Blodigt allvar

Text: Anna Dahlqvist

Det finns mycket att säga om mens. Men i skönlitteraturen har berättelserna lyst med sin frånvaro. Är det på väg att ändras nu?

»Det är blod precis överallt när jag vaknar. Trosorna, lakanen och madrassen är fulla av rödbruna fläckar. Smala strängar intorkat blod formar ett invecklat mönster på insidan av mina lår.«

Det är ett banbrytande stycke som inleder kapitel åtta i Dalenglitter av Wanda Bendjelloul. Blodet är nämligen inte vilket blod som helst. Det är huvudpersonens mensblod. Och med det följer en särskild sorts smärta, stress och skam – gemensamma erfarenheter för så många läsare. Men i skönlitteraturen är mensen lika nedtystad som i verkligheten. 

– Det finns en outtalad överens­kommelse kring mens. Man biter ihop och låtsas som om allt är som vanligt. Det är samma sak med klimakteriet, ja med allt kroppsligt och ­kvinnligt, säger Wanda Bendjelloul, som romandebuterade med Dalenglitter förra året.

Hur många skönlitterära mensskildringar kan du komma på? Wanda Bendjelloul försöker, konstaterar att hon läser mycket, men ändå är det blankt.

– I något av Katja Kettu kanske? Det är en sådan författare som borde ha skrivit om mens, säger hon.

Symbol för kvinnlighet

Jag har själv skrivit en fackbok om mens, vänt och vridit på skammen och allt annat som hör mensen till i vårt samhälle. Jag har sett sakprosan växa, men det enda skönlitterära jag vagt kan dra mig till minnes är skildringar av den första ­mensen – ofta som en symbol för en efterlängtad eller fruktad kvinnlighet – trots att det finns så mycket mer att berätta.

– Smärtan, ibland gastkramande, och försöken att inte låtsas om den. Insikten om att inte vara med barn, fast man hoppats. Sorgen när mensen tog slut och vetskapen om att det inte kunde bli fler barn.

Det är författaren Agneta Pleijels exempel, och hon lägger sedan till:

– Den stora lättnaden och frihets-­känslan när mensen upphörde, med en ökad sexuell glädje och ökad jämlikhet.

Inget av det har hon själv skrivit om under femtio års produktion av pjäser, lyrik och romaner. Inte förrän i Spådomen: En flickas memoarer, utgiven 2015, har mensen fått en plats.

– Spådomen var tänkt att vara en uppriktig bok, alltså innehålla självupplevt som stannat kvar, och dit hör mensen. Ända sedan den tiden, som ung kvinna, har jag alltid haft kvar en känsla av skam inför mensen. Därför har jag väl heller inte berört vad den betytt senare i livet.

I Bendjellouls Dalenglitter är det inte någon första mens som skrivs fram. Det är den återkommande menssmärtan, blodiga lakan som ska tvättas, rädslan för att avslöjas med fläckar, ett pinsamt tampongköp.

– Jag är överintresserad av kropps-vätskor generellt. Det är fascinerande med den fientlighet som finns, i alla fall delvis, mot kroppslighet, och dubbel-heten i att vi samtidigt översexualiserar kroppen.

Historisk vit fläck

Mensblodet har den förmågan, att förvandla kroppen från åtråvärd till äcklig, i vissa fall hotfull, inte sällan genant.

– Alla vet att kvinnor menstruerar, ändå är det ett sådant starkt tabu kring det. Jag kan fortfarande reflexmässigt känna att det är pinsamt att köpa mensskydd av en manlig kassör, säger Wanda Bendjelloul.

Jaget i Dalenglitter ställs inte bara inför ett plågsamt tampongköp. När hon sedan kommer tillbaka till snabbmats­restaurangen där hon jobbar straffas frånvaron med löneavdrag och en avfärdande kommentar från (den manliga) chefen: »Vet du, jag vill verkligen inte veta något om ditt blödande!«

– Att köpa mensskydd och att blöda igenom har en enorm laddning. Det är en stress som ligger ovanpå allt annat, en stress som de flesta män inte känner till, säger Wanda Bendjelloul.

Parallellt med skammen löper en annan tänkbar förklaring till den uteblivna mensen i skönlitteraturen. Hilda ­Jakobsson som är l­itteraturvetare vid Stockholms universitet ser hur två modeller krockar.

– Samtidigt som det är ett tabubelagt ämne finns det en föreställning om att mens är något så vanligt och naturligt att det inte finns någon anledning att skildra det.

Hilda Jakobsson har bland annat ­studerat Agnes von Krusenstjernas författarskap, romaner skrivna i en tid då det var i det närmaste omöjligt att skriva om mens.

– Krusenstjerna var djärv och hon vill i vissa verk skildra pubertet, men mens kan bara inte komma på tal. Det lämnar ett tomrum, säger Hilda Jakobsson.

Men tomrummet börjar fyllas på. Dalenglitter är inte den enda bok där mens förekommer. I Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn från 2018 är den mens­relaterade sjukdomen endometrios ett tema. I Maria Maunsbachs Bara ha roligt från samma år beskriver jaget hur mensblodet »(…) sipprar ur mig som trög­flytande honung.« I april kom Maja Tinnervalls roman Cykler där huvud­personens tillvaro skildras genom mens­cykelns faser.

Wanda Bendjelloul är övertygad om att vi kommer att få läsa mer om mens. Det tror även Agneta Pleijel:

– Vad man kan hoppas på är att sådant som menstruation och klimakterium litterärt kan placeras in i berättelser om alla de aspekter som kvinnans livscykel medför – sexuellt upp­vaknande, mognad, barna­födande, åldrande, förlust och död.

Agneta Pleijel konstaterar att kvinnan på ett annat sätt än mannen är fångad i sin kropp. Att hon har utsatts för mer fördomar och förakt. 

– Jag ser fram emot mer berättande om allt detta.

---

Anna Dahlqvist är journalist och författare till boken Bara lite blod, som
även finns på engelska: It’s only Blood. I sommar läser hon Prologer av Elnaz Baghlanian och den traditionsenliga Maigret-deckaren.