”Pappa var inte så skör ändå”

Till slut lät Margit Silberstein översätta pappans ungerska brev. Det blev upptakten på Förintelsens barn. Inför Förintelsens minnesdag gästade hon vår klassiska divan.

”Så mycket har kretsat kring min mamma. Hon var den mest framträdande personen i vår familj. Hon hade minsann inte svårt att prata. Men pappa… Pappa var lite av en drömmare. Han ville inte se verkligheten. Varje dag när han gick för att hämta posten hoppades han att det skulle ligga ett brev från hans älskade syster där. Men, som jag skriver i boken, ”innerst inne visste han att det inte var sant. Att hon liksom resten av familjen mördades i Förintelsen.”

Pappa tyckte inte om avsked. Jag minns att nära jag flyttat hemifrån så grät han när jag kom på besök, precis som han grät när jag skulle åka därifrån. De bar på en konstant oro för att något ska hända oss. Jag är inte lika orolig, som tur är. Även om mina barn påstår att jag, mer än andra mammor, överbeskyddar dem.  

Pappa har verkligen varit med mig under arbetet med boken. Hans brev, som vi lät översätta från ungerska för ett par år sedan, har fått mig att upptäcka en ny dimension hos honom. Han framtonar som en annan person. Det är lätt att se sina föräldrar, kanske särskilt om de invandrat, som sköra. Jag har gjort det. Men pappa var inte skör. Han var en kraftfull person som dessutom kunde sätta ord på sina känslor. Och som kunde skriva! 
Om jag önskar att jag upptäckt den här sidan tidigare? Det är en relevant fråga. Jag vet ärligt talat inte om det hade varit möjligt. Han var så tyst kring sig själv. Den sorg han bar på, den han höll inne med. Det var ju den pappan han var. Sorgen, som kom fram i breven, var som cementerad i honom. 

”I mig skulle en förlorad värld återuppstå.” skriver jag någonstans i boken. Det var så jag kände som barn. Allt de hade förlorat, som bara var borta, utplånat … Jag heter ju Margit. Som min mammas syster, mördad i Auschwitz. Det där bar jag ju med mig. Gör jag det fortfarande? Alltså …. Jag tänker och har alltid tänkt mycket på alla släktingar som jag aldrig får möta. Min son Joel berättade en gång för mig att han ofta tänker på våra kapade rötter; att det finns en så stor del av mig som han får aldrig får lära känna. Det hade jag inte riktigt tänkt på. Att det fortsätter på det sättet.”

Förintelsens barn utkommer på Albert Bonniers förlag och finns ute nu.

Annons