»Lycka till därinne, där vi har vår frihet!«

Illustration: Sanna Mander Foto: Thron Ullberg

Under ett par månader brevväxlade Kerstin Ekman och Sara Stridsberg. Det blev ett samtal om mod, åsnesparkar och det fina i att vara bokbranschens omslagsflickor.

Kerstin: Min fråga till dig Sara är: Hur vågar du? Du skriver i Kärlekens Antarktis om en kvinna som i missbruk tappar greppet om sitt liv, förlorar de älskade barnen och blir styckmördad. Hon ­talar med mig från – ja, varifrån? Det är så ­förunderligt att du får henne och hennes kille att ­komma nära mig. Avstånd, rädsla och valhänt medkänsla kommer av sig. Det här är människor. Vi tappar alla någon gång i våra liv ­greppet. De är människor som jag. Men det går så fruktansvärt illa trots deras kärlek och vacklande goda vilja. Du kommer inte med några svar. Men du ställer en hårt drabbande fråga: Hur blev det så här?

För många år sedan kämpade jag med en kvinna som jag kallade Frida och som efter storstrejken 1909 var så utfattig att hon inte kunde föda fostret som växte i henne. Hon kunde inte ge mat åt ett barn till. Så hon lånade en sond och skulle själv försöka göra slut på eländet – som det ju var för henne. Jag visste inte om jag vågade skriva om detta. Det tog lång tid innan jag verkligen gjorde det. Det var på 70-talet, då det rådde revolutionära och käcka stämningar. Jag ­delade inte den politiska optimismen. Jag såg kvinnorna, deras vånda, deras fattigdom. Men jag hade ju inte delat den någonsin. Hur skulle jag då våga?

Du har vågat mycket i dina böcker. Så det är min enkla fråga: Hur vågar du?

Sara: Jag tvekar alltid länge innan en roman, hänger mellan skräcken och ett sorts vilt imperativ som kräver att jag skriver, som drar i mig. Ofta är det ett starkt HUR SKA JAG KUNNA SKRIVA DETTA HUR SKA JAG KUNNA LÅTA BLI ATT SKRIVA DETTA? Och sedan, en bit in, är det något som griper tag i mig i ett sorts stryptag och där upphör rädslan och en puls tar vid, ett tempo, en melodi, ett raseri, och resten, resten är gravitation. Sedan mot slutet då kommer kontrollen tillbaka, ett skoningslöst laserljus över texten och alla tankar. Men under skrivandet måste jag skriva snabbare än tanken. Det är en rent fysikalisk sak. När jag skrev romanen Beckomberga fanns samma sorts tvivel, tvekan. Imperativet var: SKRIV EN ROMAN OM BECKOMBERGA. Men hur skulle jag, som relativt frisk kunna skriva denna långa historia som var tystnadens historia – sjukdomens historia har historiskt skrivits av de friska – utan att vara någon som genom mitt skrivande skapade ännu mera tystnad, och ännu mer av en »frisk« och kall och »förnuftig« och skrämmande utifrånblick, ännu en som stod och stirrade in på de övergivna, ensamma, tysta. Själva språket är ju konstruerat utifrån förnuft och rationalitet och friskhet, själva språket tycktes i sig själv vara ett sorts förräderi mot den platsen. Så jag gav upp romanen (för gott trodde jag) och skrev en pjäs om Beckomberga och i denna pjäs smög jag in min familjs historia bland tolv andra karaktärer. Jag hade inte glömt att jag hade besökt Beckis som barn, men jag hade ingen tanke på att det hade med romanen att göra (den där märkliga blindheten som man försätter sig i) och sedan blev det vägen in i romanen igen, den där lilla familjehistorien. För en gång hade jag gått genom de stängda grindarna där och överskridit den där gränsen, gränsen som bara den anhöriga kan röra sig mellan, mellan det friska och det sjuka. Och så blev det romanen jag skrev till slut, berättelsen om den anhörigas/den friskas/Jackies vansinne som väl egentligen var kärlekens vansinne. Hon är den enda i romanen som är fri att gå därifrån och allt hon vill är att stanna kvar. Och någonstans där mindes jag också att mitt litterära språk inte är ett friskt språk utan ett totalt fallet språk, ett vansinnesspråk, ett gammalt rövarspråk, och att jag inte kommer från en rationell och frisk värld. När jag skrev Kärlekens Antarktis hade jag en röst inom mig som inte slutade mala. Se på mig när jag är död, se på min döda kropp i skogen, se på mig när jag inte är här längre, se mig försvinna, se mig försvinna, se på mina barn när jag inte är här längre. Där fanns min barndoms döda kvinnor och flickor, de som stirrade upp ur sina passfoton genom dagstidningarnas trycksvärta. Där fanns underhållningsdöden där de döda skyfflades omkring så fort jag slog på min tv. 

Kerstin: Sara, du frågade en gång vilken bild jag såg som öppning till berättelsen Händelser vid vatten. Den gången var det ingen bild ser du. Det var något jag verkligen såg. Ett litet blått tält. Jag och min hund var på väg uppför stigen invid Rengsfallet. (Vi bodde i Valsjöbyn då.) Då såg jag ett tält en bit uppe i ­sluttande och ojämn skogsmark. Inga människor ute. De sov väl för det var tidigt på morgonen. Jag tyckte det var otäckt. Tänkte på hur oskyddade de var. Hur lätt någon kunde komma fram till tältet utan att stegen hördes. Fallet brusade ju hårt. Jag tänkte på en kniv genom tältduken rakt in i kropparna.

Ja, det var obehagligt och ­egentligen dumt. Vi hade tältat på fjället och andra ställen och jag hade alltid känt mig trygg. Hunden och jag ­traskade ­vidare och gick stigen hem över flon. Men tanken på tältet och kniven släppte mig inte. När jag kom hem tog jag fram ett spiralblock med några sidor som jag skrivit om en pojke som blir nedfirad i en brunn av sina våldsamma bröder. Jag hade inte haft en tanke på Josef och hans bröder, vare sig Första Moseboks eller Thomas Manns. Konstigt nog. Jag bara skrev. Sedan förband min hjärna på hjärnors egensinniga och nyckfulla vis denna berättelse med det blå tältet och den obehagliga rädslan jag haft. Och sedan var jag i gång med det som blev en bok.

Sara: Jag fick ju en bild av dig Kerstin på det där vattnet, som du inte ville att någon annan skulle se. Jag tänker på allt det där virvlande kalla svarta vintervattnet i forsen som for vidare ner i en mörk stillastående brunn i romanen, och jag känner igen den där vattenrörelsen som väcker något halvt sovande inom en. För mig har det jag skriver ofta dragits igång av vatten, åar, hav, oceaner, sjöars svärta, havet ofta, eller ensamma halvt ­brutna pilträd som hänger över olika svarta vatten och ser ut som om de längtar efter att få dö. Det är den där känslan av att det hela tiden svävar en annan bild under den verkliga bilden (den vi ­kallar verklighet), en farligare, ondare, som alltid anas, men som bara helt ­framträder i skrivandet. Som tältets skörhet i det ­ensamma landskapet. Bilderna som ­kommer från ingenstans, som är starkare än allt annat. Halvt ur en dröm. 

Det finns en plats som jag brukar tänka att mitt skrivande kommer ur, men som jag aldrig kommer att skriva den verkliga konturen av. Fårö. Eller det lite mer ödsliga Fårö där jag var som barn, i det där vilda ljuset for vi omkring i en gammal bil om dagarna och letade efter vänner och bekanta, väntade på att tiden skulle gå och sommaren och barndomen skulle vara över. Där var ljuset så starkt att alla tankar försvann, alla regler, där fanns något otämjt, lika delar skönhet och fasa. Den andra världen, den ordnade, den begripliga, gick upp i rök där, upplöstes. Jag tror att jag fortfarande skriver i den friheten, vildheten, den ensamheten, i havets dån. Det verkliga Fårö – det jag fortfarande åker till i dag – ligger som en tunn hinna över det där andra, men jag kan känna det hela tiden. Två bilder som glider i varandra. Och naturen där har ju också den dubbelheten i sig, den är rå och barskrapad och knäsvagsvacker. Och jag tror aldrig att jag har sett sådana moln som finns där någon annanstans. De finns inte i några böcker eller kataloger över moln. Var började din vargbok, Kerstin? Fanns en första bild där också?

Kerstin: Sara, jag kan inte svara på din fråga. Jag har letat i gamla anteckningar. Det enda jag hittade var en notering om att jag kanske måste gå tillbaka till LÖPA VARG. Det var 2008. Så den fanns på något sätt. Som idé och sidor i en anteckningsbok. 2008 jagade min man fortfarande. Vi levde ännu med skogen. Kanske var det när vi tio år senare blev tvungna att sälja vår gård som vargtankarna levde upp. Börje ­orkade inte längre med sitt skogsbruk. Hjärtat ser du. När vi flyttade till något för oss så osannolikt som ett villaområde började jag skriva på den här boken igen, det vet jag. Jag kunde inte längre se granar från fönstren. Tog upp den gamla idén, kanske av längtan tillbaka. För det var svårt att flytta. Börje sålde sina vapen. Vi hade inte längre någon jakthund. Inte att jag precis längtade efter allt arbete och jox med att ta reda på älgkött från både september- och oktoberjakterna. Det hade jag gjort i fyrtio år.

Ändå var det nog längtan tillbaka. Och att vi blivit gamla. Hur en gammal jägare tänker. I boken är han ju också en pensionerad skogsbyråkrat och sådana har en hel del att fundera över: aningslösheten i det Sverige då allt hela tiden blev bättre och med naturnödvändighet skulle fortsätta att bli ännu bättre ju mer skog man trakthögg. 

Vi var i Hälsingland den sommaren då det brann i Västmanland. Ända dit upp kände vi lukten av den stora skogsbranden. 2018 brann det i Kårböle, Ängra, Nötskogen och Enberget. Det var i dessa hälsinge­skogar en större brand än den i Västmanland. 

Varghatet hade vi lärt känna sedan långt tillbaka. Det är en underlig historia. I sin irrationalitet liknar den xenofobin. Björnarna som verkligen är farliga hatar man inte. En nära vän till oss blev björndödad i Valsjöbyn. När de spårade och sköt björnen var han liten och mager. Svulten. Han tog vår väns hund när han stod bunden på bron.

Ja, jag vill nog egentligen leva som vi två gjorde förr. Närmare skogen och djuren. Men det kan vi inte göra. Då skriver man sig tillbaka i stället. Men jag vet att nästan alla jag kände i de skogsbyar där vi har bott hade minst två bilar, varav en helst Mercedes, och tre skotrar. Han som hade snickeriverkstad sa att om han inte fick ut en månadslön på verkstan så tog han ut det på skogen.

Ja, vi har nog alla varit med om att ta ut det på skogen.

Sara: Hur en gammal jägare tänker, det vill man veta. Har din man funnits med längs vägen, liksom nära boken? Står han där inne med dig? Jag tänker på ­romanens väldiga kraft, att försätta människor i rörelse, att slunga oss in i världar vi trodde att vi glömt, som får oss att vilja ändra våra liv för alltid. Ibland känns det som att bära omkring på ett vilddjur i ­handväskan när man bär på en bok. En björn eller en varg. Jag fascineras alltid över att romanen inte är mer kontrollerad/censurerad i vår del av världen med tanke på den där kraften, den kan verkligen vara vulkanisk. Eller är den det, kontrollerad? 

Tänker jag alltid sedan.  

Kerstin: Sara, först frågar du vad min man tänker om min nya bok, om han varit med nära hela tiden. Nej, jag släpper inte in någon under skrivtiden. Eftersom den kan dra ut i månader och år måste jag ju berätta lite vad det handlar om. Inte mer. Och ibland är jag barnslig, liksom stolt över något som jag fått till, och läser opp ett stycke. Då är det fint med hans reaktion. 

Men riktigt kommer han in först när manus är genomskrivet. Till dess får han vänta – du vet som
i K. Sivert Lindbergs parafras på Goethes Wanderers Nachtlied:

Över alla mödor jag ror.

Står du på stranden och gråter, min bror?

Gråt inte, bror lilla, 

vänta blott, stilla – snart skall du också få ro.

Då arbetar han sig igenom manus och sedan också korrekturet. Som musiker har han bra språkkänsla. Och så stavar han bättre än jag. I den här boken om jakt var han ju dessutom efter fyrtio år mycket sakkunnig. Det arbetet kan man med rätta kalla för kontroll. Men när jag skriver det som ingen ännu läst är jag fri och det är nog den största frihet jag har i mitt liv. Förr hade jag också skogen och fjället. Men nu har jag usla ben.

Tänker ibland på det förfärliga 70- talet med författares och kritikers kontroll av texternas politiska korrekthet, både egna och andras. Man fick sina åsnesparkar, det vill jag lova. Men vi rättar oss inte efter kontrollörerna eller hur? Och det är som du skriver att i andra delar av världen är litteraturen både kontrollerad och censurerad. Utan vår frihet bleve våra böcker makulatur. 

Att vi lever när vi skriver det är vi väl överens om? Att sitta i åratal och peta med en trilogi eller något som ska bli en stor lunta om skogen det tycker jag är livet – kanske inte på en pinne för det har sina problematiska stunder och fordrar kniviga problemlösningar. Men i alla fall. Roligt. Livgivande.

Men vad tycker du om allt det andra? 

Det som är omkring. Att se sin bild i tidningen, att få förfrågningar om att uppträda, bli fotograferad – kort sagt vara en person. Hon som skrev boken. Att ofta märka att läsarna vill ha personen när jag tycker att de borde nöja sig med boken.

