Vad ska du läsa nu då?
Välkommen hem bokälskare. Här hittar du alla tips du behöver.

Marit Kapla är tillbaka
Av: Marit Kapla Foto: Albin Händig
Efter den Augustprisade Osebol om hennes värmländska hemby gjorde Marit Kapla tvärtom. Hon mejslade fram en skildring om kärlek med människor från Ystad till Karesuando som hon aldrig tidigare träffat.
En sen kväll sitter jag med en kopp kaffe framför mig på en vägkrog utanför Mariestad. Stället är nästan tomt men inom mig brusar det av röster. Jag har på bara några veckor rest från Ystad till Karesuando och träffat trettio personer som berättar om kärlek i min nya bok.
En vägkrog är en hållplats på en resa och så känns det på mer än ett sätt i kväll. Jag tycker att jag borde ha lärt mig något av att skriva en bok om kärlek. Men har jag det?
Dagen har varit lång. Jag träffade först tre medverkande som bor i Värmland innan jag körde söderut till Hasse Karlberg som bor i ett hus i skogen norr om Finnerödja. Där hände samma sak som har hänt varje gång jag har träffat någon av personerna i boken. Jag blev starstruck.
När jag skrev min första bok Osebol, var det jag själv som intervjuade invånarna i min gamla hemby Osebol i Värmland. Den här gången är det dokumentärfilmaren Staffan Julén som har gjort intervjuerna. Han och fotografen Majaq Julén Brännström har spelat in dem i arbetet med Staffans dokumentärfilm Kärlek på svenska. Min bok med samma namn kommer att bygga på exakt samma intervjuer.
Några av intervjupersonerna har jag tipsat Staffan om, så de känner jag. Men de flesta har jag aldrig träffat. Staffan har skickat digitala länkar till intervjuerna allt eftersom de blivit inspelade. Jag har sett intervjupersonerna på datorskärmen, promenerat runt med deras röster i lurarna och vridit och vänt på deras formuleringar i utskrifterna. Slutligen har jag bearbetat det de säger till ett kapitel text per person som jag nu rest över hela Sverige för att de ska få läsa innan boken trycks.
Att först skriva boken och sedan träffa de som är med i den, innebär att de medverkande hunnit bli som ett slags kändisar för mig. Jag är bekant med deras röster och utseende och känner till delar av deras livs historia. När vi väl träffas lägger sig min förhandskunskap ovanpå verkligheten och förstorar upp ögonblicket. Det är en berusande upplevelse, som att en filmstjärna kliver ner från bioduken och in i mitt liv. När jag tänker efter påminner processen om hur många människor träffas numera. Vid en viss tidpunkt övergår en digital kontakt till en verklig relation. I boken berättar Fabian Torsson om hur han träffade Sabrina på Tinder och hur ögonblicket kom till slut när de skulle ses för första gången i verkligheten.
Jag kommer ihåg att jag tänkte
hon är så här liten och tvådimensionell
och nu
kommer hon ut ur gaten
på Arlanda.
Det var som hon bara steg ut
ur vår Skypekommunikation.
Vi hade fantiserat om
vad som skulle hända när vi sågs
men båda liksom bara
gick in i det.
Vi gick in i varandra
och bara
fan
nu är det på riktigt.
Jag är med andra ord glad, på gränsen till upprymd, när jag mot kvällen parkerar min röda Hyundai utanför Hasse Karlbergs hus och äntligen får skaka hand med honom. Hasse kommer från Stockholm och det var där kärlekshistorien med Camilla började för många år sedan.
Jag hade två hundar
och var mycket i Vita Bergens hundpark.
Hundrastgården där.
Vid något tillfälle var det en tjej som sa
att hon kände igen mig.
Är inte du Hasse Karlberg?
Ja, så var Camilla med också.
Nu bor Hasse och Camilla tillsammans omgivna av massor av djur, bland annat fyra hundar som springer runt mina fötter på gårdsplanen. Inne i köket säger jag hej till Camilla, återigen med en känsla av att träffa någon jag redan känner. Det är visserligen Hasse som har blivit intervjuad av Staffan, men mycket av det han säger handlar om henne.
