Författarporträtt

“Frankrike har förändrats”

av Jennie Dehlén

Marie NDiaye – aktuell med den hyllade Ladivine – läste Proust när hon var tio, började skriva vid tretton och publicerade sin första roman som sjuttonåring. Jennie Dehlén reser till en by utanför Bordeaux för att träffa den stridbara fransyskan som kallats både Frankrikes nästa Nobelpristagare och En Kafka för vår tid.

 

Vi lämnar knotiga vinodlingar och pinjedoftande skogar bakom oss. Söderut längs den franska kusten, alltid med floden La Garonne i vänster ögonvrå, kommer fotografen Pierre och jag till en by med ett tiotal byggnader. På grund av hotbilden har Marie NDiaye inte velat ge oss en exakt adress och vi har lovat att inte skriva ut namnet på byn. Hon har bara sagt att vi ska ta sikte på tvåvåningshuset med gröna fönsterluckor. Och visst, när vi väl är där är det svårt att missa huset. Åttkantigt, tegelprytt och med ärtfärgade fönster var det tidigare byns café. Vi ringer på och ut på trappan kommer en storväxt man med rakat huvud och en rosa t-shirt. Det är Maries make, författaren Jean-Yves Cendrey. Under armen har han familjens svartvitrandiga katt, Volga.

– Oj, ni var här i ottan, säger Jean-Yves och gnuggar sömnen ur ögonen.

Pierre och jag tittar förvånat på varandra. Klockan är strax efter tio.

– Men det är ingen fara, lugnar han oss. Marie har varit uppe och arbetat sedan sju i morse. Följ med mig så ska vi se om vi kan hitta henne.

Huset är inte elegant, snarare försummat, som om de som bor här har viktigare saker att tänka på än att rusta upp förfallna tak och spruckna golv. Dammpartiklar dansar upp kring våra steg och skingras i det starka solljuset. Marie NDiaye väntar på oss i trädgården. Hon ger ett blygt och försiktigt intryck. Liten och späd sitter hon uppkrupen i en gjutjärnssoffa, iklädd en enkel, vit topp och slitna tygbyxor. Det mörka håret i en slarvig hästsvans.

Författarparet och deras tre barn är egentligen bosatta i Berlin men varje sommar tillbringar de några veckor här i huset vid Garonne-floden.

– Det här har varit vårt lantställe ända sedan barnen var små. De vill att vi ska ha kvar det för alla minnenas skull, berättar Marie när vi slår oss ned i soffan. Familjen lämnade Frankrike 2007, samma år som Nicolas Sarkozy vann det franska presidentvalet.

– Vi ville inte leva i ett land styrt av Nicolas Sarkozy. Jag tycker att hans vision av Frankrike är avskyvärd. Sarkozy har förvandlat mitt hemland till en polisstat, där den som har en annan hudfärg än vit ständigt känner sig förföljd. När vi växte upp reflekterade jag och min storebror Pap sällan över vår hudfärg. Jag kunde se att jag var svart när jag såg mig i spegeln, men jag kände mig lika vit och lika fransk som människorna runt omkring mig. Frankrike har förändrats under Sarkozy. Pap flyttade nyligen till utkanten av Paris och måste ta tunnelbanan till arbetet varje dag. Även om han alltid är propert klädd, med kostym och slips, stoppas han nästan dagligen för poliskontroller. Det skulle aldrig hända en vit man. Min bror är medelålders, välutbildad och kan hantera det, men hur tänker en ung, svart man utan livserfarenhet när det händer, gång på gång? Vilket hat det måste föda, konstaterar Marie bekymrat.

I samband med att hon år 2009 tilldelats Frankrikes finaste litteraturpris, Prix Goncourt, berättade Marie NDiaye om sin syn på Nicolas Sarkozy i en intervju. Hennes uttalanden fick en högt uppsatt medlem av Sarkozys parti, Eric Raoult, att gå i taket. Raoult tyckte inte att det anstod en Goncourtvinnare att kritisera landets president. Marie hamnade i skottgluggen för många regeringstrognas ilska och inte bara hon utan även hennes man och barn mottog dödshot. I dag försöker Marie tona ned det som hänt med att hon »lagt det bakom sig«. Men Jean-Yves lägger sig i samtalet och berättar det som Marie drar sig för att säga. Om brevet som kom till hans kontor i Berlin en måndag för några veckor sedan. Bara fyra ord: »Vi har hittat er.« Det skakade om familjen rejält och det är av den anledningen som paret NDiaye-Cendrey inte vill att byn namnges.

Marie Ndiaye föddes 1967 i Pithiviers, i norra Frankrike, som andra barnet till en fransk mor och en senegalesisk far. Fadern lämnade familjen för att åka hem till Dakar när brodern Pap var tre och Marie knappt ett år. För att klara försörjningen tog modern anställning som lärare i Bourg-la-Reine, ett höghusområde utanför Paris, och det var där som Marie och Pap kom att växa upp. För den brådmogna och känsliga flickan blev litteraturen tidigt en tillflykt.

– Min mamma läste hela tiden och det fanns mycket böcker i huset. Jag betade av flera av de stora klassikerna som Tolstoj, Faulkner och Proust i tioårsåldern.

Själv började hon skriva redan som tolvåring.

– Som liten kände jag mig ofta osynlig. Jag hoppades att litteraturen skulle rädda mig från vardagen och göra mig speciell, rentav unik. När jag skrev kändes det som att jag blev synlig, samtidigt som det blev ett slags pansar mot min omgivning.

Debuten hette Quant au riche avenir (Och den ljusnande framtid) och kom 1985, då Marie NDiaye var sjutton år gammal.

– Jag hade tröttnat på att bara skriva för byrålådan och bestämde mig för att bli publicerad, säger hon som om det vore den självklaraste saken i världen.

– Jag gick igenom telefonkatalogen och kontaktade de tre första förlagen jag hittade. Det första som svarade tackade ja. Jag hade tur, helt enkelt. Debutromanen handlar om en ung man, Z, som väntar på ett brev från en flickvän, och är en beskrivning på 96 sidor av vad han känner inombords.

– I dag kan jag tycka att inflytandet från Marcel Proust var litet väl starkt, säger Marie självkritiskt. På den tiden trodde jag att en mening måste vara lång och komplicerad för att vara vacker.

Romanen höjdes till skyarna av kritikerna. En läsare blev så berörd av boken att han skrev ett tjugo sidor långt brev till Marie. Det var Jean-Yves Cendrey.

– Det var mitt första läsarbrev. Jag hade inte ens tänkt tanken att läsare kunde skriva brev till författaren! Marie ler åt minnet. – Efter några månaders brevväxling stämde vi träff på ett café i Paris. Sedan dess är det vi. Paret bosatte sig i en trång Paris-etta och fick i rask takt dottern Laurène och sönerna Silvère och Romaric. För många författare har förläggaren rollen som bollplank och stöttepelare. För Marie har maken den rollen. Jean-Yves är hennes första läsare.

– Efter hans dom och skarpsinniga råd känner jag mig fullständigt trygg, säger Marie, och tittar ömt på Jean-Yves som kommit ut i trädgården med starkt kaffe och söt armagnac.

Hösten 1989 steg en omtöcknad 22-årig Marie NDiaye av ett Air France-plan på Dakars flygplats. Hon var här för att träffa sin senegalesiske far, som övergav familjen när hon bara var några månader gammal. Det är första gången hon besöker Afrika. Allt var nytt. Färgerna, dofterna och det starka ljuset.

– Inget var bekant för mig, jag förstod inte ens språket de talade i min pappas familj. Jag kände ett väldigt starkt utanförskap. Det finns inget i ens gener som gör att man tänker »ja, nu äntligen känner jag mig hemma« när man kommer till sin pappas hemland.

Vad var det du förväntade dig att finna?

– Kanske någon slags delad kultur. Men jag insåg, till min stora besvikelse, att jag inte alls hörde hemma där. Så på ett personligt plan var resan ett sorts misslyckande. För mitt författarskap har den däremot betytt otroligt mycket. Mötet med fadern blev inte speciellt varmt.

– Det hade gått för lång tid, det märktes att han var illa till mods över att se mig. Det var för sent, helt enkelt. I dag är min far som en främling för mig.

Hon tystnar. Tar en försiktig klunk av det becksvarta kaffet.

– Jag har återvänt till Afrika två–tre gånger sedan dess, men aldrig till Dakar. Afrika fascinerar mig eftersom jag känner mig så främmande där. När jag är där och folk ser min hudfärg och mitt namn utgår de från att jag är en av dem. Men det stämmer inte. Samtidigt är det ironiskt nog här i Frankrike, mitt eget hemland, som jag uppfattas som en främling, säger hon med ett snett leende.

Hur har främlingskapet påverkat ditt författarskap?

– Det ger en känsla av att ständigt vara lite vid sidan om, liksom i otakt med sin omgivning. Det gynnar skrivandet, man ser saker lättare då, eftersom man betraktar sin omvärld från ett annat perspektiv.

Under de senaste åren har Marie NDiaye kommit att betraktas som en av de intressantaste rösterna i den franska litteraturen. Sedan debuten 1984 har hon gett ut över ett dussin böcker, såväl romaner som barnböcker och pjäser. Hennes stora internationella genombrott, Goncourtvinnaren Tre starka kvinnor, har översatts till trettiotalet språk. NDiaye gestaltar här samtidens stora frågor om identitet, kön och migrationens effekter när hon väver samman tre kvinnoöden i spänningsfältet mellan Afrika och Frankrike. Det är en bok som, med tanke på de främlingsfientliga stämningarna på flera håll i Europa, känns brännande aktuell.

Först möter vi Norah, som besöker sin far i Senegal, en man som hon inte sett sedan hon var liten men hatat i trettio år. Den andra berättelsen skildrar Fanta, som flyttat från Afrika till Frankrike med sin franske make, den hopplöse Rudy. Den tredje vi möter är den unga änkan Khady Demba som försöker ta sig till Frankrike men hamnar i människosmugglarnas våld. Hon blir misshandlad, våldtagen och lurad. Tills sist är det enda hon har kvar sitt eget namn, som NDiaye låter henne upprepa gång på gång, likt ett mantra: »Det är jag, Khady Demba.« Om de tidigare historierna är tragiska så blir det här helt nattsvart och bitvis nästan outhärdligt att läsa. Marie berättar att hon vill bryta tystnaden och likgiltigheten inför den här sortens människoöden.

– De här personerna ses som en ansiktslös massa, som förlorat all mänsklighet. De är som en skock boskap, men till och med boskap behandlas bättre, för dem kan man åtminstone tjäna pengar på. När Khady upprepar sitt eget namn kämpar hon, in i det sista, för sitt människovärde. I Tre starka kvinnor är fågeln en återkommande symbol. Kanske representerar den hopp, kanske kvinnors styrka? Författaren vill låta det vara osagt, men berättar att hon ständigt lyssnade på låten I am a bird now av Antony and the Johnsons när hon skrev boken. Hon vill inte heller tala om parallellerna mellan Norahs senegalesiske far i boken och hennes egen far.

– Visst finns det sådana likheter men dem behåller jag helst för mig själv. Marie NDiaye har stark integritet och undviker elegant det hon uppfattar som alltför privat. När katten Volga hoppar upp i hennes famn och fotografen Pierre vill ta en bild säger hon bestämt ifrån: »Nej, det blir för gulligt!« I stället visar hon oss byn, som är mycket liten. Vi går runt hela samhället på under minuten. Då har vi sett samtliga hus, den romanska kyrkan och stadshuset.  En grannkvinna som står och hänger tvätt, får syn på oss och börjar tissla med sin make. Men ingen kommer fram och frågar vad vi gör.

– Jag gillar lugnet och avskildheten i den här byn, säger Marie. Skrivandet kräver det. Jag känner inget behov av att ständigt umgås med andra människor.

Men hur ser dina arbetsdagar ut i en storstad som Berlin?

– Jag och Jean-Yves tar långa promenader nästa varje dag. Sedan äter vi, därefter går han till sitt kontor och jag till mitt ljudisolerade skrivarrum hemma i lägenheten. Jag arbetar till fem, då barnen kommer hem. Vi stannar oftast hemma på kvällarna. Mitt liv påminner om en elitidrottares. Vill man vara författare kan man inte dricka dry martinis och dansa hela natten, säger Marie med ett skratt.

Men du skildrar en våldsam värld. Varifrån kommer inspirationen?

– För att kunna skriva allt detta våldsamma, smärtsamma måste mitt eget liv befinna sig i perfekt ordning. Man kan ha världens tråkigaste, tryggaste liv och ändå skriva monstruösa böcker. Det är charmen med en livlig fantasi.

 

Jennie Dehlén är frilansjournalist som tidigare bodde i Frankrike men nu pendlar mellan Stockholm och New York. Artikeln publicerades i Vi Läser #5/2011. Marie NDiaye är nu aktuell med romanen Ladivine.

Du kanske också gillar