»Psykopater skriver inga bra romaner«

Hon skrev 2017 års stora svenska försäljningssuccé. Störst av allt har sålts till 30 länder och blivit Netflix-serie. Men hemma i Bryssel är Malin Persson Giolito mitt uppe i en allvarlig »förnekelsefas«.

Publicerat i Vi Läser 2, 2018

Malin Persson Giolito utstrålar rastlös energi. De senaste dagarna har hon haft storstädning i källaren, hängt om tavlor och flyttat möbler i familjens vackra townhouse i Bryssel. Alla familjemedlemmar vet vad stökandet innebär: Malin ligger i startgroparna för att skriva en ny roman. Sedan Störst av allt publicerades för närmare två år sedan, har hon nästan oavbrutet rest runt och talat om den. Först i Sverige – där den blev förra årets mest sålda roman – och sedan, i takt med att de närmare trettio översättningarna kommit ut, även utomlands. Mycket skrivande har det inte hunnit bli, men nu har hon äntligen fått tid att slå sig ner vid skrivbordet igen. 

– Fast just nu befinner jag mig i förnekelsefasen. Jag intalar mig själv att jag inte behöver sätta igång med skrivandet riktigt än, men förr eller senare kommer jag att tvinga ner mig själv framför datorn, säger hon och ler. 

Att umgås med Malin Persson Giolito känns privilegierat: hon är skarp, välformulerad och har nära till skratt. Det är morgon, vi sitter i köket och njuter av en kaffe. Döttrarna – 17-åriga Elsa, 15-åriga Nora och 11-åriga Béatrice – har svept in i köket som små virvelvindar och sedan försvunnit iväg till skolan, högljutt diskuterande något på omväxlande franska och svenska. Malins man Christophe har åkt till arbetet på EU-kommissionen efter en snabb joggingrunda.

Vårsolen lyser in skarpt genom fönstret. I vardagsrummet intill ligger labradoren Lily Potter utsträckt och snusar, en sinnebild för frid. Men plötsligt far Lily upp. Högljudda röster utanför. Fyra unga män i ljusa khakiuniformer passerar förbi vardagsrumsfönstret. De har automatkarbiner över axeln. Militärens närvaro i centrala Bryssel är en ständig påminnelse om terror-hotet som vilar över staden.

– Efter varje terrordåd har beredskapsnivån höjts och hela Bryssel stängts ner. Kollektivtrafiken har slutat gå, skolorna har stängts och en sorts krigstillstånd har rått i staden. I det läget känner man sig liten och maktlös, men sedan kommer allt igång som vanligt. Så småningom trubbas man av och lägger knappt märke till militärerna längre, säger Malin med en suck.

I februari 2018 gav hon ut Processen, en brännande aktuell kortroman om terrorhot, på det nystartade digitalförlaget Bonnier Bookery. 

– Det är faktiskt den första längre text jag har skrivit på uppdrag. Jag fick frågan om jag hade lust att skriva en kortroman om just terrorhotet i vår tid. Och valde att skriva om Youssuf K, som en dag anklagas för ett diffust brott. Är det bekant? Jodå, det är faktiskt en liten blinkning till Kafkas Processen, som ju också handlar om en oskyldigt anklagad.

Det sägs att en roman måste vara minst sjuttio sidor lång. Malin konstaterar med ett illmarigt leende att hennes Processen bara är sextiosex sidor, men ändå bevisligen är en roman. Nu har det dock blivit dags för henne att ge sig i kast med ett betydligt längre romanprojekt. 

Innan jag skulle resa ner till Bryssel från Stockholm frågade jag Malin om hon ville ha något från Sverige. Svaret kom snabbt: »Kexchoklad, Djungelvrål till barnen och Gullivers resor på svenska. Vi kan låtsas att även boken är till ungarna, men faktum är att den är till mig.«

Vad har du för förhållande till Gullivers resor?

–Jag har en vag känsla av att jag borde läsa om den. Låter det konstigt? Mitt skrivande är som en enda lång elefantgraviditet. Just nu tittar jag mycket på tv-serier och läser mängder av böcker. Jag vet inte riktigt varför jag måste läsa vissa av dem – som Gullivers resor och Orwells Djurfarmen – just nu, jag bara känner på mig att det kan vara bra att göra det, berättar hon.

– I den här fasen av skrivande antecknar jag hela tiden. Jag skriver ner tankar och intryck som jag tror kan bli användbara. När jag har antecknat en massa under en läsning – och tycker att allt passar in i den bok jag tänker skriva – då vet jag att jag är något på spåren.

