Skälen till att skriva serierromaner om coronapandemin varierar. Men tecknarna vi pratade tycks alla vilja skänka en inrutad ordning åt ett kaotiskt år.

I en nyligen publicerad, ordlös stripp av Ellen Ekmans Lilla Berlin avbildas fyra barnteckningar på en vägg, med mamma, pappa och en katt ritade som vanliga figurer, medan mormor och morfar är förpassade till skärmen på en ritad mobiltelefon. Enkelt men slagkraftigt. Det är ett exempel på en av alla de serieskapare runt om i världen som sedan corona-pandemins start kommenterat det som pågår, ofta i korta serier publicerade i dagstidningar och på nätet. Nu börjar det även komma böcker som samlar dessa betraktelser i mer beständig form.
I skrivande stund är Serienördens coronabok från Doob förlag aktuell, en antologi med korta, novellliknande bidrag från skapare som Malin Biller, Olivia Skoglund och Per Myrhill.

Pandemin har definierat våra liv i snart två år och många är trötta på restriktioner, försakande och nyhetsbulletiner från Folkhälsomyndigheten. Finns det då läsare för en serieantologi om pandemin och dess effekter? Eller är vi färdiga med allt som har med covid-19 att göra?

– Nej, jag tror inte det, säger förläggaren Karin Didring. Boken fungerar som en sammanfattning, ett avslut. Jag ville samla tiden vi levt i och visa hur olika, eller lika, vi upplevt den. Som ett tidsdokument.

Andra serieböcker på temat corona som utkommit är svenska Elin Lucassis Karantändagboken, norrmannen Karstein Volles Pandemiske tanker och australiern Simon Hanselmanns Krisläge, samtliga utgivna i år. Kreatörerna har alla publicerat sina serier löpande på nätet, men med olika ingångar till ämnet. Hanselmann har skapat en drastisk såpopera som, även om serien har självbiografiska inslag, i grunden är fiktion. Volle och Lucassi har skapat uttalat självbiografiska serier – där Volle ägnat sig åt filosofiskt funderande, medan Lucassi dokumenterat sin vardag.

Men, varför göra serier om något så deprimerande som en pandemi?

– Till en början för att dokumentera, då jag glömde detaljer och händelser otroligt fort, säger Elin Lucassi. Snart märkte jag dock att tecknandet blev ett sätt att bearbeta och skapa någon slags ordning i det kaos som är pandemin.

Oavsett anledning kan konstformen tecknade serier vara ett direkt sätt att uttrycka sig på då det krävs förhållandevis enkla verktyg för att komma i gång. Men det kan också vara långsamt och tidskrävande om man vill berätta längre, mer intrikata historier. 

Det mesta som getts ut så här långt på temat coronapandemin består av kortare betraktelser,
men det kommer troligtvis även längre serieromaner som tar upp hur det som skett påverkat oss. Blir det då självbiografiska berättelser om mänskliga relationer eller kanske dystopiska fiktioner om epidemier och samhällsförfall? Karstein Volle, som skapat Pandemiske tanker, funderar över hur pandemin kommer att influera honom framöver:

– Jag ville dokumentera denna märkliga tidsperiod då jag förväntade mig att det skulle gå över efter ett år eller så, men detta verkar ju ha blivit det nya normala att utgå ifrån. Jag brukade bli orolig när jag såg folk med munskydd på bussen. Nu blir jag orolig när jag ser folk utan.

Tre angelägna corona-serier

Karantändagboken av Elin Lucassi
Pandemiske tanker av Karstein Volle
Krisläge avSimon Hanselmann

Annons
prenbild-5-nr-499-kr

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare