När deckarförfattaren Ninni Schulman byter genre borrar hon djupt i sin egen existentiella smärta.

»Den här boken skulle bara skrivas, trots att jag kände ett starkt motstånd. Jag ville verkligen inte! Men orden kom – och med dem alla minnen. Jag frågade mina nu ganska stora ungar om det var okej att jag skrev en självbiografisk, mer personlig bok efter mina deckare. De sa bara: ›Kör mamma!‹ 

Just då visste jag inte att den skulle komma att handla så mycket om min barndom, skilsmässan från deras pappa, den bottenlösa ångesten och tiden inom psykiatrin. Jag tror att fler än jag har upplevt känslan av total ensamhet. Det är en existentiell smärta, som vi alla måste lära oss att leva med.

Föddes med ryggskada

Jag föddes med en svår ryggskada som gjorde att jag är mycket kortare än andra. De fyra, fem första åren tillbringade jag på sjukhus, långa tider utan mina föräldrar, med väldigt påfrestande behandlingar; jag tvingades sova i gipsvagga och metallställningar fästes med skruvar i mitt huvud. Det var en märklig barndom, och på många sätt en ­mycket ensam sådan.

Senare i livet har jag ansträngt mig hårt för att smälta in, vara med, inte låta något hindra mig … Jag har absolut inte velat vara ett offer för min sjukdom, men till slut gick det inte. Jag var tvungen att ta itu med sorgen, den som gjorde att jag föll handlöst vid varje separation.

Boken ville ut

Egentligen har jag velat berätta om det här i många år, men värjt mig. ›Efter den här deckaren‹, har jag tänkt, ›skriver jag om flickan som var jag, flickebarn nr 291 …‹, men så vågade jag inte och ­började i stället raskt med en ny deckare.

Men boken ville ut. Först skrev jag bara ner scener, det var mer terapi än litteratur ska jag väl tillägga. Många gånger gav jag upp, det var för svårt, gjorde för ont, men min förläggare puttade mig varligt framåt. Till slut bestämde jag mig för att sluta skämmas, sluta ta en massa hänsyn. Det blev som en reningsprocess.« 📖

Ninni Schulmans bok Flickebarn nr 291 släpptes 11 september.

Annons