Litterär arkeologi i Thessaloniki

Till doften från Egeiska havet och nyrostade mandlar rör vi oss mellan den judiska kyrkogården och stadens bibliot … Förlåt, vi menar apotek.

I skuggan, medan en obönhörligt skarp sol sakta rör sig över himlen, sover Thessalonikis hundar. Flämtande, tjockpälsade, överallt på trottoarerna. Ofrånkomligen för de tankarna till den norske novellmästaren Kjell Askildsens samling Hundarna i Thessaloniki, som gör sig påmind någonstans i bakgrunden när man strövar omkring i den här 2 400 år gamla staden.

Thessaloniki är Greklands andra stad och ligger vid en långsträckt bukt knappt tjugo mil söder om Makedonien. Dess historia är fylld av blodiga erövringar och under olika skeden har staden varit en del av såväl Romarriket som det Bysantinska respektive det Ottomanska riket. Dessutom ockuperades Thessaloniki av Nazityskland under andra världskriget. 

– Men här finns inte bara historia utan också ett rikt litterärt arv, säger guiden Evi Karkiti, som även arbetar som kritiker och journalist. 

Vi rör oss genom slitna kvarter där det doftar porslinsblommor och nyrostade mandlar. Ljuden från trafiken och folklivet fyller oavbrutet luften med ett behagligt brus.

I en förödande brand 1917 försvann Thessalonikis äldre stadskärna men därefter byggdes ett antal imponerande kvarter i lekfull eklektisk stil, ofta med mjuka art déco-drag. Under 1920- och 1930-talen var Thessaloniki också ett litterärt avantgardistiskt centrum och via kontakter med främst Frankrike översattes modernister som Joyce, Proust och Woolf härifrån – inte från Aten.

Typiskt var också att de yngre viktigaste författarna, som till exempel Nikos Pentzikis och Zoe Karelli, brukade träffas på en i bokrelaterade sammanhang udda mötesplats – apoteken.

 – Det berodde inte på ett allmänt utbrett narkotikamissbruk, skrattar Evi Karkiti, utan på att apoteken var kvällsöppna och låg centralt. Dessutom arbetade författarna där för att försörja sig.

I ett av skyltföntren på Egnatiagatan, där det allra mest berömda apoteket låg, och som drevs av Pentzikis, syns fortfarande gamla tidningsurklipp och farmaceutiska preparat i bruntonade flaskor – en fascinerande inblick i stadens litterära arkeologi.

Även andra former av arkeologi är det gott om. På Venizelougatan, där ett tunnelbanebygge pågår, blottas under väldiga presenningar något rent häpnadsväckande. Ett tiotal meter rakt under trottoaren sträcker sig en osannolikt välbevarad del av den romerska huvudvägen Via Regia, med butiksutrymmen, avloppsrännor och allt. Och därunder finns sannolikt ännu fler kulturlager. Den antika litteraturen har dock inte en lika naturlig förankring här som i Aten, delvis beroende på att Thessaloniki så länge befann sig under bysantinskt styre. 

Efter andra världskriget tappade Thessaloniki också sin roll som modernistiskt centrum. I stället kom ett antal tidskrifter som Diagonios och Enteykthpio att spela stor roll för Greklands litterära liv, samtidigt som författare som Yiorgos Ioannou och Manolis Anagnostakis skildrade staden ur nya perspektiv.

– Thessaloniki är i grunden en konservativ stad, säger Yiorgos Kordomenidis, sedan tre decennier redaktör för Enteykthpio, vars form påminner om svenska Ord & Bilds.

– Den lokala biskopen Anthimos, knuten till den grekisk-ortodoxa kyrkan, har ihop med tidigare borgmästare som Vasilis Papageorgo-poulos haft stor makt. Vi är visserligen en universitetsstad och här anordnas bokmässa varje år men atmosfären har i perioder känts ohälsosam.

Författaren Gianni Skaragas tillhör, ihop med Sofia Nikolaidou, Vassilis Amanatidis och Yorgos Skambardonis, en generation född på 1960- respektive 1970-talet:

– Den ekonomiska krisen har förändrat hur ny litteratur sprids. Fler och fler unga grekiska författare trycker i dag sina egna böcker eller publicerar sig mest digitalt.

I Aten finns de stora förlagen, som Kedros och Kastaniotis, men Gianni Skaragas upplever att avståndet mellan dem och den litterära miljön här har minskat.

– I dag är det inte lika viktigt att bo i Aten, de sociala nätverken gör att man kan synas och höras ändå. Men när jag debuterade undrade många i Aten: Var kom den där killen ifrån? Jo, från Thessaloniki där ingen hade orkat leta. 

Vandringen genom staden och historien fortsätter. Och spåren är ofta mörka. Efter ett föredrag en dag i maj 1963 klev den kände pacifistiske aktivisten Grigoris Lambrakis ut i solen, just där Spandonigatan korsar Ermougatan. Två män i ett trehjuligt fordon attackerade då honom med en klubba och några dagar senare avled han. Om detta djupt symboliska mord, som väckte enorma protester, skrev författaren Vassilis Vassilikos 1967 den berömda romanen Z, senare förvandlad till den Oscarsbelönade filmen Z – han lever i regi av Costa-Gavras och med Yves Montand i huvudrollen.

Vassilikos täta bok, vars berättarteknik jämförts med de dokumentaristiska metoderna i klassikern Med kallt blod av Truman Capote, finns översatt till svenska och fungerar även som historieintroduktion till Grekland under 1960-talets slut, då landet styrdes av militärjuntan.

Ett annat skede av Thessalonikis historia förtjänar än mer uppmärksamhet. Ända sedan 1400-talet fanns i staden en stor sefardisk-judisk befolkning, varav många hade kommit från Spanien. Under flera sekler var judarna inte bara i majoritet bland stadens etniska grupper utan man utgjorde dessutom en av de största judiska stadsgemenskaperna i hela världen.

Detta inspirerade många på andra platser och Thessaloniki kallades inte för inte för »la Madre de Israel« – Israels moder. När tyskarna invaderade staden 1941 bodde här cirka 60 000 judar men det dröjde inte länge förrän deporteringarna till Auschwitz och andra koncentrationsläger började, och vid krigets slut var bara något tusental fortfarande vid liv. En vital och flerhundraårig del av stadens själ var därmed närmast utplånad.

Dessutom hade tyskarna, med grekernas hjälp, förstört den största judiska begravningsplatsen i Europa, som låg på platsen där Aristotelesuniversitetet i dag står.

Flera hundra tusen gravar slogs helt enkelt sönder och stenarna användes i husgrunder, trappor och fundament runtom i staden. Och stenarnas inskriptioner innehåller ibland litteratur, i form av versfragment på hebreiska. Ett anslående exempel hittar man mitt på Navarinoutorget där småbarn obekymrat leker i skuggan och vuxna dricker kaffe under platanerna. En låg mur utgör stöd åt en gräsmatta, och mitt i muren finns den övre delen av en gravsten, med tydliga hebreiska bokstäver. Intrycket är direkt obehagligt; borde inte de döda visas respekt och stenen föras till en helgad plats? 

– Det där är en känslig fråga, säger Evi Karkiti. Vi har sett gravstenarna i många år, de finns på många platser i staden. Och de väcker mycket skuldkänslor eftersom även greker var inblandade. Men detta har hänt, det är en del av vår historia, trots att det inte är hela historien. Kanske en yngre generation kan driva frågan om att återbörda stenarna.

Vandringen fortsätter genom mer pittoreska centrumkvarter där svårt förfallna hus reser sig alldeles intill ståtliga femvåningsfasader med nästan självlysande vit puts. Och då och då når oss genom hettan en frisk och svalkande bris, med doft av salt från Egeiska havet. Vi stannar till på Saixpirikon, en klassiskt välförsedd bokhandel på Skragatan där många studenter köper kurslitteraturen. Allra överst på disken tronar oväntat nog en bok översatt från svenska, en diktsamling av Magnus William-Olsson, och personalen är lika diskret som påläst.  

Som avslutning dricker vi te med sesamkex på bokkaféet Akybernites Politeies, namngivet efter en romantrilogi av Stratis Tsirkas. Här, och inte på något apotek, samlas de unga författarna i Thessaloniki av i dag för att diskutera det ekonomiska läget och den grekiska litteraturens framtid. John Coltrane spelar What’s new? i högtalarna och atmosfären känns anspråkslös men samtidigt avslappnat modern.

Och medan vi tittar ut över ännu fler av Thessalonikis soldränkta gator upptäcker vi att det på asfalten rakt framför oss ligger – ja, just det – en djupt sovande hund.