Därför borde vi besjäla naturen mer

Klimatkrisen är ett faktum. Har vi förstått vad som håller på att gå förlorat? Patrik Svensson, Augustprisad författare till Ålevangeliet, menar att det är hög tid att besjäla naturen – ännu mer.

För ganska exakt två år sedan satte jag mig för första gången ner och började skriva på den bok som så småningom skulle bli Ålevangeliet. Jag hade en ganska vag idé om vad jag ville göra. Jag ville skriva om ålen och dess märkvärdiga vetenskapliga historia, om allt det vi vet och inte vet. Jag ville också, om inget annat så bara för att komma ämnet lite närmre, skriva något om mina egna erfarenheter av ålen, det vill säga de långa, mörka nätter nere vid ån när jag under min barndom fiskade ål med min pappa.

Så det var där jag började, den där allra första dagen, med att försöka frammana minnesbilderna från så många år tillbaka, hur det såg ut, lät och doftade där nere vid den lilla ån.

Det första jag såg framför mig var ett träd, ett ganska stort träd, närmare bestämt en pil, med krokiga grenar och de långsmala bladen som hängde som ett glest draperi över ån. Därefter såg jag fladdermössen som ljudlösa flög över vattenytan. Det var den första minnesbilden, pilträdet och fladdermössen, och ån som sakta flöt därunder i månljuset.

Nej, varken pilträd eller fladdermöss har naturligtvis något med ålar att göra, men de fanns onekligen där, i bilden, och jag tänkte att de ändå fyllde någon slags funktion, om inte annat så som någon slags katalysator för minnet, eller bara som utsmyckning.

Men snart kom det där pilträdet och de där fladdermössen att betyda något mer. Ganska tidigt i läsandet och skrivandet började jag nämligen stöta på märkliga och oväntade detaljer.

Jag läste om ålens allra första stadium, den i Sargassohavet nykläckta leptocephalus-larven. Jag såg bilder på den. Den är liten och platt och nästan helt genomskinlig, och den liknar till formen ett pilträdslöv. Det är så den ibland också beskrivs, pilträdslövliknande.

Jag skrev om hur ålen inte betraktas som kosher på grund av raderna i Tredje Moseboken där det står att människor inte får äta fiskar utan fjäll och fenor, vilket såklart är ett missförstånd eftersom ålar har både fjäll och fenor, även om de är svåra att se. I stycket därefter finns ett annat missförstånd när de fåglar människan inte får äta räknas upp. Allra sist, efter gamar och örnar, kommer nämligen fladdermusen. En onekligen annorlunda särling bland fåglar. Liksom uppenbarligen ålen bland fiskar. 

Jag skrev om djurs medvetande och läste naturligtvis en av de mest berömda skrifterna i ämnet. Filosofen Thomas Nagels essä What is it like to be a bat?, där han menar att vi aldrig riktigt kan föreställa oss andra varelsers medvetande eftersom vi inte kan uppfatta världen med deras sinnen. Som exempel använder han alltså fladdermusen, som ju varseblir allt omkring sig med hjälp av hörseln.

Och hur vet vi det? Det vet vi bland annat tack vare den italienske forskaren Lazzaro Spallanzani som på 1790-talet lyckades bevisa att fladdermöss navigerar med hjälp av ljud. Samme Spallanzani vill säga, som några år dessförinnan varit en av de prominenta forskare som försökte lösa gåtan om ålens kön och fortplantning.

Pilträd och fladdermöss tycktes plötsligt dyka upp lite varstans i ålens historia. Och jag förundrades av det. Det var som om dessa kuriosa sammanträffanden ville säga något. Allting förenades ju i den där ursprungliga minnesbilden: pilträdet och fladdermössen och ålen där nere under den mörka vattenytan. De blev på något sätt alla levande karaktärer i berättelsen, näst intill metaforiska gestalter.

Detta blev snart mitt största huvudbry. Skulle jag bejaka denna förundran? Skulle jag lägga någon vikt vid dessa kuriosa men till synes slumpmässiga sammanträffanden? För inte kan man väl betrakta ett träd eller ett djur som en metaforisk gestalt när man samtidigt försöker skriva något som är vetenskapligt adekvat? Är det inte naturvetenskapens första kardinalsynd, detta att förmänskliga och besjäla det liv som inte är människans eget.

Antropomorfism brukar det kallas, ett stilgrepp mer hemmahörande i barnens sagor och fabler. Kan man verkligen skriva populärvetenskapligt och skönlitterärt på samma gång?

Och ändå kunde jag inte låta bli. Jag insåg att ålen (liksom fladdermusen och pilträdet) också måste få vara en metafor, att den också måste få vara en aktiv beståndsdel i gestaltningen av något mer mänskligt och allmängiltigt, en berättelse om liv och ursprung och den långa resan bort och hem, så småningom också döden. Och jag började tro att detta till och med kunde bidra till att öka den faktiska förståelsen för detta märkliga djur, snarare än tvärtom.

Jag började ställa banala och i vetenskaplig mening kanske meningslösa frågor. Hur uppfattar ålen tid? Vad känner ålen när den genomgår sin sista metamorfos och beger sig iväg mot Sargassohavet? Och efterhand blev ålen med sitt märkliga och omständliga livsförlopp inte bara mer förunderlig utan också på något sätt mer begriplig.

»Är det inte i själva verket ett av skönlitteraturens främsta syften – att skapa känsla, förståelse, empati, förundran för det som är oss främmande, för det liv som inte är vårt eget?«

Jo, man måste kunna skriva om natur och naturvetenskap så. Man måste få lov att göra det. Man måste få låta en ål eller en fladdermus eller ett pilträd vara något mer än bara ting. Man kan göra litteratur av dem, utan att för den skull göra avkall på det som är objektivt och vetenskapligt sant. Och man kan läsa vetenskapen och naturen, det faktiska och objektiva, med litterär blick. Man kan låta sig förundras av det. Jag vill mena att det till och med är något av en nödvändighet.

När allt mer av denna natur och allt dess liv är hotat, och kunskap och intresse är det enda som möjligen kan vända utvecklingen, då är förundran över detta liv själva begynnelsen till en förändring. Är det inte i själva verket ett av skönlitteraturens främsta syften – att skapa känsla, förståelse, empati, förundran för det som är oss främmande, för det liv som inte är vårt eget?

Jag övertygades om det till sist, om inte förr, när jag fördjupade mig i Rachel Carsons livsverk.

Rachel Carson var den amerikanska marinbiologen som blev författare. Född 1907 i inlandet i Pennsylvania, död 1964 i kuststaten Maryland. Hon är framför allt bekant för eftervärlden för sin sista bok, Tyst vår, som kom ut 1962 och handlade om det förödande användandet av insektsgifter.

Med en bild som på samma gång var vetenskaplig och litterär lyckades hon göra det faktiska hotet levande och begripligt. Hon beskrev en tyst vår, ett landskap utan fågelkvitter, utan insekters surrande och fiskars plaskande.

Ett landskap utan liv, där människan är ensam kvar. Några år därefter förbjöds insektsgifterna, och Rachel Carson kom att bli en av miljörörelsens viktigaste och mest framsynta pionjärer.

Men redan innan Tyst vår hade hon skrivit flera böcker som i dag är orättvist bortglömda. Hon hade under hela sitt vuxna liv hållit fast vid en estetisk och ideologisk hållning som inte gjorde någon skillnad på fakta och litteratur, på naturvetenskap och humaniora.

Rachel Carson var utbildad biolog med djupa kunskaper om havet och allt dess liv. Men hon talade samtidigt om att se naturen – havet, skogarna, alla växterna och djuren – med barnets blick, om att aldrig förlora känslan av förundran inför naturen, att i sinnet låta naturen vara besjälad.

För sin egen skull, och för naturens, men också för att det är det bästa sättet för oss som människor att förstå den. Det var ett estetiskt förhållningssätt till världen, men också ett vetenskapligt.

Carson menade att det enda sättet för oss att verkligen förstå och på ett adekvat sätt beskriva exempelvis ett djur är att i någon mening identifiera oss med det. Kunskapen föds ur en känslomässig process.

»Jag tror«, skrev hon i en essä med titeln Help your child to wonder, »att för barnet är det inte hälften så viktigt att veta som att känna. Om fakta är fröna som senare producerar kunskap och visdom, då är känsloupplevelserna och sinnesintrycken den bördiga jord i vilka fröna måste växa. (…) Och när känslorna väckts – en aning om det vackra, en förundran inför det okända, en känsla av sympati, förbarmande, beundran eller kärlek – då kommer viljan att veta följa därpå.«

Denna inställning fanns i Carsons debutbok Under havsvinden, där hon skrev om ålens märkliga livsförlopp utifrån en ensam namngiven ål, Anguilla, som hon tillät ha både känslor och någon slags medvetande. Hon skrev i ett brev till förlaget: »Jag har talat om en fisk som är ›rädd‹ för sin fiende, inte för att jag tror att fiskar upplever rädsla på samma sätt som vi gör, men för att jag tror att han beter sig som om han vore rädd. Hos fisken är reaktionen mestadels fysisk; hos oss mestadels psykologisk. Men om fiskens beteende ska bli begripligt för oss måste vi beskriva det med ord som hör till människans psykologiska tillstånd.«

Det var antropomorfism, men inte som i sagans talande och tänkande djur, det var antropomorfism som med litteraturens verktyg gjorde vetenskapen lite mer begriplig, lite mer vetenskaplig till och med.

Samma inställning, samma känsla av förundran, präglade hennes bok Havet, där hon med lika delar vetenskaplig precision och poetisk elegans beskrev allt livs urhem, de mörka, tidlösa och outforskade havsdjupen.

I en oförglömlig bild skrev hon om hur allt liv efter miljarder år fortfarande är förbundet med havet: »De djur som lämnade vattnet och började leva på land tog med sig havet i sina kroppar, ett arv som de fortplantade till sina efterkommande och som ännu i dag förbinder alla landdjur med deras ursprung i urtids-havet. Fiskar, amfibier och reptiler, varmblodiga fåglar och däggdjur – alla äger vi i våra blodkärl en salt-lösning, där ämnena natrium, kalium och kalcium finns lösta i nästan samma proportioner som i havsvattnet.«

Rachel Carson inte bara besjälade havet, gjorde det okända havsdjupet lite mer mänskligt och begripligt, hon gjorde omvänt människan till en del av detta hav, visade hur allt liv hänger ihop, hur allt liv delar samma ursprung. Havet som den väldiga livmoder vi alla kommer ur, det ursprung vi alla lämnat och i någon form en gång ska återvända till.

Det var först när jag närmade mig slutet av skrivandet som jag egentligen började fundera närmare över de där första dagarnas minnesbilder. Hur kunde jag egentligen veta om de var sanna? Nog var det fladdermöss som flög över ån. Det visste jag. Men var det verkligen ett pilträd som stod där? Det kunde väl egentligen lika väl ha varit en al – alar är vanliga längs svenska vattendrag – eller något helt annat träd?

Minnet är bedrägligt, minnesbilder ljuger, och även om man försöker skriva en populärvetenskaplig bok med delvis skönlitterära verktyg så måste man väl tala sanning? Även en metafor måste vara grundad i något verkligt.

Så jag begav mig tillbaks till ån, för första gången på många år. Jag körde ner längs den smala grusvägen längs vattnet, stannade där jag och pappa alltid brukade stanna, och gick i det höga gräset tills jag kom till platsen där vi brukade fiska och där vår lilla träeka en gång låg förtöjd.

Trädet stod kvar, det var gammalt och ännu lite vildvuxnare, med krokiga grenar och de långsmala små bladen som hängde så djupt ner över ån att de nästan nuddade vattenytan. 

Det var en pil, och jag bröt försiktigt av ett blad och släppte ner det i vattnet, såg hur det sakta flöt iväg med ån. Bort från mig, mot havet.

erbjudande

Prenumera på Nordens största bokmagasin

För bokälskare, av bokälskare