Barbro Lindgrens mästerverk Loranga, Masarin och Dartanjang fyller 50 år. Vi tog med sönerna Lindgren – förlagor till Masarin – till gården där allting började. En egen värld där galna upptåg var vardagsmat och fantasin helig.

Jag kommer inte ihåg adressen, men det är den sista bebyggelsen innan skogen tar vid. 

När Mathias Lindgren ska förklara var huset i historien om Loranga, Masarin och Dartanjang ligger, och där han och brorsan Andreas växte upp tillsammans med mamma, författaren Barbro och pappa, scenografen Bo, låter det ungefär som de första raderna i själva boken: »Först ser man bara skog. Massor med tallar och granar och lite stenar och myrstackar och gamla barr och tallkottar från förra året. Men så ser man lite hus. Ett två tre elva tjugu stycken.«

Till slut lyckas vi lokalisera den plats som han ringat in på Google Maps och när vi frågar de nuvarande ägarna om vi får titta på hur Stora Söderby i Märsta ser ut i dag hälsar de att det inte är några problem. Välkomna! Jättemycket välkomna! 

Vi bildar en kort bilkaravan och ger oss iväg. Familjen Lindgren sveptes med av gröna vågen och lämnade Vasastan i Stockholm, när pojkarna var två och fyra, för att lajva jordbrukare. De bodde på gården i tio år, mellan 1967 och 1977.

– Men den tiden känns som evigheter. Just de åren är nog de längsta i mitt liv, säger Mathias och skrattar till. 

Bröderna Lindgren. Ålder: 54 och 56.Gör: Spelar musik med bandet Bröderna Lindgren och gör musik för film och tv. De har bland annat gjort musiken till den svenska anime-versionen av Ronja Rövardotter. 

Det känns ganska pirrigt för alla inblandade att åka tillbaka till barndomens värld och att besöka Lorangas universum. Tänk om det inte är sig likt?, funderar vi och menar alla olika saker. Jag frågar om Barbro hade velat vara med i dag. Hon bor på Öland numera och lämnar sällan ön. Men nej, hon skulle inte ha gillat att återvända tror de. Hon har gått vidare med allt. 

När vi rullar in på gårdsplanen och parkerar utanför ladan har de redan avslöjat att det mesta som händer i Loranga har hänt på riktigt. 

– Herregud vad mäktigt! säger Mathias när han går ur bilen och spanar bortåt. 

På deras tid hade de får här och flera gånger har bröderna frågat sig om det kanske var fåren som var tigrarna i böckerna om Loranga. Eller var det den tama räven som Barbro matade? Eller den vildsinta katten som de hade ett tag, den som alltid hamnade i slagsmål? Ingen vet riktigt.

Giraffen var i alla fall inspirerad av ett gäng förrymda djur som flydde från ett brinnande zoo i närheten. Det ryktades länge om att det fanns försvunna giftormar och förvirrade alpackor i krokarna. Loranga, den orangefärgade mannen iklädd morgonrock, är baserad på Bo, Masarin är ett hopkok av bröderna Lindgren och Dartanjang är en blandning av kusin Robert som var besatt av tabeller (och till allas lycka fick jobb på SJ sedan) och deras fåfänge farfar. 

» Grundkänslan vi hade här på Söderby var att det var vår egen värld där vi kunde göra vad vi ville.«

– Det var han som byggde poolen, minns Mathias. Men när han skulle stila och visa hur stark han var och vilka stora stenar han kunde bära, tappade han en bumling på foten och fick amputera benet. 

– Han målade tavlor också fast han inget såg. Alltid med en cigarr i mun-gipan, säger Andreas.

– Pappa med! Vi luktade så mycket cigarr i skolan att de andra eleverna fick astma. Han satt jämt i bilen och bolmade och när cigarren blev för kort smulade han ner den i en pipa och fortsatte röka. 

Barbro Lindgrens barn, sönerna Mathias och Andreas, tillbaka i barndomshemmet.
Mathias och Andreas Lindgren tillbaka på »brottsplatsen« – gården dit de flyttade 1967

Pappa Bo var scenograf på SVT dit han pendlade med hjälp av en rostig Opel som det aldrig gick att få igång värmen i. Så en morgon när det var 17 minusgrader och alla mössor var borta satte Barbro helt sonika en blommig tevärmare på hans huvud för att han inte skulle frysa. Häpp, så föddes en sagofigur!

– Grundkänslan vi hade här på Söderby var att det var vår egen värld där vi kunde göra vad vi ville, säger Andreas. 

Inne i huset strömmar minnena och historierna fram. I vardagsrummet ser de framför sig hur de och pappan ligger på ryamattan och sover på rad framför tv:n. Det brukade Barbro skratta åt. I ett av sovrummen ser de till Andreas förtjusning att garderoben som han sov i är kvar. Han gillade att sova trångt, även om fötterna stack ut utanför dörren.

I rummet där Barbros skrivbord stod berättar Mathias att han en gång kissade i byrån där hon hade sina manus. Men det var inte med flit, han gjorde det i sömnen.

Det var här vid skrivbordet vid fönstret med utsikten som kultklassikern Loranga, Masarin och Dartanjang (och många andra böcker) kom till. Boken är en skruvad berättelse om den excentriske pappan Loranga, hans son Masarin och farfar Dartanjang som är lite snurrig och mycket hypokondrisk.

Under de femtio år den har funnits har den delat världen i två läger. De som älskar den urskillningslöst och inspireras till frihet. Det andra lägret … är så trista att man knappt orkar tänka på dem. I alla fall inte nu.

– De religiösa…, säger Mathias försiktigt. 

I Tyskland och Japan har boken etiketterats som farlig eftersom man upplevt att den delvis uppmuntrar både barn och vuxna till anarkistiskt leverne. Men som hängivet Loranga-fan skakar man bara på huvudet när man hör det. Fantasi kan väl aldrig vara farligt vilken form den än kommer i? Även om den får en att ifrågasätta vad som är viktigt i livet: Ett flott jobb eller att leka med sina barn?

Eller som en jobbskeptisk Loranga säger i boken: »Förstöra mina bästa år genom att arbeta?«. 

I Sverige fick boken ett fint mottagande, trots att, eller kanske tack vare, att den gavs ut i en tid när böcker för barn skulle vara mer allvarliga och realistiska. Snabbt fick Barbro Lindgren lov att skriva en uppföljare, som mottogs lika väl (Loranga, Loranga utkom 1970). 

– I dag har mamma dåligt samvete för att hon bara satt och observerade och skrev, säger Mathias. Men det kände inte vi. 

Giraffen. Loranga, Masarin och Dartanjang  fick ett fint mottagande när den släpptes 1969. Redan året därpå kom uppföljaren Loranga, Lorang
Loranga, Masarin och Dartanjang fick ett fint mottagande när den släpptes 1969. Redan året därpå kom uppföljaren Loranga, Lorang

– Pappa var barnslig, mamma stod för det där andra, fyller Andreas i. Hon ville lära oss om naturen och andra vettiga saker. När hon föreslog att vi skulle plocka svamp kom pappa farande och frågade om vi inte hellre ville köpa sillmackor på Arlanda-macken. Mamma blev liksom utspelad. 

I boken framstår Masarin som den vuxne i sammanhanget, den som alltid håller ett öga på den andra så att ingen ska råka illa ut. Var det så? 

– Ingen höll väl koll på någon annan egentligen, säger Andreas, vi hade aldrig någon stabilitet och pappa var ju mest bortrest. Mamma var den som tog mest ansvar, men hon hade å andra sidan inte mandat att förändra situationen. 

Bosse ställde ultimatum för att få sin vilja igenom – och resten av familjen accepterade. Ville pappa flytta till stan, då gjorde de det. Ville han måla om alla rum i huset i olika färger så var det också okej. Han använde huset för att förverkliga sina drömmar och tillverka perfekta kulisser. Ibland tog han med sig målarfärg från jobbet och började måla om rummen därhemma. Det var inte ovanligt att projekten drog igång mitt i natten och när Barbro vaknade blev hon förvånad över hur rött köket blivit medan hon sovit. 

Alla rum ändrade färg efter humör. I boken talas det om rött, grönt, blått, svart och guld och det kan nog stämma tror bröderna. Resultaten blev minst sagt varierande. I trappan som Bo målade vit fastnade långa hårstrån som trillade av hans stora kalufs. I trädgården ställde han ut skulpturer av gripar och andra sagodjur, men de var gjorda i papier maché och regnade bort. 

– Han hade alltid så bråttom, det störde mamma, säger Mathias.

Bo var också väldigt oförsiktig med vilka farliga färger och material han använde, vilket, det trodde i alla fall läkarna, lade grund för den hjärncancer som han senare drabbades av.

Sjukdomen gjorde honom helt personlighetsförändrad. Hans excentriska sida fick allt mer utagerande drag. Han slutade ta hand om sig själv och sina saker. Visserligen hade Bo lämnat familjen långt innan han dog, men det sätt han lämnade den här världen var alldeles för sorgligt och fasansfullt.

Han var, (precis som Loranga) en dålig förlorare som tog leken på dödligt allvar. Under springtävlingarna runt huset stilade han genom att promenera lite stilla så länge pojkarna såg honom. Men när han var utom synhåll kutade han för allt vad benen bar.

– Han lärde oss att inte kunna vinna, säger Andreas. Just nu håller vi på med en ny låt med textraden »Hellre förlora tillsammans än vinna ensam«. Det är nog något som kommer ur de där lekarna. 

Hur de förvandlades till karaktären Masarin vet de inte, det har aldrig varit något de pratat om, men Mathias tycker att Andreas passar bättre in på beskrivningen av den bulltokiga pojken än han. 

– Fast jag var ju så liten, kontrar Andreas. Vi båda snodde ju glass och la pappret bakom soffan som mamma sedan hittade. 

– Såhär i efterhand känns det som att hela boken är en sann tillbakablick på barndomen. Den är skön att luta sig mot, nu när man är torr, stel och statisk. Den påminner mig om hur jag egentligen är, säger Mathias.  

 Loranga, Masarin och Dartanjang
Titta! Utsikten från det pyttelilla »fönstret« högst upp i ladan är intakt. Nästan fyrtio år har gått, men vyn är densamma.

– Anarki och noll koll? Inte konstigt att vi blivit helt omöjliga som vuxna. Jag är så orolig över min egen inverkan på mina barn att varje gång de kommer in i samma rum som mig hoppar jag upp och låtsas att jag gör något viktigt, säger Andreas.

– Kanske var vi för fria? 

Nu för tiden är pojken Masarin en institution för folk som läser. Han har blivit en symbol för någon som bryter normer. Föräldrar döper till och med sina barn till Masarin (och Loranga) och hoppas på att de ska bli fria själar. 

Hur är det att vara original-Masarin, en slags seriefigur i bokform? 

Andreas tittar bort över ängarna och svarar att det »ofta finns förväntningar på att de ska vara tokroliga«. Att de ska ha en slags humor som ska slå allt, men det har de aldrig kunnat leva upp till. 

Däremot har de inspirerats, och tagit efter, det tilltal som Barbro använder i sitt skrivande. Det som är rakt, befriat från alla kringelikrokar och ofta utgår från ett annorlunda perspektiv. Lyssnar man på Mathias och Andreas grammisbelönade musikprojekt Bröderna Lindgren, som brukar beskrivas som »vuxen barnmusik«, märks det tydligt. I en av texterna berättar en sten om sin vardag där från sin plats vid vägkanten, i en annan får en fluga förklara varför den aldrig flyger rakt. Den vet ju aldrig vart den ska…

– Just detaljer och fina saker är något som Barbro alltid har sparat på. Hon lägger märke till saker i det lilla och det arvet vill vi förvalta. 

Detaljrikedomen och beskrivningarna märks också i böckerna om Loranga, och sönerna spekulerar i om boken var en önskan att komma bort från konventionerna från Barbros sida. Att det kanske var en dröm om det liv hon egentligen ville ha, för i verkligheten var det många parmiddagar som pågick där på gården. Kulturfolk kom och gick, Barbro var inte alls bekväm med det. Hon drömde om frihet. 

– Minns du när Marie-Louise de Geer sprang över gräsmattan här, helt näck? 

– Jo, och när Göran Tunström skällde ut mig för att jag inte hade ätit upp min mat. »Tänk på barnen i Afrika!« sa han och gick på, säger Andreas. 

När föräldrarnas vänner från kultursvängen blev för jobbiga kvistade Mathias och Andreas över till grannarna Hans och Svea – som lagade världens godaste äppelmos. De var stabila. Där kunde man få lugn och ro. Och pannkakor. Och mata kalvar med välling. 

Mathias fastnar där. Mitt i ett minne. För det är de sakerna de sett tusen gånger med sina barnögon som förvandlas till de tydligaste minnena. I dag har visserligen tigrarna försvunnit och poolen är igentäppt, men historierna finns kvar. 

Barbro Lindgren har däremot lämnat allt bakom sig. Hon är nämligen en sådan där människa som är som en ström, som hela tiden ser framåt och öppnar upp för nya vyer. Loranga kan dra något gammalt över sig, det var ju för så länge sedan.

En svensk klassiker – älskad av tusentals läsare

Loranga, Masarin och Dartanjang utkom 1969, med naivistiska illustrationer av Barbro Lindgren själv. Loranga är världens bästa pappa, han bryr sig inte om någonting. Han har en blommig tehuva på huvudet och en rödrandig badrock flaxandes kring benen. Han älskar popmusik och vägrar att arbeta. Lorangas pappa Dartanjang bor i ved-boden. På gården kan allting hända, ladan blir en pool där tigrar simmar omkring och på baksidan ligger en giraff och sover.

Boken har återutgivits flera gånger och gjorts som en stop motion-film med en hyllad inläsning av Toivo Pawlo. Boken har också blivit en tecknad film och ett seriealbum och har dramatiserats flera gånger. Fortsättningen Loranga, Loranga kom ut 1970.



Annons

Marie Birde

Marie Birde står bakom Koko (landets finaste magasin för barn) och webbplatsen Northforkstories. I höst ger hon ut boken Ettor och nollors hemliga liv med it-utvecklaren Olga Stern. 

ititimage001-2

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare