Olyckan

Lars Norén hade sagt ja. Pjäsen Olycka, som aldrig uppförts på scen, skulle nu förvandlas till serieroman – med Sveriges mest kända dramatiker som bollplank. Så gick Lars Norén bort och kvar stod en illustratör och en förläggare med en galen idé. 

26 januari 2021 »Jag minns bara en känsla – förvirring«

Serietecknaren och illustratören Agnes Jakobsson sitter och skissar när det plingar till i mobilen. En nyhetsflash på skärmen: »Dramatikern Lars Norén är död.«

Framför sig på ritbordet har hon de första utkasten till deras gemensamma projekt: mötet mellan hans ospelade pjäs och hennes svartvita bildvärld. Serieromanen Olycka.

Hon lägger ned pennan. 

Efteråt minns hon inte vad hon tänkte, utan bara känslan som tog över – förvirring.

3 februari 2021 »Tänk om folk tror att vi profiterar på honom?«

Stockholm är inbäddat i snö. Vit fluffig förlåtande snö. Men utanför förlaget Kaunitz-Olsson i Gamla stan i Stockholm är gatan avspärrad med gul- och röd-randiga plastband. 

En manifestation över Noréns frånfälle?

Nä, så är det förstås inte. Det hänger enorma istappar från taket, en sylvass egg precis ovanför förlagets ingång.

Åtta dagar har passerat sedan Lars Norén gick bort i sviterna av covid -19. Kultursidor och tv-tablåer är fulla av hyllningar. Många vill uttala sig om hur mycket dramatikern, poeten och författaren betytt; för dem själva, för läsarna, för teaterpubliken, för Sveriges anseende som kulturnation. 

I det lilla pentryt står två som är kvar i ett projekt tänkt för tre: Agnes Jakobsson och Thomas Olsson. Han är serietecknaren som blev förläggare, och medgrundare till det relativt nystartade förlaget Kaunitz-Olsson som ger ut boken.

Känslan av krisläge börjar så smått att släppa greppet om dem.

– Först var det som om ett mörker sänkte sig över hela projektet. Vi visste inte om vi skulle fortsätta, säger Agnes Jakobsson.

Thomas Olsson kände visserligen till att Lars Norén hade insjuknat, och att han hade legat i respirator. 

– Men det sista jag hörde var att han var på bättringsvägen, så det kom ändå som en chock. Det är jättesorgligt.

Lars har skrivit på kontrakt. Han ville det här.

Agnes Jakobsson nickar.

– Jag hade ingen personlig relation till Lars, men han är en väldigt närvarande människa i mitt liv. 

Thomas Olsson nojade först lite över att någon kunde få för sig att de profiterade på Norén om de slutförde boken utan honom. Men hyllningarna har fått honom att tänka om. 

– Lars Norén var viktig för så många människor. Och när jag tänkte efter insåg jag att han redan sagt ja till allting: han har skrivit på kontrakt, föreslagit pjäser och godkänt skisser. Han ville det här. Att fortsätta blir ett sätt att hedra honom.

Hur började då allt detta? 

27 februari 2020 »Ja!« 

Thomas Olsson har ett lunchmöte med den litterära agenten Margareta Petersson. De träffas i ett annat ärende, men i förbifarten nämner hon att hon arbetar med dramatiker som har ospelade manus. Och att en av dem är Lars Norén. 

– När jag hörde det bad jag direkt Maggan att fråga om han skulle vara intresserad av att låta något av det bli serier. 

Då hade Thomas Olsson redan ställt sig en fråga under en längre tid: Varför görs inga serier på dramatik? De borde passa perfekt som manus! Medan romaner, ur en serietecknares synvinkel, dignar av överflödig information skriver dramatiker under förutsättningen att texten ska lämnas vidare till någon annan. Någon som ska iscensätta manuset, få det att leva. En regissör, vanligtvis. Varför inte en serietecknare?

Svaret från Lars Norén kom nästan omedelbart: »Ja!«.

Dramatikern hade isolerat sig på grund av pandemin. Det var inte bara åldern, 76 år, som gjorde att han tillhörde en riskgrupp, Lars Norén led av astma och kol, minsta förkylning kunde resultera i en lunginflammation. Hans agent meddelade att all kontakt därför skulle ske digitalt. 

3 februari 2021 »Och jag bara neeeeeej!«

Nästa steg för Thomas Olsson blev att hitta en serietecknare. Han tänkte direkt på Agnes Jakobsson, som debuterade 2018 med den självbiografiska serie-romanen Psycho Girl, en tragikomisk historia om självförbrännande kärlek. 

Det finns beröringspunkter mellan dem, förklarar han den där februaridagen på förlaget. Vänder sig till Agnes Jakobsson när han fortsätter: 

–  Att du som kvinna ur en annan generation skulle ta dig an de här texterna – att det blir Noréns text genom ditt huvud – var det verkligt intressanta. Så ringde jag dig… 

– … och frågade om jag ville göra någon annans manus. Och jag bara »neeeeej!«, fyller Agnes i.

Hon ler snett.

– För jag trodde att det var en roman, och att översätta en roman till serier föreställer jag mig är jättesvårt. Men när du sa vad det var lät det spännande. Och lite läskigt. 

Om Norén visste hon ungefär lika mycket som gemene man: hon hade sett några pjäser, kände till dagböckerna, visste vilka spänningar som förknippas med honom.

– Jag är också intresserad av mörker. Men Lars skildrar en väldigt brutal socialrealism som kanske inte är så bekant för mig i mitt eget konstnärskap. Men som är väldigt intressant.

Orsaken till att Olycka aldrig spelats är att den är för kort för att bära en helkväll på teatern. Den är dock publicerad, i Samhälle, som tillsammans med ­Terminal utgör en samlingsvolym på 2 769 sidor med dramatik som släpptes då Lars Norén fyllde 70 år. 

Och visst är pjäsen brutal. Olycka handlar kortfattat om ett par – Norén kallar dem A och B – och deras nerviga växelspel mellan dominans och underkastelse. En ny bekantskap, C, besöker dem och blir en slags katalysator. B:s dotter, som hon födde som fjortonåring, sover samtidigt i ett angränsande rum, vilket bidrar till känslan av desperation och fritt fall genom ett havererat välfärdssverige. 

De fick fem kortpjäser att välja på och Agnes Jakobsson fastnade för Olycka.

– Det var något med maktkampen i relationen i den här som kändes relaterbart. Men det berodde också på att dia-logen är lite mer lättillgänglig. I vissa manus var den mer osammanhängande och svårfångad. 

Dialogtunga manus är utmanande för serietecknare. Risken är att det bara blir talking heads, ett uttryck som inom film används för stillastående scener där inget annat händer än att karaktärerna pratar. 

– Jag får försöka skapa dynamik, spela upp texten för min inre blick. Men en fördel med seriemediet jämfört med teater är att jag kan flytta »kameran« och zooma in och ut på saker.

Agnes jakobsson lägger sitt första utkast på bordet. En decimetertjock bunt med skisser i blyerts, ruta efter ruta med ansiktslösa gubbar. De har ovala huvuden och en slags slängig elegans över sig. De påminner om någon, men vem? 

Det var Thomas Olsson som rådde henne att »slarvskissa« sig igenom hela manuset för att komma igång. 

– Så har jag gjort mina böcker. Sedan har jag ritat rent två eller tre gånger. Då kan man börja rita på sidan 177 eller 32, en sida åt gången, förklarar han.

– Med Psycho Girl var det mer pö om pö, säger Agnes Jakobsson. Jag skissade ett kapitel, tuschade det, pusslade in det någonstans. Men jag behövde nog göra som Thomas den här gången, för att närma mig texten och få förståelse för den.

Många beslut återstår. Hur ska karaktärerna se ut? Deras hem och förorten de bor i? Vilket år utspelar sig dramat? På ett sätt är det som att Agnes Jakobsson träder in i rollen som regissör nu. Och även får agera scenograf, kostymör, skådespelare – ja, allt från producent till teatervaktmästare. 

Hon ser lite plågad ut. Drar ett djupt andetag.

– Det är så otroligt många beslut att ta i en teckningsprocess. Och jag är en sådan som gärna skjuter på att bestämma saker, som segar ner mig. Nu ska jag bestämma precis allting och det är jättejobbigt. 

Skisserna har i alla fall öronen på plats, lätt utstående öron. Men så klart! Det ser ut som hundratals Lars Norén.

Tanken var ju att Lars Norén skulle vara tillgänglig, finnas där att bolla med längs vägen. 

– Det är väldigt tråkigt att jag går miste om möjligheten att förankra saker hos honom. Eventuella frågor om manuset som dyker upp, oavsett om det är av ren nyfikenhet eller viktigt för arbetet – nu får jag aldrig ställa dem. Det blir ett ensammare arbete.

Hon packar ner skissbunten med de ansiktslösa gubbarna. De har i alla fall öronen på plats, lätt utstående öron. Men så klart! Det ser ut som hundratals Lars Norén. 

10 mars 2021 »Jag måste få ha det här för mig själv ett tag.«

Agnes Jakobsson illustrerar en barnbok för tillfället. Växlar då och då över till Norén. Men hon har inget nytt att visa. Om några veckor, säger hon, kanske. 

– Jag har precis sagt till Thomas att vi inte ska höras på två veckor. Jag måste ha det här för mig själv ett tag. 

Det hon gör nu är bildfokuserat och monotont.

– Jag nöter på: skissar, för-söker med händerna jobba fram karaktärerna, hur de känns rätt. Men jag är inte där än. 

Det låter lite jobbigt? Nej, försäkrar hon, inte alls. 

– Det finns en lust i arbetet. I det sökande samspelet mellan hjärna och hand. 

Dagen innan testade hon olika frisyrer på A, B och C. 

Och efter det? 

– Efter det väntar en evighet av ­skissande. Fler och fler detaljer. Sedan är det äntligen dags att tuscha. 

15 mars 2021 »Kreativa människor kan man inte styra på det sättet.«

Vad gör en förläggare under den här fasen? 

Massor, visar det sig. Fast med andra boksläpp. 

Thomas Olsson har andan i halsen, är i färd med att leverera en tavla i city. En dörr gnisslar och hans steg hörs som ekon i trapphuset.

Då får man en utbränd serietecknare och en halvbra bok.

Från Agnes Jakobsson håller han sig borta, han vet hur det är, har varit där själv. Han låter lättad på rösten och det är han också: serieskaparen i honom är högst medveten om att det den här gången inte är han som ska sitta och skissa nätterna igenom. 

Hans uppgift är att stötta och peppa. Då kan det tänkta utgivningsdatumet nog hållas.

– Det går inte att pressa på. Kreativa människor kan man inte styra på det sättet. Det enda som händer då är att man får en utbränd serietecknare och en halvbra bok.

25 mars 2021 »Efter påsk kanske.«

Agnes Jakobsson är kvar i det eviga ­skissandet. Där behöver hon vara i fred. Utan nyfikna ögon utifrån. Men efter påsk, skriver hon i ett mejl, då kanske det finns något att visa. 

9 april 2021 »Det finns ingen jag skrattat med så mycket som Lars.«

Det känns som att något viktigt saknas i den här historien, eller någon. Lars Norén givetvis. Men i brist på honom den person som stått honom närmast under serieboksprocessen: »Maggan«. 

Under de tolv år som den litterära agenten Margareta Petersson representerade och arbetade med Lars Norén blev de nära vänner. Över telefon beskriver hon det som att hon blev den solitära dramatikerns röst utåt. Norén fick många samarbetsförslag, det kunde gälla allt möjligt, inte enbart litteratur och teater. Ofta sa han nej, oavsett hur entusiastisk hans agent var. Men Margareta Petersson minns mycket väl Lars Noréns reaktion när hon presenterade idén om en serieroman. 

Han gillade det han såg. Även de få skisser han hann se i början av projektet tyckte han om. 

– Vi satt på var sin sida av hans köksbord och Lars log väldigt mycket. »Åh, vad roligt«, sa han, »då får jag bli serie också!«

Agenten svarade skämtsamt att han även skulle passa som plastdocka, à la Star Wars-figurerna. Det roade honom.

– Det finns ingen som jag skrattat så mycket med som Lars. Han var väldigt lätt att jobba med.

Till Lars Noréns husgudar hörde bland annat filosoferna Martin Heidegger och Simone Weil, det är sedan gammalt, men han höll sig även uppdaterad inom ­populärkultur. Det finns en notering i en av dagböckerna om att han införskaffar Lena Ackebos Vi ses i Sofo och Fucking Sofo och enligt Margareta Petersson var han särskilt förtjust i serieromanen From Hell, av Alan Moore och Eddie Campbell.  

Agnes Jakobssons debut Psycho Girl fick han läsa när Thomas Olsson föreslog henne för projektet.

– Lars hade precis opererats för gråstarr och hade problem med synen. Men han gillade det han såg. Även de få skisser han hann se i början av projektet tyckte han om. 