Kärleken är … ja, den bara är.
Som kärleken till sina barn.
Det är ingenting man kan förklara.
Jag menar
hon är si eller hon är så.
Ja, och?
Jag älskar henne, punkt.
Det är ingenting jag kan förklara
exakt vad det är.
Vad älskar du med Camilla?
Nej
jag älskar Camilla.
Det är svårt att prata om kärlek utan att prata om en annan människa. Och som Hasse poängterar, det är svårt att prata om kärleken över huvud taget. Den som försöker hamnar ofta i att försöka förklara det som inte går att förklara. Att det är svårt är dock ingen anledning att inte försöka. Inte minst eftersom kärleken, och bristen på den, är en så stark drivkraft för mycket som händer i världen.
Idén till både filmen och boken Kärlek på svenska kommer ursprungligen från den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj vars böcker bygger på intervjuer med en mängd människor som talar om ett och samma tema. En av de böcker hon planerar att ge ut handlar om kärlek. Staffan Julén fick följa med henne när hon intervjuade människor inför den boken och resultatet blev dokumentärfilmen Lyubov – kärlek på ryska som kom 2017 och har visats både på tv och bio.
Intervjuerna med Svetlana Aleksijevitj filmades under samma tidsperiod som Ryssland annekterade Krimhalvön och ryskstödda separatister tog kontroll över områden i östra Ukraina, det skeende som nu, åtta år senare har eskalerat till Rysslands invasion av hela Ukraina. I en intervju som Staffan Julén gjorde med Aleksijevitj 2014 kopplar hon kärlekstemat till kriget: »Det folk saknar mest av allt är kärlek. Det är kanske det språket jag skulle vilja börja tala på. Dessutom är det nu en sådan situation, där samhället splittrats upp väldigt mycket, och folk har smittats av vrede. […] Det är bara kärleken som kan rädda människor som är smittade av vrede.«
Rysslands invasion av Ukraina är inte särskilt närvarande i intervjuerna till Kärlek på svenska. De är gjorda innan kriget bröt ut i full skala i år. Men att filmens och bokens ursprung finns i den här kontexten har ändå betydelse. Ibland är det som att underhållningsindustrin banaliserar kärleken och jakten på den. Men kärlek är ingen lyx; ingen dekoration eller prydnad. Den är ett av den mänskliga existensens grundläggande villkor.
Resan när jag möter människorna jag redan har skrivit en bok om börjar drygt tre veckor tidigare i min hemstad Göteborg. En dag strax före påsk parkerar jag min cykel utanför huset där André Estrada bor. När vi har satt oss vid ett bord i hans lägenhet letar jag med blicken längs rummets väggar och där är den! Tavlan jag redan har sett i Staffans och Majaqs videoinspelning. Den heter Mannens åldrar och är en variant av ålderstrappan som var ett vanligt bildmotiv i Sverige förr. Hemma hos min farmor i Malung hängde Qvinnans åldrar och nu får jag äntligen berätta det för André. Han har ärvt tavlan av sin mamma och i boken pratar han om den så här:
Om man tittar på den gamla tavlan där borta.
Man är ett barn först.
Vid tjugo års ålder
ska man ha någon typ av kärlek.
Vid trettio års ålder
ska man ha barn
och skapa en familj.
Vid fyrtio
ska man skapa sig en karriär.
Vid femtio
är man i toppen på sin karriär.
Vid sextio och sjuttio
går man ner
dalar man ner.
Det är det gamla tankesättet i Sverige.
Hur man tänkte sig en man.
En familj.
Man ska skaffa sig en familj.
Och jag har aldrig haft någon familj.
Bilden målar upp en norm för hur en mans liv ska se ut och André använder den för att prata om hur han måste förhålla sig till den normen. Det gjorde stort intryck på mig när det dök upp i intervjun, kanske för att jag var så fascinerad av ålderstrappan när jag var barn. Den lovade mig som flicka ett framtida liv där det självklart skulle finnas en man, barn och, inte minst, vackra klänningar med stora kjolar. I själva verket blev ålderstrappan lite mer som de förtrollade trapporna inne på internatskolan Hogwarts i Harry Potter-böckerna – en labyrint där trappsteg man är på väg att kliva upp på plötsligt försvinner. I bästa fall dyker de upp igen på oväntade ställen, i sämsta fall står man inför en avgrund.
Några dagar senare sitter jag i soffan hemma hos Carl-Gustav Wachtmeister på slottet Wanås i Knislinge i Skåne. Han berättar i intervjun med Staffan att han fick ett barn utanför äktenskapet, men att han och hans fru Marika bestämde sig för att fortsätta vara gifta. Jag blir imponerad, som jag blir av alla som lyckas med konsten att hålla ihop ett förhållande i många år trots svårigheter.
– Jag är skild, säger jag, i en plötslig impuls av att dela med mig av mitt eget kärleksliv.
Carl-Gustav lutar sig fram över soffbordet med uppriktigt intresse i blicken och frågar:
– Hur är det?
Ja, hur är det att vara skild? Jag tror aldrig jag fått frågan, i alla fall inte på det sättet. »Vi är skilda, men vi är goda vänner«, brukar jag säga och ingen brukar fråga något mer. Det är många som är skilda och har egna erfarenheter av det. Är det därför? Eller utstrålar jag att här finns något obearbetat som det är bäst att inte fråga vidare om? Hur hade mitt liv sett ut om jag förmått vara lika insiktsfull som Carl-Gustav ger uttryck för att han och hans fru var?
Nu låter det som om
det här klarade ni lätt
men det var inte lätt.
Det var inte lätt.
Det vet alla som har haft långa äktenskap
eller långa relationer.
Det var mer att förlora på att gå isär
än att jobba igenom det.
Senare samma helg vandrar jag i strålande sol genom Malmös nybyggda hamnkvarter till lägenheten inte långt från Turning Torso där Lena Eklund bor tillsammans med sin fru Mariana. Lena bjuder på kaffe och läser min text. Mariana kommer hem efter att ha varit ute med de båda hundarna och Lena räcker henne texten så att hon också får läsa. Lena pratar i intervjun om hur hon i början kände tveksamhet inför att bejaka kärleken till Mariana.
Det var en liten återhållsamhet.
Den återhållsamheten hade jag inte
med en man.
Nu har den släppt
men det har tagit väldigt lång tid.
Jag ville inte vara sån
så att säga.
Samtidigt betonar Lena flera gånger i intervjun att hon inte vill göra skillnad på olika sorters kärlek. Det är personen som är viktig, inte könet. Både hon och Mariana levde i långa förhållanden innan de träffade varandra och jag får återigen den där impulsen av att dela med mig av kärleken i mitt eget liv; att säga att jag också är skild. I efterhand undrar jag vad de egentligen tyckte, intervjupersonerna som jag aldrig träffat förut men raskt berättade detaljer ur mitt eget privatliv för. Det är ju deras bok, det var kanske lite självupptaget? Å andra sidan, under rundresan genom Sverige känner jag för första gången att min strävan på kärlekens område med varierande resultat för en gångs skull är en tillgång. Ingen är ju perfekt. Inte ens jag, tänker jag, och önskar att jag skämtade.
Bara ett par dagar efter helgen i Skåne tar jag nattåget till Luleå, hyr en bil och kör till Hedenäset i Tornedalen. Här bor Aslat Simma och Erica Huuva Simma. Mötet med dem blir en påminnelse om att ett dokumentärt verk är ett blixtbelyst ögonblick i tiden. Livet har gått vidare för dem precis som för alla som är med i boken. När Staffan intervjuade dem 2020 hade de fattat ett beslut om att bosätta sig för gott i Idivuoma strax söder om Karesuando, granne med Aslats mamma. Nu har de trots allt återvänt till Ericas hemtrakter i Tornedalen, åtminstone temporärt. Båda ägnar sig åt sameslöjd, duodji, och jag träffar dem i ett gammalt skolhus där de har sin gemensamma verkstad. Vi köper mat i skolbespisningen som ligger på området och när vi delar på innehållet i folielådorna frågar Erica: »Nå, Marit, vad har du lärt dig om kärlek nu när du lyssnat på alla dessa berättelser?«
En vän frågade mig samma sak för ett år sedan, så jag har haft tid att tänka efter. Jag svarar Erica någonting om hur jag tycker det verkar omöjligt att skilja ut kärleken i en människas liv från det som omger kärleken. Kärleken sitter ihop med allt annat i livet. När man ska titta på den eller prata om den så följer en massa andra saker med. Som när man drar upp en planta ur jorden. Och det som följer med är också viktigt, precis som jorden omkring plantan.
Flera andra av intervjupersonerna bor också i Norrbotten och min bilresa genom landskapet blir oförglömlig. Det är vår och redan ljusare en större del av dagen här än hemma i Göteborg. Vägarna är breda och jag möter nästan inga andra bilar. Samtidigt måste jag köra på helspänn för att hinna upptäcka renarna som ibland står i vägrenen och betar i fläckarna av barmark. Jag drabbas av en slags förhöjd livskänsla som har med själva skapelsen att göra. Är det också kärlek?
Maj Doris Rimpi som bor i Parenjarka, eller Bárenjárgga som platsen heter på samiska, talar i intervjun om något liknande när hon pratar om sina renar.
Ja, det är kärlek.
Det är därför jag berättar det.
Jag skulle dö om det skulle hända något
med mina två djur.
De otroliga djuren.
När jag träffar henne i hennes hus vid stranden av sjön Stora Lulevatten som är uppdämd av kraftverket i Porjus, vill hon gärna nyansera det hon sa i intervjun. Hon studsar lite på ordet »kärlek« när det finns i det sammanhanget. Det har med nutidsmänniskans attityd till naturen att göra. Om människan verkligen älskade naturen, skulle människan bete sig annorlunda, menar hon. Mer ansvarsfullt. Jag känner mig träffad. Här susar jag land och rike runt för att hinna träffa så många människor som möjligt på så kort tid som möjligt. Det är årets vackraste tid och på något sätt konsumerar jag Sverige som snabbmat. Bränner bensin och riskerar att köra på renar samtidigt som jag är uppfylld av naturens storslagenhet. Om det är kärlek så är det en komplicerad kärlek.
Jag hinner knappt komma hem till Göteborg igen förrän jag reser till Stockholm och tar mig runt i staden under en vecka för att träffa de tolv personer i boken som bor där. På ett kafé vid Mariatorget träffar jag Elias Bernmarker. Han berättar i intervjun om hur han och hans tjej Miranda träffades under pandemin, flyttade ihop och förlovade sig. Jag har skrivit ut texten om honom på papper på vandrarhemmet där jag bor. Han läser den och när jag ska berätta för honom varför jag tycker den är så bra, kan jag plötsligt inte prata. Stora tårar trillar nedför mina kinder. »Jag blir så rörd«, får jag fram till slut.
Mitt uppträdande känns inte helt professionellt men Elias sitter lugnt kvar och väntar på att jag ska samla mig. Det han berättar om i intervjun är ögonblicket när Miranda vill säga något till honom men inte får fram orden.
Då tänkte jag för mig själv
vad är det som är så svårt att säga?
Vad känner jag själv?
Då kände jag
det tar emot att säga
jag älskar dig.
Det är en gåva att få ta del av ögonblicket när de för första gången säger att de älskar varandra. Det är en händelse i sin egen rätt mellan två specifika personer och samtidigt får den mig att tänka på liknande händelser i mitt eget liv. På det sättet känner jag mig lika mycket som bokens första läsare som dess författare. Utsagorna är redan uttalade och nedtecknade. Givetvis börjar en romanförfattare eller en poet inte heller från noll i sitt skapande. »Skrivandet är alltid påbörjat« som Sara Danius skrev en gång i Ord&Bild. Men det dokumentära skrivandet är påbörjat på ett högst handfast sätt.