Jag har hållit på i över sextio år och skriver för att det gör mig levande. Men att »komma ut«, som det heter, bli allt mer bekymmersamt. Då krävs någonting av mig som jag egentligen inte har att ge. Min person. Det är klart att läsarna får nöja sig med den persona de och jag skapat tillsammans. Men ändå. Gillar du det där? Hur har du det med den offentlighet som skrivandet försätter dig i?  

Sara:  Ja, det är ju den tiden nu, med en ny bok i världen, en vargbok för dig, en Hunterbok för mig.  Du skrev ju om det väldigt underbart i Grand final i skojarbranschen. Visst hette romanen så? ­Skojarbranschen! Det är vår bransch. Är det vi som är skojarna? Det måste det ju vara. Driften att skicka ut boken och göra skojarbranschsakerna, den delen av skrivandet har jag haft mindre kontroll över, förstått mindre av, förnekat kanske tidigare, det tog mig lång tid att förstå att det var viktigt att boken också fanns i världen, jag trodde länge att jag skrev bara för min skull. Jag tror hursomhelst att den delen av ­skrivandet är starkare än vi kanske tror, att kasta ut en bomb, att förstöra den goda stämningen. Men det är ju någonting annat än det privata, det har jag ­intensivt försökt behålla för mig själv, och misslyckats med några gånger. Och som du skriver, vad skrivandet är det vet jag, den där totala friheten och tvånget, att varje dag gå och gömma sig i den där halvskymningen, dunklet som den världen är. Ett ben i Hades, ett i världen, ett i ett gnistrande livsljus som skrivandet är (det blev nog tre ben…). Jag har alltid en känsla av att skriva är att vara tyst fast det är så många ord, att vara bortom orden och alfabetet, i musiken. Och så länge jag skriver behöver jag ingen och inget, allt försvinner i det bländande ljuset.
Jag också. 

I Hunter i Huskvarna finns en novell som heter Familjen som handlar lite om den där spegelleken, den narcissistiska jättespegel som tidningar och tv och allt det där kan vara. Där finns en ­porträttmålare och en kvinna som har gått med i ett upphöjt sällskap som ständigt låter få sina porträtt målade av ­denne ­porträttör. Hon har en sorg så hon bryr sig inte om huruvida hon förlorar en bit av sin själ i oljans alla lager. När jag skrev Familjen tänkte jag på alla de ­porträtt som vi låter bli målade av oss, och ­frivilligheten i det hela. Det är ju ingen som tvingar oss… Den novellen slutar med att huvudpersonen stiger in i sin egen oljemålning och försvinner in där: »Hon stod ett ögonblick och såg på sin lite spöklika gestalt inne i målningen; den mörka pagen, värjan i ­hennes hand, och hon längtade till havet som glänste i fjärran bortom träden. Sedan tog hon ett kliv och försvann i oljans mörker.« Men så tänker jag på tiden som är nu – en lite hårdare tid för boken, för kulturen, för den långsamhet som litteraturen är – nu när bilderna är så mycket starkare än ordet. I en tid som rusar, en värld som kantrar och i en storm av bilder som sköljer över oss kan det kanske vara något fint då att vara ett ansikte för boken. Att vara lite omslagsflicka för ett ögonblick. Man skulle kunna tänka på det som en ganska vacker uppgift eller plikt. Och en sista fråga: Har du varit rädd för att inte kunna skriva mer? Jag tänkte på det där att du inte längre kan springa omkring bland ­fjällen och skogarna som förut som du skrev. Jag menar, har du under livet varit rädd för att det ska bli tyst?

Hoppas att du svarar fort fast jag är så långsam!

Din snigel,

S.

Kerstin: Nej Sara, det har inte blivit tyst inom mig och jag är inte heller rädd för att det ska bli det. Men att ge ut en bok är något annat. Vare sig det går bra eller dåligt i offentligheten så frestar det på. Jag har nog inte längre krafter kvar att vara en persona i den spegelvärlden. Får jag vara frisk har jag ju läsningen och skrivandet kvar. Hemliga världen, du vet.

Lycka till därute – men mest därinne där vi har vår frihet!

Din brevvän Kerstin.

---

Kerstin Ekmans senaste bok är romanen Löpa varg från 2021. Samma år utkom Sara Stridsberg med sitt senaste verk, novellsamlingen Hunter i Huskvarna. I brevväxlingen skriver Kerstin om maken Börje Frelin. En tid före trycklämningen fick vi beskedet att han gått bort, 86 år gammal.