Malin läser andra författares verk för att hitta nycklar till sitt eget berättande. 

– Jag försöker se vilka verktyg som författaren har använt för att nå en viss effekt. När jag skrev om huvudpersonen Maja i Störst av allt, tänkte jag
att hon är en sådan där person som vill kunna sammanfatta folk i en mening. En författare som
är mästerlig på karaktäristik i några få ord är Alice Munro, som jag läste mycket av då. Det skulle aldrig falla mig in att försöka skriva som Munro, men jag kan låna själva sättet hon betraktar
människor på.

Vad läste du mer? 

– Ia Genberg … och David Wiberg.

Det hör inte till vanligheterna att författare berättar att de studerar kollegors sätt att skriva på.

– Nej, författare är väldigt snåla med att berätta att de har blivit inspirerade av andra. Det är lustigt det där, det verkar som om man inte får ha några förebilder som författare. En musiker kan däremot helt naturligt räkna upp sina förebilder och placera in sig själv i musikhistorien. Jag har pratat mycket om det med Åsa, säger hon och syftar på vännen och författarkollegan Åsa Larsson. 

Den som har läst Malin Persson Giolitos böcker vet att hon inte skriver kriminalromaner eller spänningsromaner i vanlig mening. Hon skriver romaner om brott. Eller kanske snarare romaner om människor som av en eller annan orsak begår brott. 

– Jag tror att det har med min människosyn att göra. Jag är övertygad om att alla människor förändras i extrema situationer och kan göra saker de normalt inte skulle komma på tanken att göra, säger Malin. 

– Jag har märkt att jag skriver om brott som är svåra att förstå sig på och göra statistik av: barnmisshandel, där mörkertalen är stora, skolskjutningar där gärningsmannen inte ser ut som gärningsmän brukar se ut. Det är kanske ett försenat föräldrauppror. Min pappa pratar ofta om brott som saker som kan brytas ner i statistik och matematiska förklaringar.  

En vanlig arbetsdag börjar vid tio för Malin. Då har hon skjutsat de tre döttrarna till skolan och därefter tagit med sig Lily i bil till den stora bokskogen på gränsen mellan Bryssel och Flandern för en långpromenad.

– Om jag befinner mig i en skrivande fas, skriver jag fram tills dess att barnen kommer hem från skolan vid fyra-halv fem. Jag skriver och skriver och skriver.  Och skriver om. Jag är en omskrivare av rang. 

Vad är det som gör hennes romaner så starka och berörande? Utan tvekan de känsligt utmejslade, minnesvärda personporträtten. Som den fysiskt och psykiskt misshandlade lille Alex i Bara ett barn eller den rappkäftade och såriga tonåringen Maja i Störst av allt.

– Maja är med om en skolskjutning. Alla tror sig veta vad hon har gjort och vem hon är. Men vad vet vi egentligen om Majas specifika situation? Jag ville skildra vad det gjorde med henne. Vad är skuld? Vad är ansvar? Det är frågor jag ständigt återvänder till.

Det lustiga är att Malin bara i undantagsfall beskriver sina romangestalters yttre, men som läsare ser man dem ändå tydligt framför sig.

– Jag är ju praktiskt taget ansiktsblind själv och minns inte ögon- eller hårfärger på människor. Jag skulle vara världens sämsta vittne! Däremot kan jag tydligt komma ihåg människors sätt att tala på, föra sig och reagera på saker. Därför beskriver jag sällan utseenden, jag gör en sorts känsloavtryck av folk i stället.

Hur får du de där känsloavtrycken, de där skildringarna av människors inre, att bli så berörande?

– Jag tror att personteckning och karaktärsutveckling egentligen handlar om empati. Det gäller att sätta sig själv i sina personers ställe. Man skulle nog kunna säga att det är en oerhört självupptagen form av fantasi. Jag tror faktiskt inte att man kan vara psykopat och skriva bra romaner, däremot kan man vara såväl egoistisk som megaloman. Men när man skapar en karaktär tränar man sin förmåga till empati.

Klasskänsla, och de fördomar och förväntningar den skapar, spelar alltid en viktig roll i hennes böcker. Kanske har Malin Persson Giolitos lyhördhet för människor att göra med hennes uppväxt. När Malin gick i andra klass, flyttade hennes familj från en liten lägenhet på Östermalm till ett parhus i Djursholm. Efter tre år skilde sig föräldrarna och mamma Birgitta stannade kvar i Djursholm med Malin och hennes lillasyster Hedda.

– På den tiden var Djursholm ett mer blandat samhälle än det är i dag. Där bodde en intellektuell medelklass som inte hade så mycket pengar, men ett stort kulturellt kapital, blandat med gamla företagarfamiljer. Jag hade en ensamstående mamma som var sjuksköterska och dubbelarbetade för att få ekonomin att gå ihop. Det är klart att man insåg att vissa av skolkamraterna, som kördes till skolan av privatchaufförer, hade en helt annan tillvaro än vad man själv hade.

– Det var inte så att jag hade en svår uppväxt, men det är klart att det födde en medvetenhet om klass. Man blev känslig för skillnader i hur folk förde och uttryckte sig. Ändå måste jag säga att jag upplever att Djursholm på den tiden var mer tolerant och blandat än i dag.

Plötsligt skräller telefonsvararen till i vardagsrummet. Leif G.W. Perssons djupa, raspiga stämma: »Hej Malin! Det var en sak jag ville tala med dig om. Ring mig vid tillfälle. Hejhej!«

Malin säger att hon har ett nära och innerligt förhållande till sina föräldrar, Leif och Birgitta. Hon medger dock att hon tyckte att det var jobbigt att vara dotter till en bästsäljande deckarförfattare när hon skrev sina första romaner. 

Och hur känns det nu?

– Väldigt bra. Det är ju inte så många författare som är framgångsrika i två generationer. Faktum är att jag fick Glasnyckeln 2017, priset för bästa nordiska kriminalroman, som första svensk efter pappa, som fick den 2011, säger Malin, en aning stolt.

– Det är ett privilegium att ha en skrivande människa i sin närmaste omgivning, någon som förstår vad författarskap egentligen innebär. Jag minns fortfarande pappas tal vid mitt första boksläpp, när Dubbla slag gavs ut. Han var så rörd: »Det här är inte lätt«, sa han. »Där hänger ditt hjärta på en krok.« Och det handlade inte om att jag skulle gå från att vara högavlönad advokat till kulturarbetare med fluktuerande inkomst. Vad han menade var att jag hade förverkligat något jag hade längtat efter, men att jag nu måste stå ut med att få min själ, mitt allra innersta, bedömd av andra. 

Malin började läsa och skriva tidigt och tänkte sig bli författare redan som barn. Men vägen till skrivandet har varit krokig.

– När jag gick ut gymnasiet, hade jag hyggliga betyg och pappa ville att jag skulle läsa juridik och kriminologi. Alltså bestämde jag mig för att inte göra det, säger hon brett leende.  

I stället valde hon det ämne hon var sämst i, franska. Hon reste till Angers och pluggade civilisation français.

Väl tillbaka i Sverige började Malin på litteraturvetenskap på Stockholms universitet. 

– Vid den allra första föreläsningen klev det in en lärare och sa: ›Ni som har valt litteraturvetenskap för att ni älskar litteratur, ni har kommit till helt fel ställe.‹. Jag slutade raskt och började läsa juridik i stället. Och insåg att det var oerhört roligt. Då tänkte jag att jag skulle bli jurist på någon humanitär organisations kansli och förändra världen.

Malin blev jur. kand. och affärsjurist. När Sverige blev EU-medlem fick hon praktik hos den svenske domaren Hans Ragnemalm på EU-domstolen i Luxemburg. Hos Ragnemalm arbetade även en charmig fransk jurist, Christophe Giolito. 

– Jag är ju rätt bekväm av mig, så jag såg till att ha en pojkvän på inte alltför långt avstånd.

Efter EU-praktiken började hon på den prestige-fyllda advokatbyrån Mannheimer Swartlings Brysselkontor. Hon var påläggskalv, fick ta hand om toppkunderna och arbetade jämt. Ända tills hon i rask takt fick sina döttrar.

– Plötsligt fick jag inte lika mycket uppdrag. Prestigekunderna gavs till andra. Det här mönstret blev mer och mer tydligt för varje barn, berättar Malin.

–Till slut introducerades jag för kunder med orden: ›Här är Malin. Hon är alltid gravid.‹.

Hon slutade på Mannheimer Swartling och började arbeta på EU-kommissionen – samtidigt som hon skrev sin debutroman Dubbla slag. 

– Den handlade till stora delar om min tid på byrån, men var inte planerad som en hämndbok. Jag upplevde mig själv som ganska glad och harmonisk när jag skrev den, berättar Malin. 

