Outsidern från Hyssna

Det massiva genombrottet med Samlade verk förändrade Lydia Sandgrens liv. Vad händer med en utböling från vischan när hon plötsligt finner sig mitt i det svenska kulturlivets centrum? 

Lydia Sandgren sjunker ner på sin arbetsstol. Modellen heter Sjuan, är designad av Arne Jacobsen och tillverkad av det kända möbel-företaget Fritz Hansen. Den ljusa lädersitsen saknar helt slitage.

– Det är precis som för Philip Franke. 

Hon syftar på författaren i Samlade verk som efter att han gjort succé slänger ut sitt gamla kaffefläckade skrivbord och skaffar ett ljudisolerat arbetsrum med nya möbler och utsikt över en parisisk park. Sedan lyckas han inte skriva ett ord. 

– Det kanske var profetiskt.

Lydia Sandgren skrattar. 

För ett år sedan började hon hyra det vitmålade kontoret vid Vasaplatsen i centrala Göteborg. Hon fyllde två Ivar-hyllor med böcker och fullklottrade anteckningsböcker. Ställde in en burk pulverkaffe i kokvrån. Placerade Sjuanstolen vid ett skrivbord med utsikt över spårvagnsspåren. En Laminofåtölj i hörnet. Efter att ha skrivit på kaféer, i sitt sovrum eller i underslafen i någon sommarstuga skulle hon nu för första gången i sitt liv få ett eget arbetsrum.

Men när debutromanen Samlade verk utkom till entusiastiska hyllningar blev det ingen tid över för skrivande. Det hände så mycket annat. Hon gick ut för att fira publiceringen med en kollega. När kvällen slutade var de ett par. 

Efter en kort släng av covid -19 blev hon sedan föremål för en av decenniets kanske märkligaste kulturdebatter. DN:s Åsa Beckman ifrågasatte sina kollegors lovord: Hade Lydia Sandgren verkligen skrivit en bra roman? 

Samtidigt strömmade förfrågningar om intervjuer, seminarium och panelsamtal in. Och medan Lydia Sandgren försökte anpassa sig till den nya verkligheten som en av landets mest omtalade författare krävde den nya pandemitillvaron på den psykiatriska öppenmottagningen där hon är psykolog och -sektionsledare att hon jobbade mer än heltid.

Så föll det sig så att Lydia Sandgren, som skrivit i det tysta i hela sitt liv, insåg att hon som publicerad författare fick kämpa för att klämma in någon halvtimme på morgonen eller kvällen för att skriva.

– Men i vintras blev jag så trött att jag helst bara ville sova. Jag klarade inte att skriva när jag kom hem på kvällen. Och jag som alltid har varit morgonpigg kom inte ens upp på morgonen. Jag tog mig nätt och jämnt i tid till min första patient.

På det vitmålade kontoret vid Vasaplatsen har hon fortfarande inte skrivit en rad. 

Hyssna mellan Kungsbacka och Borås. 734 invånare. Känt för att ha givit namn åt fotbollssläkten Hysén.

En kyrka med Kristusbild från 1100-talet i ena änden. En kvarn som blivit pensionat i andra.
I centrum en musikstudio där Hammerfall varit på besök. Leråkrar avskiljer lutande lador från kåkar i mexitegel.

Jag kör igenom samhället en aprilkväll i skymningen. 

På asfaltsplanen utanför den tomma pizzerian rastar en kvinna sin hund. Vad är Hyssna för ställe, frågar jag.

Hon rycker försiktigt i kopplet. 

– Det är en riktig håla.

Pressarkivets tidigaste klipp som nämner Lydia Sandgren är från hösten 2005. Lokaltidningen skrev om ”Taxi-Anna” Josefssons begravning i kapellet i grannorten Kinna. Vännerna i Finska porslins-målningsgruppen lämnade blommor. Barnbarnet Lydia spelade dragspel.

– Mormor var den lokala taxichauffören. Om någon skulle åka till Stockholm var det hon som körde. Vi hade hennes gamla taxikur som lekstuga. Hon var jätteviktig för mig. Det var hon som lärde mig att rita och teckna. Hon målade stilleben med äppelkorgar och nakna kvinnor. 

Det var också Taxi-Anna som köpte den Steinway-flygel som stod och blänkte i den gamla skolbyggnaden i Hyssna där familjen Sandgren bodde. 

Pappa Torleif drev egen ventilationsfirma. Mamma Camilla var hemma med de sju barnen. Lydia är äldst, och längtade därifrån.

