Litteratur är knappast det första vi förknippar med Australien. Vilket är synd. För långt från stränderna fortsätter författare som Gerald Murnane och Helen Garner att skriva böcker i världsklass.

»Australien har just brunnit.« Så börjar antologin Australien berättar från 2007. Men det kunde lika gärna vara inledningen på en artikel från 2009, då landet drabbades av en 47-gradig värmebölja som enbart i januari tog livet av 374 människor.

Eller en text från 1939, då det var så varmt att fåglarna föll döda ner från himlen, 2 miljoner hektar odlingsmark gick upp i rök och 71 människor dog. För brinner – det gör det ofta i Australien. Den här sommaren är inget undantag.

Värmen är kompakt. Jag går Lygon Street med solen tryckt mot ryggen. På kartan såg gatan inte så farlig ut, men nu är det som att den aldrig tar slut. Mina föräldrar ringde just från Sverige och var oroliga. De hade läst en TT-flash: »I Australien upplever man just nu de högsta temperaturerna som uppmätts sedan slutet av 1800-talet«. När jag försöker lugna dem –»visst, det är varmt, men …« – så förtydligar pappa att det mer är våra två döttrar som han är orolig för. 

Även i böckerna brinner det. Jane Harpers uppmärksammade debutbok Hetta, en smart outback-thriller från 2016, inleds med orden: »De blir inte precis eld och lågor när jag kliver in här«.

Och Liane Moriarty, Australiens bäst säljande författare, låter sin huvudperson Clementine drabbas av ett raseri lika starkt som en »vitglödgad eldsflamma« (Andras vänner) medan Peter Temple, författare till den fantastiska Mörk kust, ödesmättat diktar: »The fire would come as it came to Marysville and Kings-lake …« 

Den extrema värmen är inte bara ett väderfenomen. Det är ett existentiellt hot. Om ingenting görs kommer temperaturen i Melbourne att ha stigit med 1,4 grader år 2050. Och vad väntar då? 

Det är lunchtid och jag är hungrig. Trottoarerna är kantade av inbjudande restauranger. Men jag fortsätter mot mitt slutmål: Ett gammalt Brown House i korsningen Falconer och Woodhead Street.

Huset där Nora äter sin dagliga dos frukostbacon i den underbara Melbourne-romanen Monkey Grip av Helen Garner. Under mina dagar i staden har jag besökt ett tiotal bokhandlare. Majoriteten tipsar varken om Nobelpristagaren Patrick White, Bookerprisvinnaren Richard Flanagan eller Nobelkandidaten Gerald Murnane, utan just om den 74-åriga Melbournebon Helen Garner. 

Huset i Monkey Grip ska ligga i Fitzroy, en före detta arbetarstadsdel där de små villorna från förra sekelskiftet kostar tiotals miljoner, i vad som numera är en av världens dyraste städer att leva i. I samma kvarter utspelar sig Tony Birchs Shadowboxing, en skildring av hur det var att växa upp som aborigin i 60-talets Melbourne. Några gator bort utdelas den ödesdigra örfilen i Christos Tsiolkas världssuccé The Slap, ett övergrepp som blottlägger stadens sociala splittring. 

För att fly värmen stannar jag till på Readings i Carlton, en institution i litteraturkretsar. Här var Monkey Grip länge den stora bästsäljaren innan den häromåret petades ner från tronen av The Slap.

Ett symboliskt skifte: »From a straight Anglo Australian woman to the gay son of a Greek immigrant«, som Sophie Cunningham skriver i den oumbärliga stadsmemoaren Melbourne. Förändringen märks i stadsbilden. Och allt mer i fiktionen.

Readings är den sortens bokhandel som man gärna dröjer sig kvar i länge. Här förvaltar personalen en kär gammal Melbourne-tradition som tog sin början på nu nedlagda Cole’s Book Arcade, stadens mest legendariska bokhandel, komplett med både menageri och skylten: »Read for as Long as You Like – Nobody Asked to Buy«. 

Utan dåligt samvete slår jag mig ner med Kenneth Cooks Wake in Fright. J.M. Coetzee – den kräsne Nobelpristagaren från Sydafrika, som bott så länge i Adelaide att flera bokhandlare sorterar in hans böcker under »australiska romaner« – har kallat romanen »a true dark classic of australian literature«.

Wake in Fright anses av många vara den bästa skildringen av den ständigt närvarande konflikten mellan stad och land. Mellan de kosmopolitiska kuststäderna och »the outbacks«.

En konflikt som den före detta premiärministern Paul Keating ofrivilligt satte fingret på när han utbrast: »If you’re not living in Sydney, you’re camping out.«.

Jane Harper

De stora förlagen är samlade i Sydney, författarna föredrar Melbourne. Båda grupperna betraktar det vidsträckta inlandet med misstänksamhet och olust (»The country was dead and dry for hundreds of miles«, skrev Katharine Susannah Prichard redan 1928 i romanen Coonardoo).

Å andra sidan finns det författare som Nobelpriskandidaten Les Murray, den »australiska landsbygdens försångare«, som döpt en av sina diktsamlingar till Subhuman Redneck Poems (Dikter från den efterblivna landsbygden på svenska), en illa dold blinkning till de snobbiga kollegorna ute vid kusten?

Efter ett par kapitel i Wake in Fright ser jag att gatan utanför ligger i skugga. Jag slår ihop min bok och går fram till expediten. Frågar om det är långt kvar till det där huset i korsningen Falconer och Woodhead Street. Att promenera? undrar expediteten. Jag nickar. 

– Ja, svarar hon. I den här värmen.  

Jag kommer aldrig fram till huset. Men några dagar senare får jag reda på att den rätta adressen är omtvistad. »Almost everyone I know claims to have lived near that House«, hävdar Sophie Cunningham. En liten tröst.

»Värmen gör att vi beter oss annorlunda, blir spända, aggressiva, olyckliga.« 

Sedan gör jag som Nora och Javo i Monkey Grip och åker till Saint Kilda med familjen. De åker hit för att besöka ett turkiskt bad och få en massage. Vi är här för att titta på den berömda pingvinkolonin och träffa Jane Harper. Men äldsta dottern är besviken.

Pingvinerna ligger och trycker under stenblocken och visar inga tecken på att vilja umgås med oss människor. Kanske inte så konstigt, med tanke på att Australien sägs vara det land i världen som utrotat flest djurarter.

Jag kommer att tänka på något som Sam Cooney, redaktör för litteraturmagasinet The Lifted Brow, sade till mig häromdagen: »No peace in this stolen land«. 

– Den extrema värmen påverkar oss alla, säger Jane Harper när vi satt oss på en bänk vid strandpromenaden.

– Den går inte att fly från. Den gör att vi beter oss annorlunda, blir spända, aggressiva, olyckliga.

Strandstugor vid Saint Kildas. Foto: Kon Karampelas.

Hon om någon borde veta. Hon är en ljushyad brittisk kvinna som tillbringat de senaste tio åren i Australien. Debutromanen Hetta är såld till 20 länder och ska bli film av Reese Witherspoons produktionsbolag. På ett elegant sätt väver Harper in både konflikten mellan stad och land och miljöfrågan – i synnerhet priset för vattenbristen. 

– Många här är beroende av vädret, särskilt de på landsbygden. Skörden, och i förlängningen hela livet, hänger på det.

Men det är inte bara befolkningen inåt landet som drabbas. Sedan tio år är Melbourne den storstad i landet med minst nederbörd per år. 

När Jane Harper gått sin väg blir jag stående vid strandkanten. »While our identity evolved, the sea remained a constant« skriver David Hunt i Girt – The Unauthorised History of Australia.

För 70 år sedan stod Australiens första immigrationsminister Arthur Calwell vid Melbournes hamn, precis som jag gör nu. Han väntade på den första båtlasten med flyktingar från det sönderbombade Europa. 20 år senare hade över en miljon flyktingar kommit sjövägen till Melbourne (några av dem möter man i Arnold Zables Cafe Scheherazade). 

Men resorna upphörde inte efter kriget.

Nam Le var ett år när hans familj klev i land här i slutet av 70-talet. Trettio år senare är han australisk medborgare och skriver Båten, det senaste decenniets kanske starkaste novellsamling om de flyktingar som kommit och fortsätter att komma över havet.

Charmigast i stan: Paperback på Bourke Street

Lästips för resväskan

Melbourne av Sophie Cunningham
Hetta av Jane Harper
Monkey Grip av Helen Garner
Wake in Fright av Kenneth Cook
Voss av Patrick White

5 platser att besöka

Reading Books
Det började med en butik. Numera en det en liten kedja av högkvalitativa affärer. Min favorit ligger i Carlton. Bra utbud. Trevlig personal. 
309 Lygon Street

Pellegrini’s bar
En underbar sylta inklämd mellan två bokhandlare. Här serveras lika smarrig som stabbig pasta och grymt bra espresso i en inredning som sett likadan ut i 70 år. 
66 Bourke Street

Hill of Content Bookshop
Personalen ger ett något oengagerat intryck. Men stadens äldsta bokhandel är fortfarande värd ett besök, om inte annat för den mysiga lokalen.  
86 Bourke Street

Paperback Bookshop
Granne med Hill of Content. Står du ut med röran så kan du fynda många godbitar i högarna av böcker. Personalen bakom den lilla kassan är både hjälpsamma och kunniga.
60 Bourke Street

Wheeler Centre
Kulturpalats instiftat av Lonely Planet-grundarna. Varje år arrangerar man över 200 samtal, nästan alla med litteraturkoppling. »Smart, passionate and entertaining public talks« utlovas.
176 Little Lonsdale Street

 

Annons