Boktips

“Vi längtar alla till Paris”

av Jonas Eklöf

Paris är staden vi aldrig slutar längta till. Det kan terroristerna aldrig ändra på. För att påminna oss om det plockar vi fram tre texter ur arkivet. Först ut: En fransk frukost i Odéon med PO Enquist och Anne Swärd. 

Jag gick förbi min gamla lägenhet i går, säger P O Enquist.

– Hur kändes det?

– Jag blundade.

paris

P O Enquist och hustrun Lone bodde i »den lilla sjurummaren« på Champs-Élysées 147 med utsikt över Eiffeltornet mellan 1986 och 1989. Hon arbetade på den danska ambassaden som kulturråd. P O Enquist försökte skriva. Men han drack mer än han skrev – drack av representationsspriten som förvarades i lägenheten för den danska beskickningens räkning. »Kanske är han därmed skyldig den danska staten något«, funderar han i självbiografin Ett annat liv. »Eller också är den skyldig honom tre år.«

– Den höll på att ta död på mig, säger P O Enquist utan att precisera om han menar spriten eller lägenheten eller både och.

Det är tidig söndagsmorgon och vi är de första gästerna på Café les éditeurs. Medan frukosten – kaffe, juice, croissanter och en oaptitlig äggröra – serveras, sammanfattar P O Enquist intrycken från Paris bokmässa. 

Jag trodde att fransmännen skulle vara mer intresserade av min period i Paris. Men det lustiga är att de mest undrar över min uppväxt i Hjöggböle

– Jag trodde att fransmännen skulle vara mer intresserade av min period i Paris. Men det lustiga är att de mest undrar över min uppväxt i Hjöggböle.

– Det är faktiskt likadant för mig, säger Anne Swärd. När jag träffar utländska läsare så har de mest frågor om barndomsavsnitten. Inte om Los tid i New York eller Budapest …

Lo är huvudkaraktären i Anne Swärds tredje roman Till sista andetaget, som börjar som en uppväxtskildring i en sydsvensk by på 1970-talet och sedan övergår i en berättelse om en kvinnas rastlösa och världsomspännande sökande efter kärlek och tillhörighet. Romanen översätts i detta nu till tolv språk, bland annat franska.

– Fransmännen är även nyfikna på sexskildringarna, säger hon. Vi i Sverige är förhållandevis öppna med våra relationer, allt som utspelar sig behind the curtain intresserar oss. Och jag märker att vår rättframhet både lockar och fascinerar. Men det gäller inte bara att vi vågar närma oss svåra ämnen, utan minst lika mycket hur. Vi skriver med ett slags språklig rättframhet.

P O Enquist nickar instämmande samtidigt som han ställer ner kaffekoppen.

– Jo, det är sant. En språklig rättframhet är precis vad det handlar om. Alla människor uppskattar en bra berättelse. Vi har en stark storytelling-tradition i Norden, som sträcker sig tillbaka till de isländska sagorna.

– Ja, svensk litteratur är ofta väldigt berättarburen. Fransk handlar mer om stil, säger Anne Swärd och antyder att vi säkert har de isländska sagorna att tacka för mycket, men kanske än mer den långa traditionen av folkbildning och arbetarlitteratur.

paris

Anne Swärd har nyligen kommit hem från en längre vistelse i New York och efter bokmässan stannar hon i Paris för att skriva. Och sedan? Det återstår att se. Hon tycks hur som helst ha inordnat sig i en kringflackande konstnärstillvaro, lik den som P O Enquist har mer än 20 års erfarenhet av.

– Jag ser saker på ett nytt sätt när jag kommer bort. Jag har en vän som sätter sig på andra sidan skrivbordet när hon behöver byta perspektiv. Jag föredrar att åka till New York eller Paris, säger Anne Swärd med ett skratt.

– Ärligt talat så är utlandsvistelserna ett sätt att utsätta sig. Att skapa sig ensamhet. Jag är omgiven av man och barn annars. Känslolivet får ett annat utrymme när jag reser bort. En massa bortträngda känslor som jag håller på avstånd i vardagslivet bubblar upp när jag är själv. Samtidigt är det väldigt tufft. De första dagarna dippar jag rejält, känner mig väldigt främmande och blir nästan depressiv. Men den här utsattheten gör att jag får en väldigt stark kontakt med det jag skriver. Texten blir min vän.

Hon ser ut genom fönstret. Det nyss tomma torget är fullt av folk.

– Längtan och saknad har alltid varit en stark drivkraft för mig i mitt skrivande, säger hon. När jag bodde i Brooklyn upptäckte jag att det var min barndom som jag längtade till. Jag skriver faktiskt nästan aldrig om platsen där jag befinner mig.

– Men skriver du inte mindre utomlands än hemma? frågar P O Enquist.

– Hm. Jo, det gör jag nog. Men jag tror ändå att det håller högre kvalitet än det jag skriver hemma. Hur är det för dig?

– Jag skriver definitivt mindre, säger
P O Enquist.