– Jag läste och tog pianolektioner hos -kantorn i kyrkan. Annars fanns inte mycket att göra om man var intresserad av litteratur eller konst. De som hade status höll på med sport eller drev någon liten firma. På Sätilaskolan var det hembränt och trimmade moppar. Jag kände tidigt att jag inte hörde hemma där. 

– I mellanstadiet satt jag längst bak, skrev på ett fantasy-epos och vägrade att lära mig grammatik eller något annat som jag tyckte var under min värdighet. Matte lärde jag mig aldrig. 

Göteborg var stort och okänt och främmande. En fantastisk plats.

Drömmarnas projektionsyta låg fem mil västerut. 

– Göteborg var stort och okänt och främmande. En fantastisk plats. Ibland fick jag hälsa på mina fastrar där. Det var en magisk känsla av att världen öppnade sig. 

På dagen ett år efter Samlade verks utgivning hoppar Lydia Sandgren in i framsätet på min bil. Hon har skjutit ner min idé om att besöka platser i stan som omskrivits av andra författare hon gillar. På telefon förklarade hon:

– När Samlade verk kom ut var det många som påpekade att jag skrivit en Göteborgsskildring. Folk frågade vilka andra Göteborgsförfattare jag läst. Jag var inte så insatt. Fanns det ens några? Någon sa att jag borde läsa Claes Hylinger, så det gjorde jag, men jag tyckte det var lite platt. 

I stället vill Lydia Sandgren visa ett par platser i Göteborg som format henne. Vi börjar i Hammarkullen, ett betongpräglat miljonprogramsområde i nordöstra Göteborg. Hit, till Hammarkullsskolan, pendlade Lydia Sandgren ensam varje dag från 13 års ålder. 

– Pappa hade gjort någon ventilationsbesiktning här och snappat upp att de hade musikklasser. Så jag satte mig på bussen tjugo i sju varje morgon och åkte hit. 

Innanför sjöstensfasaden sneglar nyfikna elever ut mot författaren som släntrar fram över skolgården. 

– Det är nästan svårt att tänka sig att det här var hela ens värld. Nu inser jag hur liten jag var. Men mina föräldrar måste ha tänkt att jag var mogen nog att klara av att åka hit ensam. 

Vi promenerar upp till Folkets hus vid Hammarkulle-torget, där Lydias punkband Kollektivt självmord höll sin första konsert. Vid samma tid gjorde Göteborgs-Postens arkitekturkritiker Mark Isitt en uppmärksammad artikelserie där han beskrev förortens utformning som en själsdödande skymf mot de boende.

– När jag kom hit hade jag ingen aning om att den här stadsdelen hade dåligt rykte. Jag älskade Hammarkullen! Ända sedan dess har jag alltid tagit Hammarkullen i försvar.

– Många som läst Samlade verk förknippar nog mig med Linné och Majorna, men dit flyttade jag först när jag var 24. Innan dess var jag här och på Hisingen.

Vi parkerar vid Brunnsbotorget på norra Hisingen. Ett lätt bedagat 60-talscentrum i brunt tegel och tuggummifläckad marksten. Lydia Sandgren flyttade hemifrån vid 16. Här hade hon sin första lägenhet. 

Hon pekar mot en balkong på tredje våningen.

– Jag hade många fester. Ibland var det så trångt inne i den lilla lägenheten att vi knappt fick plats. En gång var det en person som var så exalterad att han kissade ner på gatan genom räcket.

Över en svart kaffe inne på Nöjds konditori erinrar hon sig en rädsla som låg till grund för att hon som 22-årig psykologstudent började mejsla fram romankaraktären Martin Berg. Han som i början av Samlade verk ligger på golvet med händerna på magen, mitt i livet och omgiven av pappershögar med skrivprojekt som aldrig avslutats. 

Man måste ge upp drömmen om storhet, ära och framgång och acceptera den förlusten. Först då kan man göra något på riktigt. 

– Ett tema i boken är hur man förhåller sig till sina drömmar. Martin är en skuggutveckling av mig själv. Jag kände en stark rädsla över att det skulle kunna bli jag som låg där med alla mina papper. Tänk om det inte skulle gå vägen? Det processade jag i många år. Och det har smugit sig in i Cecilias inställning till sitt arbete: Man måste bara göra någonting! Sedan får man försonas med att det blir vad det blir. Man måste ge upp drömmen om storhet, ära och framgång och acceptera den förlusten. Först då kan man göra något på riktigt. 

Många drömmande universitetsstudenter har påbörjat storslagna romanprojekt. Vad var det som fick Lydia Sandgren att fortsätta ställa klockan på halv sex varje morgon och löpa linan ut? I bilen längs Marieholmsleden ger hon en möjlig förklaring. 

– Här frontalkrockade jag med en lastbil när jag extrajobbade åt pappa. Bilen blev helkvaddad, men otroligt nog skadades ingen. Jag var i chock, men pappa var smart. Han tog mig till återvinnings-stationen vid Renova för att fika. Sedan fixade han en hyrbil så att jag fick sätta mig bakom ratten direkt igen.

Vid ungefär samma tid cyklade Lydia Sandgren ner för Stigbergsliden, den långa branta backe som för-binder Majorna med Linnéstaden, när framhjulet plötsligt låste sig. Utan hjälm slungades hon över styret och landade i asfalten. Chockade åskådare hopades kring den mörbultade kvinnan och såg till att hon kom till sjukhus. Läkarna förklarade att hon haft tur som bara brutit nyckelbenet och några revben. 

– Jag tror att båda de olyckorna gjorde mig väldigt medveten om min dödlighet. Att tiden är utmätt.

Historien om hur Lydia Sandgren under elva år skrev sin debutroman på håltimmar och tidiga morgnar är allmänt bekant vid det här laget. Den har ofta beskrivits just som ett kraftprov i disciplin. Men skapandet av Samlade verk är också berättelsen om en outsider i periferin som ständigt rör sig mot olika centrum hon vet mycket lite om. 

Lydia Sandgren hade inte gått någon skrivskola och kände ingen i litteraturvärlden när hon skrev boken om en förläggare i livskris. 

– Jag hade aldrig träffat någon som arbetar på förlag, men Martin Berg driver ju en egen firma. Det gjorde farsan också. Så jag tänkte: Hur jävla stor skillnad kan det vara?

I efterhand har många tolkat valet att låta den utspela sig i Göteborg som att författaren hämtat inspiration från sitt eget liv. Men Sandgren närmade sig Göteborg med den unga Hyssnabons storögda fascination. Boken utspelar sig dessutom till stor del under en tid i staden som Sandgren, född 1987, bara skymtat i ögonvrån. 

– Jag vill nog gärna befinna mig på en annan plats än den jag skriver om. Att skriva om Göteborg på 80-talet tillät mig på något sätt att närma mig min egen historia – som jag inte kan angripa helt pang på.

– Och 80-talets Göteborg har en särskild gåtfullhet som var lockande. Det finns så många berättelser och skrönor om 70-talets progg-Göteborg. Men vad fan hände på 80-talet? Först efter psykologutbildningen slog det mig: Tiden jag skriver om är mina föräldrars tid. De gick på gymnasiet i skarven mellan 70- och 80-talet, precis som Martin och Gustav i romanen. Under researchen har jag frågat dem: Hur var det egentligen? Men pappa svarade bara: Lydia, jag vet inte, jag jobbade så mycket. 

I oktober 2018 laddade Lydia Sandgren upp sin roman på Bonniers manussida. Fem veckor senare, i en paus mellan två patienter på mottagningen, såg hon mejlet i mobilen: »Hej Lydia, vilken storslagen roman du har skrivit! Vill du komma hit för ett möte?« 

De massiva reaktionerna på Samlade verk tydliggjorde att Lydia Sandgren var en udda fågel bland svenska författare. I en tid när många unga svenska författare ägnar sig åt autofiktion eller postmoderna experiment hade den här debutanten skrivit ett 700 sidor långt familjeepos som rör sig över flera generationer.

– En riktig roman, fnissar Lydia. Det var ingen som berättat för mig att man inte skulle göra så. 

Under Sveriges Radios bevakning från Augustprisgalan blev det också tydligt hur sällsynta Göteborgsskildringar är i den svenska samtidslitteraturen. Den stockholmsbördiga program-ledaren Gunnar Bolin beklagade sig: »Det är annorlunda att läsa en bok där man får ta fram en karta för att förstå. För mig är det inte självklart hur man rör sig från Västra långgatan till, säg, Linnégatan.«

Citatet säger sannolikt mindre om Gunnar Bolin och miljöbeskrivningarna i Samlade verk än om vilken vit fläck Göteborg är på litteraturkartan. Särskilt som det inte ens finns någon gata som heter Västra långgatan i Göteborg. 

Åter på kontoret vid Vasaplatsen visar Lydia Sandberg sin kalender. I marginalen antecknar hon varje dag hur lång tid hon ägnat åt skrivande. Den minsta kvantifierbara enheten är en kvart.

– Jag började göra så för tio år sedan när jag led av känslan av att jag aldrig fick något gjort, jag led av det ogjorda arbetets ständigt dåliga samvete. Så jag bestämde mig för att släppa självömkandet och undersöka hur mycket jag faktiskt arbetade. Det jag upptäckte är att en timmes koncentrerat skrivande faktiskt är jobbigt när man är ovan. 

Hon bläddrar mellan sidorna från början av 2020.

– Sådana här veckor med 10–15 timmar är rätt vanligt när det är lågsäsong. 

Under kalenderns sista uppslag av året blir timmarna färre. Under vintern skrev hon ingenting.

– Att inte kunna skriva kändes som att vara förvisad från mig själv. Det skavde och jag blev olustig till mods. Jag blev arg på allt som tog tid från skrivandet. 

Till slut bände hon ”med våld in skrivtimmar” på morgonen och kvällen. Sedan dess har hon bytt arbetsplats och gått ner till en 75-procentig tjänst med mindre ansvar.

– Tack och lov hade jag börjat skriva på något nytt innan jag skickade in Samlade verk. Så jag har inte tvingats börja med ett blankt papper. Jag skrev mycket under sommaren och semestern som jag kunnat fortsätta med nu.

Nu förstår jag varför författare som Ulf Lundell flyttar ut på vischan för att
slippa ha med någon att göra.

Hon berättar om en ny roman där en död dirigent står i centrum. Boken är berättad i jagform av dirigentens »förvirrade levnadstecknare«. Han har tidigare skrivit en framgångsrik bok, som nu ska följas upp.

Det låter nästan som att du processar något?

– Jajamän! Nu står jag inför en situation där jag måste återuppfinna mitt sätt att skriva. Samlade verk skrevs i en bubbla. Jag var ingen alls i litteraturvärlden och jag kände ingen. Jag trivdes med att komma från ingenstans. Men den positionen får jag aldrig tillbaka. Jag har katapulterat in mig själv till smetens kärna. Hur jag än gör kommer jag alltid att vara Lydia Sandgren som skrev Samlade verk. Nu riskerar jag något. Jag har placerat mig på en plats över en avgrund eftersom jag lustigt nog lyckades med stolle-provet. 

– Det är verkligen dubbelt. Läsaren med stort L har installerat sig, jag har blivit medveten om att folk har åsikter. Nu förstår jag varför författare som Ulf Lundell flyttar ut på vischan för att slippa ha med någon att göra. Å andra sidan är en del av skrivandets glädje att stå i kontakt med världen. Att upptäcka att det man skriver väcker resonans i andra.

Så hur gör en psykolog från Hyssna som helt stått utanför litteraturbranschen för att finna sig tillrätta i sin nya roll som plötsligt uppburen författare? Lydia Sandgren har hittat en inspirationskälla i filmens värld.

– Rocky är min favoritfilm! I den första filmen är Rocky Balboa en otränad föredetting som inte ens själv tror att han kan vinna mot Apollo Creed. Han ska bara klara att go the distance. Men inför varje ny film måste han sedan gång på gång placeras i ett nytt underläge. 

Hon rekapitulerar hur huvudpersonen i Rocky II har pensionerat sig och drabbats av en ögonskada som hotar att göra honom blind när en sårad stolthet och ekonomiska problem tvingar honom att ställa upp på en returmatch. I trean har han åldrats och ställs mot en helt ung oberäknelig boxare från Los Angeles. 

– I fyran ställs han mot den anabolpumpade ryska mördarmaskinen Ivan Drago som slagit ihjäl Rockys kompis. Rocky måste åka till Sovjet, där han springer i snötäckta sluttningar och bär stockar för att komma i form. 

Lydia Sandgren tittar ut mot 7:ans spårvagn som gnisslar förbi på gatan. 

– Det jag behöver göra nu är den intellektuellas motsvarighet till att hitta en rysk lada i skogen där jag kan springa runt och lyfta stockar. Vi får se hur det går. När folk frågar brukar jag säga att nästa bok kommer om två år. Men kanske tar det fem år. Eller elva år till.

Erik Eje Almqvist är frilansjournalist och författare, bosatt i Göteborg. I sommar ser han fram emot att läsa Ocean Vuongs ”En stund är vi vackra på jorden”, Jenny Odells ”How to Do Nothing” och Jonathan Ames
” A Man Named Doll”.