Malin Persson Giolito väljer säsongens 5 bästa deckare

Slut på sommardeckare att läsa? Här tipsar vår medarbetare Malin Persson Giolito om nya högkvalitativa deckare och annan spänning.

Artikeln publicerades ursprungligen i Vi Läser nr 3 år 2020.

Verkliga brott av Denise Mina 
Översättning: Boel Unnerstad

Det är lika bra att erkänna på en gång: Jag älskar Denise Mina! Jag älskar också hennes böcker, nästan varenda en. Den senaste är en fristående bok om en kvinna som kallar sig Anna McDonald som lever ett stillsamt liv med man, två barn och ett överdrivet intresse för true crime-podcasts, ända tills hennes man och hennes bästa väninna berättar att de är kära i varandra. För att inte gå under av sorg börjar Anna forska djupare i vad hennes favoritpodcast påstår: att en bekant till henne skulle tagit sina barn och sin lyxyacht med sig i ett utvidgat självmord. Till hjälp får hon väninnans övergivna man, en anorektisk rockstjärna. Det blir ibland en nästan farsartad historia och mer biljakts-thrillerartat än Minas serier om Paddy Meehan eller Garnethill. Men ett av skälen till att jag älskar Mina är att hon ständigt hittar på nya saker och jag slukar även denna. 

Säg inget – En sann historia om mord och terror på Nordirland av Patrick Radden Keefe
Översättning: Bengt Ohlsson

Jean McConville bar alltid en blå säkerhetsnål, fastnålad på kläderna. Något av de tio barnen behövde jämt få något hopfäst. Den här nålen har en bärande betydelse i berättelsen om Jeans försvinnande, och det är den typen av berättarknep som förklarar varför den så hyllade Säg inget kallats »lika spännande som en deckare«. Jag tycker inte att den här boken är lättläst och spännande. Snarare är den oerhört komplex, bitvis nästan övermäktig, jag har svårt att hålla reda på alla olika historier, människoöden, politiska skeenden och historiska konflikter som den täcker och får börja om läsningen flera gånger för att vara säker på att jag förstår. Den är svårläst. Men sällan har väl ett historiskt reportage fängslat mig mer, sällan har en bok känts mer mödan värd än just denna. Den är mästerlig.

Ödesmark av Stina Jackson

Stina Jackson debuterade med Silvervägen. Om svårigheterna med att följa upp en sådan formidabel succé kunde vi läsa i Vi Läser nummer 2 i år. Men i stället för att försöka göra en extra allt av föregångaren (enligt min mening en välskriven men förutsebar thriller) vågar Jackson den här gången skruva ner på tempot, undvika alla enkla spänningsknep och koncentrera sig på det mänskliga dramat. 
    Liv bor på en gård utanför Arvidsjaur tillsammans med sin pappa och sin tonårsson. Hon har alltid velat ta sig därifrån men det var många år sedan hon slutade hoppas på att hon en dag skulle lyckas. Men så försvinner Livs pappa och kanske innebär detta att hon kan slita sig loss? Ödesmark är i alla avseenden en betydligt bättre roman än företrädaren. Jackson går från att vara en lovande debutant till att bekvämt ta plats bland Sveriges främsta, och jag sällar mig lydigt till Jacksons växande skara av beundrare.

Spår 7 av Louise Doughty
Översättning: Manni Kössler

Doughty fångade mitt läsarhjärta med det knivskarpa rättegångsdramat Kvinna inför rätta. Nu har hon lämnat rättegångssalen och i stället hamnat på Peterborough Railway Station. Klockan fyra på morgonen tar en man sitt liv vid spår 7 och det hela bevittnas av Lisa. Redan när mannen kliver in och sätter sig på bänken på den så gott som öde stationen förstår Lisa vad han tänker göra. Men Lisa kan inte kalla på hjälp, eller hindra honom, för Lisa är död. Det är inte ett nytt grepp, att låta de döda berätta och sakta avslöja varför de inte kunnat få ro. Men spökhistorier är inte lätta och jag är till en början tveksam. Doughty lyckas ändå balansera på rätt sida om gränsen till det som lätt kunnat bli fånigt. Porträttet av Lisa, läraren som blir kär i fel man är också mycket gripande, inte minst när hon beskriver hur de överlevande tar sig vidare efter hennes död. 

Min syster, seriemördaren av Oyinkan Braithwaite
Översättning: Fredrika Spindler

Precis när jag trodde att det inte längre går att skriva något som känns nytt i spänningsgenren, eftersom allt redan har gjorts, fick jag ett tips om den här nigerianska sensationen. Korede är en ung kvinna som bor hemma, tillsammans med mamma och lillasyster. Korede arbetar som sjuksköterska. Hennes uniform är bländande vit, hennes chef är ogift och hennes syster Ayoola är seriemördare. När Ayoola träffar en ny man, och hon träffar alltid nya män eftersom Ayoola är oemotståndlig, då vet Korede hur det kommer att sluta, och att det kommer att bli hennes ansvar att hjälpa Ayoola att komma undan. För Koredes lillasyster kommer alltid att vara hennes ansvar, inte minst efter det som hände med deras pappa. Det är precis lika absurt som det låter. Men Min syster, seriemördaren är också rolig, oemotståndlig och mycket sorglig.