– Men när min mamma Birgitta läste den, utbrast hon: ›Tänk, jag hade ingen aning om att du mådde så dåligt.‹. Det var lite av en chock. Först då slog det mig att jag nog hade skrivit den lite för att läka ihop också.

För varje bok Malin Persson Giolito skriver blir berättartekniken påtagligt mer intrikat och stilistiken något snäpp vassare.

– Det märkliga är att jag oftast vet i vilken form jag vill skriva, även om själva berättelsen inte är helt klar för mig. Det har kanske lite grann med effektivt berättande att göra, men också med en vilja hos mig att utveckla mitt skrivande och komma vidare. I Dubbla slag försökte jag bara klara av att berätta en historia effektivt, skriva en fungerande roman. Jag höll mig till ett tydligt persongalleri – Den onde, Den gode, Den fule – och delade upp handlingen i tre akter.

I Bara ett barn ville hon ha med en mamma som skulle berätta om förbjudna moderskänslor i första person. Hon löste det genom att lägga in mammans röst kursiverad i valda delar av romanen, »ett klassiskt deckarknep«. 

– I Bortom varje rimligt tvivel ville jag gestalta kvinnlig ångest genom ett minutiöst återgivande av kvinnligt putsande – av den egna personen, men också av rummet. Kristina Sandberg är en mästare på det.
I Störst av allt gjorde jag slutligen det jag dittills inte vågat, eller kunnat – jag skrev allt i första person.

En person som har betytt mycket för Malin under årens lopp är kollegan Åsa Larsson. De två möttes hemma hos en annan författarkollega, Martina Haag, och har stått varandra nära sedan dess. Malin och Åsa stöttar varandra och ger varandra konstruktiv kritik.

– Under perioder när vi båda har brottats med vårt skrivande har vi har hört av oss till varandra och frågat: Vad ska du skriva i dag? Hur har du tänkt? Och bara genom att bli tvungen att konkret uttrycka det för någon annan har man kommit vidare, då är halva jobbet gjort, berättar Malin.

– Vi läste varandras texter också när de var lite mer klara och skickade kommentarer mellan oss. Åsa är en oerhört begåvad författare, men hon är också väldigt duktig på att se vad som inte funkar i en text. Hon kan sätta fingret på det och föreslå skarpa, konkreta förbättringar. Jag kan lugnt säga att hennes hjälp under tiden då jag skrev Bortom varje rimligt tvivel och Störst av allt har varit den enskilt viktigaste för min utveckling som författare. Jag har otroligt mycket att tacka henne för. 

Än har Malins nya roman inte tagit form, men på något sätt vill hon skriva om vad hon kallar »rättrådigheten«. Hon säger sig vara förbluffad över alla massmediala drev i Sverige, över att man inte tänker mer kritiskt. Är det som tros ha hänt rimligt? Verkar det troligt? Kan det ha ägt rum på något annat sätt? 

– Jag går igång på att folk tror sig veta att något är svart eller vitt. Minns du fallet med 9-åringen som pappan hade lämnat på en parkeringsplats utanför en ishall för att pojkens lag hade förlorat? Pojken återfanns övergiven, storgråtande och medierna och folkopinionen dömde pappan hårt, säger Malin. 

– Sedan visade det sig att pojkens mamma hade blivit akut sjuk och pappan hade blivit tvungen att köra henne till sjukhus … En viktig del av mitt skrivande handlar just om detta, att försöka se bakom kulisserna. 

Malin har två drömprojekt, ett mer politiskt, ett mer privat. Det är inte dem hon skriver på nu, betonar hon, det rör sig om projekt hon någon gång vill ta sig an. 

– Jag skulle vilja skriva en historia om Europa och använda mig av de städer där EU-institutionerna ligger – Strasbourg, Bryssel och Luxemburg. Det är en stor utmaning eftersom vi befinner oss mitt i en brytningsperiod i Europaprojektet. 

Det andra romanprojektet är ett stycke släkthistoria, som berör obehagliga strömningar i det svenska samhället då och nu.

– Mormors pappa hette Albert Shapiro och flydde till Sverige från Ryssland undan pogromer 1917. Han fick inte medborgarskap för att säkerhetspolisen hade en akt på honom. Albert var jude och misstänktes för att ha varit inblandad i en komplott mot tsaren. Men han var bara 17 när han kom till Sverige och helt oskyldig. När Alberts fru dog, placerade han min sjuåriga mormor och hennes tvillingbror på barnhem.
Varför gjorde han det? Det är för mig en gåta!