Ode till Odessa

Här blev Majakovskij så kär att han såg stjärnor. Här levde Isaak Babel. Rysslands invasion hotar inte bara människorna i Ukraina utan även ett rikt kulturarv. Nu står kampen om Odessa. Här är Ulrika Knutsons reportage från staden, ursprungligen publicerat 2018.

”Odessa är en vidrig stad. Det vet alla”, skriver Isaak Babel om sin hemstad. Han är en av Sovjetunionens största diktare, och han skojar som vanligt. Driver lite med de malliga petersburgbornas fördomar om det judiska, kosmopolitiska Odessa vid Svarta Havet, där solen alltid skiner och alla säger ”det hära” och ”det dära”. Vitsar gör de gärna: Odessaborna är det ryska imperiets göteborgare.

När ska man åka till Odessa? I maj, när staden doftar sött av blommande akacior, som surrar av bin och droppar honung längs boulevarderna. Vad gör det att många hus väntar på hantverkare som aldrig kommer, att alla gator har slukhål? Babel sjöng om Odessas romantiska förfall redan för hundra år sedan.

Varför ska man åka till Odessa? Därför att det var i Odessa det hände!!! Fråga Majakovskij, Babel, Eisenstein. Det var här Majakovskij blev så kär att han såg stjärnor, det var här Sergej Eisenstein spelade in sin världsberömda film Pansarkryssaren Potemkin.

Det första vi gör är att störta ner mot hamnen, för att se om trapporna finns kvar. Vi prövar de 192 stegen. Uppför ger de god motion, nerför går det snabbt. Man får beundra Eisenstein som lyckades dra ut på sin trappscen i 11 minuter. Så lång tid tar det för folkmassan i filmen att rusa ner för trapporna, med tsarens soldater i hälarna. Just denna fruktansvärda massaker ägde aldrig rum, men den ryska och ukrainska historien är ju full av andra katastrofer.

På kvällen går vi uppför trapporna till operan, stadens stolthet. Vi hamnar bakom två tuffa, tatuerade grabbar i keps. De muttrar med varandra, och vi hör att de säger ”balett”. De ska också se Giselle, den romantiska sagan om bondflickan som dör av olycklig kärlek till prinsen, och förvandlas till en osalig ande. I Odessa är balett en konst för alla, inte minst för stora starka karlar.

När Mark Twain kom till staden 1867 gillade han att det ”inte fanns någonting man måste se, man kan bara strosa omkring och äta glass och njuta av livet.”

Men bara att strosa i skuggan under boulevardernas kastanjer och titta på folklivet är en attraktion. Eller att botanisera i sybehörsbutiken på vår gata, i ett förfallet Jugendhus med liljor på fasaden.

Här finns allt. Fem kvinnor betjänar varje kund, och den äldsta har sålt lingarn och fingerborgar sedan Chrustjevs tid.

– Chrustjev var också från Ukraina, påminner hon, och slår in en skev liten brodersax, som nog också är från Krusses tid.

 Om vi frågade Isaak Babel varför någon skulle besöka hans hemstad, så handlar det om att hedra de fattiga judar, vars vedermödor ”skapat den lätta och frimodiga atmosfär som omger Odessa”.

Vi vädrar i luften. Det finns något som skiljer Odessa från alla andra stora städer i det gamla Sovjet. Det är lite lättare att andas.

Staden grundades 1794 av Katarina den stora, för handel och sjöfart. Redan från början var det en kosmopolitisk ort med fransk, italiensk, grekisk och judisk befolkning. Vid slutet av 1800-talet var det Rysslands tredje största stad. Där talades 53 språk, en tredjedel av stadens invånare var judar.

Babel växte upp i stadsdelen Moldavanka, som idag ger ett sömnigt, lite slitet intryck. På Babels tid sjöd Moldavanka av liv, det var trångbott och fattigt. Hit kom de hoppfulla flyktingarna från polska Galizien. Här låg loppmarknaden, ölhaken och bordellerna.

Moldavankas undre värld har drag av Dickens Oliver Twist. Barnen tränades i tjuvskolor, för att lära sig brottets hierarki. Maravikhery var de eleganta ficktjuvarna som minglade med överklassen på operan och börsen, subbotniki (lördagsmännen) höll sig till marknaden. Golubiatniki stal bara på vindarna, medan prachki (tvätterskorna) norpade linnedukar under tvätt. Tjuvarnas drottning Olga Diachanko hade hundra identiteter. En gång låtsades hon vara gravid borgarfru, som lugnt stal hos barnmorskan och gynekologen.

Tidningarna rapporterade om Odessas undre värld, och den unge Isaak Babel tog intryck. Hans far var tyghandlare, och blev med tiden välbärgad. Familjen flyttade till ett bättre område, till hörnet av Richeljevskajagatan, där Isaak Babel numera sitter staty i brons och plirar över papperet, med sin reservoarpenna beredd – Sovjetunionens enda Parker. I verkligheten led han av skrivkramp.

