Den 23 november 2016 gick den mästerliga forskaren, författaren och essäisten Karin Johannisson bort. Hon medverkade vid flera tillfällen i Vi Läser och nu publicerar vi hennes två mest uppskattade artiklar på nytt. I den första återvänder hon till ett frigörelseexperiment som kom att påverka både Karin Boye: Androgyn, glamorös och våghalsig. Och häpnadsväckande radikal …

Cabaret. En legendarisk musikal – och en legendarisk film med Liza Minelli i huvudrollen – byggd på Christopher Isherwoods klassiker Farväl till Berlin (1939). Många ser en blek sminkad konferencier och scendrottningen Sally Bowles framför sig, och kring dem ett typgalleri av mer eller mindre udda figurer. Skenade inflation och experimentella livsstilar präglar Berlin i skuggan av den frambrytande nazismen. Det råder ett slags uppskruvad glamourstämning. På de mest avancerade kabaréscenerna står stjärnor som Anita Berber, Marlene Dietrich och Lotte Lenya. Berber är fridansare som Isadora Duncan, rör sig i Berlins trans- och gaykretsar och uppträder som performanceartist i gränszonen mellan sexshow och experimentell konst. Marlene Dietrich inkarnerar en kvinna med makt att ta det (och den) hon vill ha. Som varietésångerskan Lola i filmen Blå ängeln (1930) gör hon den sofistikerade berlinska slamp-looken berömd; kombinationen hög hatt och strumpeband är hennes uppfinning. Hon är en gudinna – för mannen en kvinna att hemligen dyrka, för kvinnan en dröm att efterlikna.

Exemplen är spektakulära. Men de öppnar nya spelytor för kvinnan. Det gäller Berlin, men också i New York, Paris eller Stockholm. De är häpnadsväckande radikala och kommer att gå under samlingsbeteckningen Den nya kvinnan.

Vem är denna nya kvinna?

I kontrast till äldre kvinnoideal framställs hon som modern och självständig. Rebellisk till konventionens bilder av öm moder, demon eller ängel förhåller hon sig fri till patriarkala maktordningar. Hon försvär sig hellre åt yrke eller sitt konstnärsskap än åt hustru- och modersrollen. Hon söker egen identitet, eget värde och ett självständigt inre liv.

Hur blir man en sådan kvinna? För det behövs modeller med genomslag i offentligheten. De hämtas från skönlitteratur, film, scen, konst, dans, reklam och inte minst veckotidningar. De flesta av den nya kvinnans subtyper – ”pennskaft”, bohem, flaneuse, jazzflicka, backfisch, flapper, garçonne – uppstår just genom efterbildning av sådana typer. Även om hon i första hand förblir ett storstadsfenomen, hittar man henne snabbt också i Sverige.

Men begreppet är mångtydigt och har en egen kronologi. I sin tidiga fas kring 1900 är Den nya kvinnan ett politiskt-socialt begrepp förknippat med en ny kvinnlig frihet och självständighet, ett svar på kvinnorörelsens emancipatoriska strävanden. Kamp för rösträtt, rätt till utbildning, yrke och konstnärsliv, möjlighet att läsa vid universitet, ansluta sig till politiska föreningar, uppträda som föreläsare och debattör. Bo ensam, äta ute ensam, ensam gå hem till sitt inackorderingsrum (som huvudpersonen i Sigrid Combüchens roman Spill häromåret).

Begreppets sprängkraft breddas med 20-talets mer njutnings- och konsumtionsinriktade kvinna. Det blir ett livsstilsbegrepp, exponerat i romaner som Märta Björlingsson-Ivanovskys Den nya kvinnan (1925). Hon är bohemisk och ”vågad”, rör sig självmedvetet i offentliga miljöer som teatrar och biografer, kaféer, konstvernissager och middagsbjudningar. Hon syns både i de borgerliga salongerna och på danspalatsens scener. Rollgestalten bygger på en särskild framtoning: en ungdomlig, lätt pojkaktig och gäckande stil. Intressant nog kommer den också att utveckla nya former för kvinnlig vänskap. På foton och i filmsekvenser från 20-talet ser man unga flickor ömt omslingrade, självsäkert skrattande eller uppsluppet bensprattlande. Ibland till och med à deux i odygdiga sexlekar med det motsatta könet.     

Den nya kvinnan är för det tredje ett utseendebegrepp. Modehusen och filmen är trendsättare i tät symbios med dampressen. Man behöver bara öppna några 20-tals- årgångar av Veckojournalen för att konstatera reklamens starkt ökade utrymme. Den nya kvinnan är en konsument. Tidigare fokus på karaktär ersätts med fokus på kropp. Kvinnan blir en tidsmarkör för det fashionabla samhället (tänk Downton Abbey). Samtidigt är den nya looken klassutjämnande. Stilen tycktes enkel; vad man får är en ungdomlig, lätt artistisk touch. Konstnären Thora Dardel, 1921-1934 gift med den bisexuelle Nils Dardel, berättar hur hon blir till som ny kvinna genom att ”göra om mig själv dels med att magra, ändra klädsel, sminka mig, klippa av håret”.

 Modernitetens kvinnokropp är bokstavligen ny i kontrast till den äldre korsetterade och kurviga. Studerar man 20-talets fotografier av kvinnlig nakenhet slås man av det starka genomslaget för denna nya idealkropp, särskilt de hyperslanka linjerna. Det är nu som de fasta måtten introduceras och sprids via dampressen. En kvinna på drygt 160 centimeter ska väga 54 kilo och ha måtten 73-63-90 centimeter.

 Det är en tunn och småbröstad kropp med mycket smal midja. Den androgyna utstrålningen accentueras av shinglat hår, pannlugg, raka former, körsbärsmun, kajal och cigarett. Begrepp som smidig, smal, slank, tunn, liten återkommer. Stilen får ett mycket snabbt genomslag och bärs fram av modehusen. Det är en tid då de bättre bemedlade handlar på NK:s franska avdelning eller klär sig egendesignat elegant à la Coco Chanel. Nya danser (tango, jitterbug, charleston) fångar upp kropparnas nya frihet.

Den typ som starkast kommer att inkarnera henne är flappern (av ”fladdra”).   Viktigt är personlighet, eget uttryck och attityd. Att ha ”det”. Äga karisma, självförtroende och mod att strunta i andras omdöme, men samtidigt inte vara kall och okänslig. Hon rör sig världsvant i urbana miljöer, dricker och röker, lyssnar på jazz, festar och flirtar, spelar på att det vågade och tar lätt på sexuella normer.Alltså en kvinna som tillägnar sig en traditionellt manlig livsstil.

Typen möjliggjordes av mellankrigstidens sociala och politiska turbulens, långtgående liberalism och ökade transatlantiska kulturutbyte. Författare som F. Scott Fitzgerald populariserade den och utnämnde sin hustru, överklassflickan Zelda, till själva urtypen: attraktiv, självständig och oförvägen (men en glättighet, skulle det visa sig, som urholkade hennes psyke). Den omdefinierade kvinnans identitet radikalt – från dygdig till njutningslysten, från passiv till våghalsig. Flappern körde bil, dansade, spelade tennis, simmade och lekte sprallig badflicka. Hon hyllade konsumism, shopping och ett aktivt liv bortom konventionerna. Men trots uppror mot traditionella kvinnoideal, var hon inte politiskt intresserad och skulle betraktas som ytlig och lättviktig av den politiska kvinnorörelsen.

Än djärvare är garçonnen (eng. ”bachelor”; sv. ”ungkarlsflickan”). Koden för hennes sexualitet är bisexuell frigjordhet. I Greenwich Village, New York ordnade 1915-1925 The Bohemian Free Love Movement så kallade Petting Parties där erotisk lekfullhet och sexuella spel var huvudattraktionen och som Life Magazine kunde beskriva som kittlande sociala events. Men i praktiken var förhållandet till sexualiteten ambivalent: garçonnen förknippades ibland med så kallade ”demi-vierges”, alltså unga kvinnor med sexuell erfarenhet men bevarad ”teknisk jungfrulighet”, en sorts investering inför det framtida äktenskap som ändå togs för givet.