Samtidigt understryker Margareta Petersson att Norén ville ge serietecknaren konstnärlig frihet. Han levde inget stilla pensionärsliv, utan hade fullt upp, arbetade intensivt ända till slutet.

– Lars var inte nostalgiskt lagd, utan alltid här och nu. Jag tror att han hade varit väldigt noga med att låta det här vara Agnes verk. Men han hade säkert uppmuntrat henne väldigt mycket.

Margareta Petersson tystnar, förnimmelsen av förlust fortplantar sig genom luren och hon konstaterar att livet är så här, vi föds och vi dör, vad kan man göra? 

– Men minus pandemin och minus att han är död hade Lars följt den här processen med spänning, det vet jag.

12 april 2021 »Jag blir som en maskin.«

På bordet framför Agnes Jakobsson står burkar och krukor fulla av pennor och penslar. Men helst använder hon stålstift. Små spetsiga silverfärgade stift som fästs på ett träskaft och doppas i bläck.

Under det traggliga skissandet krävs det total koncentrationen och att det är tyst omkring henne. När det är klart väntar belöningen: att tuscha. 

–  Det är skönt och meditativt. Jag blir som en maskin. Kan sitta hela dagen, hela kvällen. Jag tänker inte lika mycket när jag tuschar och det är då historien träder fram för mig. 

– Det är det här som är lite magiskt med att teckna. 

Vanligtvis lyssnar hon på musik eller någon podd. Men när hon tuschat Olycka har hon låtit realityserien Paradise Hotel stå på i bakgrunden. Det funkar på något märkligt vis.

Mycket har hänt sedan den första versionen med Norén-gubbar i februari. Agnes Jakobsson visar andra versionen, där specifika karaktärer och miljöer fram­träder. 

Sedan tredje: Här finns kompakt ­svärta, gråskalor och rikligt med detaljer. Karaktären B, den enda kvinnan och den som Agnes Jakobsson betraktar som huvudperson, har sin hand i förgrunden i flera rutor. Hon river bort gammalt nagellack medan det tjafsas i pratbubblorna ovanför. Effekten blir påtagligt kroppslig, hårt lack som släpper från nageln. Rastlösheten och flagorna.

– Utmaningen med att bildsätta dialog är att jag måste lägga till allt annat. Det får inte bli för enformigt, det måste finns variation på sidorna. 

B:s frisyr då? Är den satt nu? 

– Nja… Just nu är det som en slags hockeyfrilla, men jag tycker inte att den känns helt hundra. Jag kanske ändrar igen. 

Å andra sidan, medger Agnes Jakobsson, brukar hon tänka så för att slippa känna att ett beslut är oåterkalleligt. 

3 maj 2021 »Att nå serieläsare är enkelt, de läser allt.«

Förlaget Kaunitz-Olsson släpper sin höstkatalog. Serieromanen Olycka finns med. 

Det gläder Thomas Olsson. Han ville inte att det skulle förflyta för lång tid efter Noréns bortgång innan boken kom. 

Planen är att boksläppet ska kring-gärdas av festligheter, om smittläget tillåter. Teckningsoriginal ska ställas ut på Taverna Brillo på Stureplan i samband med evenemanget Stockholms bokhelg i slutet av augusti. Releasen blir på Dramaten, där Norén spelats så många gånger.

– Olycka är som coronasäker teater, påpekar Thomas Olsson.

Det verkar logiskt att Lars Norén, som ständigt återuppfann sig som konstnär, snart finns i serieform. För somliga blir det kanske första mötet med hans dramatik.

– Att nå serieläsare är enkelt, de läser allt. Det svåra är att nå utanför den ­gruppen. Men det tror jag kommer lyckas här. Framför allt tror jag att Norénläsarna är sugna på något nytt.

Och framåt? Förlaget fick ju ytterligare fyra ouppsatta pjäser av Norén. Kaunitz-Olsson är inte främmande för en fortsättning, frågan är om Agnes Jakobsson vill?

 Hon är ännu mitt uppe i arbetet, ids inte tänka längre än så.

Oavsett vilket blir Olycka definitivt inte det sista verket ur dramatikerns arkiv som bearbetas efter hans bortgång.

– Det lär komma påbörjade grejer flera år framöver, säger Thomas Olsson. Lars Norén är inte död på något annat vis än rent fysiskt. 

Lisa Boda är journalist, scenkonstkritiker och skrivarlärare.