En tequila till lunch, tack!

Filmen Roma har återigen skapat fascination för Mexico City, en av världens största städer. Vi fick en guidad tur av författaren Jennifer Clement.

Okej, nu är de arga på mig. Föraren till en stor SUV med tonade rutor har lagt sig på tutan bakom oss. Jennifer Clement svänger åt sidan med sin grå, oansenliga Nissan. Längre fram på trottoaren som löper längs med den smala kullerstensgatan blänger en av kvarterets många vakter. I handen håller han ett rosa koppel som skär sig mot hans bistra uppsyn.

– Så fånigt. Han är ute och går med ägarens hund, säger Jennifer Clement.

Bougainvillean klättrar längs med väggarna. Överallt blommar jakarandan.

– Alla har blivit så rädda här, suckar Jennifer Clement.

Våren är en av de vackraste årstiderna i Mexico City. I bostadskvarteren i stadsdelen San Angel härskar en lätt dåsig stillhet. När författaren Jennifer Clement växte upp här på 1960-talet var San Angel bohemiska konstnärskvarter med hus i pittoresk kolonialstil. I dag, sedan konstnärerna bytts ut mot en mer kapitalstark samhällsklass, vittnar övervakningskameror och taggtråd på murarna om hur misstänksamhet och ängslan blivit en del av den annars lugna, fridfulla stämningen.

– I det här lilla vita huset till höger bodde den katalanska poeten Ramón Xirau. Han kom hit från Spanien under Francos tid och arbetade ihop med Octavio Paz, Mexikos stora, poetiska mästare som fick Nobelpriset 1990. Jag har varit på mängder med middagar i det huset tillsammans med bland andra Salvador Elizondo, Carlos Fuentes, Gabriel García Márquez och Octavio Paz.

Hur var stämningen på middagarna?

– Väldigt intellektuell. De var briljanta människor, och ett stort tema var politik. Det var många samtal om Kuba till exempel. Det fanns en splittring i Mexiko kring om man backade revolutionen där eller inte, säger Jennifer Clement, medan ännu en vakt kommer fram mot bilen i solskenet.

– Kan vi ta ett foto? frågar Jennifer Clement på spanska. No? Imposible?

Jennifer clement debuterade som poet på 1990-talet. Men det är först på senare år som hennes författarskap har fått ett internationellt genomslag. Just nu är hon aktuell på svenska med Gun love (övers. Niclas Hval), en roman om flickan Pearl som växer upp i en skrotbil parkerad utanför en trailerpark i Florida.

Boken tematiserar på ett vidare plan smugglingen av vapen från USA till Mexiko och hör stilmässigt och delvis innehållsligt ihop med föregångaren, genombrottsromanen En bön för de stulna från 2012.

I den skildrar Jennifer Clement livet för unga fattiga kvinnor på den mexikanska landsbygden och det ständiga hotet om kidnappning från landets mäktiga drogkarteller.

Jennifer Clement kom från USA till Mexiko som ettåring. Hennes mamma, 91 år gammal, är fortfarande aktiv konstnär. Hennes pappa arbetade som kemitekniker för ett amerikanskt företag och dog ung.

– När jag var liten tillhörde de här gatorna oss. I dag finns det inte en chans att jag hade låtit mina barn springa omkring på det sättet vi gjorde. Mexiko har blivit ett betydligt farligare ställe, säger Jennifer Clement på vår tur genom hennes barndomskvarter.

Hon vet vad hon talar om. Mellan 2009 och 2012 var hon ordförande för den anrika PEN-klubbens mexikanska avdelning. Det var under en period då våldet eskalerade i landet efter att regeringen 2006 hade förklarat krig mot drogerna. Jennifer Clement ägnade hela sitt ordförandeskap åt att förbättra säkerheten för journalister i Mexiko, som då var det dödligaste landet i världen för den utsatta yrkesgruppen.

I dag är Clement som första kvinna ordförande i PEN Inter-national och ägnar i stort sett hela sin tid åt organisationens arbete med att försvara det fria ordet runt om i världen.

– Det är så sorgligt att vi inte får fotografera i de här kvarteren längre.

Vi fortsätter en bit längre upp på gatan Hermenegildo Galeana i San Angel.

– Här inne, säger Jennifer Clement och pekar på en lummig återvändsgränd, här tog Carlos Fuentes första fru livet av sig. I en bil, parkerad på den här gatan. Hon hette Rita Macedo och var en känd skådespelare. Hon satt hemma och stickade, reste sig upp och gick till bilen med en pistol. En vän till mig hörde skottet. Från en författare som skrivit om kvinnors självmord har jag hört att det ofta är så det går till. De löser först en uppgift. Sedan går de och tar livet av sig.

Det är så här det är att röra sig genom Mexico City tillsammans med Jennifer Clement. Under gatorna öppnar sig plötsligt tunnlar från revolutionen. Pittoreska husfasader och lugna gränder förvandlas i ett slag till berättelser om våld, intellektuella möten eller storslagna personligheter.

Jennifer Clement tycks ha träffat dem alla. Stått vakt vid Octavio Paz begravningsceremoni i det vackra kulturpalatset Palacio de Bellas Artes och suckat åt författaren Roberto Bolaños supande på legendariska Café La Habana, inte långt från där William S. Burroughs sköt sin fru, Joan Vollmers, i ett försök att leka Wilhelm Tell.

Caféet ligger på en hårt trafikerad gata och ser inte mycket ut för världen. Men väl inne i den stora, brun-beiga hallen kan man fort-farande hamna i samtal med folk som var där när Che Guevara och Fidel Castro satt hukade vid något av borden och planerade revolutionen på Kuba.

Jennifer Clement styr sin Nissan över Altavista Avenue, huvudgatan som löper genom stadsdelen San Angel.

– Jag träffade Bolaño men vi blev aldrig vänner, säger hon när La Habana kommer på tal.

Hur var han som person?

– Full.

AC:n fungerar bara hjälpligt och avger en frän och unken lukt.

– Äsch, säger hon och vevar ner rutan i stället, medan områdets berömda blomstermarknad susar förbi, full av färg och grönska.

I närheten ligger Convento del Carmen, ett före detta nunnekloster, nu omvandlat till museum, komplett med mumier i källaren.

– Där spenderade jag mycket tid som liten. Mumierna var mina vänner. Den största poeten i Mexikos historia var också nunna, Juana Inés de la Cruz. När Virginia Woolf undrade var Shakespeares syster fanns, så fanns hon här. Född 30 år efter Shakespeare. Enligt mig är hon en av de största, oavsett plats och tid. Ett enormt geni.

Jennifer Clement byter spår.

– Visst ska vi ha tequila till lunchen? Straight, och ingen urvattnad drink.

Vi är på väg till en före detta hacienda i området. En gång ett lantställe för inflytelserika personer, därefter bordell och nu en restaurang, med betjänter till och med på toaletterna, redo med tvålpump och pappershanddukar.

Vi sätter oss i den prydliga trädgården, en oas av grönska och lugn, medan årets första åskoväder samlar ihop sig över de vita murarna.

– Det här stället är speciellt för mig. När Mexiko blev oberoende från Spanien 1819 blev det här Fanny Calderon de la Barcas sommarställe. Hon var en skotsk kvinna som kom hit efter att ha gift sig med Spaniens första diplomat i landet. Om hon inte hade varit kvinna hade hon stått staty överallt. Hon skrev bland annat en fantastisk bok med titeln Life in Mexico om tiden då landet blev självständigt. Den är full av underbara historier och en av Mexikos viktigaste böcker, säger Jennifer Clement.

Tequilan bärs in tillsammans med sangrita, en kryddig tomat-juice som är standard till den populära nationaldrycken.

– Salud, skål! säger Jennifer Clement och höjer glaset.

Bara ett stenkast utanför haciendan ligger gatan där Jennifer Clement växte upp. Där ligger också två av Mexikos mest berömda byggnader, konstnärsparet Diego Rivera och Frida Kahlos båda hus, förbundna med en bro på översta våningen.

Husen, som i dag är museum, är ritade av den modernistiske arkitekten Juan O’Gorman, som bodde på parallellgatan.

– Det här var mitt andra hem när jag var barn, säger Jennifer Clement och tittar upp mot den ljusgrå och rostbruna kuben som var Diego Riveras hem och fortsätter: 

– Jag var bästa vän med hans barnbarn. Jag minns hur det lät
i det här huset när det regnade. Det lät som i en plåtburk. Man kunde knappt höra sin egen röst.

Även om Frida Kahlo främst är känd för sina målningar poängterar Jennifer Clement att hon också var en talangfull författare.

– Hennes dagbok som gavs ut för något decennium sedan innehåller fantastiska dikter och betraktelser. Det är många som glömmer hur begåvad hon var även i skrift.

Vi rundar kvarteret och kommer till huset där Juan O’Gorman bodde. Allt är stilla och fridfullt. Någon sandpapprar en port. Bakom en mur hör man hur någon arbetar i trädgården.

– Som barn fick jag klara mig mycket på egen hand. Helt ärligt kunde jag känna mig övergiven. Men jag hade en nanny. Vi var väl-digt fästa vid varandra. Men när hon fick barn hade vi inte plats för hennes familj hos oss. Så de flyttade till Juan O’Gormans hus. Då började jag leka mycket där, säger hon och kommer in på temat för den flerfaldigt Oscarsnominerade filmen Roma, namngiven efter en annan berömd del av Mexiko City.

Läs också:
Roberto Bolaño vägrade tråkmånsar

– Det som är så speciellt med Roma är hur den fångar hur tjänarna är din familj. Det är inte som i Europa eller England. Det är mer ett väl-digt symbiotiskt sätt att leva ihop. Mitt liv är djupt präglat av de här kvinnorna som jobbade hos oss. Sedan finns det förstås svåra missförhållanden också.

Snart börjar Jennifer Clement på ännu en av de många berättelser om staden som hon bär på.

– Juan O’Gorman tog livet av sig här i sitt hem 1982. Han tog cyanid, hängde sig och sköt sig själv. Alla tre metoderna. Det var väldigt välorganiserat. Min mamma brukade berätta att Diego Rivera, O’Gorman och en annan konstnär alltid brukade dricka en massa tequila och prata om självmord. Men O’Gorman var den ende som gjorde verklighet av det.

Till slut kommer vi fram till huset där hon själv växte upp med sin familj.

– Det var förmodligen hem till en spansk aristokrat tidigare. Vi har aldrig försökt ta reda på vem, men titta på vapnet ovanför porten! Alla små figurer som finns där, som en egen berättelse. Jag bodde här tills jag var 13, då vi flyttade till en annan stadsdel. Bakom den här porten skrev jag mina första dikter. Min pappa skrev rent dem på maskin och hade dem i en liten bok. Hela min barndom finns bakom den här porten, säger Jennifer Clement.

Läs också:
New York: I kända författares fotspår

Läs också:
Quiz: Kan du namnge författaren bakom pseudonymen?