engdahl nappade direkt. Då var tanken att han skulle åka ut ensam. Två tankar senare hade Olavi Linna kommit på att det blev för trist. Horace måste ha någon att prata med.

– Jag sa direkt att om jag skulle välja någon själv blev det för trist. Jag är så trött på dem jag känner, vet precis vad de ska säga, medger Horace.

Och när du första gången hörde Liv Strömquists namn?

– Då tänkte jag oj, det var oväntat. Och så vilt att det säkert kan bli bra.  Men jag tror aldrig hon ställer upp.

– Och jag tänkte; Gud så roligt att åka ut och prata om olika författare och konstnärer med Horace Engdahl. Det vill jag absolut. Under förutsättning att de inte valt mig för att jag ska säga att han är en gubbe. Då får de ta någon annan. Jag är inte intresserad av banal polemik, fyller Liv Strömquist i.

De flätar sina meningar som bevis på vänskapen som började spira i trädgården till Versailles.  Och sen, när de satt i en taxi och chauffören skruvade på radion och ut strömmade Mozarts pianokonsert i d-moll …

–  … då kändes det på riktigt att vi blivit vänner. Eller hur? vill Horace Engdahl ha bekräftat. Vilket hon absolut kan instämma i:

– Då hade vi också insett hur lika vi är. Lika okrångliga. Så var det hela tiden, vi bara körde på och allt gick jättebra. Tur hade vi också, minns du när vi hittade en bok med dikter av Florbela Espanca när det egentligen var Fernando Pessoa som vi var ute efter.

Vi ska snart prata vidare om deras tv-filmade resa. Men först våra egna steg mot utökande kunskaper. 

S:t Eriksplan i Stockholm, vintertisdag klockan 11.05

Att göra en extra bildningsresa, om än i miniformat, visade sig vara uteslutet. Både var alltför upptagna. Alternativet blev en promenad genom Stockholm. Det var jag som kom med förslaget och vännerna Strömquist-Engdahl levde upp till bilden av sin okrånglighet. Hon visste direkt att hon ville gå till Elin Wägners staty vid S:t Eriksplan och han lovade fogligt i ett mejl: ” Jag skulle bli överförtjust om jag fick stå där och lyssna till Livs upplevelse av Elin Wägners författarskap. Jag skulle nog inte ens märka om jag frös.”

Vi står där nu. Vintersolen smyger några bleka strålar över Siri Derkerts ”Elin Wägner håller tal”, skulpturen som är tolkad och förstorad av konstnären Rune Rydelius. Liv Strömquist strålar som den som gått i mål: en gång ingick hon i Facebook-gruppen ”Vi som tycker att Elin Wägner ska ha en staty”. Det handlar om rättvisa, säger hon. Att inte glömma bort kvinnors bidrag till kulturen – och demokratin.

– Så få kvinnor, jämfört med män, får några statyer. Jag tror det är en av tio där de är namngivna. Elin Wägner var viktig på många sätt; hon arbetade för kvinnlig rösträtt, hon hade tidigt tankar om miljön och hon kombinerade pacifism med feminism. Förutom att hon var en lysande och respekterad författare.

Problemet, enligt Liv Strömquist, var att Wägner sågs som särartsfeminist och därför blivit mindre intressant.

– Det finns en tendens idag att om någon har sagt eller gjort något fel, det behöver inte vara så mycket, så vill vi inte ha med den personen att göra.  Barnet åker ut med badvattnet. Är det inte lite så? Förstår du vad jag menar?

Horace Engdahl nickar i snålblåsten, håller med om att det absolut kan vara så. Speciellt för kvinnor.

– När det gäller män finns tendensen att man utgår från att alla är så hopplösa så det tjänar ingenting till att slänga ut en särskild man framför en annan. Ska man över huvud taget ha män med får man ha med hela gänget.

16 minuter senare, på väg mot Strömterrassen

Vi lämnar S:t Eriksplan, vandrar mot Horace Engdahls mål: Strömterrassen.

I ett mejl uttryckte han sina våndor inför valet av kulturperson, sorterade raskt bort Hjalmar Söderberg i brons i Humlegården. Bengt Lidners grav på Adolf Fredriks kyrkogård och Johan Henric Kellgrens marmorplatta i muren vid Jakobs kyrka:

”Och mera, om vi utesluter den hemska Strindbergsstatyn och den med vindränkta picknickar förknippade Bellmansbysten på Djurgården? Carl Milles skulptur ”Solsångaren” på Strömterrassen är – fast få vet om det – ett monument till Esaias Tegnér, uppsatt på initiativ av Svenska Akademien under Karlfeldts sekreterarperiod.”

Vid monumentets fot minns Liv Strömqvist inga Tegnérlektioner på Jonebergsskolan i Simrishamn. Däremot hade hon en mormor som tyckte om skalden och kunde citera någon av hans dikter. Under Horaces Engdals gymnasietid på Norra Real i Stockholm låg Tegnér och Stagnelius jämsides i viktighetsgrad, även om hans svensklärares hjärta bultade så starkt för den senare att hela klassen blev stagnelianer.

 Horace: Först som litteraturhistoriker upptäckte jag Tegnérs storhet.

Carl Milles staty skapar inte samma eufori, hos någon av dem. Båda hade hellre sett honom framför ett skrivbord än infälld i ett högt monument. Liv Strömquist kan också tänka sig att Milles bara gjort ett skrivbord med en stol:

– Som man kunde sitta på

– Vilken lysande idé. Sånt där kommer jag aldrig på, suckar Horace Engdahl.

Kl 12.07, Linderummet i Svenska Akademiens lokaler i Gamla stan

De sitter ner nu, i rummet som inretts till minne av Ulf Linde. Första knäckfrågan är matematisk eftersom jag vill veta var på en bildningsskala mellan 1 och 10 de befinner sig. Liv Strömquist placerar blixtsnabbt sin reskamrat på en given 10:a. Om han nu inte kan få en 11:a. Själv måttar hon in sig på en mer blygsam 5:a.

–  Men jag kan säga att jag förstår kultur. För mig är bildning ett holistiskt begrepp mer än samlade Wikipediakunskaper. Att man tillgodogjort sig så mycket kunskaper att man kan se samband, dra slutsatser och förstå något. Det handlar också om att öppna upp, att kunna kommunicera med ett verk. Oavsett om det är en text, en bild eller ett musikstycke.

Horace Engdahl är helt med på ord och noter. Vi måste komma ifrån uppfattningen att bildning är detsamma som lärdomar, eller omfattande minneskunskaper, säger han.

–Jag tror som Liv att det mer handlar om vad man är kapabel att göra när man ställs inför ett mänskligt uttryck. Det finns människor som pluggat in en stor mängd kulturhistoriska fakta men ändå är idioter.

Betyder det att en alltför stor mängd faktakunskaper kan blockera vår förmåga att öppna upp olika sinnen, som om en stor sekretär skjutits framför ytterdörren.

Nja, det var kanske en förhastad slutsats. Horace Engdahl vill nog hävda att kunskap aldrig kan vara en nackdel. Ju mer kännedom vi har om något desto större blir vår förmåga att förstå:

– Om problem uppstår handlar det inte om kunskapsgraden utan om en viss personlighetstyp. Den som från början vet hur allt är och att alla värdefrågor är avgjorda.

Och en sådan person är inte bildad, menar du?

– Nej, mer obildad kan man väl inte bli.

Vad visste de om varandras konstnärliga uttryck innan de gav sig iväg?

I ärlighetens namn ganska lite. Han hade läst någon av hennes böcker. Men visste inte att hon också gör radio, och har en pjäs Liv Strömquist tänker på dig! som blivit Dramatenlångkörare. Först när han berättade för sina söner vem han skulle jobba ihop med insåg han hennes plats i svenskt kulturliv.

– Det var som om jag sagt att jag skulle filma med Ingrid Bergman.

Och bilden av Liv Strömquist som stridbar feminist?

Nja, det var visst en icke-fråga.

– Eftersom jag har tillbringat halva mitt liv i feminismens omedelbara närhet är det ingenting som skrämmer mig. Snarare något jag betraktar som – ja, vad skulle Liv Strömquist vara om inte feminist?

Hon kände, förstås, till att han som Svenska Akademiens ständige sekreterare var den som meddelade namnet på Nobelpristagaren i litteratur. Plus att han är författare – till böcker hon inte läst.

– Jag kände inte heller till alla debatter han deltagit i. Då hade jag kanske varit ännu räddare för att framstå som korkad, vilket jag tror är lätt hänt när man träffar någon som Horace. Kunskap, bildning, är också en av de vanligaste härskarteknikerna.

