Med Jockum i Tolstojland

En rysk ikon. En svensk illustratör. Ett anrikt gods och 40 000 efterlämnade prylar. Där har du ingredienserna till en oförglömlig Moskva-resa. 

Publicerat i Vi Läser 2, 2018

En tidig morgon i februari tar vi tåget från Kurskstationen i Moskva till Tula, en resa på ungefär två timmar. Ryssland har sin egen tågromantik. Alltifrån Tsarrysslands lyxvariant, där aristokrater blickar ut över snötäckta landskap från restaurangvagnen, till Transsibiriska järnvägen, där backpackers trängs i överfulla kupéer. Numera påminner många ryska tåg, som det vi åker, om helt vanliga svenska tåg. Fast de går i tid. Tulas tågstation är en pampig gul Stalinbyggnad med jättelika kolonner. Staden Tula är känd för två saker: Det var här samovaren uppfanns. Och så har man en stor Kalasjnikovfabrik. Men Tula får ursäkta. Jag och fotografen Oksana Yushko fortsätter till Jasnaja Poljana – det gods där Lev Tolstoj föddes och där han skrev två av litteraturhistoriens mest ikoniska romaner: Krig och fred och Anna Karenina. 

Det är klarblå himmel och några minusgrader när vi går längs den långa björkallé som leder upp till greve Tolstojs bostadshus – numera ett mycket populärt friluftsmuseum. På sommaren är det fullt av besökare här, men under hela vår vistelse ser vi bara ett fåtal människor. Långt borta hörs hammarslag. Kanske renoveras något hus på området? En gul labrador kommer springande utmed vägen, i riktning mot oss. När jag klappar den sträva pälsen minns jag en episod från Elif Batumans egensinniga bok Besatta. Det syntes aldrig till några katter på Jasnaja Poljana. Anledningen sägs ha varit att Tolstojs hustru Sofia led av ailurofobi – svårartad kattskräck. För att hålla ohyra och råttor och annat som kunde locka katterna till godset borta, såg hushållet till att hålla sig med ormar … Historien hade nästan kunnat platsa i Fabler och andra berättelser – syftet med dagens resa till Jasnaja Poljana.

Trots en privilegierad bakgrund kom Lev Tolstoj att företräda vad som än i dag får anses vara rätt radikala uppfattningar. Han var pacifist, anarkist, vegetarian och levde mycket asketiskt. De här idéerna brukar kallas tolstojanismen, en lära som fick följare över hela världen, den mest kände var Mahatma Gandhi. På Jasnaja Poljana byggde Tolstoj skolor för fattiga barn. Han skrev texter, bland annat fabler, som användes i undervisningen. Det är till dem som den svenska konstnären Jockum Nordström nu gjort illustrationer. Vid den här tiden, 1885, lärde sig Tolstoj grekiska på egen hand och gjorde sedan översättningar av Aisopos fabler. Han redigerade och arbetade om texterna så de till slut blev hans egna. 

Vi är tidiga. Varken Jockum eller Lev Tolstojs barnbarnsbarn Daniil Tolstoy syns till. Medan vi väntar på dem erbjuds vi en guidad tur till Tolstojs hus av Jelena Aljosja, som jobbar på Jasnaja Poljanas presstjänst. Husets inredning är mer anspråkslös än jag trott. På undervåningen är det lågt i tak och få fönster vilket får rummet att bada i mörker. 

– Här finns mer än 40 000 föremål som tillhört Lev Nikolajevitj och hans familj, säger Jelena Aljosja när vi går upp till andra våningen.  

Runt om i Ryssland finns en mängd författarmuseer. Ofta har man helt enkelt bevarat bostaden där en författare bodde. En fin tradition, men inte sällan kan museerna kännas – lite tråkiga. Hur ska man egentligen reagera när man ser en stol en författare suttit på? Jasnaja Poljana har inte det problemet. Tolstojs liv är nästan lika fascinerande som hans mästerliga romaner. Han var krigskorrespondent, cyklist, tennisspelare, anarkist och bekant med många av dåtidens mest betydelsefulla personer. När vi går genom huset passerar vi matrummet där Ilja Repins klassiska Tolstoj-porträtt hänger. I arbetsrummet står en fonograf, ett bevis på Tolstojs vänskap med Thomas Edison. På en galge i sovrummet hänger Tolstojs »tolstovka«, en enkel lång skjorta med fickor på framsidan som Tolstoj fått ge namn åt. 

Jockum nordström och Daniil Tolstoy har nästan likadana ryska mössor på huvudet. Efter att vi hälsat berättar Daniil om fadern Nikitas uppväxt i Tsarryssland och somrarna på Jasnaja Poljana tillsammans med Lev Tolstoj. När pappan var 15 år tvingades han fly på grund av revolutionen och kom då till Sverige. Numera finns Lev Tolstojs ättlingar i Frankrike, USA, Uruguay och flera andra länder. Som barn tyckte Daniil att namnet Tolstoy mest innebar besvär. Men numera har han förlikat sig med det och tycker till och med att efternamnet för med sig något slags ansvar.
Det var bland annat därför han ville ge ut fablerna. Få i Sverige känner till dem och som texter står de förstås i skuggan av Tolstojs stora romaner. 

– Jag visste att de här fablerna fanns och jag hade sett en väldigt tråkig rysk utgåva, säger Daniil.

Så för fyra år sedan tog han kontakt med Jockum som nappade. 

– Det var så skönt för mig att berättelserna var korta. Jag var pressad av en massa utställningar och ville inte gå in i en roman. Men med de här texterna kunde jag bygga upp världen som de utspelar sig i, förklarar Jockum.

Vi börjar bli hungriga och fortsätter intervjun på en enkel restaurang utanför området. 

Jockum beställer borsjtj samtidigt som han granskar inredningen. Väggarna är klädda med trasmattor och över fönstren hänger gardiner, vilka tar bort det mesta av utsikten men å andra sidan ger en mycket ombonad känsla. 

– Det är så fint med det här tyget, säger Jockum och pekar på en av gardinerna. 

Vi sätter oss vid ett bord. Lev Tolstoj är en nationalhjälte i Ryssland. Daniil minns hur han och pappan reste till Sovjetunionen i augusti 1991. Det var första gången pappan besökte Moskva sedan han flytt revolutionen. Av en slump kom de dagen innan Augustikuppen, början på Sovjetunionens fall. Pappan var inbjuden av Boris Jeltsin. Var än de gick följdes de av journalister, och de fick poliseskort ut till Jasnaja Poljana. 

Jockum konstaterar att varken Lev Tolstoj som person eller Ryssland som land varit särskilt betydelsefulla för honom under arbetet. 

– Det är bra att jag inte hade varit här tidigare. Jag har inte tänkt så mycket på hur Tolstoj var som människa utan på hur berättelserna är skrivna. Hur texten möter mig. 

Servitrisen kommer förbi och Jockum berömmer borsjtjen innan han fortsätter.

– Jag kände att fablerna var tidlösa, så jag vill inte binda dem till någon viss tidpunkt eller plats. Det är inte så vanligt att barnböcker är så nu för tiden. Fast i en scen när två figurer slåss, finns sådana där 50-talsmöbler man växte upp med. Jo, och så går en person förbi ett funkishus, berättar Jockum.

En märklig omständighet är att boken först kommer på svenska. Daniil och Jockum hoppas på en rysk utgåva inom en snar framtid.

– Jag har visat den för några släktingar. De kan ju se att det är jättevackra bilder, men för dem är det lite märkligt att inte kunna läsa den på originalspråk, säger Daniil.

Det har blivit mörkt och det är dags att åka tillbaka till Moskva. Jockum är nöjd med sitt första besök i Ryssland och berättar, möjligtvis på skämt, att han gärna skulle skaffa sig en tolstovka. 

– Jag gillar den verkligen, att den har två rejäla fickor på framsidan.

Medan vi väntar på taxin så återvänder Jockum till bokens koppling till Ryssland. 

– Jag har egentligen ingen egen ingång till den ryska litteraturen, men däremot så gillar jag rysk musik: Stravinskij, Prokofjev, Sjostakovitj. De är personliga och egna. Prokofjev skrev också stora verk för barn. Det där är viktigt tycker jag. Jag är konstnär och gör utställningar för vuxna. Då tycker jag att det är så fint att man får göra sånt här också. Boken är gjord för barn. Kanske kommer inte alla att förstå den, men det är dem jag tänkt på.