Ska vi träffa gangsterkungen Benja Krik måste vi läsa Babels Berättelser från Odessa. Benja Krik saknar alls inte hjärta. Skjuter han fel karl bekostar han en storslagen begravning med blommor, moldaviskt vin och smäktande körsång från den bästa synagogan i Odessa. Räkningen skickar han till antagonisten.

Benja har tjänat sina pengar på beskydd och smuggling. Godset gömmer han i Odessas katakomber, många mil av labyrintiska gångar som slingrar under staden. Katakomberna har inget med gravar att göra, utan är resterna av äldre tiders kalkstensbrott.

En mil norr om staden finns idag ett museum, där turisten kan klättra ner i underjorden till partisanernas gömställen, från andra världskriget. I kolmörker levde motståndsmän och kvinnor under jord, lagade mat, vårdade sjuka, undervisade barn. Många av partisanerna var judar. Mer än nittio procent av Odessas judar mördades under kriget.

  Tidigare hade ju judarna haft en fristad i Odessa, men de oroliga åren runt 1905 skakades staden av pogromer. Babels novellsamling innehåller också klassikern Mitt duvslags historia, där en nioårig judisk pojke hamnar mitt i en pogrom.

Gossen har längtat efter sina duvor länge och bär dem i en påse innanför skjortan, när han möter en upphetsad folkmassa. Han flyr undan en korsprocession där ”Gubbar med färgade skägg bar porträtt av den välfriserade tsaren i händerna, fanor med gravbleka helgon fladdrade över korsprocessionen och hänryckta gummor flög ohejdat framåt.”

När lugnet lagt sig är duvorna döda. Pojken hittar också den gamle gårdskarlen Sjol, död i dammet. Folkmassan slog ihjäl honom och skändade honom genom att stoppa fiskar innanför hans kläder och i hans mun. Gösen slår fortfarande, men gubben är död.

Babel har fårstås en hedersplats på Litteraturmuseet, som ligger i ett förnämt palats, ett stenkast från operan.  Där finns alla diktare som någonsin satt sin fot i Odessa. Pusjkin var här och förförde guvernörens fru, skrev en vers på Eugen Onegin, och smet iväg fortare än kvickt. Den magre och ämlige Gogol var här för att dricka brunn och sköta hälsan, men blev ännu sämre. Här utmanade den ironiska Odessaskolans författare varandra till stordåd: Isaak Babel, Jurij Oljesja, Vera Inber och lustigkurrarna Ilf och Petrov, som skrev pjäsen Tolv stolar. En drift med allas våra småborgerliga drag – girighet, kortsynthet och storhetsvansinne.

Intendenten Elena Karakina har varit museet trogen i fyrtio år:

– Vår första chef hade fått sparken från KGB, därför att han drack för mycket. Det är ju som att kicka en sjörövare på grund av grymhet. Men han var duktig på att ragga pengar. Och så anställde han sina gamla kollegors fruar – vackra, högutbildade och försörjda av sina äkta män. Tyvärr gjorde han lite för bra affärer och möblerade museet med stöldgods, så han fick sparken.

 Efterträdaren var general – partitrogen. Litteratur struntade han i, det var bara Gorkij som dög.

– Han skrek i högan sky för att vi hade Babel och nobelpristagaren Ivan Bunin på hedersplats. En lömsk jude och så Bunin, förrädaren som hållit på det vita gardet!

Kanske tittade också generalen för djupt i glaset, för han fick sparken han med. Idag är museet välskött och vid liv, bara det en bedrift.

Här visar man förstås flera upplagor av Isaak Babels mest kända roman, Ryttararmén (1926). Den utspelar sig under inbördeskriget efter ryska revolutionen. Berättaren – en liten judisk intellektuell i glasögon – följer Röda kavalleriet som krigskorrespondent och ser mycket han inte vill se. Som att både vita och röda soldater rider genom judiska byar i Ukraina, plundrar, våldtar och mördar. Som god kommunist borde han ha blundat. Stalin själv berömde ofta Babels böcker, men lät till slut arrestera honom. Han sköts i Butyrkafängelset i januari 1940.

Babel var sannerligen ingen stridis. Han var stilist. Men sitt motto hämtade han från kriget. Litteraturmuseet i Odessa återger det med stolthet:

”Ingen kula kan genomborra människohjärtat med samma förlamande kraft som en punkt, placerad på rätt ställe.”

Ulrika Knutson är kulturjournalist och författare. Missa inte hennes inslag på SR Kultur om det ukrainska kulturarvet.

Hundratals boktips

På jakt efter nästa bok att läsa?

Tipsgeneratorn – garanterat bra läsning!