En signal om erotisk tillgänglighet fanns redan i den nya kvinnans sätt att klä sig: kort kjol, korta step-in trosor i boxermodell och enkla bodies som höll brösten på plats. Hon ville se slimmad och vältränad ut, signalera en sportig men samtidigt feminin stil. Till myterna om det snabba genomslaget för denna pojkaktiga kvinnokropp just efter första världskriget hör att den var en mansfantasi producerad av män och latent handlade om samkönat sex. När soldaterna återvände från skyttegravarna ville de inte veta av ”kvinnliga” kvinnor; de måste göra sig av med bröst, höfter och långt hår.

Här fanns också en air av farligare spel med könsöverskridande. Den androgyna pojklooken fick unga kvinnor att se ut som småflickor. Den bar fram en eggande, lekfullt könlös kropp med raka höfter, tunna lår och små bröst. Korta, ärmlösa, midjelösa klänningar underströk barnsligheten. Silkestrumpor som slutade på halva låret gav plats för blottad hud och omdefinierade strumpebandet från oskyldig livstyckeattiralj till erotisk symbol. Looken slog också igenom i andra grupper, särskilt i queera konstnärskretsar. Karin Boye byter stil radikalt – man ser det tydligt på foton – när hon 1932 vistas i Berlin. Hon går ner i vikt, färgar håret kolsvart och klipper lugg, sminkar sig och klär sig ibland i manskläder – en självmedveten hbtq-look. Den utmanande stilen väljer hon att tona ner efter hemkomsten till Sverige. Men för henne själv är den en viktig markering; hon har valt sexualitet och ”fattat posto på de fördömdas sida”. 

Radikaliteten i alla dessa kvinnliga rollmodeller är slående. Här finns könsöverskridningar, spektakulär androgynitet och praktiserad bi- och homosexualitet. På världsutställningen i Paris 1925 visas den absintfärgade klänningen ”Lesbos” och pojkflickan (tyska Bubi) blir en välkänd typ i hbtq-kretsar. Radclyffe Halls Ensamhetens brunn (1928) översätts till svenska 1932 och bidrar till 1930-talets lesbiska identitetsformering i Sverige. Här publiceras flera romaner med homoerotiskt tema: däribland Boyes Kris och Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-svit. I Paris konstnärskretsar är lesbiska intellektuella som Colette, Gertrude Stein och Djuna Barnes uppburna. De homosexuella subkulturerna i Berlin odlar bisexuella och transvestitiska teman på klubbar, undergroundkabaréer och i privatvåningar. Experimentella grupperingar – politiskt, estetiskt, sexuellt – uppstår över hela Europa, i Stockholm till exempel den litterära Spektrumkretsen kring Josef Riwkin, Gunnar Ekelöf och Karin Boye.

Men friheten ställde också krav på en ny typ av disciplin: att göra sitt jag, att välja vem man ville vara. Otyglad av mannen måste kvinnan skapa sig själv. Samtidigt som hon representerade ett nytt jämlikt ideal, fortsatte hon att bedömas enligt 1800-talskonvention: som objekt och utseende. Hon uppmanades att se på den egna kroppen som en fiende. Uppdraget var att skapa slät yta bortom spår av moderskap, åldrande och förfall. (”Kritisera utseendet noggrant i spegeln som om det vore en annan kvinna Ni såge. Lägg märke till varje defekt och konsten att bortarbeta dem och förbättra utseendet.”). Yrkesarbete förblev kontroversiellt i de högre samhällsskikten, gränsöverskridande erotiska handlingar avvisade och homosexualitet var straffbar. Också de konstnärliga manliga eliter som gjorde dygd av att revoltera mot borgerliga värderingar, kom i praktiken att själva reproducera dem.

”Vem är egentligen den moderna unga kvinnan?” frågar redaktionen för Idun i ett upprop 1924. Man konstaterar att det handlar om mode, jazz och ett frimodigt förhållande till den egna kroppen (som att sitta i en soffa med uppdragna ben) – men sen då? Knappast några frihetsdrömmar, utan de gamla vanliga om äktenskap och familj.

Hur var det att längta till andra identiteter utan att veta hur de skulle förverkligas? Kvinnan kunde njuta av en ny frihet så länge hon studerade eller gick på konstskola, något som tog slut med giftermålet. Barn var hennes ansvar. Den konstnärliga jämställdheten var i praktiken begränsad till den sociala sfären som att sitta på kaféer och restauranger som musor eller potentiella raggningsobjekt, delta i ateljéfester med särskild faiblesse för rollspel: pyjamaspartyn, maskerader och teatrala upptåg. Också här blir de ett slags accessoarer, dekorativa konsumtionsgudinnor.