Tack vare Liv, nu är det Horace som hyllar hennes breda bildning och intressen, fick programserien en helt annan inriktning än den skulle ha fått om han ensam rest runt. Nu lyfter de tillsammans fram olika mänskliga grundfrågor hos personerna som de söker upp. Frågor om kärlek, lycka, längtan och förtvivlan.

– På så sätt kom vi dem oändligt mycket närmare än om vi diskuterat dem på det lärdomsmässiga sätt som jag annars lätt kan falla in i. Att komma bort från det var ett jättekliv framåt, erkänner Horace.

Liv Strömquist tar som exempel när de mötte hans vän i S:t Petersburg som hade känt poeten Anna Achmatova …

– … och jag sen läste en av hennes dikter i översättning. På trappan till lokalen som vi också hittade, där hon och hennes kamrater hade kabaréer åren före första världskriget. Då var vi ju helt tårögda av lycka.

På golvet under en av de välfyllda bokhyllorna står kassen med lunchsallader som det blivit hög tid att plocka fram. Liv Strömquist väljer en med räkor, kvar till Horace Engdahl blir den vegetariska med fårost. Möjligtvis var det den han verkligen ville ha. Eller också offrade han sig. Redan vid Tegnérstatyn påtalade han sin benägenhet att fylla i och sopa ihop efter andra. Göra det ingen annan vill, en vana han ärvt från sin far. Därför, det hör absolut till historien, blev han så lycklig över att möta Liv Strömquist. Eftersom hon är likadan, en som tar ansvar. Nu blev de som två drivna dubbelspelare som klarade alla bollar ihop.

Nöden kan vi glömma, vi är inne på lusten. Enligt Horace Engdahl, som redan skjutit undan fårosten, handlar bildningshunger om lust. Och vetgirighet.

– Det som driver mig själv är hungern efter liv, att spänna ut klorna, ta tag i något och dra det till mig. Äsch, det är svårt att förklara. Men jag ser det som ett slags kannibalisk drift att inlemma hela världen i sig själv. Att få leva en massa andra liv och inte bara sitt eget lilla.

Liv Strömquist känner igen det där med hunger efter liv.

– I tv-programmen laborerar vi med frågeställningen vad man ska ha bildning till – men det är en fråga jag vänder mig mot. Eftersom den utgår från att det vi gör är rationellt, handlar om ett slags nyttomaximering. För mig handlar ökad bildning om en vidgad förståelse för både oss själva och för tidigare generationer, att vi kan ta till oss det som tänkts och sagts och skrivits av andra. Det är den vetgirigheten, den känslan av förening med andra människor och tider, det handlar om.

Hon började rita serier när hon var fem år. Han disputerade i litteraturvetenskap 1987 med avhandlingen Den romantiska texten. Strävan att gå vidare, att hela tiden utvecklas – för Horace handlar det om att tackla nya olyckor:

– Det här med bildning handlar kanske i grunden om att vara ursprungligt sårad. Att söka spår och vittnesmål efter andra sätt att vara. Kunna lämna sin egen lilla sfär och nå till det som ofta har en dimension av skönhet, erfarenhet, tragik eller komik.

Om vi levde i paradiset skulle det inte finns någon anledning till vidare bildning, säger Horace Engdahl.  Nja, Liv Strömquist skulle nog kunna tänka sig att försjunka i en bok, i travar med goda böcker, i ett vällustigt paradis. Vilket omedelbart får hennes vän där i soffan att protestera. Vi är inne på fel spår, säger han. Det finns inga böcker i paradiset. Allt är ett evigt nu där vi bara tar emot solen, vinden, det porlande vattnet, kärleken och guds faderliga blick.

– Dagens människa skulle inte stå ut en dag i paradiset. Vi är gjorda för olycka, säger han.

– Skillnaderna mellan människan och den häst som betar på en paradisisk äng är människan har förmåga att föreställa sig framtiden – och oro sig för den, säger hon. 

Även på närmare håll för platser för tankar och inspiration. Horace Engdahl har länge haft Berlin som sitta-på-café-och-tänka-och-skriva-stad. En anledning finns i det han sa en gång, orden som är på väg att bli bevingade: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. När han häromsistens skulle flyga, till Paris, mötte han en SAS-tjänsteman som hyllade honom för att ha sagt ”Att tala med en tysk är att tala med en vuxen människa”.

– Jag är så artig att jag inte rättade honom.

Vad är slutsatsen, att Sverige är som ett dagis?

Inte helt och hållet, vill Horace Engdahl nog poängtera:

– Men kanske till 90 procent – eller?

Nja, nu vill nog Liv Strömquist komma in. Låt vara att det finns ett annat kulturellt klimat i Tyskland med tanke på landets folkmängd och historia. Så långt är hon med. Men inte tycker hon att svenskar är som småbarn – eller att vi blivit mindre bildade än vi var för säg 50 år sedan. Kunskapsområdena har bara skiftat för att inte tala om vägarna till bildning. Idag behöver vi inte rent bokstavligt åka iväg, det räcker att ge sig ut på nätet.

Horace Engdahl är inte heller säker på att vi blivit mer obildade. Jämfört med när man talade om ett borgerligt bildningsskikt – men inte förväntade sig att människor i allmänhet skulle ha någon högre bildning.

Betyder det att allmänbildningen ökat – och vad skiljer den från det vi kallar folkbildning?

Frågan möts av ett fniss, mer trött än glatt.

– Det här är den svåraste intervju jag någonsin varit med om, säger Horace Engdahl. Svara du Liv.

Tillsammans försöker vi reda ut: Exempel på folkbildning är ABF-kurser och skrifterna som man en gång gav ut för att släcka kunskapstörsten hos dem som inte fått studera vidare. Så att de kunde sitta hemma och kunskapslyfta sig i varierande ämnen.

När Liv Strömquist och Horace Engdahl talar om sina egna kreativa processer handlar det mycket lite om svindlande höjder. Mer om hur de utvecklas genom sorger och bedrövelser.

– I mitt skapande utgår jag från någon smärtpunkt, absolut. Det lidandet tror jag finns hos många konstnärer, säger Liv.

Horace Engdahl verkar hålla med, också när det gäller likheterna mellan deras konstnärliga uttryck. Både i aforismerna, som blivit hans litterära specialitet, och i Liv Strömquists serieteckningar gäller det att komma snabbt fram – och vara totalt orädd.

Till och med unna sig ett mått elakhet.

Målet med att göra serier eller satirer är inte att vara en god människa. Det kan man vara i andra sammanhang. Jag tror till exempel inte att Dalai Lama skulle kunna göra bra satir, säger Liv Strömquist.

Därmed inte sagt att hon som person är gränslös eller skamlös. Snarare värnar hon om ”sin inre Laila Bagge” – om rösten som dömer ut henne om hon går för långt.

– Jag tror det är bra. Konstnärer som har lätt för att skämmas är ofta bättre än de skamlösa.  Ett uns av självförakt bidrar till att man gör bättre grejer.

Känner Horace Engdahl igen sig?

– Naturligtvis.

– Där tror jag inte det finns någon könsskillnad. Skillnaden är snarare att män gör större affär av sitt självhat och sitt psykiska lidande, säger hans bildningskamrat.

De kan enas, det verkar lätt, att i en skaparprocess kan man inte fundera på om någon ska bli ledsen eller upprörd. Då får man göra något annat. Som Horace Engdahl spetsar till det: Om ingen blir sårad, hur ska man då veta att man till fullo utnyttjat sin yttrandefrihet. Snart kommer hans bok ”Den sista grisen”, en titel han själv tycker låter snäll. Nästan gullig. Varför han valt den förblir en hemlighet fram tills boken släpps.

– Horace är så rolig, han tror inte att den blir en snackis, fnissar hon.

En knackning på dörren avbryter oss. Fotografen Thron Ullberg meddelar att ljuset håller på att dala, det är hög tid för fotografering. Simsalabim är de borta, kvar blev några smulor – och de sista likheterna som de kom på:

– Vi är glada i grunden, sa hon.

– Och så är vi båda raka, kalla det gärna råa, i vårt sätt att prata.  Cirklar inte runt och tar tillbaka som så många intellektuella har för vana. Vi är framme direkt. Det är så jävla skönt, lite av en benådning faktiskt, sa han.

Resten återstår att se. Som när en av Jean-Baptiste Lullys ouvertyrer drabbade dem i häcken utanför Versailles eller när Horace Engdahl botade sitt ryggonda i famnen på den portugisiska poeten Florbela Espanca i Poeternas park i Lissabon.

Artikeln publicerades i Vi Läser 1/2016. Onsdagen den 9 februari gästade Liv och Horace Studentafton i Lund, en kväll som du kan läsa mer om här.

Vad vi läser – bästa nyhetsbrevet för bokälskare

Du missar väl inte Sveriges bästa nyhetsbrev för bokälskare?