PO Enquist: »Att skriva romaner är det svåraste du kan göra«

För Stina Jofs berättar PO Enquist om dramatiken kring dramatiken, sjukdomen som inte kunde knäcka honom och larviga författarmyter.

Publicerat i Vi Läser 3, 2017

Vad gör jag om han moltiger?

Om han besvarar mina frågor, stap­lade allt mer nervöst på varandra, med tystnad?

Äh, den ökända västerbottniska få­­­ordigheten kan man inte låta sig skrämmas av hur länge som helst. Och förresten, räknar man år har författaren PO Enquist tillbringat mer tid i städer som Uppsala, Stockholm och Köpenhamn, metropoler som Berlin, Los Angeles och Paris än i lilla Hjoggböle där han växte upp. Dessutom är ju en av Sveriges mest uppskattade, och internationellt mest spelade, dramatiker i grunden journalist. Han vet att han måste leverera. 

Och slutligen, att så generalisera! Varje glappande stockholmare kan ju inte på allvar tro att alla norrifrån har ett ordförråd som stannar vid jo, int, nä.

En lila, randig skjorta under en rymlig tränings­overallsjacka. Slitna jeans tror jag, men där kan minnet svika mig. Vi har just slagit oss ner i Norstedts vackraste rum, för övrigt samma lokal där en mycket ung ­­­PO Enquist blev refuserad tre gånger. Det är ett öde han delar med de flesta författaraspiranter men till skillnad från många andra kom han ständigt till­baka, malde ner förläggarnas motstånd och blev till sist antagen. 

– Jag gick på det som då ansågs svårast, kommenterar han valet av förlag till Kristallögat 1961. Inte en sekund tänkte jag tanken att ge upp.

Det är tävlingsmänniskan i honom, idrottaren och tjurskallen. Den som ska komma först, hoppa högst, anta ­största utmaningen.

Blir han alltför svårpratad får jag ta till hans egna ord i pjäsen Bildmakarna där en uppburen, Nobelprisbelönad Selma Lagerlöf avvärjer den unga skådespelaren Tora Tejes intresse för hennes person med orden: 

Det fattar du väl att en författare har … en innersta botten … ett nedersta skikt … som han eller hon aldrig kan utlämna??? Det fattar du väl? 

Men Tora svarar ilsket: 

Ja men du har ju för fan skrivit boken för att jag ska intressera mig för det där innersta? Va? Du kan väl inte hoppa undan då som … som … som en helig skit!!!

Är han en helig skit den där PO Enquist? 

Nej, långt ifrån, så vitt jag kan bedöma, men inte rinner beskrivningarna av hans innersta botten ur honom precis.

Jag har före intervjun, och till och med två gånger via telefon, frågat om det är något han inte vill tala om. Han är inte dum­­mare än att han förstår att jag fiskar efter det jag redan vet: blodpropp, cancer, svåra operationer, kritiskt läge. 

Till slut tjoar han i luren, förmodligen trött på mitt tjat:

– Men, det är väl ingen hemlighet att jag är sjuk! Jag var lite orolig förra sommaren, men sedan har det blivit bättre. Om man skriver är det trots allt så att man hyser en viss kärlek för verktygs­lådan. När det fattades några små skruvar här och där blev jag … 

Förtvivlad? Arg när orden inte vill komma?

– … besviken på mina fingertoppar. Men jag vill inte vila i dessa sjukdomstecken! Jag är tillbaka. Är det något jag inte vill tala om, undrar du. Ja, jag vill helst undvika att det står på kvällstidningarnas förstasidor att jag är döende.

Är vi inte alla det, på något vis, försöker jag.

– Inte jag, Stina. Inte jag.

För bara några dagar sedan utkom två volymer med ­­­PO Enquists dramatiska verk, uppdelade i kammarspel och politiska pjäser. Bara den »rena teatern«, som han säger. Manus till filmer som bland andra
Il Capitano och Hamsun har plockats bort. Likaså tv-serien om August Strindbergs liv. Annat, aldrig tidigare tryckt, är å andra sidan med. 

Om det var hans egen idé att klämma ihop 13 pjäser i två böcker? Nej, förlagets.

– Kanske tyckte man att han Enquist började se så klen ut att man borde få en sammanfattande bild av giraffen.

Giraffen?

– Du vet, giraffer har ett system av klaffar som pressar blodet upp i kroppen. Det borde jag också ha. Jag svimmar lätt, är så lång att huvudet töms på blod så fort jag reser mig. 

»Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv.«

Jag som trodde att han liknade sig vid en tall, han har ju skrivit så fint om just det:

Är man född djupt inne i en skog är träd och mark trygghet. Jag hade inga lekkamrater, men en stor skog helt för mig själv, det skapade min starka och obrottsliga karaktär. Jag var inte ensam. Jag hade tallarna. 

Från flora till fauna, från tall till giraff. Just nu en glad sådan kan tilläggas, för pjäserna och utgivningen av desamma gör honom lycklig. Själva grundprincipen – slår Enquist fast – »är ju att teater ska uppföras«. Det här att läsa hela produktionen, från pärm till pärm, av en levande författare har aldrig tidigare gjorts i Sverige.

–  Inte heller jag tänkte på pjäserna som en helhet, men ju mer jag lade på bordet, desto tydligare såg jag en röd tråd. Eller snarare, ett sångbart tema som sträcker sig genom alla pjäser. Det är något väldigt speciellt med teater!

Nu förklarar han varför han älskar att skriva dramatik. 

– Allt, precis allt, ska komma ut genom munnen på skådespelarna.

Om det inte är mim, inflikar jag.

– Jo, men nu har jag ju inte skrivit mim.

– Fakta ska etableras snabbt, gärna på sju minuter. En kvinna kommer in på scenen, öppnar munnen och skriker: ›Du är en jävla skitstövel!‹ Vad ska mannen svara? Hur ska han svara? Eller är det en kvinna hon skriker på? Ett barn? Dramatik är rakt, roligt. Du talar med dina karaktärer, har makt över dem. Jämför med ro­­manskrivandet. Det är ett ensamt arbete, och väldigt arbetsamt. Säg att jag äntligen befinner mig på sidan 400 men plötsligt bestämmer mig för att läsa om ­sidan 9 – och inser att tonfallet inte stämmer. Då får jag ändra allt. 

Romaner är – säger han och påpekar samtidigt att hans uppdelning är både halvprivat och halvvulgär – konstens Formel 1. 

Varför?

– Att skriva romaner är det svåraste du kan göra, riskerna är stora, allt kan gå åt helvete, allt kan bli fantastiskt. Du möter samma hinder när du skriver dramatik men kondenserat, arbetet ligger inte på 500 sidor utan 60. Och du, det finns ju så många dåliga romaner! 

Jag ska precis fråga honom vad han mer exakt ogillar när han avbryter mig:

– Jag har fått order om att tvinga dig att äta en muffins.

Fatet står framför oss, kaffe i muggar. Vi har nyss gjort ett avbrott för att PO Enquist saknar en förteckning över de dramer som ingår i de nya böckerna. Medan jag rusar runt på förlaget för att hitta en utskrift har han säkert sneglat på bakverken men artigt avstått från att börja glufsa. 

Jag tackar nej till godsakerna, men säger åt honom att äta.

– Det var precis det jag ville höra!

han talar helst om dramatiken. Så fort jag vinglar ut i romanspenaten, eller försöker gräva i hans innersta botten, leder han mig skickligt tillbaka till de två böcker som nu ska lanseras. 

Men jag ville ju veta vad han ogillar i de dåliga romanerna, det vi talade om före fikapausen. 

– Du hittar aldrig en naturskildring i mina böcker. 

Inte?

– Nej, jag tyckte väl att det räckte med skog när jag lämnade Hjoggböle. Att fylla ut med björkar som susar, vilka fånigheter! Men snart kommer säkert någon akademiker med en avhandling som visar att det någonstans i någon av mina romaner finns någon liten björkkvist som rör sig. 

Men tallarna då? Tycker du verkligen inte om naturskildringar?

– Jo, men inte att skriva dem. Visst får man använda träd och myror om det ska användas till något annat än att bara visa att det finns träd och myror. På det sättet är teater väldigt lärorikt, kemiskt befriad från allt sådant. Dramatiker kliver in med dragna pistoler, de bryr sig inte om myror och träd. I en pjäs kan du inte låta minuterna ticka på medan ett landskap ska rulla förbi. En kvinna kommer in, pang! Hon är förbannad. På vem? Vad? Varför?

Det är ovanligt att en bra romanförfattare också är en skicklig dramatiker, påstår han.

Du är en av få då?

– Nja, men jag har faktiskt fått ihop några ganska bra romaner. 

Det finns många som skriver dramatik, säger han.

– Men har du tänkt på vad de egentligen är? Lars Norén är egentligen lyriker. Han har ett fantastiskt språk, men är ingen romanförfattare. Jag är journalist i botten, sedan romanförfattare, sedan dramatiker. Lyriker blir jag aldrig. Dramatik är något alldeles speciellt. Visst kunde jag ha nytta av min tid som journalist, som exempelvis i arbetet med Legionärerna. Men som dramatiker? Nej.

Flera pjäser har han skrivit i ett rasande tempo, som debutens Tribadernas natt från 1975. Då gick han från att vara en uppburen romanförfattare – med romanen Magnetisörens femte vinter slog han igenom rejält och boken Legionärerna gjorde honom också internationellt känd – till hyllad debutant.

Hur fick du idén till din första pjäs?

– Jag bodde ett år i Los Angeles, var gästföreläsare på UCLA, och med på ett seminarium som anordnades av andra vågens feminister. Det var mycket roligt och mycket fräckt, jag gick hem lätt skakad. På UCLA undervisade jag om Strindbergs dramatik och minns när jag hade en klass om Den starkare, som handlar om två kvinnor som slåss om en man. Helt fel, tyckte mina elever. Varför ska man skriva om sådant? När jag kom tillbaka till Sverige läste jag Strindbergs brev och där finns nyckeln till Tribadernas natt, en begynnande lesbisk relation mellan Strindbergs hustru Siri von Essen och danskan Marie David.

PO Enquist gick med manuset till Dramaten.

–De köpte pjäsen, dock utan överväldigande entu­siasm. Men uppsättningen blev en succé, 133 föreställningar. Det var tappen ur! Sedan blev det mycket dramatik för mig.

Hur kändes det att bli så hyllad?

– Jag var förbryllad, glad förstås, men mitt i allt skilde jag mig och flyttade till Köpenhamn, skrev ännu mera dramatik. Det fanns inget stopp i mig. Tribadernas natt skrev jag på elva dagar, det var rekord. De andra har väl tagit en månad eller så. Romanerna kan man bli sittande med hur länge som helst.

De pjäser som nu kallas kammarspel varvas med politisk dramatik, som exempelvis Chez nous och Mannen på trottoaren, båda skrivna i lag med Anders Ehnmark. De båda männen arbetade på Expressen; Ehnmark som tidigare fast anställd, Enquist flitigt anlitad på kultursidorna. Handlingen i deras första pjäs är förlagd till just en kvällstidning.

– I Chez nous gräver radikala journalister djupt och avslöjar en härva av grov ekonomisk brottslighet som leder till tidningens ägare.

Enquist höll på att få sparken på grund av Chez nous.

– Men jag gick själv i vredesmod. Det var dumt.

Dumt?

– Man ska inte gå, man ska hota med att stanna kvar. Att rusa ut ur rum, sådana ungdomliga fånigheter … 

Det är väl ganska snyggt ändå, att smälla i dörrar och marschera ut?

– Jo du, men sedan då? Efter tre dagar är du glömd.

Pjäserna har poppat upp, säger han. Inspirerade av andra texter, av möten, brev.

– Jag skrev många gånger nästan intuitivt. 

Han går igenom listan nu, berättar om varje pjäs tillblivelse. 

– Alla har en sann kärna. Utifrån kärnan växte möjligheten att skapa nästan dokumentär teater, trots att förstås inte allt är sant. Som exempelvis Tribadernas natt, den nästan osannolika pittmätningen hittade jag i breven! Samma sak i Bildmakarna. På Kungliga biblioteket hittade jag en brevväxling mellan Selma Lagerlöfs släktingar och en dansk psykolog, där det framgick att en kusin hävdat att Selma hatat sin far, alkoholisten som söp bort gård och hem. Forskarna var inte glada över det jag skrev, bilden av Selma Lagerlöf skulle bli snedvriden menade de, men jag förstod ju att kusinen hade rätt. Speciellt med tanke på att jag själv hade starka alkoholistiska böjelser. Jag visste vad alkoholism var, vad medberoende innebar. Forskarna fick tycka vad de ville, det där var mitt fält! 

Att »ha starka alkoholistiska böjelser« är ett ganska distanserat sätt att beskriva det faktum att han höll på att supa ihjäl sig. Hans mamma Maja, den djupt troende folkskollärarinnan, hade tidigt sagt till sonen: »Börja aldrig sprita!« Men sonen kom att sprita mer än de flesta. 

I memoarerna Ett annat liv skildrar PO Enquist både roligt och outsägligt sorgligt promillerekorden, tvångsintagningarna, rymningarna och den slutgiltiga uppgörelsen med den inre förgöraren. 

– Svår alkoholisering, börjar på 1970-talet, stiger långsamt till 1989, sammanfattar han för mig sjukdomsperioden. 

– Dramatik kräver nykterhet. Det är ingen bull shit. Försök inte skriva halvfull, det är värdelöst. Det gäller allt: lyrik, prosa och inte minst dramatik.

Konstigt att myten om den kreative suputen ändå lever så starkt?

– Äh! Du träffar aldrig en alkoholist eller före detta alkoholist som driver denna tes. Det är bara larv, visar bara att man inte vet vad man talar om.

Samma dag han slutade dricka började han att röka.

– Och du, i 27 år har jag varit helnykterist, påminner han och jag frågar om han vill att den siffran ska vara med i artikeln.

Nej, säger han tvekande. Det behövs inte.

Men nu står åren där i alla fall.

PO enquist är en av våra mest spelade dramatiker, och har själv regisserat några av sina pjäser. Vanligare ändå är att ensamma skrivperioder varvas med turnéer där författaren får se sina ord gestaltade av andra, över hela världen.

Tittar du på när dina pjäser växer fram på teatern, säg i Stockholm?

– Skulle vilja, ja, men det blir sällan så.

Nu spelar han upp en tänkt monolog (kanske är den tagen direkt ur verkligheten, det kan jag inte bedöma). Regissören till POE: »Vilken underbar pjäs du skrivit! Kan du inte komma på repetitionerna? Det skulle göra mig så glad! Bara vi har klarat av kollationeringen så … och kostymproverna…du vill gärna besöka oss? Nu? Visst, men … det är bara tre veckor kvar till premiären, väldigt nervöst … och huvudrollsinne-havarens skor måste bytas ut, han är deppig för det, själv har jag ont i en tand, det passar illa nu … men väldigt gärna senare …«

– Till slut får jag komma, veckan före premiären, det finns ju gränser för hur mycket de kan ljuga, men då är allt för sent och jag tvingas själv ljuga ihop något som »vilket fantastiskt jobb ni gjort, så bra det blivit!«. 

Har du upplevt att någon av dina pjäser har för­vanskats?

– Nja, men jag har en gång varit väldigt rädd för att regissören skulle tro det. Första gången jag såg ett genomdrag av Bildmakarna, i regi av Ingmar Bergman, blev jag våldsamt kissnödig. Han hade gjort en fantastisk version, varit väldigt trogen texten och jag var jättenöjd – men kissnödig intill bristningsgränsen. —
Jag tänkte att »om jag reser mig nu och går, förlåter Bergman mig aldrig. Han kommer tro att jag hatar det han har gjort. Jag får släppa i väg det hela.« 

Han höll sig. »Under fruktansvärda smärtor, men jag klarade det.«

– Det tyckte Bergman var en vansinnigt rolig historia. 

prisbelönad är po Enquist. Mångfaldigt. Och pengarna rullar stadigt in. 

Så fylls de på – bankkontona. Måste vara ljuvligt?

– Tribadernas natt, min första, var speciellt ljuvlig. De pengarna levde jag på i minst tio år. Och priserna gör mig glad förstås, det kan inte förnekas, men roligast just nu är nog att få dessa pjäser utgivna.
De sammanfattar på något vis … eller snarare, gör den där röda tråden synlig, den jag inte visste fanns. Jag har läst igenom pjäserna med nyfikenhet och glädje. Annars är jag inte en sådan som läser om mina böcker.

Aldrig? 

– Nä, jag vet inte riktigt vad det ska tjäna till. –Legionärerna är, om jag ska försöka välja, kanske min bästa roman, den var före sin tid. Jag fick rätt. Sedan har jag väl mest knegat på.

Vi ska strax avsluta intervjun. Den nu 82 år gamle P O Enquist undrar om jag verkligen fått svar på allt. Nej, tänker jag, men vet ju att platsen är begränsad. Inte ska jag trötta en giraff med frågor som jag vet inte ryms i artikeln. Han längtar säkert hem till hundarna och frun, till vilan i Vaxholm. 

Ring bara, säger han, om du undrar något. 

Jo, en sak har jag glömt! Han som är så uppburen, väletablerad, en av våra största. Varför tillhör han inte de aderton i Svenska Akademien?

Somliga säger att du tackat nej.

– Det verkar vara en jävla massa jobb i den där Akademien. Det hade nog betytt att någon, eller några, böcker inte blivit skrivna. Vet du, jag var mycket nära att bli chef på Dramaten! Och ganska nära att bli chefredaktör på DN, men jag hade nog varit en ganska dålig chef där.

Varför? 

– Jag tycker inte om att avskeda människor. Men Dramaten … jag skulle ha varit djärv när det gäller att lägga en repertoar!

Men Akademien, då? 

– Jag är inte en sådan som gnäller. Sur är jag inte, inte särskilt ledsen heller. Men frågan har jag aldrig fått. Så är det.

Men om?

– Som 83-åring. Då hade jag givetvis tackat ja med glädje

5 egensinniga enquistare