Richard Brautigan ville skriva en roman som slutade med ordet »majonnäs«. Det blev kultklassikern Trout Fishing in America. 50 år senare går vi i Brautigans fotspår i Kalifornien. 

En gång tidigare i mitt liv har jag frågat efter vägen till en plats där en hemsk tragedi har utspelat sig.

Vi bodde på legendariska Chelsea Hotel i New York, och jag bad en städerska visa mig rum 100, där Sex Pistols-medlemmen Sid Vicious mördade sin flickvän Nancy Spungen 1977.

– Rummet finns inte längre! ropade städerskan. Och sedan tyckte hon att jag borde skämmas.

Jag skämdes.

Nu, många år senare, befinner jag mig i det lilla kustsamhället Bolinas, strax norr om San Francisco. Jag har åkt hit eftersom den amerikanske kultförfattaren Richard Brautigan bodde här under sin sista, molokna tid i livet. Jag försöker få tag på hans spöke under några dagar, och nu har jag kommit till slutet. Men det bär mig emot att fråga någon på gatan: 

»Goddag, kan ni visa mig huset där Richard Brautigan sköt skallen av sig 1984?«.

Lunchdags i Bolinas. Tempot i den lilla byn är lugnt, för att inte säga lusigt. Foto: Drew Bird

Brautigans lik hittades först efter sex veckor. Kroppen var helt rutten.

Ensammare kan man inte bli.

Konstnärskolonin Bolinas är så ultra-hipp att det inte ens finns skyltar som visar vägen hit. Det har funnits vägskyltar, många vägskyltar, men Bolinasborna river hela tiden ner dem. Det ska inte vara lätt att hitta hit. Nu har myndigheterna gett upp och inga nya skyltar sätts ut. Även med en GPS är det knepigt: den anonyma avfarten från klassiska Highway 1 är lätt att missa.

Senast någon räknade fanns det 26 publicerade poeter bland Bolinas 1 600 bofasta invånare. En poet-ratio som måste vara en av de högsta i världen. Här bor också musiker, skådisar, tv-stjärnor, konstnärer – och en av film-brorsorna Coen.

Ursprungligen var Bolinas en fiskeby. Senare, under förbudstiden, blev Bolinas en viktig avlastningshamn för smuggelsprit som skulle in till San Francisco.

Mer kaliforniskt 1960-tal

Gökboet av Ken Kesey, 1962.

Big Sur av Jack Kerouac, 1962.

Fritz the Cat, tecknad serie av Robert Crumb 1965–1972.

Hell’s Angels – en sällsam och skrämmande legend av Hunter S. Thompson, 1966.

Slouching towards  Bethlehem av Joan Didion, 1968.

High priest av Timothy Leary, 1968.

Trippen (The Electric Kool-Aid Acid Test) av Tom Wolfe, 1968.

När kärlekssommaren ’67 fullkomligt kollapsade inne i San Francisco flyttade många av de ursprungliga, mer seriösa hippies-arna ut på landet. En del av dem hamnade här.

Konstigt att Richard Brautigan flyttade hit. Han gillade ju inte hippies.

De gillade inte honom heller. Eller, jo, de gillade hans märkliga roman Trout Fishing in America som kom ut 1967, när flower power-eran kulminerade. Men han var inte en av dem. Han var ingen beatpoet heller. Han var mitt emellan – för ung för att vara beatnik, och för gammal för hippie.

Motsägelsefull på många vis. Ytterst fåfäng, men ändå slarvig med den personliga hygienen; legendariskt snål, med tillfälliga avbrott då han kunde dricksa omåttligt. 

Min pilgrimsfärd i hans fotspår går sisådär. I San Francisco är huset på Geary Street där han bodde i ett stökigt kyffe i många år – även sedan han blivit stormrik – rivet. Favoritbaren Enroco’s stängde för tio år sedan och porrklubben där han brukade fira jul slog igen på 1980-talet.

I Bolinas hade jag stämt träff med den berömda poeten Joanne Kyger som kände Brautigan väl, även i hans krafts dagar. Ett par veckor innan jag ska åka får jag veta att hon har avlidit.

Jag har lyckats få fram kontaktuppgifter till Brautigans enda barn, dottern Ianthe, men hon svarar inte på mina sms.

Men det måste finnas andra som minns honom i Bolinas? Jodå, men de vittnesmål jag får är rätt enstaviga: »Trist typ«, »Fyllo«.  Många retar sig på att han inte hade körkort och ständigt tjatade om skjuts till och från San Francisco.

Huset där Brautigan bodde fram till sin död 1984. Foto: Tomas Dur Fläckman

Huvuddelen av Trout Fishing skrevs 1961, vilket diskvalificerar den som generationsroman för blomsterbarnen – hippien var ju inte uppfunnen -61. Den är en i alla bemärkelser märklig roman.

Till exempel saknas handling. I stället bjuds vi 47 korta stycken: anekdoter, infall, barndomsminnen, gamla matrecept, drömsekvenser och naturskildringar i en vild blandning. Helt normala meningar ändrar plötsligt riktning och drar iväg mot det absurda.

I ett kapitel finns en lång uppräkning av klassiska fiskeböcker som inte tar upp det faktum att öringar dör om de dricker portvin. I ett annat besöker vi en järnhandel som säljer begagnade bäckar. Och boken slutar med en ordagrann avskrift av ett brev som Brautigan hittade instoppat i en bok på ett antikvariat. Det är det kapitlet som slutar med »majonnäs«.

Det hela är mycket vimsigt. Och roligt. 

Titeln är en historia för sig. Trout Fishing in America (öringsfiske i Amerika) är inte bara en aktivitet. Det är även namnet på romanens huvudperson, i den mån man kan tala om en sådan. Ett loppigt hotell som dyker upp mot slutet bär också samma namn. Därtill förekommer ett elakt gammalt rullstols-fyllo som heter Trout Fishing in America Shorty.

En del säger att Richard Brautigan väger lätt som författare. Att han är naiv och skriver »sött«. Det lägger jag mig inte i. Jag är murvel – inte litteraturvetare. Men faktum är att Trout Fishing sålde i två miljoner ex, vilket gjorde Brautigan till en mycket förmögen man under en tid. Redan på 1970-talet började dock hans stjärna att dala. Längst höll japanerna ut, där var Brautigan stor ända till sin död.

Mitt i Bolinas finns ett så kallat multi-altare där man kan tillbedja vilken gudom man vill. Intill står »The Free Box«, ett litet skjul där byborna lämnar in saker de inte behöver, och där vem som helst kan hämta det man vill ha, gratis. En bit bort ligger ortens mycket välsorterade antikvariat. Det är obemannat. Man betalar det man vill eller kan. Någon Brautigan-bok finns inte inne för tillfället.

Jag hittar huset där han tog livet av sig, men vågar inte knacka på. De som bor där nu är säkert dödströtta på Brautigan-turister.

En vecka går fort. Precis när jag ska gå ombord på flygplanet för att åka hem till Sverige plingar det till i mobilen. Det är ett sms från Richards Brautigans dotter Ianthe:

»Ville du nåt?«.

Fotnot:
En amerikansk medborgare har, helt lagligt, ändrat sitt namn till Trout Fishing in America. Ett nyfött barn har också förärats namnet. En krater på månen har av austronauten Jack Schmitt döpts till »Shorty« efter rullstols-fyllot i romanen.

Litterära guldkorn i San Francisco

City Lights Books
Poeten Lawrence Ferlinghetti grundade bokaffären 1953, och efter att City Lights publicerat Allen Ginsbergs diktsvit Howl – vilken åtalades för obscenitet – blev den en symbol för hela beat-generationen.
(261 Columbus Avenue)

Vesuvio Café
Klassisk författarbar, rakt över gatan från City Lights. Här hängde alla beatförfattarna när det begav sig.
(255 Columbus Avenue)

Washington Square
Charmig park i North Beach. Vid Benjamin Franklin-statyn togs den berömda omslagsbilden till Trout Fishing in America.

Caffe Trieste
Var först med espresso och cappuccino på den amerikanska västkusten. De grillade mackorna är gudomliga. Trieste har varit samlingspunkt för författare sedan 50-talet. Francis Ford Coppola skrev manuset till Gudfadern här. (601 Vallejo Street)

Bolinas
Hippie-enklav och konstnärskoloni, en timmes bilfärd norr om San Francisco. Extremt avslappnad stämning. Besökare bör känna in vibbarna och hålla låg profil.


Annons

Tomas Dur Fläckman

Är redaktionschef på Tidningen Vi. Han har inte metat sedan 1973.

prenbild

erbjudande

Prenumera på Vi Läser – Sveriges ledande bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare