Martin Schibbyes underbara resa genom Sverige

I början av 1900-talet reste Selma Lagerlöf riket runt för att förstå det land hon skulle sända ut den odygdige Nils Holgersson i. Drygt 100 år senare reser Martin Schibbye ut på ett liknande uppdrag. Men den här gången har gåsen blivit en drönare. 

Sockerbetsblasten böjer sig lydigt för den kraftiga vind som viner över det platta skånska landskapet. Utsikten känns oändlig, i vindkraftsparken flera mil bort verkar snurrorna ha en egen tävling om flest varv per minut. Martin Schibbye säger att prognoserna talar om en blåst på elva sekundmeter. Ändå skickar han upp drönaren i luften. Displayen i hans hand varnar direkt: »High Wind Velocity«… »Land in safe place asap«.  

– Det är rätt otroligt att den klarar av det här, säger Martin stolt. 

I mobiltelefonen som sitter fäst i handkontrollen ser han drönarens kamera teckna Skåne från ovan. När Selma Lagerlöf beskrev landskapet 1906 var det genom en förundrad Nils Holgersson som från gåsryggen tyckte sig se »ett stort rutigt tyg« och undrade vad det var som låg på marken, varpå vildgässen svarade: »Åkrar och ängar! Åkrar och ängar!«. 

Martin är imponerad över hur väl författarinnan lyckades fånga bilden. 

– Hennes miljöbeskrivningar är helt fantastiska.

Han har verkligen läst sin Selma på sista tiden. Ända sedan han bestämde sig för att kopiera Nils Holgerssons resa i det projekt han döpt till Verkliga Sverige, har han funderat över då och nu.

För Selma gick uppdraget ut på att skriva en läsebok för skolan, i syfte att Sveriges skolbarn skulle lära känna landet bättre. För Martin handlar det om att resa genom ett land och upptäcka historier som aldrig når fram i det ständiga mediebruset. De närmaste åren ska han beta av landskap för landskap. 

Den här dagen är han på väg till Vellinge bibliotek i Skåne, landskapet han valt att starta sin resa i. När han var där senast mötte han människor som var upprörda över bilden av orten. Än skrevs det om tiggeriförbud, än om Sverigetester för nyanlända. Och handlade rubrikerna inte om smygrasism var det kommunens slogan vid infarten – »Här är friheten större och skatten lägre« – som hånades.

– När jag började fundera på att ta Selma som förebild för en resa genom Sverige tänkte jag: »Någon måste ha gjort det.« Men så var det inte. Någon hade försökt flyga Nils Holgerssons rutt i ett enmotorigt plan, mer var det inte.

Martin landar drönaren och hukar sig ner för att fälla in propellrarna. Uppe i skyn kämpar två gäss i den kraftiga vinden.

Det är å andra sidan det enda som minner om Nils Holgersson. Ute på stora vägen dånar lastbilar fram på sin väg in mot Malmö. 

Det är inte utan att man undrar: Vad har Selma Lagerlöfs över hundra år gamla historia om en förkrympt gåsapågs Sverigeresa att bidra med när en rikskänd utrikesreporter ska berätta om landet i dag?

För merparten av svenska folket blev Martin Schibbye känd först sedan han hamnat bakom galler. Den 1 juli 2011 greps han och fotografen Johan Persson i Etiopien misstänkta för terrorbrott, då de hade tagit sig in i Ogaden-regionen med hjälp av gerillan. Reporterteamet var ute på uppdrag, med ambition att berätta om de övergrepp som skett i området. 

Ett halvår efter gripandet dömdes Martin och Johan till elva års fängelse. Domen väckte uppmärksamhet världen över och protesterna lät inte vänta på sig.

De svenska journalisterna fattade beslutet att inte överklaga domen, utan ansökte om nåd. En sådan beviljades också den 10 september 2012. Martin och Johan kunde återvända till Sverige för omtumlande presskonferens, kära återseenden med familjerna samt för att skriva en bok där de berättade om tiden i fängelset. 438 dagar hyllades och blev 2013 års mest sålda fackbok.  

I drygt två år turnerade Martin runt för att tala om tiden i fängelse. Till slut kände han att det fick vara nog. Fikastunder på diverse svenska bibliotek var visserligen mysigt men för någon som under tio års tid vant sig vid spännande resor i diverse krigszoner tedde det sig också lite … fattigt.

I den vevan presenterade mediestrategen Brit Stakston, som under fängelsetiden agerat PR-ansvarig åt Martin och Johan, idén till Blankspot – en sajt med reportage från platser som sällan bevakades av stora mediebolag. Sajten skulle finansieras av läsarna själva, genom crowdfunding.

När Stakston och Schibbye lanserade sajten började intresserade läsare snart swisha pengar på löpande band, varpå Martin kunde bege sig ut i verkligheten igen – in till stängda Eritrea där han skrev om platsen där han själv en gång satt fängslad, in till ett togolesiskt fängelse där han träffade en fängslad och torterad 75-årig örebroare … 

När han emellanåt befann sig på hemmaplan hände det att han återgick till föreläsandet. Där stötte han på en återkommande synpunkt från åhörarna: »Det är jättebra att du är ute i världen och skriver om allt, men du borde också komma hit och skriva om oss. Ingen gör det.«

Martin insåg något han inte tidigare reflekterat över: även Sverige hade sina vita fläckar.

Det ligger en förmiddagssömnig känsla över Vellinge bibliotek. Få besökare, tystnad råder. I ett hörn längst in i lokalen installerar Martin Schibbye och Brit Stakston sin utrustning. Datorn ansluts till projektorn, mikrofonen kopplas till kameran som ska livesända dagens återbesök för blankspot.se. 

Förra gången Blankspot besökte Vellinge kom ett 30-tal personer och Martin fick ett flertal tips som han sedan skrev om i det första reportaget – Berättelser från Skåne.

Bland annat fick han kontakter på flyktingförläggningen i Skanör – en av de mest omdiskuterade byggnationerna på svensk mark våren 2018, då grannar protesterade vilt mot boendet för nyanlända som placerats mitt i ett pittoreskt villaområde.

Martin gick vidare med tipset och träffade Youssef Alrazouk och hans gravida fru Fatima Alahmed Karjeh. De hade lämnat Syrien och bodde numera i ett litet rum som de betalade 5 500 kronor i månaden för. 

Martin menar att arbetssättet att ge sig ut i landet och låta läsarna stå för inspirationen, så kallad crowdsourcing, är ovant. Metoden innebär att han måste våga räkna med att berättelserna kommer till honom. 

»Det är enda vägen framåt« för att hitta Sveriges vita fläckar menar han.

Med Selma Lagerlöf i ryggen har han en ram att utgå ifrån. Nedslagen i Skåne kommer att följas av liknande i Blekinge innan han, likt Nils Holgersson, sätter kurs vidare norrut.

Nils och gässen tog vägen via Öland och Gotland innan de i tur och ordning betade av Småland, Östergötland, Närke, Västmanland, Dalarna och så vidare ända upp till Norrland, där Selma på sin tid skrev brev till väninnan Valborg Olander om att hon i Abisko gjort »ett högst angenämt försök på vildmarksliv«.

Selma inledde sin research just med Norrland, då hon hade bristfälliga kunskaper om landsdelen. Bland annat häpnade hon över att det »funnos rätt trefliga turister« och att hon kunde »få bra mat där«.

Luleåfödde Martin har bättre koll på de nordligaste delarna och tänker följa Nils Holgerssons rutt från söder till norr slaviskt (även om han i somras tjuvstartade med Gotland).

Utmaningen blir att inte hamna i samma fälla som Selma som lade för stor vikt vid de första landskapen – bara fem kom med i första boken – och som sedan tvingades skynda Nils Holgersson genom Sverige, med resultat att vildgässen på återresan till Skåne flög förbi Halland i expressfart, utan vidare notering om landskapet. 

Martin ska hinna med samtliga landskap. På blankspot.se efterfrågas tips från hela landet – även från Halland.

– Läsarna är en outnyttjad resurs, säger Martin. Ofta får man in läsarnas synpunkter för sent, när allt redan är publicerat. Vi försöker vända på det och få in deras kunskap tidigt. Att besöka bibliotek är ett sätt.

När Selma Lagerlöf 1901 fick i uppdrag av Sveriges allmänna folkskollärarförening att skriva en läsebok påminde utmaningen om den Martin har i dag. Sverige var då ett land i ständig och snabb förändring, och kunskapen om den avlånga nationen var bristfällig, så hur skulle författarinnan få fatt på de historier hon behövde för att kunna skriva? 

I ett brev till uppdragsgivaren Alfred Dalin lanserade hon en idé: »Tror Ni, att Ni kunde intressera folkskollärare rundt om i landet för att sända in folksägner, seder och händelser ur lifvet af något slags anslående natur.«

Tanken var briljant: om någon hade kunskap om Sveriges olika landsändar var det lärarna som dagligen stod i skolsalar för att tuta i de unga lite lärdomar om livet då och nu.

Med lärarnas hjälp – och med egen research i bland annat Turistföreningens årsböcker – började snart bilden av vad Selma ville göra klarna. Hon skrev till väninnan Sophie Elkan: »Spänningen ligger i att kunna göra ett landskap lefvande, att ta fram hufvudpunkterna med hjälp af dikt och poesi. Att proppa in kunskap i barn utan att de märker det.«

Brevväxlingen är återgiven i Lars Grönkvists »Ett landskap, två landskap, det går som en lek, men tjugofyra …« – Brev berättar om Selma Lagerlöfs äventyr med Nils Holgersson. Boken gavs ut 2013 och ger en god bild av arbetet med Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

Selma var 43 år, mitt i karriären, och höll precis på att avsluta romansviten Jerusalem när hon fick frågan från Alfred Dalin. När hon väl kommit igång med researchen av Sverige började hon parallellt skriva på Herr Arnes penningar. Och i bakhuvudet fanns hela tiden planer på att köpa tillbaka Mårbacka … 

Sammantaget blev det en slitsam period. För att kunna skriva berättelsen om Nils Holgersson gav sig Selma ut på flertalet resor för att få uppleva mycket med egna ögon. Samtidigt brottades hon med formen eftersom hon – som hon förklarade för Elkan – vägrade skriva »en torr och förståndig bok« och i stället strävade efter en som var »ganska vild och vidunderlig«. Snart ondgjorde hon sig över arbetet till Elkan: »Men den är svår och rysligt lång … att skrifva trettio, fyrtio sidor om hvarje landskap. Jag skulle kunna skrifva 100, men mulitplicera med 24 så få du se hvad det gör. Nej, nu skall jag fresta på med Helsingland.«

På Vellinge bibliotek börjar stolarna framför den vita duken fyllas. Brit och Martin hälsar välkomna. Publiken är blandad. Längst fram: tre yngre killar i luvtröjor. Längre bak: äldre par, lärare och elever från en gymnasieskola samt en afghansk kille som brukar besöka bibliotekets språkcafé. Och i mitten har den pensionerade bonden Arne parkerat sin permobil. 

Alla lyssnar uppmärksamt när Martin och Brit talar om sitt projekt. Martin berättar om sitt besök vid Vombsjön, där Nils Holgersson och vildgässen landade i sagan. Selma Lagerlöf beskrev vassruggar och sanka våtmarker men Martin fann mer en badbalja utan växtlighet. Där föddes idén att ta reda på varför naturen förändrats, och snart stötte han på en sportfiskare och en yrkesfiskare med diametralt olika teorier. Resultatet blev en intressant inblick i miljöpåverkan. Martin tittar upp på åhörarna och fastslår:

– Den historien hade jag aldrig hittat om jag suttit på redaktionen och bestämt vad jag skulle skriva om redan från början. 

Han erkänner att han inte vet var reportageresan ska sluta, han är ute på otrampad mark.

– Jag hade kunnat dyka ner här i Vellinge och skriva om tiggeriförbud – hittat en som var för och en som var emot – men det hade varit för lätt. Väljer man en svårare väg tar det tid. Nu har vi gjort ett landskap, Brit har satt en deadline på tre år … Så vi får speeda på. 

Någon timme senare sitter Martin i bil på väg mot Lund. Han är nöjd med besöket i Vellinge. Efteråt kom två personer fram och ville prata – en gymnasieelev ville etablera kontakt då hon skulle skriva examensarbete om Etiopien, en äldre man ville tacka för Martins jobb i krigszoner och sa »Man talar om fotbollshjältar, men ni är de verkliga hjältarna«.

Att båda mer fokuserade på hans roll som utrikesreporter än på det han faktiskt var på biblioteket för att tala om stör inte Martin. Så brukar det vara när han är ute och föreläser, det kommer alltid frågor om tiden
i fängelset, hur han mår i dag, om han fick något barn …

– Fördelen är att man kan åka till typ Härnösand och prata lite Eritrea och få in lite Nils Holgersson på köpet. 

Martin säger att när han lanserade idén om att ta Selma som förebild för resan var hans relation till sagan om Nils Holgersson som för många andra svenskar: den fanns där som ett monument i bakgrunden, men han var inte säker på att han någon gång läst den från pärm till pärm. Att anamma gåsapågens resrutt var också till en början en ren trygghet – eftersom han inte visste vad han skulle stöta på för historier ute i landet var det skönt att ha en ram att förhålla sig till. Men snart växte Selma på honom. 

– Jag sökte upp släkten Lagerlöf. På något sätt kändes det ofint att inte berätta för dem om jag nu skulle göra det här … 

Han träffade Elisabeth Lagerlöf, Selmas brorsons dotter, och erkänner att han var lite orolig över vad hon skulle säga. 

– Men när jag berättade att vi skulle crowdsourca och ha en Facebookgrupp där folk fick lämna synpunkter utbrast hon: »Det är ju precis så Selma jobbade!«. Sedan visade hon breven som Selma skickat ut till lärare i landet. Väldigt specifika önskemål. Typ: »Om jag vill ha tag i en arbetslös timmerman, vem ska jag kontakta?«. Det var verkligen crowdsourcing. 

Martin säger att han nu funderar på att bli mer trogen förlagan vad gäller geografin. I Skåne har han tillåtit sig att sväva ut – Nils Holgersson landade till exempel aldrig i Vellinge. Formeln han vill följa – tiden gånger platsen ger berättelsen – skulle få bäst utslag om han ställde sina upptäckter mot det som Selma beskriver i sagan. Precis som han gjorde vid Vombsjön. 

– Samtidigt kanske jag förlorar något på det. Nästa anhalt är Blekinge. Där nämnde Selma Karlskrona och Ronneby, men kan jag då skriva om Sölvesborg och Jimmie Åkesson? Ska jag ens göra det? 

Han menar att det är lätt att hamna i enkla polariseringar, för att det finns en journalistisk trygghet i konflikten – som den mellan yrkesfiskaren och sportfiskaren vid Vombsjön. 

– Självklart ska man skriva om det, men det får inte bara bli sådant. Det finns något i slow journalism-tanken som lockar mig. »Jag är här, jag lyssnar, jag vill höra vad du har att berätta.« Sådant tar tid. Och det måste få ta tid. 

Selma Lagerlöf hade förstått vad Martin menar. När hon fick uppdraget att skriva om Nils Holgersson satte hon en deadline på ett år. Först fem år senare låg ett manuskript färdigt för genomläsning. 

Framme i Lund kryssar Martin fram mellan våghalsiga cyklister vid Stortorget. Han går in på Espresso house där studenter med laptops uppslagna framför sig sippar kaffe i sakta mak. Senast Martin var här i universitetsstaden var på en studentafton för att tala om Etiopien. Nu är uppdraget ett annat. 

Genom det stora fönstret som vetter mot torget kan Martin se Youssef Alrazouk parkera cykeln och kränga av sig den röda kvadratiska ryggsäcken. Det har gått ett drygt halvår sedan de träffades på flyktingförläggningen i Skanör. Nu skiner Youssef upp när han får syn på Martin, och han visar stolt upp sin röda t-shirt med loggan för Hungrig.se – ett företag som per cykelbud levererar mat som beställs online. 

– Många utkörningar per dag, säger Youssef och torkar svetten ur pannan. 

Han har 20 minuters rast. Snart ska han upp på cykeln igen för nya utkörningar. Han skrattar:

– Senast du såg mig var jag fet, nu är jag i bra form. Jag jobbar från två på eftermiddagen till tio på kvällen. 

Martin filmar intervjun. Youssef berättar att han är glad över att ha fått jobb men han är också orolig för framtiden. Han och hustrun Fatima har fått besked om att de bara får bo kvar på förläggningen året ut. Lägenhetsletandet går segt. Uthyrare har mest frågat om fast inkomst och referenser.  

– Men titta här, säger Youssef plötsligt och drar fram sin mobil. 

Han scrollar fram bilder på sonen Muhammed som föddes i våras. Samtidigt som de tittar på mobilskärmen frågar Martin om hemlängtan. Senast de sågs berättade Youssef att han skulle åka tillbaka till Syrien så fort han fick chansen. 

– Samma nu, svarar Youssef. 

– Och frågar du mig om tio år säger jag samma sak igen. Jag har levt mitt liv där, har mina vänner där, mina traditioner. Jag kan aldrig glömma det. Men samtidigt vet jag att mitt barn är fött här. Detta blir hans land. 

När Youssef och Martin sagt adjö – efter att Martin fotograferat Youssef i Lunds folkvimmel – andas Martin ut. En lång dag är till ända. I morse tog han »fakirtåget«, med avgång strax efter klockan fem, från Stockholms central. Snart bär det av tillbaka till huvudstaden. 

Martin grubblar över intervjun han nyss genomfört med Youssef. Historien fick han för första gången nys om på Vellinge bibliotek, och den har med denna återträff växt från en vanlig berättelse om en flykting som sökt skydd i Sverige till en inblick i hur det är att försöka finna sig till rätta i ett nytt land. Positivt är att Youssef fått arbete, negativt att den nyblivna småbarnsfamiljen tvingas strida mot svensk byråkrati för att ha någonstans att bo. 

– Debatten om Sverige blir lätt svartvit: antingen beskrivs ett land i total framgång eller i fullständigt förfall. Men verkligheten är ofta mer nyanserad än så.

Martin menar att vår tid och Selma Lagerlöfs tid i så motto har mycket gemensamt – bilden av Sverige är förvirrad. Selma levde i en brytningstid, liksom vi.

– Då stod de på tröskeln till industrisamhället, i dag står vi mitt i det digitala samhället. Och då liksom nu talade de om skog, miljö och migration. Då lämnade 100 000 svenskar Sverige för USA, nu är det flyktingar som når Sverige i stället. Jag tänker: Om vi en gång i tiden har löst den typen av utmaningar, att 100 000 bara försvinner härifrån, vad är då 9 000 afghaner som kommer hit?

Martin trycker ihop all sin utrustning – kamera, bandare, mikrofon – i den lilla axelväskan och börjar vandra mot Lunds tågstation. I morgon bitti ska han återigen upp i ottan, då han ska sitta i SVT:s Morgonstudion och tala om Dawit Isaak. Parallellt med Blankspot-projektet skriver Martin en bok om den eritreansk-svenske journalisten som suttit fängslad i 17 år. 

När Selma Lagerlöf i början av 1900-talet via sin uppdragsgivare Alfred Dalin jagade material för att skriva om en gåsapågs resa genom Sverige möttes de ofta av en och samma reaktion: »Jag får på alla håll svaret: allt som finnes är redan upptecknadt.« 

Selma visste att det inte var sant och stretade envist vidare. Drygt 100 år senare gör Martin Schibbye detsamma.