Perfektionisterna: Stina Jackson & Niklas Natt och Dag

Debuterna Silvervägen och 1793 gjorde dem till spänningslitteraturens stora framtidshopp – på kuppen blev de nära vänner. Stina Jackson och Niklas Natt och Dag möts i ett samtal om andraboksångest, igenkänningens befrielse och vänskapen med Fredrik Backman.

Ett kontorshotell i Stockholm. Företagsloggor på blanka glasdörrar, snörräta korridorer, kaffemaskiner med alternativ som cappuccino och caffe latte. Krämer och doftljus på toaletterna – om jag nu kommer ihåg rätt.

Minnet är dessvärre en bedräglig vän.

Uteliggaren som sover innanför entrén vid mitt första besök har jag helt förträngt vid mitt andra. Kvinnan, groteskt fet, med en stank omkring sig får mina näsborrar att dra ihop sig. Trasiga plastkassar, tejpade skor, ett hår så smutsigt att det liknar svinto som vevats i en slask. Jag hinner inte formulera barmhärtighetens tanke – att kvinnan så uppenbart behöver en stunds vila och värme – förrän en man schasar ut henne. Lukten av fattigdom och nöd verkar tidlös.

Var det så här i Gustav III:s Stockholm, den epok Niklas Natt och Dag så skrämmande detaljerat beskriver i böckerna 1793 och 1794? Är det så här utkantsvarelsernas ensamhet ser ut i ett av världens rikaste länder, den ensamhet Stina Jackson så isande skickligt skildrar i Silvervägen och Ödesmark?

Så var det det där med minnet – redan i trappen upp till våning fem har jag glömt kvinnan i porten.

 Ett spännande möte väntar. 

Så snabbt vi människor skiftar perspektiv.

– Det är andra gången för mig med, säger Stina Jackson om Norrtullsgatan 6, adressen vi befinner oss på. I går kom hon från USA, där hon bor sedan 14 år. Till kvällen reser hon vidare norrut för en veckas research. Hon är klädd för den fotografering som väntar: en knälång spetsklänning, svarta pumps,
blått nagellack.

– I samband med bokmässan hade jag ett stödsamtal här med Niklas och Fredrik. Jag fick häva ur mig min ångest, de lyssnade och gav goda svar. Kontakten med dem har betytt jättemycket.

Den Fredrik som Stina talar om är Fredrik Backman vars böcker toppar svenska och utländska bästsäljar-listor. Läs bara några av titlarna: En man som heter Ove, Britt-Marie var här och den korta men ljuvliga Och varje morgon blir vägen hem längre och längre. Niklas Natt och Dag och Fredrik Backman delar arbetsrum några korridorer bort – och Fredriks närvaro känns, han tycks hela tiden sväva över vårt samtal om skrivångest, drivkrafter, egna och andras förväntningar. 

– Fredrik var helt avgörande för mig, säger Niklas. När alla förlag hade refuserat mitt första manus erbjöd han sig att betala utgivningen. Jag tackade visserligen nej, men den vänligheten glömmer jag aldrig. 

I jämlikhetens namn ska jag väl även beskriva de kläder Niklas Natt och Dag bär för dagen: dubbelknäppt kavaj, tillhörande byxor, diskret grå slips, bruna skor. I handen en portfölj av ett exklusivt märke. Vid kaffemaskinen frågar jag vilken sort han föredrar.

– Snutkaffe, svarar han. Svart, och beskt efter en hel dag på värmeplattan.

Hur hanterar en författare den fruktade andraboks-ångesten då förväntningarna, både ekonomiska och litterära, rusar i höjden hos alla iblandade? Stina Jackson befinner sig i slutskedet på arbetet med Ödesmark.

– Visst har jag vaknat kallsvettig, inte så mycket på grund av själva skrivandet utan för att andra ska läsa. Jag var nervös inför Silvervägen, men nu är det som på en ny nivå. Varje gång jag återvänder till texten är det med ett motstånd, duger det här? 

Hon har den sjukan, säger hon, att inget duger. 

Allt kan bli bättre.

– En sak som mildrade ångesten var att jag redan hade påbörjat Ödesmark innan Silvervägen kom ut. Inför tvåan fanns en förväntan hos Bonniers, agenter visade intresse och läsare uttryckte en längtan. Det gjorde det roligt att skriva, men skulle den duga…Samtidigt som jag kände att jag hela tiden skulle kunna göra mer fanns en längtan att släppa ifrån mig berättelsen, låta den
möta läsaren.

Är målet att nästa bok ska bli perfekt?

– Absolut! Men… 

Men…?

– Det blir den aldrig. 

Niklas Natt och Dag hade en liknande strategi; redan innan debuten 1793 hade nått recensenter och allmänhet inledde han arbetet med nästa bok. 

– Jag intalade mig att den första var old news, en ny var på väg och den var viktigast. Resonemanget fungerar som en sköld, ett skydd mot eventuell kritik.

– Just så, säger Stina. Man blir besatt av den nya berättelsen, tänker »Ni kan säga vad ni vill om den första, jag har en ny kärlek nu!«. Det är ett sätt att orka vidare.

Man kan faktiskt vara nervös som läsare också, tänker jag? Har du älskat den första boken vill du kanske att den andra ska vara snarlik? Eller tillhör du den läsarskara som har ett sådant förtroende för författaren att du vill bli överraskad? Kanske till och med förväntar dig det?

Niklas säger att den enda måttstock han kan ha är sin egen – och det gäller att hålla fast vid den.

– I första mötet med redaktör och förläggare är du så medgörlig. Du oroar dig för kritik, för att de ska kräva stora ändringar. För någonstans, hur timid du än är, har du en hård kärna som författare. 

Vad var du mest rädd för?

– Att förlaget skulle komma med stora ändrings-förslag, en deal breaker som jag absolut inte kunde gå med på, något som skulle förstöra kärleken till mitt eget verk. I mitt fall var det kronologin.

Blev det så?

– Inte alls. Även om jag skrev om flera gånger kände jag mig hela tiden som herre över texten.

Arbetsseger är ett ord som nog ganska väl sammanfattar deras respektive debut. Stina Jackson hade mängder av ofärdiga manus när en livskris slog till 2012.

– Det blev mörkt, sammanfattar hon tiden då hon bestämde sig för att hoppa av juridikstudierna i USA och fortsätter:

– Jag har alltid tänkt att man måste ha ett riktigt yrke och någonstans trodde jag att juridiken kunde vara en väg till författande… men det var för tufft … för tråkigt. Jag är en person som inte ger upp så lätt, för mig blev avhoppet ett stort misslyckande. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag bli? 

Författare kanske?

– Det fanns liksom inte i min värld trots att jag har skrivit hela livet. Sommaren innan jag hoppade av universitetet hade jag fått ett vikariat hos en federal domare i Denver, men det gick inte. Jag mådde inte bra. Min man Robert talar fortfarande om den mörka tiden, även om vi ser positivt på den nu.

Positivt?

– Ja, den satte ju igång drömmen. »Nu gör jag det!«, tänkte jag en morgon. »Nu ska boken bli färdig!« Det blev som en besatthet. Fick jag ett ströjobb som tog mycket tid blev jag retlig, otålig. Jag ville bara sitta i mitt fönsterlösa rum och skriva.

Det var Roberts tjat som gjorde att Stina till slut vågade skicka in sitt första manus.

– Jag hade fastnat i rädslan, paralyserats. Och Robert kunde inte läsa det jag skrivit för han behärskade inte språket. 

Hennes mans envishet vann över Stinas rädsla. Hon skickade ett manus – det var inte Silvervägen – till de sju största förlagen. Efter bara några veckor kom de första standardrefuseringarna.

– Jag blev inte särskilt förkrossad, säger hon. Det var ju väntat, händer alla, en eld man ska igenom. 

Efter ett par månader fick hon emellertid mer detaljerade nej tack, de finaste från Bonniers förlag, där redaktören hade skrivit »Du har vad som krävs för att skapa levande litteratur«.

– Den meningen levde jag länge på. När jag senare hade råmanuset klart till Silvervägen, valde jag att enbart skicka till Bonniers.

»Jag trodde att mitt manus var en perfekt diamant och oroade mig för att det skulle bli pinsamt om alla tre tackade ja.«

Niklas Natt och Dag har också hamnat där han vill vara. 

Äntligen, säger han. 

– Allt hittills har bara varit en förberedelse för det här.

Allt? Studierna, den framgångsrika journalistkarriären?

– Ja. 

Han vet mycket om grusade förhoppningar, säger han.

– Efter ett och ett halvt års arbete skickade jag texten till tre av de största förlagen samtidigt. Jag trodde att mitt manus var en perfekt diamant och oroade mig mest för att det skulle bli pinsamt om alla tre tackade ja … 

Inget förlag, ingen förläggare såg emellertid något tryckbart i det han hade skrivit. Niklas fick nej överallt. Han breddade utskicken, som han säger, men med samma resultat.

– Värst var nej tacken där det stod »Detta mejl går inte att svara på«. Men lektörsrefuseringarna var bra. Då visste jag att någon hade läst och hade åsikter. På så vis kunde jag bli bättre.

Förstår du i dag varför ditt manus inte blev antaget?

– Det var överlastat, varje detalj, varje anekdot skulle med. Det är en vanlig debutantsjuka, att man proppar manuset fullt med allt intressant man hittat under researchen. En annan är att man försöker spänna sina litterära muskler.

Hur menar du?

– Att till exempel beskriva en solnedgång väldigt ingående. De flesta vet ju faktiskt hur en solnedgång ser ut, inte sant?

Läsarna mötte 1793 i sin åttonde version, korr-vändorna inte inräknade. När boken blev antagen av förlaget Forum hade Niklas Natt och Dag redan skrivit om den fyra gånger. Hans arbetsmetod är sådan. Trots den enorma framgången med ettan kom bok två till på samma vis. Ett evigt tragglande, verkar det.

– I dag vet jag att mina två, tre första versioner är usla men att jag ändå måste skriva igenom dem. Det är ganska tråkigt, men numera är jag trygg med att det först efter 300 dåliga sidor kan börja hända saker. 

Och hur vet du när något äntligen är bra?

– När jag börjar gråta där jag vill att läsaren ska gråta.

har jag berättat hur Niklas och Stina möttes? På bokmässan 2018 var båda nominerade till ett pris, i författarloungen kom Stina Jackson fram till Niklas, presenterade sig och sa: »Jag tror att du vinner och det gör inget för din bok är helt fantastisk.«

– Jag blev ställd, säger han. Inte många gör så, det var väldigt fint av henne. Jag hade läst Silvervägen och tyckte att den var lysande.

Vad var lysande?

– Stina är så bra på att berätta subtila saker utan att sätta dem i centrum, hon kan verkligen konsten att placera det viktiga i ögonvrån.

Under deras första, lite trevande möte, besvarade Niklas hennes komplimang genom att säga att vinnare brukar kontaktas före, ingen hade hört av sig till honom. Men han vann Crimetime Specsavers Award, som priset hette. 

– När jag gick ner från scenen efter prisceremonin såg jag Stina knalla iväg, helt solo, säger Niklas Natt och Dag. Jag hoppades att hon inte trodde att jag hela tiden hade vetat att jag skulle vinna, att jag spelat ett spel.

Niklas Natt och Dag menar att förlagen borde ge ut en manual för debutanter, skapa ett mentorssystem där förlagets etablerade författare tar sig an en debutant.

– Efter utgivningen blir du så ensam, säger han. Först är du överlycklig, du har ett kontrakt, ett förlag, du är författare! Ganska snart infinner sig en känsla av … och nu då? 

Niklas berättade för Fredrik Backman om mötet med Stina och de bestämde sig för att fråga om hon ville äta lunch med dem nästa dag.  

– Det blev ett väldigt fint samtal. 

Stina Jackson fyller i: 

– Jag var ny och osäker. 

– Och du bodde i Denver, säger Niklas. Vi förstod att du måste ha känt dig ganska ensam.

– Det var så befriande att höra att även mer etablerade författare har skrivångest, att de tvivlar, fortsätter hon. 

Lärde du dig något?

– Jovisst, men kanske var det mest igenkänningens befrielse. Jag var inte ensam.

Långt senare får Niklas ett mejl. Det är från Stina i USA. Hon undrar om han kan tänka sig att läsa manus på hennes andra bok, Ödesmark.

Han svarar direkt:

»På ett villkor. Att du läser mitt.«

Vi byter scen, backar i tiden. Jag sitter i telefon med Stina Jackson, hon berättar att hon och maken Robert bor i ett sexvåningshus i Denver, tillsammans med en hund och en katt. I samma bostadsrättsförening bor den amerikanske författaren James Ellroy, han med böcker som Den svarta dahlian och L.A. konfidentiellt. 

– Jag ser honom ofta gå omkring med en portfölj, tänker alltid att det är hans senaste manus han släpar omkring på, men jag har inte talat med honom. Jag har hört att han är ganska skrytsam och kaxig, jag har helt enkelt inte vågat.

Det är problemet med personer man beundrar, menar hon. Att man kan bli besviken – eller ännu värre, göra den andre besviken. 

– Tänk om jag skulle träffa Kerstin Ekman! Vad skulle jag säga, hur skulle jag förklara hur mycket jag uppskattar henne? Hon skulle väl tro att jag är en idiot.

Under sina 14 år i USA har Stina Jackson även prövat förortslivet, det typiskt amerikanska med plana, gröna gräsmattor och asfalterade garage-uppfarter. »Det var nästan stifling… är det kvävande på svenska?«

Hur hon, som hette Olofsson som liten och växte upp i Norrböle, Skellefteå, hamnade i Amerika är »väl äldsta berättelsen i världen, den om kärlek«, säger hon.

– Robert och jag träffades på internet. Efter ett halvår kom han till Sverige och vi blev ett par. 

Hon saknar Sverige, drömmen om en stuga i Västerbotten växer för varje år. 

– Jag känner mig ganska ofta utanför i det amerikanska samhället trots att min engelska är så bra att ingen kan höra att jag inte är född här. Det svenska inom mig är numera dolt, vilket gör mig ledsen. Ju äldre jag blir, desto större blir behovet av… 

Behovet av…?

– Att höra till. Att inte förlora mina svenska rötter. Under min kris skrev jag mig tillbaka till Västerbotten, till de platser jag saknat så mycket. 

Hon brukar säga att Silvervägen är ett kärleksbrev till hennes hemtrakter. 

Jag ber Stina Jackson vara tydlig – de svenska rötterna?

– Det låter kanske löjligt, men jag tänker på västerbottningar. De är starka, klagar inte över småsaker, härdar ut. För mig är det nog svenskt. Och inte minst att vi lever i samförstånd med naturen och andra kulturer.

Hon älskar skogen, säger hon som i sin lista över favoritlitteratur tagit med Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter.

–För mig som barn var skogen en levande plats, som för Ronja, full av vittror och väsen. En del är rädda för skogen. Det har jag aldrig någonsin varit. När jag kommer hem till mina föräldrar sticker jag direkt ut bland träden och bara andas.

»Vi har kärleken till litteraturen gemensamt och den envisa drömmen om författarskapet. Vi spelar fiol, ogillar mingel, dricker ytterst lite alkohol. «

2017 debuterade Niklas Natt och Dag med 1793, året efter kom Stina Jacksons Silvervägen. 2018 belönades han med Årets bok på bokmässan – ett pris som året därpå gick till henne. 2019 följde hans bok nummer två, 1794. 2020, i april, kommer hennes Ödesmark.

– Vi ligger ett år efter varandra, det hon upplever har jag också upplevt, säger Niklas Natt och Dag. 

Telefonsamtalet med Stina Jackson är historia, nu sitter vi tre i det lilla konferensrum som jag inledde berättelsen med.

– Niklas och jag är lika i mycket: vi har kärleken till litteraturen, den envisa drömmen om författarskapet, vi spelar fiol, ogillar mingel, dricker ytterst lite alkohol. 

– Jag har sjukt låg toleransnivå, kan inte säga en vettig mening efter en halv öl, förklarar Niklas Natt och Dag.

– Och jag blir jättetrött av sociala sammanhang, säger Stina. Det tar lång tid för mig att stänga av, gå ner i varv. Dessutom är jag så jäkla tråkig! Som barn var jag mer av en teaterapa, men det har helt försvunnit. Ju äldre jag blir desto mer intolerant mot kallprat blir jag, om det meningsfulla samtalet inte uppstår drar jag mig snabbt ur. Niklas är väldigt bra på att ställa frågor, hitta det gemensamma, vi kallpratar aldrig.

Vad ger du honom?

– En bra fråga, jag vet inte. 

Niklas Natt och Dag lovade att läsa hennes manus till Ödesmark om hon läste hans. 

Han berättar:

– Hon skrev en läsdagbok där hon förklarade hur hon reagerade på olika saker i manuset snarare än vad hon tyckte var bra respektive dåligt. Det var otroligt värdefullt att få diskutera en text som var in the making.

Hur ofta hörs ni?

– Det går i skov, svarar Stina. En frågeställning dyker upp, som startar en mejlkedja, som ebbar ut efter ett tag… Och så börjar det om igen.

Hur ska jag beskriva det arbetsrum som Niklas delar med Fredrik Backman? En större kontrast mot den strikta korridoren utanför är svår att hitta: böcker överallt, en enorm hund i keramik, kaffemuggar i mängder, amerikanska sportfigurer, svenska lutor uppradade mot väggen, en fåtölj … kanske sviker mig minnet nu, men är det en LC4, den med koskinn av Le Corbusier? I fönstret står två skrivmaskiner, en Remington och en Royal. 

Påminner arbetsrummet om en antikaffär?, tänker jag. Ett bibliotek? Är det ett paradis för samlarnördar eller en undantagsplats för personer med hoarder-problematik – jag vet inte. Och utsikten, två enorma fönster ramar in Gunnar Asplunds stadsbibliotek, Odengatans backe ner på Sveavägen och sedan lutningen upp igen. Vasastans paradgata har aldrig varit vackrare. Fredrik Backman är inte här och jag frågar om det är okej att jag slår jag mig ner i hans stol. 

När det här mötet äger rum är Stina Jackson i Denver. Mittemot mig sitter Niklas, i handen har han en äkta Beurling, det fickur som Niklas låter Cecil Vinge, en av huvudkaraktärerna i hans böcker, äga.

– Jag hittade det på auktion. Det är ett spindelur, klätt med rosenstenar och drar sig 20 minuter per dag. Tänk att det här uret måste ha varit med i Stora Bollhuset!

Mellan våra händer vandrar nu den lilla klockan från 1700-talet, den svävar över datorer och läsk-burkar, i ett kontorshotell med internet och automatiskt ventilationssystem. 

Tanken svindlar.

Vad gör ni i det här rummet, du och Fredrik?

– Pratar. Om allt. Tänk att i timmar få diskutera böcker, författande, problem! Om jag får drömma vill jag alltid ha det så här, alltid skriva böcker – alltid läsa. 

Han plöjer sig igenom hela författarskap. Nyligen klarades alla Michel Houellebecqs böcker av. »Mången tråkig sexskildring blev det, men när inget mer fanns att läsa var det deprimerande.« 

– Jag hatar att ge upp en bok, det är något av en tvångstanke. Sedan jag började skriva på allvar har jag insett att jag får ut väldigt mycket av att också läsa saker som jag inte gillar.  

Hur?

– Det föder tankar som: Varför tycker andra om det här, hur hade jag skrivit? 

Niklas Natt och Dag läste redan som liten, Lidingöpojken var rädd för så mycket, skilsmässobarnet  hade lätt till gråten och känslan av utanförskap. Han som tidigt blev varse de stora klasskillnader som fanns på den ö som de flesta uppfattar som en plats enbart för privilegierade. Hans namn ställde till det ibland, adelsmärket stämde inte alltid med hur han hade det materiellt. Livet var skört i många stycken:

– Det hade inte varit supersvårt att med dagens diagnoser, placera mig nånstans på Aspergerskalan. Jag ville inte ha ögonkontakt, allt skulle ske som jag ville. Jag var säkert ett ganska komplicerat barn, men det löste sig.

Orden och böckerna hjälpte.

– Min absolut största rädsla var att mina föräldrar skulle tappa bort mig. Det ledde till att jag började läsa mycket skräck, jag kunde uppleva känslor som jag var väldigt rädd för, men göra det i litteraturens säkra rum. Det är litteraturens stora magi!

Nu närmar vi oss slutet på den något vingliga resa i tid och – bokstavligen – rum. En fläkt av USA, den svenska skogen, ett arbetsrum i Stockholms innerstad. 

Det kala mötesrum där vi tre började får också bli platsen för ett hej då.

Stina Jackson är glad, säger att hon löst gåtan om hur-et.

Hur-et?

– Ja, nu vet jag äntligen hur jag ska berätta min tredje bok. 

I kväll tar hon flyget till Kiruna. 

– Jag har alltid fascinerats av Norrbotten och gruvstäderna. Det händer så mycket där nu, hela städer ska flyttas, människor upprotas. Det är dubbeltydigt: gruvan blåser liv i ett samhälle, samtidigt som det finns ett motstånd mot gruvindustrin. Någonstans där vill jag att min nästa bok ska utspela sig. Tror jag.

Och Niklas Natt och Dag? 

Han »småkrampsskriver«, som han uttrycker det, på sista boken i den trilogi som kallas »Bellman noir«. Än ligger många versioner framför honom, ett slitgöra väntar, men det är precis som det ska.

För mig återstår att försöka sammanfatta detta möte på kontorshotellet i Stockholms innerstad. Var den stackars kvinnan blev av, hon som sökte sig till entrén för en stunds vila och värme, vet jag dessvärre inte, men jag ska aldrig glömma henne igen. Det lovar jag.

Läs också:
Niklas Natt och Dag väljer 5 favoritböcker

Läs också:
»Kärleken är aldrig jämställd«

Läs också: Stina Jackson väljer 5 favoritböcker