»Ortens bästa poet« är en smärre kulturrevolution. Vi följde segertippade Sara Garib från Angered till finalen i Rinkeby. Så här gick det till när hon tvingades ta saken – förlåt, micken – i egna händer.

Poesi för mig, det är en form av terapi, en dagbok. Men det är också en bro för kommunikation, en regellös kommunikation. Så länge jag får fram det jag vill, att jag kan nå ut … Det är det som är viktigt.

Sara Garib, 19 år, sitter på en träsoffa inne på Medicinare-längan högt ovanför Göteborg, mitt emot Sahlgrenska universitetssjukhuset. Varje dag tar hon spårvagnen från Angered in till detta högstatusområde där det pågår medicinsk och naturvetenskaplig forskning av hög internationell klass. Hon går andra året på logopedprogrammet. Men Sara Garib är också poet. Det var i den egenskapen hon under en helg i december var med i riksfinalen i Rinkeby. Det som skulle komma att bli den sista upplagan av Ortens bästa poet, en tävling i spoken word som arrangerats i förorter runt om i landet sedan 2015.

– Jag är jättenöjd med dagarna i Rinkeby, säger hon.

sjuhundra personer i publiken på Ungdomens hus i Rinkeby. Sara Garib ser avspänd ut där uppe på scenen. Mobilen i ena handen. Hon ler.

»Vi är de som klappar när flygplanet landar, som reser oss för gravida och gamla, vi hälsar med kindpussar och frågar om hälsan hos alla familjemedlemmar… Algebra, det är vi. Dadelkakor och baklava, det är vi. Falafel och hummus, det är vi. Madrasser på rad och fläkten på max, det är vi.«

Spoken word är en ordbaserad scenkonst som rör sig i ett gränsland mellan teater, rap, poesi och storytelling. Den bygger på en kombination av form och innehåll där det handlar om att med enkla medel och med hjälp av språket i centrum beröra publiken. Utövaren framför någon typ av berättelse eller koncept, ibland med politiskt innehåll, ibland mer personligt hållen.

Poetry slam är tävlingsformen av spoken word där en eller flera jurygrupper poängbedömer deltagarna.

Publiken jublar. Det är den första dagen av riksfinalen av Ortens bästa poet och Saras framträdande belönas med de hittills starkaste reaktionerna. Mest låter de tillresta Göteborgssupportrarna på första raden. Som om det var en basketmatch. Eller en hockeymatch på Scandinavium. Men allt handlar om poesi, om spoken word. 

Scenen är som hämtad ur ett burget hem från förra sekelskiftet: röda sammetssoffor, små fina bord i betsat trä, golvlampor med fransade skärmar. Jurymedlemmarna (flera med bakgrund inom svensk hiphop) sitter nersjunkna i sofforna. Av en av jurygrupperna får Sara Garib kvällens första maxpoäng, 10,0, och totalt sett får hon kvällens högsta snittpoäng: 28,7. Fansen är i extas.

Sara Garib är en av 25 unga poeter som gått till finalen i Rinkeby. Det är rytm och rim, massiv energi och språklig elegans. Ibland sjungs budskapet nästan fram. Gränsen mellan hiphop och poesi suddas ut. Det är sparkar uppåt mot makten, mot det vita majoritetssamhället. Men från scenen strömmar också känslofylld självreflektion och ifrågasättande av förortens egna normer. Inte minst ifrågasätts den grabbiga gangsta-mentalitet som skördat så många dödsoffer de senaste åren. Som när Farhiya Feysal från Linköping sammanbitet diktar:

»Det var säkert inte ditt beslut men, snipp, snapp, snut var din saga slut«.

Stolt fanclub. Saras mamma Sora och lillasyster Nour.

Kalle Berggren, sociolog vid Stockholms universitet, har i sin avhandling Reading Rap undersökt låttexterna från ett 40-tal svenska rappare under två decennier och visat hur social ojämlikhet är ett centralt tema i svensk hiphop. Han pekar dock på att frågor om klass och rasism är tydligare hos manliga rap-artister, medan kvinnorna främst behandlar frågor om mansdominans och sexism. På poesiscenen i Rinkeby förefaller könsuppdelningen nästan ha upphört. Flera kvinnliga poeter slår hårt och aggressivt mot makten; några manliga lyfter fram känsliga sidor.

– Jag gjorde min undersökning på texter fram till 2011 och hiphop-scenen har förändrats sedan dess, säger han. Många fler kvinnliga rap-artister har kommit fram, de backar varandra mer, och det har förändrat hiphop-scenen.