Kanske tänker han på de tre åren i Paris. En period som »bara« resulterade i Nedstörtad ängel – en till omfånget tunn roman på 140 sidor, skriven under »nyktra och iskalla morgontimmar av stor klarhet«. Men boken är något av det bästa han skrivit. Det tycker han själv, och flera av hans kollegor är av samma åsikt (några veckor efter Parishelgen träffar jag Märta Tikkanen, och hon berättar att hon läst romanen »minst trettio, kanske fyrtio gånger«).

– För min del har det ändå alltid handlat om en priviligierad situation, säger P O Enquist och betonar att han egentligen tycker att det är fel att kalla sina utlandsvistelser för exil.

Det har inte hindrat honom från att tänka på åren utomlands i just de banorna:

»Exilen är«, skriver han i Ett annat liv, »korta ögonblick av heroism och dramatik och beundran, och däremellan långa iskalla morgnar med abstinens, tystnad och att glo i taket och vänta på ingenting.«

Vid invigningen av Paris Bokmässa häromdagen höll P O Enquist ett kort tacktal. Efter att den franske kulturministern Frédéric Mitterrand hyllat svensk litteratur i allmänhet och Gösta Berlings saga i synnerhet lyfte Enquist fram »litteraturens gräsrots-aktivister«.

– De är guld värda, säger han med kaffekoppen i handen. Det går egentligen inte att överskatta deras betydelse.

– Översättarna har vidgat mitt liv. Det är tack vare dem som jag kommer ut i världen. Livläkarens besök har kommit ut på … vad är det nu … 39 språk tror jag, och den fortsätter att översättas. Jag åker fortfarande snålskjuts på den!

– Det uppstår en väldigt speciell relation till översättarna, säger Anne Swärd.

En relation som inte alltid är helt okomplicerad. P O Enquist berättar om en dansk översättare som använde fel kommatering.

– Det skar sig i hjärtat när jag upptäckte det, säger han.

– Usch, utbrister Anne Swärd. Kommateringen är ju det hela texten hänger på, det är ju där rytmen sitter.

– Själv är jag en total perfektionist. Det enda man som författare kan kontrollera är den egna texten. Men när en text går till översättaren förlorar man plötsligt den, och det kan vara ganska jobbigt.

– Hur tycker du att det är att resa runt så här och träffa läsare?

– Jag bestämde mig tidigt för att dela upp det. Först skriver man. Sedan öppnar man upp sig för det här andra. Och i det ingår att ställa upp på en och annan tråkig intervju och kanske framträda inför fyra läsare. Det är en del av yrket.

– Kan du skilja på rollerna?

– Det är en vanesak. Man får se till att ha två röster. En som skriver, en som talar. Det gäller att ha en jävla simultanförmåga.

– Men det har jag inte än …

– Men du kommer märka att det inte är så svårt att klara av. Att skriva blir aldrig lättare. Men det här andra – att träffa läsare och journalister – blir det.

– Alla yrken har ju moment som inte är så roliga.

– Fast ärligt talat, säger P O Enquist, så tråkigt är det inte.

– Nej, men dränerande. Jag blir helt matt av att träffa läsarna. Men det betyder inte att det inte är nyttigt. Jag tror att vi författare behöver den här friktionen, mötet med uppriktiga läsare. Det är så konkret, ett tydligt resultat av det man gör.

– Skrivandet är ett ensamt jobb. Det är nyttigt att bli uppiskad ibland.

– Ja, skrivandet är ett riktigt stålbad …

– Men som stålbad betraktat är det ganska fantastiskt …

parisSkratt. Sedan tystnad. Kaffet är slut. Anne Swärd har en tid att passa borta på mässan. P O Enquist har efter ett par intensiva dagar några fria timmar. Innan de skiljs åt tar de en sista rökpaus.

– Ibland tänker jag att jag har världens konstigaste jobb, säger P O Enquist. Mina barnbarn brukar fråga: Varför arbetar du inte?

– Fast jag tänkte på det för inte så länge sedan, säger Anne Swärd. Vad jag gör. Och varför jag gör det. Och jag insåg plötsligt varför jag egentligen skriver. Det är enda gången jag talar sant. När jag pratar under intervjuer blir jag så oerhört trött på mig själv. Men när jag skriver känner jag: det här är ärligt.

– Tänk att jag som är 76 år fortfarande …

PO Enquist avslutar inte meningen. Men han säger:

– Ibland frågar någon läsare mig varför jag inte »unnar mig lite lugn och ro efter så många böcker«. Lugn och ro! Vad de inte förstår är att det är gränslöst tråkigt att inte skriva.

Foto: Louise Enhörning
Artikeln publicerades i #3/2011. En samlingsvolym med Anne Swärds samlade romaner utkom nyligen på Modernista förlag med titeln
Akta dig för kärleken: tre romaner. PO Enquist senaste bok var romanen Liknelseboken.

Anne Swärd:»Därför vill jag träffa PO Enquist«
»Jag vill veta hur han, efter en så lång författarbana, lärt sig skilja på skrivtid och tid för läsare och media. Och hur han ser tillbaka på sina tjugo år i självvald exil. Vad de gjorde med honom som författare.« (artikeln publicerades under vinjetten “Författarfika”.

Du kanske också gillar