Elias berättelse förmedlar omtanken de visar varandra i den stunden. På något sätt känns det som kärnan i vad kärleken kan göra med en människa. Man är rädd och plötsligt slipper man vara rädd längre. Är det därför jag gråter, för att det är så svårt att släppa efter och sluta vara rädd? Eller är det för att jag i arbetet med den här boken om kärlek så ofta befinner mig långt från människorna jag älskar?
Några få dagar efter veckan i Stockholm övernattar jag på Gotland, ön som står i centrum för Sveriges säkerhetspolitik efter Rysslands invasion av Ukraina i februari. I hotellets frukostmatsal ser jag svenska militärer i kamouflagemönstrade uniformer och på väg mot Burgsvik och Vamlingbo på södra Gotland kör jag förbi infarten till Gotlands regemente. Kriget är ständigt närvarande under den här kärleksresan. Och våren. Jag tillåter mig att låta synen av nyutslagna vitsippor och vintergäck under en klarblå himmel strömma in i mig.
På vägkrogen i Mariestad är det inte bara människorna och deras berättelser om kärlek jag minns, utan också land-skapet som omger dem. Som den vidunderliga kvällen när jag kör från Ystad och dagens sista möte. En tunn månskära hänger lågt på den ljuslila himlen och tittar den nedgående solen i ansiktet. Jag är på väg till ett gammalt skolhus på Österlen där min pojkvän och en vän till mig ställer ut konst på påskens konstrunda.
Många av personerna jag har träffat under resan lever med någon de har träffat senare i livet. Eller så är de särbo, som jag. Så ser det ut för många människor i Sverige. Vad ska man tänka om det? Är kärlek något man blir bättre på med åren? D’amour Nordkvist som jag träffar i Karlstad på väg till Hasse Karlberg, har ett konstruktivt sätt att tänka om relationen till sin före detta fru:
Jag säger inte
att det är ett misslyckande.
Jag tycker vi lyckades ganska bra.
Jag fick lära mig
vad är kärlek?
Vad är viktigt för mig?
Varför älskar jag henne?
Eller, varför älskade jag henne?
När jag fick reda på det visste jag
jaha det här är jag.
Det betyder att jag är en sån
person som ska leva på det sättet.
Jag tycker inte
att det är ett misslyckande.
Det är att lyckas
förbereda mig för nästa steg.
När Staffan i intervjun frågar Helena Granström om hon tror att kärleksförhållanden senare i livet har en annan kvalitet än de man inleder i ungdomen, tycker hon att det är svårt att dra några slutsatser.
– Man är med nödvändighet äldre när man går in i den andra relationen. Jag tänker att det där andra äktenskapets förtjänster inte är oberoende av det första äktenskapets brister. Man kanske behövde första äktenskapet och man kanske behövde bli äldre. Sedan är det första äktenskapet oftare kopplat till familjebildning och barn. Hade det andra äktenskapet överlevt motsvarande processer?
Jag har tänkt mycket på det Helena Granström säger. Ändå är det inte med i den färdiga boken. Hon, precis som de andra intervjuade, sa så mycket bra och texten kunde inte spreta åt för många olika håll. Med andra ord, det hade kunnat bli en helt annan bok. Och det är väl det allting handlar om. Det hade kunnat bli ett helt annat liv. Men jag är glad för båda som de är.
Boken Kärlek på svenska bygger på intervjuer gjorda av Staffan Julén i arbetet med filmen Kärlek på svenska och ges ut av Teg Publishing i augusti. En kortare tv-version av filmen finns att se på SVT Play. I november har långfilmsversionen premiär på bio samt på Liljevalchs konsthall där en utställning om bokens och filmens tillkomst även visas. I samband med detta släpps också en systerbok till Kärlek på svenska, antologin Jakten på det autentiska.
Marit Mapla är författare och kulturjournalist. För debuten Osebol tilldelades hon Augustpriset 2019.
För fler författarporträtt och tips om böcker som fastnar och blir kvar hos dig, prenumerera på Vi Läsers nyhetsbrev.