Han menar att det sannolikt finns kopplingar mellan spoken word och hiphop, men att det inte finns någon direkt forskning på det i Sverige. En dansk studie från 2017, Performing poetry slam: and listening closely to slam poetry, visar att spoken word medlar mellan två olika språkkulturer, den samtida, västerländska, litterära poesin och hiphopens rap-battle.

– Det finns också kopplingar mellan äldre poesi och hiphop, menar Kalle Berggren. Komplexiteten i rimmandet till exempel, att man använder sig av inrim inne i texterna och rimbryggor, där det första ordet i en ny rad rimmar med slutet på de två raderna innan. Ljudrim och vokalrim är också vanliga, saker som hörs från en scen och inte syns i det lästa.

– Hur som helst är det spännande att se spoken word som ett mellanting mellan poesin och hiphopen.

Sara Garib med spoken word-kollegorna Nour Enabtawi och Yasmin Elemam.

Tillbaka i Rinkeby. Sara Garib och sju andra poeter går vidare till morgondagens final. Hon ser nöjd ut där hon står på scenen med händerna i byxfickorna. Sedan hoppar hon ner från scenen och får en kram från sin mamma Sora och lillasyster Nour.

– Jag blev chockad när jag såg Sara uppträda första gången, att hon hade sådan talang, säger mamma Sora. Jag vet inte var det kommer ifrån, men min mamma skrev lite, och jag också som tonåring. Och så har vi läst mycket, både på svenska och arabiska. Dels religiöst och historia, både om islam och kristendom, dels Astrid Lindgren.

Publiken, det stora flertalet ungdomar, försvinner ut ur Ungdomens hus. Klockan är 21.30. I sex timmar har de lyssnat på poesi. Inte i total tystnad, nej, de lever sig in, lever med, upprepar ord och fraser, knäpper intensivt med fingrarna (applåder får inte förekomma under framförandet) och efteråt står de upp och skriker i hänförelse. Ibland känns det som ett rituellt reningsbad, ett katharsis, där publik och artister tillsammans får ur sig känslor: ilska och glädje och frustration. Nu strömmar de ner mot tunnelbanan. Snön faller tungt från den svarta himlen. På torget står fem polisbilar uppradade. 

Söndag och slutfinal. En viss sordin har lagt sig över stämningen på Ungdomens hus i Rinkeby. Måhända är det bara lite lugn väntan inför att tävlingen ska dra igång. Eller så är det lördagskvällens händelser på Rinkebys tunnelbanestation som gjort att stämningen är mer dämpad – då en av jurymedlemmarna handfängslades efter att ha beskyllts för att planka in trots att han hade månadskort.

– Man är här inne och känner sig trygg i poesin och så går man ut och det är samma rasism som alltid, säger Sara Garib.

Idrottshallen är nästan fullsatt. 2 500 besökare. Nästan enbart ungdomar med invandrarbakgrund. Svenska Akademien och Natur & Kultur är två av flera anrika kulturinstitutioner som sponsrar Ortens bästa poet, någon akademiledamot syns dock inte till.

– Här kanske framtidens Nobelpris-tagare uppträder, säger 86-åriga Hilda Andersson, ursprungligen från Chile, gift med en svensk man och mormor till en av deltagarna i tävlingen.

Sångerskan Seinabo Sey är en av jurymedlemmarna.

Bakom draperierna till vänster om scenen har arrangörerna skapat ett minimalt backstageområde. I halvdunklet har Bipasha Huq, en av de ansvariga, samlat juryn för en sista genomgång. Kopplingen mellan hiphop och poesi blir tydlig. Där står den svenska souldrottningen Seinabo Sey tillsammans med rapartisten Stor och poeten Daniel Boyacioglu.

– Två saker är viktigast, säger Bipasha Huq, bra språk och hur de äger scenen.

De åtta finalisterna ger vad de förmår. Publiken går på högvarv och skriker
»10, 10, 10« efter var och varannan poet. När Farhiya Feysal från Linköping kör sin mässande, energiska poesi kapitulerar också jurygrupperna: fyra tior av fem möjliga.

Så är det Sara Garibs tur. Göteborgarna står upp och skriker. Sara framför en dikt om rasismen bland olika grupper av in-
vandrare. »Vi tänker, vi sitter i samma båt, men se dig om, tippar inte båten mer åt ena sidan. Jag vet, vi är under samma stjärnhimmel, men ser du inte att våra svarta systrar och bröder mer får lida.«

En mörkhyad tjej i publiken lever sig in i Saras framförande, säger »Oh, my god!« och knäpper intensivt med fingrarna.

Sara får höga poäng, ett snitt på 29,3.

»Jag har varit verksam som poet i 20 år. Men jag har aldrig varit med om något liknande. Det är kultur­revolution!«

I pausen sitter poeten och jurymedlemmen Daniel Boyacioglu ensam kvar i sin fåtölj på scenen. Han tittar ut över publikhavet framför sig.

– Jag har varit verksam som poet i 20 år, säger han, men jag har aldrig varit med om något som liknar den här tävlingen. Det är kulturrevolution!

Daniel Boyacioglu har varit med i juryn ända sedan Ortens bästa poet grundades för tre år sedan. Han säger att han ser vitaliteten och kraften i den här muntliga poesitraditionen, som han själv är sprungen ur (han vann SM i poetry slam 2001 och 2002).

– I många kulturer lever verkligen den muntliga traditionen och poesin. I Sverige var den också stor en gång, till exempel i form av vispoesin, men den bokliga poesin har skapat en trist standardisering. Allt är bokmaterialismens fel!  

Frågan är hur mycket de här unga poeterna, första eller andra generationens invandrare med rötter främst i Mellanöstern och östra Afrika, inte bara är sprungna ur en modern hiphopkultur, utan också har kopplingar till muntliga poesi- och berättartraditioner med rötter från helt andra platser än Rinkeby, Hammarkullen och Rosengård.

Pernilla Myrne är universitetslektor i arabiska på Göteborgs universitet och arbetar med en monografi om kvinnliga poeter och sångare i medeltidens abba-sidiska kalifat. Hon funderar länge på min fråga om det finns någon koppling mellan dåtidens poetiska traditioner där poeter uppträdde med dikter i publika tävlingar, och nutida poesitävlingar som Ortens bästa poet. Till exempel var Al-Khansa, en känd arabisk kvinnlig poet på 600-talet, framgångsrik i tävlingar.

– Jag vet faktiskt inte. Men poesin är en stark, levande tradition i Mellanöstern i dag. Det är den mest prestigefyllda konstformen och samtidigt är den väldigt folklig. Det finns till exempel klipp på Youtube med tävlingar som liknar Idol där det handlar om att läsa dikter och få med sig publiken.

– Man har ofta en levande kontakt med äldre poesi, som Al-Khansa, och den kontakten kan ungdomarna ha fått med sig även här i Sverige. Det beror ju främst på vilka kontakter ens familj har med dessa gamla poesitraditioner. 

Folkligt, festligt, fullsatt. Poesi inför 700 åhörare.

I Rinkeby är det snart dags för finalisterna att framföra sina sista dikter. Daniel Boyacioglu har en favorit. Han drar med fingret över listan med deltagare och stannar vid Sara Garibs bild och namn.

– Jag gillar henne, säger han, hon har både uttryck och stilistik.

Men Sara Garib vinner inte. Hon framför sin sista dikt med stor närvaro. Hon har publiken med sig, men det är en allvarlig dikt fylld med tyngd och sorg, inte så mycket publikfriande action. 

Farhiya Feysal framför åter en dikt med hejdlös frenesi och kraft. Publiken jublar och hon kammar än en gång hem ett snitt på maxpoängen 30,0. 

»Det är inte över med detta, säger hon bestämt. Vi kommer
dra igång nya grejer.«

Innan hon utnämns till segrare går arrangörerna upp på scenen och meddelar att detta blir sista gången Ortens bästa poet arrangeras. De är kraftigt underfinansierade och känner sig motarbetade av lokala myndigheter och polis, inte minst efter gårdagskvällens ingripande
på tunnelbanestationen. De orkar inte fortsätta.

Sara Garib, som slutar på en tredjeplats, står utanför dörrarna till Ungdomens hus.  

– Det är inte över med detta, säger hon bestämt. Vi kommer dra igång nya grejer.

Tillbaka på Medicinareberget i Göteborg. Det är fredag eftermiddag, senvintern 2019. Vi diskuterar innehållet i dikterna från finalen av Ortens bästa poet i Rinkeby: passionen i framförandet, det levande i mötet mellan poeter och publik. Men också att så många texter handlade om att slå uppåt mot makten och det vita majoritetssamhället. Jag påpekar att det ibland kan bli en smula förutsägbart.

Sara Garib ger mig en skarp blick. 

– Det är ju verkligheten. Man vill berätta om den erfarenhet man har. Det här ämnet är fruktansvärt viktigt. När man väl fått en plattform vill man berätta om det som är ett problem. Det är inte bara en förutsägbar dikt från en förortstjej.

I nästa andetag konstaterar hon att hon samtidigt gillar att gå utanför ämnet också.

»Jag känner mig som en del av … förorten. Där finns också det svenska. Vi har hela paketet. Det är där jag hör hemma.«

Sara Garib har gjort en klassresa från Angered in till centrala Göteborg, till de etablerade studiekorridorerna inne på Medicinarelängan.

– Jag vill inte att man ska tro att success och lycka enbart ligger i de marginaliserade individernas händer, säger hon. Samhället har svikit oss förortsbor och man hamnar snett för att strukturen jobbar emot oss. Jag har fått gå igenom enormt mycket för att vara här. Jag är inte bara en student, jag är också väldigt mycket annat, särskilt när jag har något som sticker ut och syns.

Hon gör en obetydlig gest med huvudet, knycker till med nacken och vänder blicken snabbt uppåt mot sin hijab i svart. 

– Jag känner mig som en del av förorten. Där finns också det svenska. Vi har hela paketet, liksom. Det är där jag hör hemma. 

Hon reser sig upp, lägger sin mörkblå täckkappa över armen, ursäktar sig, hon måste gå till bönerummet.

Nour, Sara och Yasmin driver Mix Poetry. »Vi vet att skrivandet finns inom alla«, står det i inbjudan till invigningen.

Fredagen den 22 mars. Sara Garib sitter med vännerna Yasmin Elemam och Nour Enabtawi på spårvagnen. Himlen är grå. Men det är äntligen vår i luften. De är på väg till Folkets hus i Hammarkullen där de ska framträda på ett privat arrangemang. Alla tre framträdde på Ortens bästa poet och kort efter att de fått besked om att evenemanget skulle läggas ner, kom de gemensamt fram till att det inte fick bli sista ordet. Något behövde göras. Och det var Sara, Yasmin och Nour som skulle göra det. Nu fokuserar de på att jobba vidare med poesin i förorten på andra sätt. Målet är högt satt. Planerna ambitiösa, drömmarna många. 

– Vi har snart invigning av vår nya poesiförening Mix Poetry på KulturAtom
i Angered. I föreningen kommer vi inte begränsa oss till bara spoken word utan vi kommer ha all typ av poesi. Vem som helst som är poesi-intresserad är välkommen, men vi riktar oss främst till människor som identifierar sig med förorten.

De har även sökt pengar för en poesi-sommarskola. Deltagarna ska få uppträda på Kulturkalaset i Göteborg. Och så var det en sista sak:

– Vi träffas en gång i månaden på en poesi-gaada. Gaada är arabiska och
betyder… Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det begreppet. Vi träffas och äter och skapar ett tryggt rum där vi kan skriva och skapa.

Annat för den poesi-intresserade

Tidskriften 10TAL har skapat AKT UNG! som samlar upp unga poeter i hela Sverige. Akt ung! är en plats där skrivande personer kan mötas och inspirera varandra i sitt skapande. 10TAL står även bakom Stockholms internationella poesifestival varje höst, en festival där det mest angelägna inom poesi, dramatik, konst och musik lyfts fram. Festivalen består av läsningar av nyskriven poesi, seminarier och tävlingar. Deltagarna i Akt ung! kan även få möjlighet att delta med sin poesi under festivalen. 

Ortens bästa poet

Ortens Bästa Poet är en tävling i Poetry slam som arrangeras av den ideella föreningen Förenade förorter. Syftet har varit att lyfta erfarenheter från förorten och jobba för att människorna som bor här »ska äga berättelsen om platsen«. Under tävlingen får deltagarna tävla med egenskrivna texter som de framför under tre minuter vardera. Framförandet bedöms av jurygrupper som får ge max 10,0 poäng. Ett snitt räknas ut där högsta och lägsta betyg tas bort.

2015 deltog Förenade förorter med ett Stockholms­lag i SM i Poetry slam och vann. Året efter började man själva arrangera en tävling där lag från Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala deltog.
2018 deltog också lag från Västerås, Umeå, Borås, Borlänge, Örebro och Linköping. Finalen i Rinkeby var utsåld med en publik på drygt 2 500 personer. Arrangörerna beslöt dock att tävlingen ska läggas ned. Två huvudskäl angavs: att det har varit svårt att få ekonomin att gå ihop och att de har känt sig motarbetade av polis och tjänstemän.



Annons

Anders Sporsén Eriksson

Frilansande journalist som tyckte mycket om kraften och närvaron i Ortens bästa poet. I sommar läser han Aednan av Linnea Axelsson.