Redan från 30-talet dras den könskomplementära doxans tumskruvar åt över hela västvärlden. Föreställningen om hustru- och modersrollen som den ”naturliga” under en mask av ytlighet, har funnits där hela tiden. Nämn ”fattigdom och lidande och hon skall vara färdig att skänka bort hela sin egen stass av silkesstrumpor och crèpe-de-chine-klänningar”, heter det i Idun 1924.

Kvinnlig frigörelse tycks vara tillbaka på ruta ett.

Definitionen av den normala kvinnan snävas in, sjukförklaring av avvikande beteende ökar. Trots sitt mediala genomslag kommer Den nya kvinnan inte att överleva folkhemmets krav. Typen börjar skildras negativt som en i grunden kylig begärs- och konsumtionsvarelse som den ”sanna” kvinnan måste bekämpa inuti sig själv. I en mer populärkulturell form av reducering förvandlas hon till stereotyp: backfischen, en docka med smink, film och kändisar som främsta intresse. Man ser förskjutningen på kläderna. Den experimentella 20-talslooken ersätts av 30- och 40-talets strikta dräktlook medan 50-talet är klänningens (och städrockens) återtåg, en ideologisk betoning av konformitet och anpassning. Politiskt sett framstår efterkrigskvinnan som vag. Rätt till lönearbete är en formell frihet, preventivmedel är osäkra, abort förbjuden, det oäkta barnet en social katastrof och den gamla sexualmoralen djupt levande hos både män och kvinnor.

Kvinnan pressas tillbaka till hemmen. I kärnfamiljen är henne uppgift att fostra lyckliga och produktiva medborgare, men själv inte räknas. I likhet med hemmafrun Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi upplever hon en gnagande leda som, omdefinierad till trötthet, inte är det minsta glamorös. Den närs av trygghetsbehov, skapar självförakt, skär bort självförverkligande och transformeras hos några till psykisk kris.      Och denna insocialisering i tvåsamhet har visat sig svår att spräcka. Trots mellankrigstidens experimentella frigörelsevåg framställs äktenskap och kärnfamilj som kvinnans mål och mening. Detta trots kritik av heteronormen, öppnat hbtq-klimat, pornografins exponering av sex i alla former och Europas högsta skilsmässofrekvens. Budskapet är: bejaka din lust att utforska den sexuella njutningens olika aspekter, pröva alla varianter av makt, kontroll och underordning (Femtio nyanser av honom). Men sluta som lycklig hustru i drömmen om ett jämställt äktenskap.

Karin Johannisson var författare och professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hon avled den 23 november 2016. Tidigare i november släpptes textsamlingen Kroppen och jaget, med förord av Åsa Beckman på Kaunitz/Olsson förlag. Vill du läsa fler texter av Karin Johannisson? Här är hennes uppmärksammade essä ”Svältkonstnärerna”.

<meta charset=”utf-8″>För dig som vill läsa mer: Karin Johannissons tips

Den nya kvinnan av Märta Björlingsson-Ivanovsky.”För att den beskrivertypen så exakt.” (1925)

Voluptious Panic: The erotic World of Weimar Berlin av Mel Gordon,Skildrar 1920-talets Berlin. Varning dock för bokens djärva sexuella informationer och bildmaterial.

Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn, (2013). Om Karin Boyes tid i Berlin.

Agnes von Krusenstjerna, Tonyserien I-III (1922-1926), för att den fångar den unga kvinnans drömmar och erotiska fantasier, hennes bortlängtan och frihetslängtan och hennes traumatiska inspärrning på mentalsjukhus.

Sylvia Plath, Glaskupan (4 uppl. 1976), en klassiker om en ung kvinnas växande ångest.

Påklädd, uppklädd avklädd: Om kläder, kropp och identitet red. Bo G. Nilsson (2005).

Kristina Sandberg, Att föda ett barn (2010), Sörja för de sina (2012), Liv till varje pris (2014) för att den fångar hemmafrurollens förväntningar och frustrationer.

Annons
prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare