»Den tog löjligt lång tid att skriva«

Marie Lundström skulle bli författare men var dålig på att ta ett nja. Terri Herrera ringde upp sin gamla kursare: Varför dröjde debuten i 28 år? 

Året var 1992 och det var första dagen på universitetskursen Skapande svenska i Uppsala. Utanför slottet stod alla nya kursare. Vi rökte och försökte lära känna varandra. 

»Jag såg inte ditt personnummer i kurs-listan, hur gammal är du?«, frågade någon en stillsam tjej med lugg.

»Ja, nu frågar man inte en dam om hennes ålder«, bet Luggen av. 

Hon hette Marie Lundström, var 25 år och pratade engagerat om litteratur som ingen annan på kursen. Om att måla abstrakt med ord och varför Bert-serien inte var bra barnböcker. Som slutarbete skrev vi båda varsin kort-roman med Ola Larsmo som hand-ledare. Maries hette Bäver i nöd och handlade om ett barns komplicerade relation till sin från-varande mamma. Det var solklart att hon snart skulle romandebutera. 

Först 28 år senare debuterar Marie Lundström, för allmänheten mest känd för Lundströms bokradio i P1, med en roman om ett slumrande äktenskap, en olycklig jobb-förälskelse – och ett barns komplicerade ­relation till sin frånvarande »mamsing«.

– Jo du, det är en historia som behövde berättas. Men det är sant, det tog löjligt lång tid. 

Marie skrev faktiskt färdigt manuset från kursen i Skapande svenska. »Trots att jag fick höra från en kvinna på slutseminariet att det var en roman som varit bättre om den kommit ut i Norge på 1980-talet, minns du?« Hon fick dessutom svar från flera förlag – och lade ner ­projektet.

– Det kan ha att göra med att jag är född i Norrbotten eller att jag var så pass ung, men för mig var det antingen ett ja eller nej som gällde. Att jag fick långa brev från förlag räckte inte. Som jag uppfattade det då så räckte jag inte till som författare.

Hon skrev, slängde och grät.

I stället sökte hon till radio-producentutbildningen på Dramatiska Institutet och blev störtförälskad i radiomediet.

– Det var dessutom något som gick lätt. Plötsligt stod alla och ropade ja i stället för nja. 

På nätterna fortsatte texterna att komma till Marie Lundström. Hon skrev ner dem, slängde och grät. Som en lång göra slut-process med författarskapet. 

2013 var Monika Fagerholm gäst i Lundströms bokradio och samtalet slutade med att Marie anmälde sig till Fagerholms nystartade skrivarkurs.

– Jag fick deadlines och hade en halvtimmes Skypesamtal utan bild. Det passade mig. 

Därefter fortsatte hon att skriva, stryka och fundera under totalt sex år. Resultatet blev Sanningens kalas, en bok som tar avstamp i någon slags autofiktion innan läsaren tas med på en åktur med en mamsing i koma, brinnande älskarinnor och David Attenborough som kommentator. Huvudpersonen heter Isabel, som en blinkning till Isabel Allende.

– Jag blev totalt charmad när jag träffade henne. Nu hör inte min bok till genren magisk realism, den har snarare smak för drastiska situationer. Och så bottnar den i den där jävla längtan som aldrig tar slut. 

Trots den där längtan är det tydligt att Marie Lundström hade roligt när hon skrev. Nu är hon redan igång med ett nytt projekt. Tidigt på morgonen kliver hon upp och skriver.

– När jag sedan går till jobbet är det en annan människa som går längs med gatan. Terapi kan inte ersätta den känslan. Barn kan inte det. Inte heller kärlek.

---

Terri Herrera